460 lättförtjänta miljoner rakt ner i fickorna på privatiserade apotek

Observerat apropå apotekens delprivatisering:

Apropå regeringens privatisering av stora delar av de statliga apoteken nu så noterar jag hur LO-tidningens ledarskribent har läst och kommenterat en aktuell rapport från TVL, Tandvårds- och läkemedelsverket. Han konstaterar, helt korrekt, att regeringen lovat garantera de multinationella koncernernas vinstmarginal och den är väsentligt högre än den apoteken är vana vid. För att hjälpa upp vinsten vill TVL att apoteken får ta ut tio kronor extra per expedierat recept.

"Hägglundstian" kallas extravgiften redan bland apotekarna. Den beräknas öka intäkterna med 460 oerhört lättförtjänta miljoner. För dom skattemiljonerna hade många vårdbehövande sannolikt kunnat få sina utslitna höftleder utbytta och sluppit förstöra magen med starka värktabletter i väntan på operation.

Dessa merkostnader på 460 miljoner kr som vi redan i skede ett får betala för regeringen Reinfeldts ideologiska privatisering av de på det hela taget väl fungerande statliga apoteken är i sig förkastligt för en för folk i gemen knappast önskad utveckling.

Utöver detta - när den 3-åriga "kontrollperioden" för avregleringens effekter är över - finns också det befarade, negativa hotet att inte minst de privatiserade glesbygdsapoteken på sikt löper stor risk att läggas ner. Precis som skett med var tredje bensinmack och många livsmedelsbutiken med begränsad lönsamhet i glesbygden. Detta utöver då att privatiseringen av det enda statliga apoteket på små orter som Lima i Dalarna, enda apoteket i Funäsdalen i Härjedalen etc. etc leder till att vi - så länge de nu finns kvar - leder till att vi får privata monopol, som regel även av flertalet ekonomer anses vara sämre än offentliga dito.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Regeringens globaliseringsråd - ett misslyckande

Observerat och värderat:
Regeringens globaliseringsråd - en tankesmedja för nyliberala floskler och osmält tankegods

Det är absolut inte fel att ställa sig frågan hur Sverige ska möta globaliseringen. Men om ambitionen med regeringens globaliseringsråd var att föra samman olika intressen i en gemensam analys och strategi för att stärka Sverige, så är den slutrapport som presenterades under måndagen ingenting annat än ett djupt misslyckande för rådets ordförande Lars Leijonborg.

På Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt gjorde LO:s Wanja Lundby-Wedin häromdagen befriande klart att hon inte alls delade rådets i många stycken nyliberala analys. TCO:s Sture Nordh - en annan facklig "gisslan" i globaliseringsrådet - har tidigare i annat sammanhang markerat ett liknande avståndstagande från globaliseringsrådets nyliberalt dominernade tankegods.

I sin SvD-debattare tog Wanja Lundby-Wedin bestämt avstånd från idéer om att öka inkomstskillnaderna på arbetsmarknaden, att lagen om anställningsskydd, LAS, ska försämras eller att skattesänkningar för rika är en god strategi för att öka sysselsättningen. Tvärtom så har ju även regeringens eget ekonomiska råd under Lars Calmfors konstaterat att sådana skattesänkningar är tämligen ineffektiva som stimulansstrategi i detta ekonomiska läge.

Den här lika befogade som ampra kritiken betyder att globaliseringsrådet inte kunde leverera en slutrapport i enighet, och att målet med dess arbete därmed blev skjutet i sank.

För detta kan ingen vara mer ansvarig än rådets ordförande Lars Leijonborg. Detta eftersom det alltid åligger en ordförande att försöka jämka och medla för att överbrygga motsättningar och få ihop olika viljor. I det här fallet har det misslyckats - och Lars Leijonborg framstår som den överskattade politiker han redan länge varit.

De borgerliga i globaliseringsrådet slår in på en väg som leder till mer otrygghet och minskad förändringsvilja. Istället bör vi, som de fackliga i rådet föreslår, försvara vad som kallats den svenska modellen. Trygghet för löntagarna ger den nödvändiga omställningsförmåga till förändring som näringslivet mer än någonsin behöver i globaliseringens tid.

Med de borgerligas nyspråk ger den svenska modell som de nu säger sig försvara rätten till kollektivavtal, men inte rätten att ta strid för kollektivavtal.

Därför vill de heller inget förändra på EU-nivån, trots att EU:s domstol i Luxemburg allvarligt rubbat maktförhållandena på arbetsmarknaden genom sina domar i Lavalmålet, liksom senare i Rüffert- m fl mål, som kraftigt ifrågasätter vår rätt att hävda att svenska kollektivavtal ska gälla utan inskränkningar på svensk arbetsmarknad.

Kan då den svenska modellen förenas med en politik för ökade klyftor och försämrad trygghet för löntagarna? Det tycks i alla fall många regeringens globaliseringsråd anse. Lösningen för dem är försämrad anställningstrygghet och sänkt skatt för dem som tjänar bäst, i form av slopad värnskatt. Till det kan läggas en stor tilltro till strukturella reformer och en tövande stor oförståelse för behovet av konjunkturstimulanser i nuvarande jobb- och efterfrågekrisläge.

Moderaterna försöker visserligen då och då ta avstånd från både den slopade värnskatten och från propåer om försämringen av LAS. Det är bättre än förr, men känns ändå mest som dimridåer och inhemsk valretorik med tveksamt faktiskt värde. Svenska folket gör nog därför klokt i att inte fästa alltför mycket tilltro till dessa "försäkringar" rörande värnet om den svenska arbetsmarknadsmodellen.

En svensk modell av socialdemokratiskt märke försöker - i nära samverkan med fackföreningsrörelsen - däremot istället "tukta" marknadskrafterna och något minska de klyftor som den effektiva marknadsekonomin skapar.

För att möta de krav på ständig förändring som globaliseringen i allt högre grad lägger på oss, måste den svenska modellen även fortsatt innebära att socialförsäkringarna ger trygghet och nya chanser för både individ och kollektiv.

Mot detta ställer de borgerliga lägre löner för jobb med lägre produktivitet. Ökade klyftor alltså. Sånt blir möjligt att driva igenom i en svensk modell där man har kollektivavtal men inte rätt att ta strid för kollektivavtalen. Det var klokt av både LO:s Wanja Lundby-Wedin och TCO:s Sture Nordh att ta avstånd från viktiga delar av globaliseringsrådets nyliberala tankegods.

Men det hade nog inte heller varit fel om LO:s och TCO:s ledare insett att de mest satt där i rådet som gisslan och redan för länge sedan tackat för sig och lämnat Leijonborgs nyliberala tankesmedja.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

De nya moderaterna avslöjar sig - och globaliseringsrådet eldar på med nyliberalt tankegods

Observerat och värderat:
De nya moderaterna avslöjar sig - och globaliseringsrådet eldar på med nyliberalt tankegods

"Vi är inga socialdemokrater i EU", lät moderaternas partisekreterare Per Schlingmann meddela härom dagen. Bra det - ett alldeles utmärkt klargörande.
Det är en konsumentupplysning som moderaterna gärna får upprepa vid fler tillfällen, istället för säga att man är det "nya arbetarepartiet" i svensk politik i sin iver att försöka framställa sig som bättre socialdemokrater än socialdemokraterna själva. Säga sig försvara kollektivavtalen på hemmaplan (Reinfeldt m fl) och motarbeta dem i EU via deras politiker (Gunnar Hökmark m fl) i Bryssel/Strasbourg.

Sanningen är ju att moderaterna i praktisk politik står långt ifrån s-märkta värderingar när man sänker skatten för rika och låter de sämst ställda betala kalaset. Precis som den gamla högern alltid gjort.

Noterade också en annan färsk sak av ungefär samma konsumentupplysande dignitet. Det handlar om det så kallade globaliseringsrådet. Ett råd som LO:s Wanja Lundby-Wedin och TCO:s Sture Nordh nu blivit inte så lite av gisslan i och borde lämna per omgående. Det är uppenbart att regeringens så kallade globaliseringsråd har vad man ledigt kan säga ett lite för "överaktivt" kansli.

Sålunda kunde kansliets ledning lördagen den 16 maj publicera ännu ett debattinlägg i en av storstadstidningarna (den mest malliga) som väl närmast dröp av nyliberalt tankegods. Bland annat fanns förslag om att slopa turordningsreglerna i LAS, slopad värnskatt m m, som KTH-professorn Pontus Braunerhjelm och hans kompisar framförde i g-rådets namn men uppenbarligen helt osanktionerat av hela rådet.. Nu sitter LO-Wanja och TCO-Sture (heder dock för att han kritiserat vad de nu föreslagit) bara där som gisslan. Hur många miljoner har den där lobbyaktiviteten inte kostat skattebetalarna - och vad får skattebetalarna ut av det? Nyliberalt tankegods av enklaste slag!

Denna borgerliga tankesmedja bekostad av skattebetalarna i utbildningsdepartementets regi har uppenbarligen mest som syfte att göra "sitt" för att om möjligt bidra till en just nu mindre sannolik, borgerlig valvinst hösten 2010. Signifikant nog ska den också ha avslutat sitt arbete just före riksdagsvalet 2010.

Någon borde begära ut papper om hur mycket den på pappret av Lars Leijonborg ledda Globaliseringsrådets verksamhet har kostat skattebetalarna! Snacka om sank costs, om att kasta ut pengar i sjön till ingen som helst nytta.

/Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Finansminister Borg, sedelpressarna och verkligheten

(Publicerad som krönika i Gotlands tidningar 13 maj 2009 m fl)

Observerat och värderat:
Finansminister Borgs självberöm och verkligheten

Finansminister Anders Borg upprepar ständigt att det regeringen gör är en ansvarsfull och allt igenom välbalanserad och klok skötsel av landets finanser. Det däremot oppositionen föreslår vore direkt förödande för våra finanser och skulle sätta fart på sedelpressarna. Parallellt med att han ibland även kryddar sina uttalanden med en och annan spådom när han kvackar i väderspåbranschen och varnar för "vargavinter" och annat liknande.

Vad ska man då säga om detta sätt att debattera? Tja, lite hybrisartat självgott och egenberömmande är det absolut. Men rätt? Nä. För det första står alltså den moderatledda regeringen och Anders Borg själv bakom en penningpolitik som innebär att sedelpressarna rullar.

För det andra gör han och regeringen detta med sedelpressfinansiering och underskott i statsbudgeten till synnerligen tveksamma synonyma begrepp. Den parallellen är nämligen inte alls så given som den måhända synes vara.

Det är bara att gå till fakta och fundera en stund över tillståndet i de finanser som regeringen Reinfeldt och finansminister Borg själv bär ansvaret för.

Anders Borgs egen budget visar ju underskott med 90 miljarder kronor för år 2009 och 100 miljarder år 2010. Och där 15 miljarder av årets underskott har dessutom slösats bort på ineffektiva och orättvisa skattesänkningar.

Om moderaterna anser att oppositionen tar till sedelpressarna så fort de kommer med förslag om olika krisbekämpande åtgärder då måste man ju säga att sedelpressarna rullar minst lika fort i Rosenbad.

Fast så ser det inte ut i Anders Borgs och moderaternas skenbart så ansvarsfulla värld. De sammanlagt 190 miljarderna i underskott i statsbudgeten 2009 och 2010 är, enligt "väderspåmannen" Anders Borgs vokabulär, ansvarsfulla underskott. Denna "ansvarsfullhet" är nämligen följden av Borgs egen politik.

Ett underskott som ligger några få miljarder högre och består av konkreta socialdemokratiska förslag om åtgärder för att möta jobbkrisen är däremot ansvarslös politik. Trots att det är sakligt sett en både rimlig och klok medicin i detta extrema krisläge. Och när vi - som sades en en hearing inför finansutskottet häromdagen - sannolikt löper risken att en av tre som nu blir varslade och arbetslösa kanske aldrig mera kommer tillbaka i jobb igen. Därest inte aktiva motåtgärder sätts in i tid.

Regeringens stimulansåtgärder är otillräckliga, säger nu dessutom även regeringens eget finanspolitiska råd med ekonomiprofessor Lars Calmfors i spetsen. Inte heller enligt detta finanspolitiska råd är det något slöseri att höja statsbidragen till kommuner och landsting eller investera mer i vägar och järnvägar.

Det verkligt stora slöseriet är tvärtom att betala människor för att gå sysslolösa och låta kostnaderna för a-kassa och socialbidrag raka i höjden, som nu sker.

Det är dessutom ett ofantligt slöseri att slopa förmögenhetsskatten (som betyder ett skattebortfall på hela sju miljarder kronor) och sänka inkomstskatterna med tiotals miljarder kronor, samtidigt som sjuksköterskor, hemtjänstpersonal och lärare får lämna sina jobb.

De miljarderna hade gjort större nytta i den offentliga sektorn. Detta i form av höjda statsbidrag för att kommunsektorn kan behålla sina anställda i stället för att tvingas göra dem jobbalösa i den allt bistrare ekonomiska kris som fler och fler kommuner nu befinner sig i.

Precis som statliga Konjunkturinstitutet, KI, de fackliga centralorganisationerna TCO och LO och socialdemokraterna har föreslagit. Och som nu också regeringens eget finanspolitiska råd är inne på - om än i något försiktigare version.

Men även professor Calmfors och hans råd föreslår nu i denna svåra kris höjd ersättningsnivå och förlängd stämplingsperiod i a-kassan samt mer pengar till kommunerna. Totalt 30 miljarder kr, dvs cirka hälften av vad statliga KI föreslår (58 miljarder för 2009-2010).

Men kommer regeringen att lyssna? Kanske - men först när valbudgeten ska läggas och när arbetslösheten och krisen i kommunsektorn och i den inhemska konsumtionen har hunnit bli ännu lite värre och djupare.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Centern - allt djupare i det nyliberala diket men väljarna vill inte komma

(Publicerad som ledarkrönika i NSD 15/5-09 m fl)

Observerat och värderat:
Centern - gräver sig allt djupare ner i det nyliberala diket men inte vinna några väljare

Centerstämman i Örebro är över, men så mycket nytt från Maud Olofsson kom inte fram. Nyliberalismen är dock fortfarande ledstjärnan. Men inte ens i storstäderna har Centerpartiet, föga överraskande, lyckats skaffa sig särskilt många nya sympatisörer. Samtidigt växer missnöjet bland glesbygdens folk över det gamla folkrörelsepartiets svek vad gäller regionalpolitiken och de växande skatteorättvisorna. Maud Olofsson må hyllas internt. Men hon har inte - trots många påhejare i Sv. Näringsliv och ledarskribenter i borgerlig press - lyckats rycka upp sitt parti från den låga opinionsnivå där man befinner sig. Och i ansvarstagandet när det gäller regionalpolitiken har hon abdikerat totalt.

Systemet med skatteutjämnande statsbidrag har man i regeringsställning gjort om så att det som tidigare gick skattekraftsmässigt fattiga, högskattekommuner i landsorten nu i stället går till rika, lågskattekommuner i rikemansgettona i Täby, Danderyd och andra i Stockholms län.

Samtidit har man t ex blåst det norrbottniska Gällivare kommun på 17,3 miljoner årligen. Maud Olofssons egen hemkommun Robertsfors i Västerbotten plockas på näst högsta beloppet per invånare; 1 622 kronor. Och allra sämst har det gått för småländska glesbygdskommunen Högsby som blivit av med 1 895 kronor per invånare.

Finansminister Anders Borg (m) har i en intervju i Dagens Samhälle (kommun- och landstingsförbundets tidskrift) i praktiken gett den ampert kritiske centernestorn, ex-arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund rätt hans kritik av centerledningens nyliberala politik. En ny utredning om skatteutjämningssystemet är tillsatt. Ett nytt skatteutjämningssystem kan dock ligga färdig först om sex, sju år. Under tiden pågår den omvända Robin Hood-politiken. Till dem som redan har ska varda givet ännu mer.

Visst såg det ett kort tag hyggligt ut för Maud Olofsson när hon valdes till ny partiledare. Opinionssiffrorna steg om än marginellt. En del inbitna centerpartister började drömma om fornstora dar. Hennes egen blygsamma analys var att framgången då endast var ett uttryck för hennes sätt att vara en god presentatör ("säljare") av centerpolitiken, men den politiska vardagen förblev mera motspänstig. Så det dröjde inte länge förrän både Maud Olofsson och centern kom ner på jorden igen. Snart var man tillbaka kring de fem-sex procent som var normalitet innan Olofsson blev partiledare, och så har det förblivit. Betoningen i dag ligger på att vara "ett borgerlig mittenparti" med extra tryck på ordet "borgerligt". Men sakpolitiskt är centern på riksplanet numera snarare ett parti till höger om moderaterna. Allt djupare nedgrävt i det nyliberala diket.

De inom centern - där partiet en gång hade sin väljarbas - som händelsevis ställt förhoppningen till att Maud Olofsson skulle återupprättat den folkrörelseroll som centern haft som bärare av glesbygdens och de små tätorternas problem har inte haft mycket att hämta under Olofssons partiledartid. I stället har man förändrats från ett folkrörelseparti med ambitioner att skapa trygghet och välfärd till ett i många frågor extremt högerparti. Småfolket, som en gång var centerns väljarbas, sitter på undantag i den nya partiinriktningen med täta band med jetsetfolket på Stureplan i Stockholm och arbetsgivarevärldens kanslier på Östermalm.

Applåder från Svenskt Näringsliv värmer väl desto mer. Arbetstagare ska hållas kort, kort som "styvbarn" medan "kelgrisarna" inom arbetsgivarevärlden hyllas. Svaga tryckas ner, starka ges fördelar. Till dem som redan har ska ännu mera vara givet. Detta är Maud Olofssons nya centerparti, men några nya väljare tycks inte vilja ställa upp på denna "kelgrisarnas" politiska linje.

Så det mesta talar väl för att man så länge denna nyliberala kurs till höger om moderaterna ligger fast näpperligen lär samla mer än de 4-6 procent av väljarkåren som tenderar att vara center-maud-partiets optimala väljarbas i nuläget. "Stureplansfolket" i de glassiga Stocholms-kvarteren föredrar originalet framför kopian.

Och därmed så fortsätter moderaterna att "äta upp" allt mer av de tre dvärgpartiernas väljare i det blå alliansbygget.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http:rbjorkenwall.blogspot.com

EU-parlamentsvalet - ett val av betydelse men som har svårt att locka

Observerat och värderat:

EU-parlamentsvalet - ett val av betydelse men som har svårt att locka väljarna

EU-parlamentsvalet i Sverige och andra EU-länder första veckan i juni närmar sig med rask takt. Hur är det då med valtemperaturen? Synnerligen låg. Så här långt.

När (oklart när) det nya Lissabonfördraget träder i kraft inom EU så ökar Europaparlamentets medlagstiftande makt med 60 nya lagstiftningsområden. Parlamentet har i nuläget - innan Lissabonfördraget trätt i kraft (kanske till årsskiftet 2009/2010 om nu irländarna röstar ja) medbestämmande i 75 procent av EU-besluten. Men med Lissabonfördraget ökar det till 95 procent. Så EU-parlamentet blir gradvis allt viktigare men kommer sannolikt ändå aldrig att på långa vägar locka lika många svenska och andra väljare till EU-parlamentsvalen vart femte år som i de svenska ( och andra länders) inhemska parlamentsval, och där regeringsmakten ytterst står på spel.

Så i det avseendet är det nog tämligen givet att även valet den 7 juni till 2009 års EU-parlamentsval i Sverige (och övriga nordiska och andra EU-länder) knappast lär locka mer än på sin höjd fyra av tio väljare till valurnorna. De politiska partierna har svårt att i grunden förändra detta faktum.

I vanligt folks ögon - och helt fel är det ju inte - är EU i mångt och mycket en diskussionsklubb, på gott och på ont. Man diskuterar och lär av varandra och sprider - i bästa fall - positiva lösningar på olika problem till varandra och kompromissar ihop sig om dessa inför voteringarna i EU-parlamentet i franska Strasbourg i Alsace och det tämligen ocharmiga, ofta så regngråa Bryssel i Belgien.

Ett miljömässigt och ekonomiskt synnerlige dyrbar "resecirkus" med många ton papper många gånger om året reser de 450 kilometrarna mellan de två EU-städerna. Har man själv sett detta några gånger från journalistens läktarplats så upphör man aldrig att förvånas över detta ekonomiska, miljömässiga (transporternas utsläpp av koldioxid etc) och tidsmässiga slöseri.

Under voteringssessionerna i Strasbourg sker alltid samma sak som på ett givet tecken strax efter klockan 13 den sista sessionsdagen. Då töms den besynnerliga EU-byggnaden på alla EU-parlamentariker, deras politiska assistenter och EU-maskineriets alla andra EU-tjänstemän. Horder av EU-folk hastar ut till sina bilar eller rusar till den långa raden av taxibilar som ska ta denna resande "EU-cirkus" på omkring 4 000 personer till flygplatsen, bussterminalerna eller till tågen på Gare de Strasbourg.

Alla ska hem till sin egen valkrets över helgen eller pendla tillbaka till EU-huvudorten Bryssel. Den pittoreska, franska huvudstaden i Alsace töms åter på 4 000 tillfälliga gäster och kan nu återgår till sin vanliga lunk utmed den makliga bifloden Ill, sammanbunden med stora och mäktigare Rhen. Därmed så kan också åter hälften av den strassbourgska taxiflottans bilar ställs in i garagen tills nästa fyradagarssession i EU-parlamentet. En företeelse som återkommer tolv gånger om året, då 20 ton papper skickas i koffertar de 45 milen mellan de båda EU-parlmanentsstäderna Bryssel och Strasbourg.

En inte helt billig resandecirkus. Notan till EU:s skattebetalare går loss på 2,5 miljarder kronor om året. I ökade koldioxidutsläpp motsvarar resecirkusen 30 000 flygningar över Atlanten, har någon räknat ut. På den här punkten är samtliga 18 svenska EU-parlamentarikerna - liksom många andra EU-länders dito - helt eniga: detta slöseri måste få ett slut.

Men kommer det så att bli? Icke, sa Nicke. Det kommer i praktiken aldrig att hända så länge Frankrike och Tyskland ser Strasbourg som själva symbolen för deras försoning efter andra världskriget. Inga kompensatoriska åtgärder såsom förläggning av en diplomatskola eller att all forskning inom EU ska förläggas till Strasbourg som ersättning för EU-parlamentets tolv årliga sessionsperioder i Strasbourg förmår de två stora EU-länderna att sätta stopp för den här dyrbara resecirkusen.

Så länge Frankrike och Tyskland med sin vetorätt i EU:s ministerråd – bestämmer ytterst i frågan - säger nej så blir det ingen förändring av detta ekonomiska och klimatmässiga EU-slöseri.

Därför fortsätter EU-resandetåget mellan Strasbourg och Bryssel år efter år. Somliga tar med stor brådska flyget, andra åter trängs på de smockfulla tåget med egen matlåda de fem timmarna tillbaka till hemmabasen i Bryssel när sessionerna i Strasbourg är över.

Därest man nu inte åker med det dubbelt så dyra men specialchartrade EU-tåget som både har restaurangvagn och rullar fram långt fortare än det vanliga, långsammare tåget till Bryssels gare du medi-centralstation. Och ett ständigt resande EU-sällskap på flera tusen personer har kommit "hem igen" efter ännu en arbetssession i franska Strasbourg vid den stilla flytande bifloden Ill.

Men nu är det snart dags att välja om eller välja nya EU-parlamentariker till nästa mandatperiods diskussions-, beslutande- och "resandecirkus" i Bryssel och Strasbourg. Återstår att se vilka som får förnyat förtroende att "resa" sträckan Bryssel-Strasbourg ännu ett antal år och vilka nya som nu måste lära sig rutinerna kring denna mångtusenmannastora EU-samling med alla sina papperslådor av dokument. Återstår också att se om valdeltagandet fortsatt håller sig runt 38 procent eller möjligen sjunker eller stiger något lite när rösterna har räknats på valkvällen/natten den 7-8 juni.

Ska vi gissa att ett valdeltagande i Sverige som överstiger 40 % i EU-valet den 7 juni skulle vara en mycket stor överraskning.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Från en hearing om ekonomiska krisen i finansutskottet

Några personligt reflektioner apropå en givande dag

Var med Roland Spånt,TCO - ensam företrädare för löntagarsidan - på finansutskottets utfrågning häromdagen (7 maj). Roland Spånt var bra, KI:s Kerstin Hallstén skaplig medan arbetsgivaresidans Teknikföretagens ekonom Anders Rune och Almegas ekonom Lena Hagman var klart sämre och hade ett långt "smalare" och därmed intresseväckande upplägg än Roland Spånt och KI:s Kerstin Hallsten...

Carl B Hamilton,fp,var - som ofta i dessa sammanhang - sur som ättika och moderaterna vid bordet och även centerns Roger Tiefensee höll en oväntat låg profil medan V:s Ulla Andersson och Thomas Östros ändå hade vettiga frågor till bl a Roland Spånt och KI:s Hallsten om konsumtionsfallets orsaker och jobbkrisens bekämpande med mera. Med utskottets ordf. KD-aren Stefan Attefalk pratade Roland Spånt och jag mest sport (hockey), och lite om hans bakgrund i Lycksele och nu Jönköping vid fikat. Men på själva mötet sa han inte så mycket utan fördelade mest ordet och ställde några rätt "flacka" frågor t(byggda på tron att vi har så "bra" trygghetsnät) till de fyra som inkallats till hearingen.

Klart framgick dock att den "blå" regeringssidan glatt fortsätter att hävda - bl a Attefalk och Hamilton - att det är våra ”starka sociala skyddsnät” som gör att Sverige inte behöver satsa lika mycket på krisbekämpning som andra länder. Är trygghetssystemen väl utbyggda kan hushållen i högre grad hålla uppe sin konsumtion, vilket dämpar konjunkturnedgången. Och det stämmer naturligtvis - om det vore sant idag i krisens 2009!

Problemet i Sverige är att trygghetssystemen inte är vad de har varit. De har försvagats av precis samma regering som nu försöker använda dem som ursäkt för att slippa bedriva en aktiv jobbskapande och krisbekämpande politik, som inte minst Roland Spånt framhöll flera gånger i utskottsutfrågningen. Vad som nu behövs är en "trygghetschock" och aktiva insatser i kommunsektorn, investeringar i infrastruktur och stora utbildningsinsatser för att dämpa krisen och göra oss bättre rustade när det vänder. Tämligen långt ungefär samma budskap som i praktiken även Kerstin Hallsten från Konjunkturinstitutet hade - med deras förslag om 8 (i år) plus 50 miljarder (2009) i stimulanspolitiska åtgärder.

Utan dessa KI-stimulansåtgärder sjunker Sveriges BNP med ytterligare 1,3 proc. och minst 50 000 fler blir arbetslösa, konstatera Hallsten från KI på en direkt fråga i utskottshearingen. Risken är uppenbar - som främst Spånt och med inte obetydligt stöd av Hallsten från KI flera gånger framhöll - att en för passiv politik nu sannolikt leder till att en av tre som nu blir arbetslös annars aldrig mera återkommer i någon form av syssselsättning igen.

Och inte minst det faktum att otryggheten ökat - en halv miljon fler saknar nu arbetslöshetsförsäkring och a-kassan är därtill skamligt dålig (ca 50 % av inkomstbortfallet) - gör nu att den inhemska konsumtionen faller och gör att krisen blir ännu lite värre än den annars skulle kunnat vara.

Men jag kan inte säga att jag personligen blev alltför imponerad som helhet av socialdemokraterna - tysta och lågmälda, kanske väl ängsliga(?) - i finansutskottet. Man kunde önska sig lite "frimodigare" agerande där. Att de vågade "ta för sig" lite mer. Ty verkligheten är ju på deras sida nu.

Hur som helst gjorde Roland Spånt bra ifrån sig, och det kan även sägas om KI:s Kerstin Hallsten. Men särskilt Teknikföretagens Anders Rune var "trist" politiserad och med huvudsakligen snäva "privatarbetsgivarargument" som svar på snart sagt varje fråga.

Efter övningen gick vi och åt lunch ihop med Arne Kjörnsberg, f d finansutskottets ordf. i riksdagen (uppe i Sthlm på riksdagsveteranernas möte), och hade en givande diskussion om läget i arbetarrörelsen och i politiken i stort. Arne och hans gäng i Borås har kört återkommande "kamp för rättvisan"-arrangemang med medborgarsamtal, flygbladsutdelningar etc på torget i Borås med god uppslutning i flera hundra dagar nu och avser att så fortsätta. Ett av flera sätt att få "rörelsen" att vakna till och visa att den finns...Och det är inga som helst problem med att få folk att ställa upp, t o m gymnasieungdomar "offrar" gärna sin lunch och ställer upp på torgarrangemangen i Borås...

Pratade sedan regionalpolitik med en idérik s-riksdagsledamot från ett skogslän om några kommande resor i landet - från Kiruna och Luleå i norr till Kalmar i söder, Gotland i öster, Åmål i väster etc samt lite om centern och deras stämma i Örebro. Resor som rimligen bör ge en god känsla för stämningsläget i "rörelsen" ute i landet. Min hypotes är väl att det tveklöst kunde vara bättre. Också riksdagsmannen hade samma preliminära känsla...

På "riksdagsgatan" (utanför riksdagens tunga och välvaktade portar) pratade jag sedan också lite med en riksdagsman från Trollhättan om det dystra läget i Trollhättan - med läget på SAAB, nya varsel nu också på Volvo Aero (f d flygmotor) och om den allt högre arbetslösheten och krisläget i kommunen. Får inte kommunsektorn höjda statsbidrag så blir läget snabbt ännu värre och socialtjänstens budget p g a alla biståndsutbetalningar till oförsäkrade arbetslösa etc ännu mycket värre i höst och vinter. Precis som på så många andra håll i landet.

Skönt sedan att "koppla av" och "späka kroppen" efter en sådan givande men problemfylld dag att ta ett gympass på Forsgrenska vid Medborgarplatsen i Stockholm....I bastun efteråt blir det också lite snack och en och annan "bild" från verkligheten där ute.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Apoteken - ännu ett ideologisstyrt experiment

Observerat och värderat:
Apoteken - nu genomförs ännu ett ideologistyrt privatiseringsexperiment

Apoteken ska privatiseras. Av 946 apotek ska alla utom 330 säljas ut. Från att ha varit ett statligt monopol med stordriftsfördelar i ett brett, i inköp ofta billigt, sortiment och verksamhet även i glesbefolkade landsdelar ska privatägda apotek dominera framöver.

Låt det bli sagt med en gång: vi är många - och med erfarenhet från andra sektorer med del- eller helprivatiseringar - som inte alls känner oss särskilt övertygade om de försäkringar som nu kommer från regeringshåll om att apotekens service kommer att bli bättre när två av tre butiker inom kort bjuds ut till försäljning på marknaden.

Trots allt är vi även i Sverige tämligen luttrade efter de utförsäljningar, bolagiseringar och marknadsavregleringar som skett i vårt land de senaste decennierna och som långt ifrån alltid varit särskilt lyckade.

Erfarenheten säger att de ofta varit till medborgarnas nackdel.

Det är bara att gå till någonting så vardagligt som Posten som efter avregleringen av deras verksamhet inte alls kommer upp i samma närhet till medborgarna och service som den en gång hade.

Det går exempelvis inte längre att ens betala en enkel räkning på de postkontor som ännu finns kvar.

Inte heller är erfarenheterna från den omreglerade energimarknaden särskilt positiva. De priser som alla så kallade experter menade skulle sjunka har istället rakat i höjden. Misslyckandena med flertalet av dessa så kallade avregleringar är legio och resultatet detsamma: dyrare och sämre.

För de kommunpolitiker som runt om i vårt land kände att ägandet av ett kommunalt energibolag brände i fickorna och fåfängt sålde det till högstbjudande blev det ett snöpligt faktum att priserna på elektricitet och värme steg, allt som ett sätt för privatföretaget att finansiera sitt köp.

Kommuninvånarna fick via elräkningen betala för att bli av med sitt sedan generationer tillbaka ägda energibolag.

Vi kan ävengå till flyget och järnvägen, och konstatera att det knappast blev bättre när deras verksamhet avreglerades och konkurrensutsattes. Servicen urholkades, flyglinjer lades ner, tågturtätheten i glesbygd minskade - utan att det blev så särskilt mycket billigare.

Etableringen av allt fler privata skolor har möjligen på några håll givit en pedagogisk injektion i skolsystemet. Men det har inneburit att många av de kommunala skolorna utarmats på resurser då de privata tvångsmässigt har överkompenserats ekonomiskt och elever försvunnit.

Kvar står de med tomma lokaler och andra omkostnader. På många håll har dessutom privatskolorna varken skolbibliotek eller fullgoda idrottsmöjligheter.

Det finns med andra ord många och goda motivi att nu inför välfungernade statliga Apotekets delprivatisering känna sig dyster inför den närmast blint naiva tilltron på utförsäljningar av samhällsviktig verksamhet som ett sätt att förbättra servicen till medborgarna.

Multisarna lär ta över också Apoteken

Vad som meddelades tisdagen den 5 maj var att stora multinationella företag nu får kliva in och köpa upp 466 av medborgarna uppskattade apotek över hela Sverige.

Den som tror att inköpen sker därför att företagen vill idka välgörenhet är mer än lovligt naiv.

Visserligen sägs från privatiseringsivrande regeringshåll nu att apoteksanställda och medelstora företag ska kunna köpa apotek och driva dem. Det är ideal som hörts förr, exempelvis då reklamradio (privatradio) och friskolor infördes på 90-talet. Så småningom brukar det bli ett fåtal stora, privata aktörer som tar över. I apotekens fall kan och blir det sannolikt - särskilt på några års sikt - internationella storbolag och grossistkedjor som tar över. En brittiskt och en tyskt bolagsjätte står beredda att etablera sina apotekskedjor i Sverige. Privatägda Droghandeln Kronan är en annan som nu förklarat sig intresserad av att äga privatiserade statliga apotek.

Vad det handlar om är kommers, där det gäller att dra ut vinster ut verksamheten. Vi ska nog därför inte utesluta att apotek i glesbygd på sikt kommer att läggas ner därför att de av företagen anses som mindre lönsamma.

Detta är ingenting annat än marknadens logik.

Verksamhet söker sig dit där kunderna är som flest och betalningsviljan som störst. De mest framgångsrika överlever och de andra försvinner.

Denna princip lämpar sig väl på många områden, men dit hör inte försäljning av läkemedel.

Medicin ska vara tillgänglig efter behov, inte beroende på var vi bor eller vilken betalningsförmåga vi har.

Följden av det här nya, ideologistyrda experimentet blir - redan på några års sikt - sannolikt privatiserade apotek som ägs av stora internationella grossistkedjor, höjda vinstmarginaler på försålda läkemedel och en dyrare nota för skattebetalarna via läkemedelsförmånen (eller alternativt att egenavgiftsandelen ökar) samt sannolikt en än mera uttunnad service i ren glesbygd där lönsamheten är som sämst. Alternativt att de återstående statliga apoteken tvingas bära den mest olönsamma glesbygdsservicen medan de stora privata grossisterna tar hem vinsterna i de stora tätorterna.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Politiska partiers inkomster och makten över opinionen

Observerat och värderat:
Makten över debatten och politiska partiers finanser

Häromdagen presenterades en hyggligt väldokumenterad och intressant rapport i Arbetarrörelsens Tankesmedjas regi n-rapport - "Makten över debatten" - om de politiska partiernas finansiering och opinionsbildningen i hörsalen till Kungl. Myntet på Slottsbacken 6 (där många statliga avtalsmanglingar tidigare ägt rum) i Stockholm.

Som bekant är det ju - inte minst i borgerlig press - ett ständigt tjat om hur beroende socialdemokraterna är av "LO-pengarna". Stödet är ju sedan många år öppet redovisat och har därtill som andel av socialdemokraternas samlade intäkter sjunkit på senare år till 8 % medan däremot var femte krona hos moderaterna kommer från hemliga donatorer/insamlingar (enskilda personer), som inte är öppet redovisade. Tongivande i dessa närverk som samlar in pengar åt M är bl a Gunnar Hökmark, Gustav Douglas (Sveriges sjunde rikaste person) S-O Littorin, m fl i Rosenbadsfonden, Tornet, Europaklubben m fl insamlingsorganisationer.

Det finns några viktiga slutsatser att ta fasta på:
• M hade 2006 större intäkter per mandat än något annat parti (2,9 milj./mandat i riksdagen; S har 2 milj/mandat)
• M samlade in åtta gånger mer än övriga partier tillsammans (år 2006 fick M in 30 milj. från privatpersoner)
• M får mer pengar från hemliga donatorer än vad S får från fackföreningsrörelsen

Hälften av Svenskt näringslivs resurser - Sv. Näringsliv har fem gånger större kapital än LO - går till opinionsbildning. Under valåret 2006 lade SN ner en halv miljard kr på opinionsbildning.

2006 var året då Sveriges rikaste eliter verkligen bestämde sig för ett maktskifte!
I sitt stämmotal 2007 tackade Reinfeldt för detta: ”Utan de resurser vi fick av enskilda bidragsgivare hade vi inte haft möjlighet att formulera vår fördjupning, vår utveckling av vår politik, vi hade inte haft den kraft vi hade i valrörelsen.” Han tackar donatorerna, Reinfeldt, men inte med namns nämnande, givetvis. Hemligt ska det vara vilka som bidrar med olika donationer.

Svenskt näringsliv satsar hårt - framgår också av rapporten - på långsiktigt på att erövra problemformuleringsprivilegiet, dvs makten över dagordningen. Det brukar ta så där sex till sju år för att vinna makten över "dagordningen". Så här har arbetarrörelsen något att lära av den långsiktigt arbetande näringslivet, ansåg professor Victor Pestoff på seminariet om Tankesmedjans rapport om partiernas pengar och makten över opinionen/debatten.

En annan viktig slutsats av rapporten och seminariet om den är följande: Sedan partistödet infördes 1970 (som fp och m var emot men nu tacksamt använder) så borde man nu gå ett steg vidare och även införa ett skarpare formulerat regelverk om öppen redovisning av de privata donationer och insamlingar som tenderar att bli en allt viktigare del i partifinansieringen.

När tv-reklamen nu på allvar verkar göra debut som politisk kampanjmetod i Sverige så blir frågan om kampanjfinansieringen ännu viktigare. Ett färskt exempel är den irländske entreprenören med många miljoner på banken som nu öppnar eget parti - Libertas - i det svenska EU-valet.

Också mot den bakgrunden behövs nu tydligare bidragsreglering så att väljarna får största möjliga insyn

Hela rapporten finns tillgänglig på länken:
http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

En allt värre arbetslöshet och en regering som skyller på omvärlden

Observerat och värderat:
En arbetslöshet som gradvis bara blir allt värre och en regering som skyller på omvärlden

Under april månad varslades drygt 13 000 personer om uppsägning. Det kan, enligt Arbetsförmedlingen, jämföras med drygt 4 800 varslade samma månad förra året.
Samtidigt har vi nästan 90 000 fler arbetslösa än motsvarande tid 2008.

Sista veckan i april anmäldes 6 388 nya jobb till landets arbetsförmedlingar, vilket är 7 020 färre än motsvarande vecka i fjol.

Kan man mot den här bakgrunden fortfarande hävda att Sverige styrs av en regering som sätter arbetslinjen främst och har jobben i centrum för politiken?

Knappast. Särskilt som alla prognoser pekar mot en fortsatt växande arbetslöshet och en öppen arbetslöshet på 10, 11, ja kanske 12 procent någon gång mot slutet av 2010 eller i början av 2011.

Duger det då att säga att krisen är omvärldens fel? Knappast. Och med detta som motiv göra alldeles för lite eller nära nog ingenting på hemmaplan för att ge kommunerna resurser att undvika ytterligare uppsägningar och se till att redan arbetslösa och varslade ges chansen till kompletterande yrkesvuxutbildning och annat liknande.

Och vad vilja socialdemokratin?, som vi frågade oss redan på Hjalmar Brantings tid. Och än mera så gör det nu.

Det är hög tid för den socialdemokratiska oppositionen - om man vill vinna nästa val - erna att börja ge svar på denna grundläggande fråga. Och att socialdemokratin bestämmer sig för hur ska välfärd och rättvisa ska formuleras för i dagens politiska verklighet. Det som sker i samhället just nu gör att människor känner sig både besvikna och svikna. Därför lägger sig många presumtiva s-väljare på "soffan" i stället för att aktivt säga att de stödjer socialdemokraterna i olika opinionsmätningar.

Men, trots allt, var väl årets första maj-tal runt om i Sverige och uppslutningen på mötena ett litet, men dock fall framåt. Men ännu lyser de riktigt stora och riktningsgivande linjetalen med sin frånvaro.

I skiftet oktober/november 2009 samlas de svenska socialdemokraterna till kongress och tio månader senare är det riksdagsval (sept. 2010). Så det börjar bli bråttom med att ge väljarna lite tydligare svar på den klassiska frågan: vad vilja socialdemokraterna?

Det är en nödvändighet om regeringsmakten ska kunna återtas i september 2010.

Här finns för övrigt lite inspiration att hämta från den klassiska Ernst Wigforss-broschyren "Har vi råd att arbeta?" från den framgångsrika s-valrörelsen 1932.: "Kan någonting vara rimligare än att söka utvägar för att skaffa arbete åt de arbetslösa? Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbeten, då de enskilda företagarna instränker sin verksamhet och inte anser det lönande att anställda arbetskraft i samma utsträckning som förut?"

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Reflektioner om det politiska landskapet om behovet av linjetal som ger vägledning

Observerat och värderat:
Några reflektioner om det politiska landskapet efter 2009 års första maj

Bara under den korta tid som den blådominernade Reinfeldt- och Borgalliansen haft makten har samhällsklyftornas ökat. Dramatiskt. Sedan må man kalla sig allt från de nya moderaterna med sin attityd att vilja vara socialdemokrater till det nya centerpartiet med sina Stureplansanhängare. Alla partier trängs i mitten och vänder sig mot det håll som den politiska vinden blåser. Tyngdpunkten har förskjutits från ideologi till att vara alla till lags.

Högern har historiskt sett alltid retirerat inför striden i valrörelsen, men har genom sin politik försökt undergräva vår samhällsmodell.

Att den brända jordens taktik ånyo kommit till heders ser vi tydligt i regeringens egen vårbudget som kom för några veckor sedan.

Svart på vitt kan man där avläsa hur den offentliga sektorns inkomster som andel av vår ekonomi fortsätter att falla - trots att kakan krymper snabbt.

Ser man till skatter och avgifter är det en markant minskning från 47,0 förra året till 45,3 år 2012, och är, inte minst, ett resultat av stora skattesänkningar.

I finansplanen ser vi nu också att det offentligas utgifter som andel av ekonomin stiger mycket snabbt.

Bara mellan år 2008 och 2010 stiger de från 50,3 till 56,1 procent. Sin huvudsakliga grund har de stigande utgifterna i regeringens oförmåga att hålla uppe sysselsättningen.

Skillnaden mellan inkomster som krymper och utgifter som ökar innebär ett stort underskott.

Det är inte skatterna som högern är emot, utan vår välfärdsmodell.

Idag är det i många avseenden något av ett drömläge för arbetarrörelsen, i Sverige och globalt, och ett historiskt ovanligt välvalt tillfälle att hävda att jämlikhetsidéerna och den demokratiska socialismen faktiskt står för det nya: Det är ju marknadsliberalerna som sitter fast i de gamla, nu i diket körda marknadsfundamentalistiska idéer. De har prövats i trettio års tid nu och har nu försatt oss alla i den nuvarande, globala systemkollapsen.

Socialdemokratin måste emellertid sluta vara rädd för att kallas traditionalistisk, när den på förnuftsmässiga och solidariska grunder föreslår förbättrad a-kassa, satsning på offentlig sektor eller uppluckring av det kamrersmässiga budgettänkande där keynesianismen begravdes. Traditionalismen, den står idag moderaterna och högern för: Skattesänkningar, avregleringar, privatiseringar. Det är ju det som är det gamla! Varför vågar Mona Sahlin och övriga partiledningen aldrig riktigt göra den analysen? Göra det i ett linjetal som många går och väntar på.

Det trista är i detta perspektiv är att socialdemokraterna allt mer accepterat den politiska dagordning som högeralliansens formulerat. Istället för att ge människor framtidstro och visioner har man lagt sig så nära den borgerliga allianspolitiken som möjligt. Människor blir vilsna och socialdemokraterna blir ett parti som alla andra med en utslätad profil och dåligt självförtroende.

Socialdemokraterna tycks ha kommit fram till att folket inte längre vill ha en socialdemokratisk politik utan något lite moderatlight. Därför arbetar man på att avskaffa en del av det som gjorde partiet till en föregångare för det goda samhället för alla.

Socialdemokraterna vill ha lite mindre sänkta skatter, lite mindre friskolor och sjukvård och lite mindre tuffa tag mot arbetslösa och invandrare. Detta istället för att vara tydliga med att alla måste ha lika möjligheter och till vård, skola och omsorg. Ingen ska behöva hamna på efterkälken.

Socialdemokratin står vid ett vägskäl.

Ska man fortsätta och bygga vidare på traditionell socialdemokratisk politik eller ska partiet ta ytterligare något steg åt höger och den politiska mitten? För en del tycks svaret vara givet. Mer mittenpolitik och glöm partiets vänsterflank. Medan andra hoppas att partiet försöker hitta sig självt igen, men då krävs en kraftfull ledning som vågar ta initiativ som vågar ge raka alternativ till högerregeringens politik.

Samhällsutvecklingen går i dag i många stycken stick i stäv mot människors förhoppningar. Också den senaste tidens opinionsmätningar visar detta.

Hur ska arbetslöshetskrisen bemötas? Vad händer om jag hamnar i arbetslöshet och ska klara mig på en inkomst som är 50 procent lägre än den jag hade när jag jobbade? Vad händer med skolan när allt fler lärare sägs upp från sina jobb? Vad ska hända med sjukvården och äldreomsorgen? Och varför ska pensionärer betala mer i skatt än de som har ett jobb?

Frågorna är många svaren få och oron sprider sig. Har politiken inte längre några tydliga svar?

Och vad vilja socialdemokratin?, som vi frågade oss redan på Hjalmar Brantings tid. Och än mera så gör det nu.

Det är hög tid för socialdemokraterna att börja ge svar på denna grundläggande fråga. Och att socialdemokratin bestämmer sig för hur ska välfärd och rättvisa ska formuleras för i dagens politiska verklighet. Det som sker i samhället just nu gör att människor känner sig både besvikna och svikna. Därför lägger sig många presumtiva s-väljare på "soffan" i stället för att aktivt säga att de stödjer socialdemokraterna i olika opinionsmätningar.

Men, trots allt, var 2009 års första maj-tal runt om i landet och uppslutningen på mötena ett litet, men dock fall framåt. Men ännu lyser de riktigt stora och riktningsgivande linjetalen som många väntar på med sin frånvaro.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com