Om en partiledardebatt och kommande politiska vägval
Några observationer apropå söndagens partiledardebatt och vägvalet vi nu står inför:
Det mest minnesvärda - i efterhand - av partiledardebatten i Agenda 31 januari var väl Fredrik Reinfeldts monumentala lögn om jobben, alltså att sysselsättningen skulle ha ökat med 100 000 sedan 2006, när den i praktiken inte ökat alls utan befinner sig på stället marsch och arbetslösheten rakat upp mot 9-10 procent av arbetskraften. Och finansminister Anders Borgs ursäkt för det här - medvetna eller slarviga faktafusket - finns det skäl att återkomma till många gånger under valrörelsen.
”Det har skett ett olyckligt fel i jämförelsen mellan de statistiska meddelandena...”
Så låter finansminister Anders Borg ursäkt på ett krystat sätt att Fredrik Reinfeldt i söndagen partiledardebatt överdrev den svenska sysselsättningen med 100 000 personer.
För övrigt var samme Anders Borg ute måndagen den 1 februari och pratade självberömmande om att skattekvoten - skatternas andel av BNP - nu är nere i knappa 45 procent (= 100 miljarder i minskade resurser till välfärden) men att målet är att komma ner ännu mer. M-målet långsiktigt är ju en skattekvot på 40 procent, alltså ytterligare 190 miljarder mindre i offentliga resurser för välfärden. Snacka om vilken nerskärning i välfärden - socialförsäkringarna, sjukvården, äldreomsorgen etc - som detta skulle kräva.
Men ett vet vi redan nu - och sannolikt också en växande skara väljare. Och det är att vi kan knappast lita på Reinfeldts ambitioner på välfärdsområdet. I dessa frågor har han ju systematiskt kört med dubbla budskap. Före valet 2006 talade den borgerliga alliansen om att stärka a-kassans skyddsnät - men efter valet revs det sönder och en halv miljon slängdes ur försäkringskyddet. Innan han satt vid makten talade Reinfeldt om att måna om de människor som är på väg att duka under i ett arbetsliv styrt av hårda produktivitetskrav. Det lät knappast som att det skulle resultera i att de långtidssjuka berövades sin ekonomiska trygghet och man ökade arbetsgivarnas möjligheter att ge dem sparken.
Nedrustningen av a-kassan och sjukförsäkringen drabbar främst kvinnor i offentlig sektor, de som Reinfeldt nu påstår sig stötta. Det som sker nu en explosiv ökning av antalet socialbidragstagare, pressar kommunerna till större barngrupper och besparingar i äldrevården, tvärt emot vad Reinfeldt säger sig vilja ha. Retoriken och den faktiska politiken hänger helt enkelt inte ihop.
Osäkerheten inom regerings- alliansen lyser igenom. Den obehagliga kritiken att regeringen lånat till sänkta skatter (jobbskatteavdragets fjärde steg) försöker man smita förbi. Och för att klara sig undan den hårda kritiken mot sjukförsäkringen skyller man på Försäkringskassan och myndighetens handläggare. Regeringen backar eller skyller ifrån sig.
Samtidigt har KD och C fått panik. ”Vi kristdemokrater har alltid kämpat för de äldre och deras villkor” sa Göran Hägglund på partiets kommundagar. Han sitter i den regering som straffbeskattat landets pensionärer.
Men när det återstår dryga sju månader till valet lovar Hägglund att pensionärerna ska gå före löntagarna. Nu börjar återköpet av röster!
Dags att åter börja påminna om t ex alla KD-utspel som floppat (minns ni bensinskatten?). Inte är KD mer att lita på nu heller, vilket finns skäl att påminna pensionärerna om.
Taktiken inom borgerligheten ser ut att bli denna: Kristdemokraterna och Centerpartiet måste räddas över 4-procentspärren om vi ska ha en chans. Plötsligt tillåts därför tydliga profileringar från respektive parti. Medan de rödgröna kryper allt närmare varandra måste de mindre allianspartierna driva egna frågor för att inte bli slukade av Moderaterna.
Skatterna är förstås en viktig fråga. Mona Sahlin har flera gånger förklarat att de rödgröna ger ett samlat besked i en gemensam budgetmotion i april. Att ”det hettade till i skattefrågan” håller jag inte med om. Vänta till i april! Fram tilldess är det i princip en ickefråga. Mona Sahlin vågade dock sträcka sig till att de som tjänar mest och bor i de största och dyraste husen får räkna med höjd skatt. Men hon borde våga attackera moderaterna hårdare och peka på konsekvenserna av den moderata skattepolitiken - och särskilt om de får hålla på en mandatperiod till.
Det skulle sannolikt många - jfr 22 % osäkra i senaste Sifon etc - idag osäkra väljare uppskatta. Uppskatta att skillnanderna mellan alternativen skulle tydliggöras mera än som nu skedde i söndagens partiledardebatt i Agenda.
Jobben, skatterna och välfärden var dock samtliga med i Agenda som de viktiga valfrågorna. Men jag vill också att vi från vårt håll pratar mer om framtiden för Sverige. Det vi nu ser när det gäller utvecklingen i vårt en gång så fina välfärdsland är allt annat än bra!
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Det mest minnesvärda - i efterhand - av partiledardebatten i Agenda 31 januari var väl Fredrik Reinfeldts monumentala lögn om jobben, alltså att sysselsättningen skulle ha ökat med 100 000 sedan 2006, när den i praktiken inte ökat alls utan befinner sig på stället marsch och arbetslösheten rakat upp mot 9-10 procent av arbetskraften. Och finansminister Anders Borgs ursäkt för det här - medvetna eller slarviga faktafusket - finns det skäl att återkomma till många gånger under valrörelsen.
”Det har skett ett olyckligt fel i jämförelsen mellan de statistiska meddelandena...”
Så låter finansminister Anders Borg ursäkt på ett krystat sätt att Fredrik Reinfeldt i söndagen partiledardebatt överdrev den svenska sysselsättningen med 100 000 personer.
För övrigt var samme Anders Borg ute måndagen den 1 februari och pratade självberömmande om att skattekvoten - skatternas andel av BNP - nu är nere i knappa 45 procent (= 100 miljarder i minskade resurser till välfärden) men att målet är att komma ner ännu mer. M-målet långsiktigt är ju en skattekvot på 40 procent, alltså ytterligare 190 miljarder mindre i offentliga resurser för välfärden. Snacka om vilken nerskärning i välfärden - socialförsäkringarna, sjukvården, äldreomsorgen etc - som detta skulle kräva.
Men ett vet vi redan nu - och sannolikt också en växande skara väljare. Och det är att vi kan knappast lita på Reinfeldts ambitioner på välfärdsområdet. I dessa frågor har han ju systematiskt kört med dubbla budskap. Före valet 2006 talade den borgerliga alliansen om att stärka a-kassans skyddsnät - men efter valet revs det sönder och en halv miljon slängdes ur försäkringskyddet. Innan han satt vid makten talade Reinfeldt om att måna om de människor som är på väg att duka under i ett arbetsliv styrt av hårda produktivitetskrav. Det lät knappast som att det skulle resultera i att de långtidssjuka berövades sin ekonomiska trygghet och man ökade arbetsgivarnas möjligheter att ge dem sparken.
Nedrustningen av a-kassan och sjukförsäkringen drabbar främst kvinnor i offentlig sektor, de som Reinfeldt nu påstår sig stötta. Det som sker nu en explosiv ökning av antalet socialbidragstagare, pressar kommunerna till större barngrupper och besparingar i äldrevården, tvärt emot vad Reinfeldt säger sig vilja ha. Retoriken och den faktiska politiken hänger helt enkelt inte ihop.
Osäkerheten inom regerings- alliansen lyser igenom. Den obehagliga kritiken att regeringen lånat till sänkta skatter (jobbskatteavdragets fjärde steg) försöker man smita förbi. Och för att klara sig undan den hårda kritiken mot sjukförsäkringen skyller man på Försäkringskassan och myndighetens handläggare. Regeringen backar eller skyller ifrån sig.
Samtidigt har KD och C fått panik. ”Vi kristdemokrater har alltid kämpat för de äldre och deras villkor” sa Göran Hägglund på partiets kommundagar. Han sitter i den regering som straffbeskattat landets pensionärer.
Men när det återstår dryga sju månader till valet lovar Hägglund att pensionärerna ska gå före löntagarna. Nu börjar återköpet av röster!
Dags att åter börja påminna om t ex alla KD-utspel som floppat (minns ni bensinskatten?). Inte är KD mer att lita på nu heller, vilket finns skäl att påminna pensionärerna om.
Taktiken inom borgerligheten ser ut att bli denna: Kristdemokraterna och Centerpartiet måste räddas över 4-procentspärren om vi ska ha en chans. Plötsligt tillåts därför tydliga profileringar från respektive parti. Medan de rödgröna kryper allt närmare varandra måste de mindre allianspartierna driva egna frågor för att inte bli slukade av Moderaterna.
Skatterna är förstås en viktig fråga. Mona Sahlin har flera gånger förklarat att de rödgröna ger ett samlat besked i en gemensam budgetmotion i april. Att ”det hettade till i skattefrågan” håller jag inte med om. Vänta till i april! Fram tilldess är det i princip en ickefråga. Mona Sahlin vågade dock sträcka sig till att de som tjänar mest och bor i de största och dyraste husen får räkna med höjd skatt. Men hon borde våga attackera moderaterna hårdare och peka på konsekvenserna av den moderata skattepolitiken - och särskilt om de får hålla på en mandatperiod till.
Det skulle sannolikt många - jfr 22 % osäkra i senaste Sifon etc - idag osäkra väljare uppskatta. Uppskatta att skillnanderna mellan alternativen skulle tydliggöras mera än som nu skedde i söndagens partiledardebatt i Agenda.
Jobben, skatterna och välfärden var dock samtliga med i Agenda som de viktiga valfrågorna. Men jag vill också att vi från vårt håll pratar mer om framtiden för Sverige. Det vi nu ser när det gäller utvecklingen i vårt en gång så fina välfärdsland är allt annat än bra!
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 2:40 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home