En "andraplansfråga" som städavdragen blir plötsligt stor i media

När arbetsgivareorganisationen Almega hävdar att skatteavdraget för städtjänster i hemmet gett 11 000 nya jobb så är det inget annat än grov lobbypropaganda. Samma sak gäller näringsminister Maud Olofsson (i Agenda i SVT 28 februari -10)när hon försöker hävda att skattesubventionen är gratis för statskassan och dessutom inte alls används av bara människor med höga inkomster.

Mer seriösa beräkningar visar dock att de siffror som Almega och Maud Olofsson torgför ligger långt ifrån sanningen. Under 2008 var avdragen för hushållsnära tjänster sammanlagt 439 miljoner kronor. Av de skattesubventionerna för städtjänster i hemmet gick 70 procent till den grupp i Sverige som har de högsta inkomsterna. Och satsningen gav sammanlagt 500 nya årsarbeten.

De beräkningar som kan göras för 2009 visar att det antal helårsjobb städavdrag gett ligger någonstans mellan 900 och 1000. Det ligger långt ifrån de 11 000 jobb som Almega och näringsminister Maud Olofsson pratar om. Deras siffror ligger runt 1300 procent fel. Dessutom handlar det om rekorddyra skattesubventioner för ytterst få nya jobb, runt 800 000 för varje nytt helårsjobb. Det är med andra ord allt annat än en effektiv användning av våra gemensamma skattepengar.

Om målet för politiken är att få fram nya jobb finns det betydligt bättre alternativ. I stället för att subventionera landets höginkomsttagare med hundratusentals kronor kunde pengarna satsas inom barn- och äldreomsorgen. Förutom att de jobb som skapas där skulle fylla stora behov så är det jobb som ger helt andra möjligheter för människor att i framtiden växa och utvecklas i sitt yrke. Att städa i välbärgade familjers hem är en yrkesmässig återvändsgränd. De möjligheter till internutbildning och till att växa i sitt yrke som vården och omsorgen erbjuder fanns inte i den gamla hembiträdesrollen och finns heller inte i den av borgerligheten nu så omhuldade nya skattesubventionerade rollen som hemhjälp i dagens förmögna familjer.

Om satsningen görs för att ge människor i normala inkomstlägen chansen att få livspusslet att gå ihop så är lösningen knappast skatteavdrag och subventioner till de mest välbärgade. Det ger vare sig den ensamstående föräldern eller de som arbetar skift eller har oregelbundna arbetstider någon lättnad. Det ger bara mer pengar i plånboken till den som redan har mest. Varför ska låg- och normalinkomsttagare vara med och bekosta städhjälp hos dem som har råd att betala den servicen ur helt ur egen plånbok. Därför ska den här skattesubventionen tas bort. Resurserna som går till den här skattesubventionen ska i stället användas där de gör större nytta och ger alla, och inte bara vissa, ett rimligt utbyte.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Visst kan man tycka att det är märkligt att en så är - sakligt sett - rätt marginell frågan vad gäller jobbskapande etc. ändå kan få ett så stort mediautrymme.
Men så fungerar medialogiken inte sällan. Andraplansfrågor kan ibland på ett oförklarligt sätt blåsas upp bortom alla sakligt sett rimliga proportioner.

Om Littorins hjärnsläpp och verkligheten

Observerat om Littorin, arbetsmarknaden och verkligheten:
Det rapporteras från debatten i Umeå i torsdags mellan arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) och Sven-Erik Österberg (s) att debatten drog mycket folk (rätt många också i arbetsförmedlingssvängen) och att "Totto" Littorin hade det rätt svårt. Han rabblade mest siffror i ett föga lyckat försök att prata bort verkligheten där ute.

Sven-Erik Österberg (S) var mer framtidsinriktad. Littorin hade väldigt litet i bagaget för framtiden och hur Sverige efter krisen åter ska kunna bli en stark och konkurrenskraftig industrination, Littorin befinner sig på defensiven och hans och regeringens sätt att sköta jobbet kan tyvärr få svåra återverkningar för framtiden. Återverkningar som det kan ta tid att reparera också för en kommande rödgrön regering.

19 000 långtidsarbetslösa hamnar i år i Arbetsförmedlingens ”fas tre”: det är sista anhalten i regeringens så kallade jobb- och utvecklingsgaranti. Om två år antas ”fastreorna” vara 40 000! Det säger väl allt om Littorins och regeringens politik.

Littorin och och regeringen har infört en modern variant av straffarbete i Sverige: Långtidsarbetslösa ska utföra ”samhällsnyttiga tjänster” och arbetsgivaren får betalt för besväret att ha en arbetslös i lokalerna. Det här är förnedrande.

Med en sådan verklighet i ryggen bör oppositionen kunna argumentera med större självförtroende än man på sina håll ibland ger intryck av. Inte fega och vela.

Den globala krisen har slagit hårt mot industrijobben, men det är ju ingen lösning att sänka ersättningarna till arbetslösa och sjuka och inbilla sig att det ger nya jobb. Som bekant skryter regeringen med sitt jobbskatteavdrag, ett avdrag som rätt obevisat påstås ha skapat cirka 88 000 jobb. De fyra stegen i jobbskatte­avdraget är uppe i en kostnad på 71 miljarder. Om nu siffran 88 000 är sann (det är en gissning, inget annat) kostar varje jobb 806 000 kronor – årligen! Ungefär lika mycket som städavdragsjobben nu visar sig göra. Det kan väl inte ens en moderat anse vara effektivt?

Avdragsrätt för hushållsnära tjänster är en annan metod att subventionera fram dyr sysselsättning som ger ytterst få nya jobb. Regeringen prioriterar låglönesektorer framför strategiska satsningar på industrisektorn, som utgör själva basen för svensk ekonomi. Det säger allt om deras framtidsstrategi.

Och vad sak man säga om Littorins senaste hjärnsläpp? Just nu tar man sig för pannan på statens verk och myndigheter och undrar om regeringen fått det verkliga hjärnsläppet. Ett brev från Regeringskansliet har skickats ut, där man beordrar de underlydande i staten att bereda plats för 65 000 praktikanter nu i år.

Skatteverket får order om att ta emot 6 000 praktikanter och personalchefens kommentar var, att hon trodde att det råkat bli fel och att det var en nolla för mycket i brevet. Nollorna börjar bli väl många på rätt många håll frestas man tillägga.

Försäkringskassan ska också ta emot 6 000 praktikanter och personaldirektören där ville inte recensera sin uppdragsgivare, men undrar hur det hela ska gå till. "Jag har svårt att se hur vi kan hantera en sådan här volym", heter det.

Skälet till regeringens hysteriskt dumma order ut till myndigheterna är att dess stora kampanj "Lyftet", som skulle ge 130 000 arbetslösa praktik i tre till sex månader, fullständigt har havererat. Det har gått enormt trögt för Arbetsförmedlingen att få fram praktikplatser. Bara 20 ynka platser har man lyckats skrapa ihop.

Därför gick regeringen bakom ryggen på arbetsförmedlingen och beordrade sina egna myndigheter att fixa 65 000 platser.

De är ju underställda regeringen och har bara att rätta sig efter direktiven.

Det här luktar desperation lång väg från Littorin & co:s sida och är naturligtvis inget annat än ett riktigt biligt och oblygt trick ett valår att försöka trolla bort arbetslösheten. De borgerliga har ju i alla år anklagat socialdemokraterna för att trolla bort arbetslösheten och påstått att arbetslösa "göms undan" i
i arbetsmarknadsutbildning och i agan. Vad ska de nu säga om detta taffliga grepp av panikkaraktär som det knappast funnits någon motsvarighet till?

"Smajligubben" Littorins skenheliga försök att göra något slags dygd av det här jippot och försöka inbilla oss att dessa praktikplatser i några månader kan bli inkörningsporten till en varaktig sysselsättning är ju helt patetiskt.

Allra värst är den skymf regeringen utsätter de arbetslösa för.

Det kan ju vilken människa som helst förstå att det går inte att på kort tid skaffa fram meningsfull sysselsättning till tusentals praktikanter samtidigt. Det får ju inte heller vara så att dessa gästanställda tränger undan några ordinarie anställda och gör deras arbetsuppgifter.

Det här cirkusen kommer att bli ett totalt fiasko. Det kommer att falla på sådana saker som att det inte finns arbetsplatser eller ens handledare. Praktikanter som lämnas vind för våg och inte får något att göra har ingen större motivation att gå till sina praktikplatser.

Det begriper till och med arbetsmarknadsministern. Men han försvarar sig med "aktivitet är i sig bättre än passivitet och att det är bättre att ha ett ställe att gå till, att känna att man har andra som är där, att man inte bara lämnas ensam och väntar på pengar".

Är det bättre att lämnas övergiven på en bänk på Försäkringskassan än att sitta hemma, Littorin?

Regeringen skulle istället ha samlat ihop sig till ett nytt stort Kunskapslyft för de arbetslösa, som förstärker deras konkurrenskraft. Men det blir väl för dyrt för den här snålregeringen. Därför blev det ett huvudlöst jippo istället av deras stora "Lyftet"-kampanj.

Verkligheten är socialdemokraternas och de rödgrönas vän just nu. Det är bara att stå på. Men samtidigt försöka undvika fler dumma självmål av Mikael Dambergs "permanenta städavdraget"-sorten.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Påståenden och fakta om städavdragsjobben som blivit långt färre än vad som påståtts

Almega Tjänsteföretag har tagit fram en studie om en påstådd jobbeffekt av städavdraget för hushåll som mot 50 % skatteavdrag påstås ha resulterat i uppåt 11 tusen städjobb. Denna slarvigt genomförda och sifferskakiga studie har sedan borgerliga politiker tagit som intänkt för att nu vilja inte bara behålla utan utöka skatteavdraget till 75 procent (major Björklund,fp,i Rapport 26 februari).

Men de uppgifter som media - utan kritiskt faktakoll - nu basunerat ut är en rätt magnifik "felräkning" på så där 1 300 procent.

Så här ser det ut: det ledande företaget i branschen (Hemfrid etc) debiterar 360 kronor i timmen. Detta ska väl då lönekostnader, kontroll, vinster, ledningens arvoden, annonskostnader och säkert en del för påverkanskostnader gentemot politiker och allmänhet (via Almegas lobbyarbete). Ett bruttobelopp på 1420 miljoner dividerat med 360 kronor och en årsarbetstid på 1800 timmar innebär att ca 2200 heltidsarbetanden ryms inom den kalkylen.

Alltså 2 200 helårsarbeten - och det är en bruttosiffra. Men i praktiken är siffran sannolikt lägre, bra mycket lägre.

Hela städbranschen i hemmet via skatteavdrag skulle då ha omfattat 2200 heltidsarbetande. Antar man sedan schablonmässigt att en femtedel av företagens avdrag sker på felaktig grund eller är avsiktligt fusk skulle det verkliga underlaget för avdraget vara 1800 heltidsarbeten. Branschen själv hävdar ju att många av de nya företagen tidigare sysslade med skattefusk så varför skulle de plötsligt avstå från att utnyttja den svaga kontrollen och skattverkets positiva inställning till branschen? (Gräsklippning ger t.ex. avdrag men inte plantering. Vad säger att planering inte bokförs som gräsklippning på fakturan och då ger rätt till
skatteavdrag på 50 % av arbetskostnaden??).

Hur som helst ligger redan siffran 1800 helårsjobb i ett helt annat härad än den massmediala uppgiften som är sju ggr större. Men än viktigare är att detta tal anger alla som omfattas av avdraget,alltså även de som fanns i branschen före avdragets införande – inte som i media framställs de som genom avdraget tillkommit.

Här finns inga uppgifter om förändringen men låt oss vara generösa och hävda att hälften tillkommit genom skatteavdraget på ett schysst sätt, dvs. då rör det sig om 900 heltidsjobb. En del av detta handlar dessutom då om avdrag för sommarstugor
utomlands så i Sverige är nettoeffekten än mindre.

Media överskattar i sin rapportering därför jobbeffekten med i runt tal 1300 procent - ett svårslaget rekord. Varför gör de så utan reell faktakoll? Lättja, resursbrist eller vad...?

Den verkliga kostnaden för oss skattebetalare blir då i runda tal 800 000 kronor per nytt jobb för 900 nyjobb inom branschen sedan skatteavdraget tillkom. Ingen direkt imponerande jobbskapande siffra för en i grunden rätt dyr skattesubvention.

En subvention som - visar olika studier - därtill i huvudsak används att hushåll som har gott ställt och skulle kunna betala de här städ- och trädgårdstjänsterna med helt egna pengar utan skattesubvention av alla andra.

De som gått på den här bluffen (= kraftigt uppblåsta siffran) som städavdraget påstås ha gett i nya jobb har avslöjat sin egen inkompetens.

Man kan undra varför media är så slöa och slappa att de verkar köpa vilka fabricerade siffror som helst utan att kolla närmare det som påstås från småsluga
lobbyintressen...

/Robert Björkenwall; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Månne om Agenda i SVT på söndag den 28 februari förmår göra ett bättre jobb på den här punkten!?

Apropå tågkaoset - några möjliga lösningar

Några observationer i sammanhanget, apropå tågkaoset. Varför satsar inte Banverket - utöver mer personal och bättre underhåll - på plogtåg med roterande borstar??? (Detta utöver då att i full skala börja pröva de där innovationerna med "folie"-smältning av isen på loken (köldexperten Anders Linné i Luleå, se nedan) och att ha växlar med "gummibussning" emellan, som den tidigare SJ-teknikern berättade om i senaste Ny teknik, se tidigare bloggkommentar.)

Vad jag vet har Banverket har aldrig prövat roterande borstar som är utmärkt på våra vägar, jag har pratat med folk som jobbar åt vägverket och de är övertygade om att de skulle fungera på järnvägen också. Jag har f.ö inte sett ett enda plogtåg här nere. De som en gång fanns är väl alla avställda?

Plogtåget har en enda uppgift och det är att ploga rälsen och alternativt borsta rent växlarna, när den passerar varje växel har den en hastighet på c:a 30 km i timmen, högre fart kan den inte ha över växlarna för att borstarna ska ha effekt.

Jag tror också på det där med roterande borstar som kör fram över växlarna plus mer personal (nu är de 1 500 färre än de borde var, och var tidigare för sådana underhållsjobb).

Dessutom måste det finnas fler än de nu fåtaliga reservtågen att sätta in för att i tidigare intervall ta in nerisade tåg för underhåll i vagnsverkstäder (lokalerna är dessutom för dyra i avknoppade Jernhusets regi, borde ligga under det sektorsansvariga Banverket i stället. Inte vara ett eget bolag som kör stenhård marknadsavkastning på sina fastigheter, oavsett ändamål).

Nu dröjer det på tok för länge innan nerisade tåg tas in för tryckluftsblåsning av is etc. Nä, några plogtåg finns ju knappast längre som det fanns förr...

Men nya innovationer - som den här "folielösningen" och den om "gummibussning" i växlarna etc - är heller inte fel. Löser en del av problemet ihop med mer och bättre fungerande underhåll.

Dessutom skulle sådana innovationer i praktiskt bruk - referens till svenska järnvägen - ge exportinkomster eftersom även övriga Europa, USA och Canada har liknande problem...

Robert bj; robert.bjorken@telia.com; robert.bjorkenvall@riksdagen.se

PS. Banverkets och SJ:s ledning borde kanske göra ett studiebesök vid Luleå tekn. universitets järnvägstekniska centrum !?


---25 februari 2010-------

Folie kan vara lösningen på tågkaoset, berättas det den 25 februari i Luelåbaserade medier.

Köldexperten Anders Linné från Luleå kan rädda tågtrafiken.

Tillsammans med forskare från LTU vill han testa en teknik som smälter isen på loken.
- Vi vill prova det här på lok som har problem, säger han.

Isbildning på växlarna och under loken har lett till stora förseningar i tågtrafiken under hela vintern.

Redan för ett halvår sedan skickade köldexperten Anders Linné, som driver konsultföretaget Perforamance in cold AB, in ett förslag till SJ och Banverket som kan bli lösningen på isproblemet.

Folie med elslingor
Idén går ut på att använda en slags "folie" med inbyggda elslingor som ska värma upp ytor under loket och få isen att smälta.

Ett lok drar på sig tio ton is som skakas ner i underredet och sedan ner i växlarna på spåret.

Där fastnar isen och följden blir att tågpersonal får stå och knacka loss den så att loken tar sig framåt.

Folietekniken med att avisa ytor testas redan på olika vindkraftverk, bland annat i Aapua och Dorotea.

Även flygplan har använt tekniken för att avisa vingarna.

Högaktuellt
- Det är roligt att få vara med och försöka förbättra den här situationen och vi hoppas att det här ska kunna börja användas inom tre år, säger Anders Linné.
Anders Linnés förslag har legat på Banverkets bord i flera månader men på grund av de senaste dagarnas tågkaos så har förslaget helt plötsligt blivit högaktuellt.

Kreativ grupp
- Vi började diskutera den här idén i en kreativ grupp på LTU tillsammans med järnvägstekniskt centrum för ett år sedan. Vi var forskare och lokförare som kan mycket om växlar, och den gruppen tyckte att den här idén borde vara gångbar, säger Anders Linné.

Anders Linné driver sitt företag tillsammans med Ulla Juntti som har en bakgrund på Banverket och är biträdande föreståndare vid LTU:s järnvägstekniska centrum.

Ett sällan skådat raseri mot tågeländet

(Publicerad i bl a Dagbladet 26 februari 2010 m fl)

Det finns i landet just nu ett sällan skådat och befogat raseri bland utsatta och strandsatta resenärer över att SJ och de andra tågföretagen antingen kommer för sent eller inte kommer fram alls. Eller bara är inställt för dagen.

Och i Storstockholm går pendeltågen och t-banan går på sin höjd på halvfart, eller inte alls. Folk uppmanas att stanna hemma i stället för att försöka åka till jobbet? Men pröjsar SL för de lön som uteblir? Nä, nä. Och nu visar det sig att även resegarantin inte är just någonting värt, den heller.

Tågåkandet (kollektivtrafiken) är angeläget inte minst av miljöskäl. Därför är SJ:s, Banverkets och SL:s usla vinterberedskap djupt bekymmersam. Det här är inte acceptabelt, får inte vara det.

Självfallet har det att göra med det exeptionella vintervädret och de senaste dagarnas ymniga snöande runt om i Sverige. Men ändå - tågen rullar på malmbanan i Norrbotten som vanligt. Och där han man ännu mera och längre vinter än i Mälardalen och i Västsverige.

Men så har de där i norr - LKAB:s tågbolag och ägare av malmbanan - satsat stenhårt i flera år på underhållet, bättre och starkare lok och vagnar...På KTH finns för övrigt en bra rapport om underhållsberget som finns i vårt land på infrastrukturområdet, börja fixa det nu. Inte i morgon. Se också till att man beställer rätt - inte fel - utan bra och tåliga lok och vagnar som verkligen tål vårt klimat, inte har en så hårt slimmad organisation för underhåll, som nu, vilket gör att det finns 1500 för få som håller rent i växlar och på bangårdarna, att man har reservtåg nog att sätta in så att man kan ta in tågen för avisning och underhåll lite oftare, plus att det satsas på att utbilda personal som klarar att sköta underhållet på ett bra sätt. Nu finns ingen nationell yrkesutbildning alls i hela landet för underhåll av tågvagnar och lok sedan SJ-skolan i Ängelholm lades ner i samband med ett tidigare avregleringsbeslut.

Som jag skrev min ett tidigare blogginlägg, apropå en Ny Teknik-artikel, som verkar det därtill finnas en lösning på växeleländet. Innovatören Sten Jonsson har - men en lång karriär som konstruktör på SJ:s utvecklingsavdelning - sedan 2005 haft en lösning på Banverkets växelproblem. Jonsson har patent på en växelkonstruktion där en ”gummiläpp” täcker mellanrummet mellan växeltungan och rälsen och hindrar snö och isklumpar från att korka igen växeln. Men trots uppvaktningar både Banverket i Borlänge och växeltillverkaren Cogifer Nordic i Örebro, liksom hos SL i Stockholm, har man kaxigt bara sagt att de har andra lösningar. Månne om man nu - efter allt tågstoppelände - är beredda att tänka om på den här punkten?

En annan sak är sedan att vi i vårt land - och det har varit klart länge! - behöver får fler spår och inte gå och inbilla oss att fler operatörer på samma redan övertrångt utnyttjade spår är någon som helst lösning på grundproblemet med tågeländet. I vackert sommarväder kan det väl kanske funka något så när men inte blir helheten bättre skött bara för att ännu fler ska få sina "korvskivor" från övertrånga korvkiosk. Apropå den så kallade avregleringen i sommar av persontrafiken också på det stomnät som SJ hittills ensam har trafikerat på vardagarna. Snarare så blir vi alla med dessa marknadsluringar ännu mera offer för suboptimeringens förbannelse. Tågspåren blir inte fler och växlar och bangårdar blir inte bättre underhållna bara för att få får ännu fler tåg som trängs på redan övergtrånga och inte sällan rätt nerslitna järnvägsspår.

Alla frusna resenärer som stått utanför låsta Jernhusbyggnader skulle också behöva lite avisning när de står ute i kyla i 15 minusgrader. Avknoppningen av Jernhuset och ut på marknaden med deras fastigheter är ytterligare en sida av samma suboptimerings förbannelse och det tågkaos vi nu upplever i vinter-Sverige. 150 mille om dagen kostar det här eländet. Tänk om de i Banverkt i stället behållit de 1 500 som tidigare fanns för div. banarbeten, köpt in några snöplogståg som ännu fanns på 60-talet men inte nu längre, haft hårda kravspecar vid inköp av tåg och lok som klarar en svensk vinter (jfr Malmbanan i norr som har robusta lok och där trafiken rullar!).

Att i detta uppenbara straffsparksläge inte från oppositionens sida kalla till en presskonferens och visa upp att alternativ finns till denna "skylla på andra"-lek (SJ på Banverket, regeringen på förra regeringen etc) är lite svårbegripligt. Särskilt som det ju dräller av så kallade kommunikationsexperter på riksdagskanslierna. Eller är det så att de så kallade talespersonerna på trafik- och infrastrukturområdet inget har att säga eller inte vågar säga det man borde säga!?

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; robert.bjorkenvall@riksdagen.se


PS. Såg att Jan Olofsson, en trevlig (har träffat honom) lokförare och tidigare fackligt aktiv i Seko, numera är projektledare för LKAB:s nya vagnar och lok (speciallok som sparar 27 % av den el de förbrukar genom återvinning av el när
tågen bromsar etc). Transportkapaciteten på Malmbanan har ökat från 27 till 33 miljoner ton årligen och de nya malmtågen kan lasta 60 proc. mer än de gamla malmtågen. Det här exemplet visar att konsten att upphandla med "rätt kravspec" är viktigt, liksom att i tid rusta upp infrastrukturen och inte tillåta att underhållsberget växer sig för stort. De borde ha ett och annat att lära såväl, Banverket, SJ som Green Cargo och SL i Storstockholms lokaltrafik.

Intressant innovation apropå tågkaoset

Den här innovationen att lösa problemet med tågväxlarna är intressant apropå tågkaoset som det var en hearing om i riksdagen 18 februari. Men där var lösningarna synnerligen magra. Tidskriften Ny teknik rapporterar om en intressant grej (utöver då att SJ måste sluta köpa in tåg som inte klarar kylan, underhålla tågen bättre, ha lite mer underhållspersonal, Banverket bygga lite fler spår etc).

Men tyvärr har Banverket - fram till nu - inte visat något större intresse för Sten Jonssons smarta lösning med växeleländet på bangårdarna.

Sten Jonsson har en lång karriär som konstruktör på SJ:s utvecklingsavdelning bakom sig. Han fyller 81 år i år men i full gång med sitt konstruktionsbolag Idéus Konsultteknik i Enskede i Stockholm.

- Jag har lösningen på Banverkets växelproblem, som orsakat förseningar och inställda tåg för både SJ och SL. Efter den här kalla och snöiga vintern kanske de äntligen lyssnar på mig, säger han till Ny Teknik.

Redan 2005 fick Jonsson patent på sin växelkonstruktion där en ”gummiläpp” täcker mellanrummet mellan växeltungan och rälsen och hindrar snö och isklumpar från att korka igen växeln.

- Jag uppvaktade då både Banverket i Borlänge och växeltillverkaren Cogifer Nordic i Örebro. Jag har också varit i kontakt med SL i Stockholm, men alla säger att de har andra lösningar, säger Sten Jonsson.

Han antar att de nu omvärderar sin inställning efter den här hårda vintern, säger Sten Jonsson.

Det är ju inget litet problem som hans innovation skulle kunna lösa. Enbart i Stockholm har Banverket ansvaret för uppemot tusen växlar för fjärrtåg och pendeltåg.

När tågen kommer in i Stockholm faller stora isklumpar från tågens underrede ned i växlarna och fastnar.

De värmeslingor som finns i växlarna har bara kapacitet ned till ett fåtal minusgrader (har alla bortsett från att Sverige har kallare vintrar än så? och klarar inte att smälta fotbollsstora isklumpar. (SJ har därtill slimmat sin "organisation" och park med rullande materiel så hårt att de numera dröjer längre med att i tid ta in sina lok och vagnar för löpande underhåll, avisning m m.)

I frusna växlar måste isklumparna måste tas bort för hand och Banverkets folk hinner inte med. (De är för övrigt 1 500 färre idag än tidigare när även Banverket hårdslimmat sin organisation.) Så fort det kommer in ett nytt tåg och släpper snö och is på rälsen beckar växlarna igen på nytt.

De senaste dagarna har mängder av tåg ställts in. ”Trafiken har glesats ut”, som Banverket säger. Vilken tjusig retorisk figur för att man inte klarar av sitt jobb som man borde!

Hur som helst: Sten Jonssons uppfinning hindrar is, snö och sten att fall ned mellan rälsen och växeltungan.

Dessutom blir det lättare att sopa snö från växeln med Banverkets borsttåg eftersom ”gummiläppen” som täcker mellanrummet bara ligger några centimeter under rälshuvudet i stället för att borstarna ska nå ända ned till marken, nästan två decimeter under rälsen.

- Man kan också väva in elektrisk tråd i gummit för att hålla isen borta. Dessutom kan man blåsa växeln ren med tryckluft i ”röret” som bildas under täckningsläppen, säger Sten Jonsson.

Vore väl inte fel om Banverket nu ser till att Sten Jonssons innovation kunde gå från ord till verkstad och börja finnas ex.vis i de tusentalet växlar som finns enbart i Stockholm, eller hur?

Sedan skadar det inte heller om SJ ställer lite krav och börjar upphandla tåg som tål lite kyla och vinter.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com

En regering med många talanger i siarbranschen

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 26 februari 2010 m fl)

Observerat om tro kontra vetande i regeringen:

Nu hade han fel igen, den där m-arbetsmarknadsministern (med smajligubbarna) Sven Otto, "Totto" Littorin (m). Det börjar faktiskt bli litet pinsamt med en regering som snubblar omkring och inte vet vad den pratar om och ägnar sig åt tro istället för vetande.

I december 2009, sedan regeringen efter en långvarig kritikstorm bestämt sig för att beordra Försäkringskassan att kasta ut 14 300 långtidssjuka från sin försörjning, så lovade arbetsmarknadsministern att ingen av dem skulle få lägre ersättning.

Nu har första rapporten kommit från Försäkringskassan och det visar sig att tre av fyra fått en sämre ersättning. Knappast ens i närheten av att "ingen skulle få lägre ersättning", eller hur?

Statsrådet Littorin får nu stå där med sin tvättade hals och brallorna nerdragna. Fakta är att av de 11 500 som flyttats över till arbetsförmedlingen, så har 8 300 eller 73 procent fått en lägre ersättning än de fick som sjukskrivna.

De som förlorat mest är de som aldrig kommit in på arbetsmarknaden. De har bara 223 kr per dag i ersättning om de går den introduktionskurs på Arbetsförmedlingen som socialförsäkringsminister Husmark Pehrsson (m-kommandoran) hittat på, och som ska göra den som varit sjuk i flera år om inte frisk så åtminstone arbetsför på tre månader.

Littorin förnekar dock - dumt nog - att Försäkringskassans uppgifter är korrekta. Det är ett slitet gammalt politikertrick som inte brukar hålla särskilt länge innan det är dags att backa och "göra en pudel" (be om ursäkt).

Littorin har redan börjat devalvera sitt löfte om att ingen ska få lägre ersättning till att det gäller för de allra flesta och inte dem som ligger över taket i a-kassan.

Och griper sedan tag i det lilla halmstrået när han påstår att en månad är för kort tid att dra några slutsatser. Men för dem som sparkats ut ska hushållets räkningar betalas varje månad och nu med mindre pengar. Det är den verklighet som dessa utförsäkrade lever i och det kan inget m-politikertrixande ändra på.

Självfallet vågar inte Littorin efter denna blamage utlova några nya försäkringar när hans löfte kan infrias. Han hoppas att a-kassorna ska fixa det åt honom genom att ta in de utförsäkrade som medlemmar.

Men det löser inte problemet för dem som aldrig kommit in på arbetsmarknaden. Istället tvingas de att söka försörjningsstöd på kommunernas socialkontor.

Det är naturligtvis helt stilenligt att regeringen drattar på ändan i den här frågan gång efter gång. Det har under hela den här resan, för att komma åt de långtidssjuka, varit en lång rad av schabbel, hafsverk och amatörmässigt hanterande i största allmänhet.

Det har aldrig funnits någon långsiktighet utan allt har gått på lösa boliner med idel ad hoc-lösningar. Tron på quick fix-lösningar utan kontakt med verkligheten har bara alltför ofta blivit Reinfeldt-regeringens modell.

Det mest pinsamma försöket var att regeringen inför det opinionstryck som den utsattes för genom cancerläkarnas larm försökte trolla bort hela denna generande sits genom att döpa om utförsäkringen till en omförsäkring. Jo, nyspråk finns det en viss begåvning för i den här regeringen.

Men det tricket sprack det också. Nån som är förvånad? Men börjar det inte bli lite för ofta att vi har såväl en statsminister (hade 100 % fel om jobbtillväxten) som en arbetsmarknadsminister och ytterligare andra i regeringen som verkar leva i siarbranschen och mest verkar ägna sig åt tro än vetande.

/Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com)

Vattenfalls ledning nonchalerar näringsminister Olofsson

Observerat:
Mer satsningar på kolkraft och mindre på vindkraft. Den 17 februari kunde vi i Dagens Industri läsa att helstatliga Vattenfall under de kommande fyra åren ökar sina investeringar i fossila bränslen med över 70 procent och tänker satsa 100 miljarder kronor i kol- och gasverk samt brunkolsbrytning. Samtidigt med detta halveras satsningarna på vindkraft.

Vattenfalls ledning tycks skratta Maud Olofsson i ansiktet hela vägen fram till valet i höst. Man agerar som inga som helst ägardirektiv finns eller någon statlig ägarrepresentant från näringsdepartementet finns närvarande när beslut som dessa tas - helt på tvärs mot retoriken från näringsdepartementshåll.

Det är dags med ett skifte i näringsdepartementet och att det därtill sätts in andra ägarrepresentanter i statliga Vattenfalls (ska ju ha ledartröjan i energi- och klimatomställningen i högtidsretoriken) som vågar riva i mot Vattenfalls ledning som just nu verkar göra lite som man vill. Som denna vinstmaskin i miljardklassen vore en lekstuga för direktörerna i bolagsledningen.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. På hearingen i trafikutskottet om järnvägskaoset nu i vinter med bl a SJ- och Banverksledningen framkom från järnvägsfackligt håll att det i dessa marknadiferingstider också i statlig verksamhet är 1 500 färre som röjer snö hos Banverket...Det är också ont om "snöplogande tåg" numera, långt färre än tidigare och att brist på reservtåg gör att tågen underhålls mera sällan och tas in mindre ofta för återkommande avisning m m. I stället för att rusta upp ban- och järnvägsmaterielunderhållet m m så snackar SJ-ledning och andra om ersättningen vid förseningar för resenärer som drabbas ska göras bättre och mera effektivt fungerande.

Kapuscinski - en klassisk journalistreporter som gjorde skillnad

När Irak attackerades och ockuperades av amerikanska styrkor på president George W. Bush order utvecklades mediebevakningen till en ren teaterföreställning, CNN vidarebefordrade bilder av hur missilerna regnade ned över huvudstaden Bagdad som ett slags underhållande fyrverkeri. Och så ser det ut idag, de stora tv-teamen drar fram som Egyptens gräshoppor från konflikt till konflikt. Det blir bara yta och vi som ser på får sönderhackade berättelser som just inte säger oss någonting. Allt blir relativt, först bilder av en konflikt i söder, sedan över till senaste nytt om svininfluensan. Ingenting blir viktigare än något annat och därmed obegripligt.

Den polske författaren och legendariske utrikeskorrespondenten Ryszard Kapuscinski (1932-2007) hade ett annat förhållningssätt och anses i dag som en av 1900-talets största när det gäller resereportage. Han reste ut första gången 1956 och blev kvar i över fyrtio år, ständigt på resa mellan olika länder och olika konflikter. Afrika blev hans huvudområde. Det unika med Kapuscinski var hans genomarbetade metod. För att verkligen kunna skriva om en konflikt krävs det att journalisten lever och bor nära människorna i konflikten. Då går det inte att bo på lyxiga Sheraton- eller Hiltonhotell. Därför bodde han alltid på tredjeklassens hotell eller hemma hos människor. Innan han reste ut förberedde han sig noggrant, läste mängder med böcker om landet han skulle till - och då inte bara politiken - han plöjde igenom allt han kom över. Historia, geografi, kultur, politik, filosofi - ingenting lämnades därhän.

Under själva resan skrev han inga färdiga texter utan gjorde bara noteringar, hans fokus låg istället på att ta in så många intryck som möjligt. Sist i den kedjan kom den egna reflektionen, alla intryck. Och resultatet blev rader av minnesvärda böcker blev resultatet; Kejsaren (om Etiopiens kejsare som kom år 1985), Shahernas shah (1986), Imperiet (1993), Fotbollskriget 1998, Ebenholts och många flera. Nu har Reporterns självporträtt utgivits postumt på svenska. På polska kom den redan 2003. Boken är ett urval av textfragment från de hundratals intervjuer och texter han skrivit, uppdelat i fem akter. Det som växer fram vid läsningen är ett säreget porträtt av en journalist med ovanligt stor integritet, om en journalist som konsekvent vägrade skriva om han inte var förberedd och som bar med sig egna erfarenheter av svält och umbäranden från andra världskrigets Polen.

Texterna får genom detta en nästan aforistisk karaktär, hans långa erfarenhet tillåter honom att destillera ned orden till tydliga koncentrat som behandlar olika fenomen. Som till exempel medievärldens utveckling under de senaste fyrtio åren och då kan det låta så här: ”Historien, som vi känner den från televisionen, uppstår inte i samband med vår existens, utan i vår fantasi.” Eller ”TV-bildens roll är ofantlig. Vi måste dock vara klara över att bilden inte ger upphov till reflektion, den verkar bara på våra känslor.”

Reporterns självporträtt visar en författares egna ord om den egna gärningen, om livsfarliga situationer, om ensamheten, svälten, mödan av att skriva, om berömmelsens förbannelse. Kapuscinskis bestående verk var att han lyfte fram en av de största, halvt glömda historiska processerna under andra halvan av 1900-talet; avkoloniseringen av tredje världen. Boken är bra och ger upphov till reflektion, men borde ha översatts för länge sedan. Men bättre sent än aldrig.

Ryszard Kapuscinski: Reporterns självporträtt (Albert Bonniers förlag)
Översättning: Anders Bodegård

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om en "klok" regering och ett folk som inte har vett att uppskatta

Som bekant är världen aldrig tacksam mot dem som gör allting rätt och efter bästa förmåga utmjukt utövar sitt värv. Så tycker uppenbarligen Reinfeldt & company i Rosenbad. Så t ex borde blotta vetskapen om att den sänkta fastighetsskatten och avskaffade förmögenhetsskatten gett upphov till i storstädernas gräddhyllor ha fått de som bor i koja att känna den djupaste solidaritet med dem som är samhällets verkliga stöttepelare, de "välståndsbildande krafterna i samhället".

Besluten att låta sjuka och arbetslösa få sin ersättning reducerad, så att välbeställda kunnat få sin skatt sänkt, ligger ju dessutom i linje med julens och bibelns (inte alla men vissa partier) budskap om att det är roligare att giva än att få. (Evangelisten Matteus med konstaterandet att till dem som redan har skall varda givet etc. i hög grad giltigt i det här sammanhanget.)

Och visserligen har arbetslösheten ökat och sysselsättningen fallit kraftigt under de senaste åren. Så sant, så sant. Men som alla förstår beror det inte på några politiska missgrepp i Rosenbad. (Att sedan statsministern själv i en partiledardebatt 31 jan. "råkade" få fel i en jobbsiffra om påstådda 100 000 fler sysselsatta men som i praktiken var inga fler alls beror ju självfallet bara på att någon medarbetare råkade blanda ihop några papper.)

Nej, nej, uteslutande har det sin enkla förklaring i att vår värld har gått igenom en internationell finanskris, som statsministern sa i söndagens partiledardebatt i Agenda.

Att det enligt prognoserna, som finansminister Borg i sin upphöjdhet nu låtit meddela folket, kan förväntas komma en vändning i ekonomin beror däremot på allt som regeringen i sin beundransvärda vishet har genomfört. Sverige har här agerat långt klokare än omvärlden, som finansminister Borg så ödmjukt samtidigt passade på att säga. I finansdepartementet sköts allt prognosarbete och olika ekonomisk-politiska åtgärder enligt yppersta och beprövade vetenskapliga metoder.

Jämför vi oss med andra är dessutom nationen numera så framgångsrik att det borde få oss mindre insiktsfulla stackare att kollektivt buga i den djupaste respekt för den riksdagsmajoritet som fört oss in på denna sagolika framgångsväg. För detta borde man kunna visa större tacksamhet än man nu har gjort i olika opinionsmätningar. 

Lite till mans borde vi i stället för att gnälla ha vett att skämmas över att vi inte med tillräcklig eufori har hyllat den reform som gjort att pensionärer numera får betala högre skatt än löntagarna.

Att man sedan i andra länder som Finland, Norge, Australien, Tyskland m fl gör tvärtom och har lägre skatt för pensionärer än för yrkesverksamma är bara ett bevis för hur mycket klokare vår regering är jämfört med vår omvärld.

Denna nya skillnad i skatteskalan är ju lika rimlig som att äldre borde låta yngre sitta på bussen så att de i sin tur orkar stå när de kommit upp i åren.
Utförsäljningen av Apoteken, privatiseringen av Bilprovningen, nedrustningen av Arbetsförmedlingen och Komvux, uppsägningar av välfärdsarbetare i kommuner och landsting är andra exempel på värdefulla insatser där regeringen har lyssnat in en stark och bred folkopinion.

Skulle det - trots allt - finnas några problem kvar i det svenska samhället så kan det självfallet inte vara regeringens fel utan får tillskrivas det där välkända "omständigheterna". Inte mist då eftersläpande effekter av tidigare socialdemokratiska regeringars felgrepp och okloka beslut.  

När infrastrukturministern, Åsa Torstensson (c), häromdagen lät meddela att det är socialdemokraternas fel att tågen inte går, eller inte kommer i tid, i snöovädret är det ett besked som äger sådan tyngd att det förtjänar ett spontant, folkligt bifall. Klart som korvspad att centertanten från Lysekil har rätt. Att jag inte tänkte på det innan.

Skolans dåliga resultat, odisciplin och förekomsten av svordomar hos unga människor är självfallet också den tidigare s-regeringars felgrepp. Vinterns snabbt stigande elpriserna har naturligtvis sin grund i att de tre rödgröna partierna tänker sig att i en möjlig framtid ställa om energisystemet i stället för att bygga ut kärnkraften.

När sedan flera tusen människor flyttas från sjukförsäkringen till arbetsförmedlingens CV-coachning så ska man inte skylla eventuella problem på de ödmjuka och flitiga bäverkvinorna och männen i Rosenbad.

I grund och botten är "gnället" som media villigt kolporterar ut en effekt av att de enskilda människorna som inte förmått uppskatta klokheten i de sänkta sjukersättningarna lett till att den här utskrivna medicin nu gjort att oss alla friska och ivrigt arbetssökande.

Skulle det dessutom vara så att några utförsäkringar verkligen har skett så är det Försäkringskassans hårt prövade personal som inte lyckats läsa rätt innantill i de tydliga instruktioner som den varmt medkännande Cristina Husmark Pehrsson gett dem. Trots att hon på sina håll - helt orättfärdigt - kommit att liknas vid den brutalhårda Kommandoran i Emil i Lönneberga.

Likaså har flykten från a-kassan ingenting alls att göra med de kraftigt höjda avgifterna som Sven Otto Littorin (m) sjösatt utan beror blott och allenast på de fackliga organisationernas oskicklighet att behålla och nyrekrytera medlemmar till sina a-kassor.Wanja Lundby-Wedin och de övriga fackpamparna har inte förmått göra sitt jobb, så enkelt är det.

Skulle sedan händelsvis någon invända mot den här sakliga och balanserade beskrivningen av sakernas tillstånd i kungariket Sverige så har de fel, fel, fel.

Alla - nära nog - vet ju att Sveriges nuvarande regering är den avgjort klokaste och mest insiktsfulla sedan Carl Bildt kompetenta ministerlag åren 1991-94.

Det är ju bara att se på raden av närmast oersättliga statsråd - Maud Olofsson, Mats Odell, Sten Tolgfors, Eskil Erlandsson, Åsa Torstensson, Nyamko Sabuni och andra - så förstår alla hur sant och riktigt det är.

Någon annan rimlig förklaring till att regeringen ligger under i den ena opinionsmätningen efter den andra är att det handlar om den djupaste otacksamhet från folkets sida för dess stora och självuppoffrande insatser kan det rimligen inte finnas.

Ty alla vet ju att statsministern själv - som han så många gånger sagt - ödmjukt går sida vid sida med folket och vars förtroende han bär. Trots att folket inte alltid har vett att uppskatta de gjorda insatserna efter förtjänst.

/Robert Björkenwall; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Inte heller den räddningsplankan håller

Det är uppenbart att Reinfeldt-Borg nu - men förgäves - försöker rädda sig ur det pinsamma misstaget med sysselsättningssiffran om de 100 000 nya jobben som blev noll och intet (jfr partiledardebatten i Agenda den 31 jan.) genom att i stället jämföra helåret 2009 med helåret 2006. Men kollar man det närmare så visar det sig att fjärde kvartalet 2006 var de sysselsatta i åldersklassen 15-74 år 4 458,8 (i tusental) av totalt 6 759 000 i åldersklassen 15-74 år.

Fjärde kvartalet 2009 var motsvarande siffror totalt 6 987 000 och varav 4 458,8 (i tusental) av klassen 15-74 år var sysselsatta.

Eller med andra ord så ökade befolkningen mellan fjärde kvartalet 2006 och fjärde kvartalet 2009 med 230 000 medan sysselsättningen däremot inte ökade alls.

Så inte heller den räddningsplankan håller för Reinfeldt och Borg.

/Noterar
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om en partiledardebatt och kommande politiska vägval

Några observationer apropå söndagens partiledardebatt och vägvalet vi nu står inför:

Det mest minnesvärda - i efterhand - av partiledardebatten i Agenda 31 januari var väl Fredrik Reinfeldts monumentala lögn om jobben, alltså att sysselsättningen skulle ha ökat med 100 000 sedan 2006, när den i praktiken inte ökat alls utan befinner sig på stället marsch och arbetslösheten rakat upp mot 9-10 procent av arbetskraften. Och finansminister Anders Borgs ursäkt för det här - medvetna eller slarviga faktafusket - finns det skäl att återkomma till många gånger under valrörelsen.

”Det har skett ett olyckligt fel i jämförelsen mellan de statistiska meddelandena...”

Så låter finansminister Anders Borg ursäkt på ett krystat sätt att Fredrik Reinfeldt i söndagen partiledardebatt överdrev den svenska sysselsättningen med 100 000 personer.

För övrigt var samme Anders Borg ute måndagen den 1 februari och pratade självberömmande om att skattekvoten - skatternas andel av BNP - nu är nere i knappa 45 procent (= 100 miljarder i minskade resurser till välfärden) men att målet är att komma ner ännu mer. M-målet långsiktigt är ju en skattekvot på 40 procent, alltså ytterligare 190 miljarder mindre i offentliga resurser för välfärden. Snacka om vilken nerskärning i välfärden - socialförsäkringarna, sjukvården, äldreomsorgen etc - som detta skulle kräva.

Men ett vet vi redan nu - och sannolikt också en växande skara väljare. Och det är att vi kan knappast lita på Reinfeldts ambitioner på välfärdsområdet. I dessa frågor har han ju systematiskt kört med dubbla budskap. Före valet 2006 talade den borgerliga alliansen om att stärka a-kassans skyddsnät - men efter valet revs det sönder och en halv miljon slängdes ur försäkringskyddet. Innan han satt vid makten talade Reinfeldt om att måna om de människor som är på väg att duka under i ett arbetsliv styrt av hårda produktivitetskrav. Det lät knappast som att det skulle resultera i att de långtidssjuka berövades sin ekonomiska trygghet och man ökade arbetsgivarnas möjligheter att ge dem sparken.

Nedrustningen av a-kassan och sjukförsäkringen drabbar främst kvinnor i offentlig sektor, de som Reinfeldt nu påstår sig stötta. Det som sker nu en explosiv ökning av antalet socialbidragstagare, pressar kommunerna till större barngrupper och besparingar i äldrevården, tvärt emot vad Reinfeldt säger sig vilja ha. Retoriken och den faktiska politiken hänger helt enkelt inte ihop.

Osäkerheten inom regerings- alliansen lyser igenom. Den obehagliga kritiken att regeringen lånat till sänkta skatter (jobbskatteavdragets fjärde steg) försöker man smita förbi. Och för att klara sig undan den hårda kritiken mot sjukförsäkringen skyller man på Försäkringskassan och myndighetens handläggare. Regeringen backar eller skyller ifrån sig.

Samtidigt har KD och C fått panik. ”Vi kristdemokrater har alltid kämpat för de äldre och deras villkor” sa Göran Hägglund på partiets kommundagar. Han sitter i den regering som straffbeskattat landets pensionärer.

Men när det återstår dryga sju månader till valet lovar Hägglund att pensionärerna ska gå före löntagarna. Nu börjar återköpet av röster!

Dags att åter börja påminna om t ex alla KD-utspel som floppat (minns ni bensinskatten?). Inte är KD mer att lita på nu heller, vilket finns skäl att påminna pensionärerna om.

Taktiken inom borgerligheten ser ut att bli denna: Kristdemokraterna och Centerpartiet måste räddas över 4-procentspärren om vi ska ha en chans. Plötsligt tillåts därför tydliga profileringar från respektive parti. Medan de rödgröna kryper allt närmare varandra måste de mindre allianspartierna driva egna frågor för att inte bli slukade av Moderaterna.

Skatterna är förstås en viktig fråga. Mona Sahlin har flera gånger förklarat att de rödgröna ger ett samlat besked i en gemensam budgetmotion i april. Att ”det hettade till i skattefrågan” håller jag inte med om. Vänta till i april! Fram tilldess är det i princip en ickefråga. Mona Sahlin vågade dock sträcka sig till att de som tjänar  mest och bor i de största och dyraste husen får räkna med höjd skatt. Men hon borde våga attackera moderaterna hårdare och peka på konsekvenserna av den moderata skattepolitiken - och särskilt om de får hålla på en mandatperiod till.

Det skulle sannolikt många - jfr 22 % osäkra i senaste Sifon etc - idag osäkra väljare uppskatta. Uppskatta att skillnanderna mellan alternativen skulle tydliggöras mera än som nu skedde i söndagens partiledardebatt i Agenda.

Jobben, skatterna och välfärden var dock samtliga med i Agenda som de viktiga valfrågorna. Men jag vill också att vi från vårt håll pratar mer om framtiden för Sverige. Det vi nu ser när det gäller utvecklingen i vårt en gång så fina välfärdsland är allt annat än bra!

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com