Kapuscinski - en klassisk journalistreporter som gjorde skillnad

När Irak attackerades och ockuperades av amerikanska styrkor på president George W. Bush order utvecklades mediebevakningen till en ren teaterföreställning, CNN vidarebefordrade bilder av hur missilerna regnade ned över huvudstaden Bagdad som ett slags underhållande fyrverkeri. Och så ser det ut idag, de stora tv-teamen drar fram som Egyptens gräshoppor från konflikt till konflikt. Det blir bara yta och vi som ser på får sönderhackade berättelser som just inte säger oss någonting. Allt blir relativt, först bilder av en konflikt i söder, sedan över till senaste nytt om svininfluensan. Ingenting blir viktigare än något annat och därmed obegripligt.

Den polske författaren och legendariske utrikeskorrespondenten Ryszard Kapuscinski (1932-2007) hade ett annat förhållningssätt och anses i dag som en av 1900-talets största när det gäller resereportage. Han reste ut första gången 1956 och blev kvar i över fyrtio år, ständigt på resa mellan olika länder och olika konflikter. Afrika blev hans huvudområde. Det unika med Kapuscinski var hans genomarbetade metod. För att verkligen kunna skriva om en konflikt krävs det att journalisten lever och bor nära människorna i konflikten. Då går det inte att bo på lyxiga Sheraton- eller Hiltonhotell. Därför bodde han alltid på tredjeklassens hotell eller hemma hos människor. Innan han reste ut förberedde han sig noggrant, läste mängder med böcker om landet han skulle till - och då inte bara politiken - han plöjde igenom allt han kom över. Historia, geografi, kultur, politik, filosofi - ingenting lämnades därhän.

Under själva resan skrev han inga färdiga texter utan gjorde bara noteringar, hans fokus låg istället på att ta in så många intryck som möjligt. Sist i den kedjan kom den egna reflektionen, alla intryck. Och resultatet blev rader av minnesvärda böcker blev resultatet; Kejsaren (om Etiopiens kejsare som kom år 1985), Shahernas shah (1986), Imperiet (1993), Fotbollskriget 1998, Ebenholts och många flera. Nu har Reporterns självporträtt utgivits postumt på svenska. På polska kom den redan 2003. Boken är ett urval av textfragment från de hundratals intervjuer och texter han skrivit, uppdelat i fem akter. Det som växer fram vid läsningen är ett säreget porträtt av en journalist med ovanligt stor integritet, om en journalist som konsekvent vägrade skriva om han inte var förberedd och som bar med sig egna erfarenheter av svält och umbäranden från andra världskrigets Polen.

Texterna får genom detta en nästan aforistisk karaktär, hans långa erfarenhet tillåter honom att destillera ned orden till tydliga koncentrat som behandlar olika fenomen. Som till exempel medievärldens utveckling under de senaste fyrtio åren och då kan det låta så här: ”Historien, som vi känner den från televisionen, uppstår inte i samband med vår existens, utan i vår fantasi.” Eller ”TV-bildens roll är ofantlig. Vi måste dock vara klara över att bilden inte ger upphov till reflektion, den verkar bara på våra känslor.”

Reporterns självporträtt visar en författares egna ord om den egna gärningen, om livsfarliga situationer, om ensamheten, svälten, mödan av att skriva, om berömmelsens förbannelse. Kapuscinskis bestående verk var att han lyfte fram en av de största, halvt glömda historiska processerna under andra halvan av 1900-talet; avkoloniseringen av tredje världen. Boken är bra och ger upphov till reflektion, men borde ha översatts för länge sedan. Men bättre sent än aldrig.

Ryszard Kapuscinski: Reporterns självporträtt (Albert Bonniers förlag)
Översättning: Anders Bodegård

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com