Regeringens globaliseringsråd - ett misslyckande

Observerat och värderat:
Regeringens globaliseringsråd - en tankesmedja för nyliberala floskler och osmält tankegods

Det är absolut inte fel att ställa sig frågan hur Sverige ska möta globaliseringen. Men om ambitionen med regeringens globaliseringsråd var att föra samman olika intressen i en gemensam analys och strategi för att stärka Sverige, så är den slutrapport som presenterades under måndagen ingenting annat än ett djupt misslyckande för rådets ordförande Lars Leijonborg.

På Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt gjorde LO:s Wanja Lundby-Wedin häromdagen befriande klart att hon inte alls delade rådets i många stycken nyliberala analys. TCO:s Sture Nordh - en annan facklig "gisslan" i globaliseringsrådet - har tidigare i annat sammanhang markerat ett liknande avståndstagande från globaliseringsrådets nyliberalt dominernade tankegods.

I sin SvD-debattare tog Wanja Lundby-Wedin bestämt avstånd från idéer om att öka inkomstskillnaderna på arbetsmarknaden, att lagen om anställningsskydd, LAS, ska försämras eller att skattesänkningar för rika är en god strategi för att öka sysselsättningen. Tvärtom så har ju även regeringens eget ekonomiska råd under Lars Calmfors konstaterat att sådana skattesänkningar är tämligen ineffektiva som stimulansstrategi i detta ekonomiska läge.

Den här lika befogade som ampra kritiken betyder att globaliseringsrådet inte kunde leverera en slutrapport i enighet, och att målet med dess arbete därmed blev skjutet i sank.

För detta kan ingen vara mer ansvarig än rådets ordförande Lars Leijonborg. Detta eftersom det alltid åligger en ordförande att försöka jämka och medla för att överbrygga motsättningar och få ihop olika viljor. I det här fallet har det misslyckats - och Lars Leijonborg framstår som den överskattade politiker han redan länge varit.

De borgerliga i globaliseringsrådet slår in på en väg som leder till mer otrygghet och minskad förändringsvilja. Istället bör vi, som de fackliga i rådet föreslår, försvara vad som kallats den svenska modellen. Trygghet för löntagarna ger den nödvändiga omställningsförmåga till förändring som näringslivet mer än någonsin behöver i globaliseringens tid.

Med de borgerligas nyspråk ger den svenska modell som de nu säger sig försvara rätten till kollektivavtal, men inte rätten att ta strid för kollektivavtal.

Därför vill de heller inget förändra på EU-nivån, trots att EU:s domstol i Luxemburg allvarligt rubbat maktförhållandena på arbetsmarknaden genom sina domar i Lavalmålet, liksom senare i Rüffert- m fl mål, som kraftigt ifrågasätter vår rätt att hävda att svenska kollektivavtal ska gälla utan inskränkningar på svensk arbetsmarknad.

Kan då den svenska modellen förenas med en politik för ökade klyftor och försämrad trygghet för löntagarna? Det tycks i alla fall många regeringens globaliseringsråd anse. Lösningen för dem är försämrad anställningstrygghet och sänkt skatt för dem som tjänar bäst, i form av slopad värnskatt. Till det kan läggas en stor tilltro till strukturella reformer och en tövande stor oförståelse för behovet av konjunkturstimulanser i nuvarande jobb- och efterfrågekrisläge.

Moderaterna försöker visserligen då och då ta avstånd från både den slopade värnskatten och från propåer om försämringen av LAS. Det är bättre än förr, men känns ändå mest som dimridåer och inhemsk valretorik med tveksamt faktiskt värde. Svenska folket gör nog därför klokt i att inte fästa alltför mycket tilltro till dessa "försäkringar" rörande värnet om den svenska arbetsmarknadsmodellen.

En svensk modell av socialdemokratiskt märke försöker - i nära samverkan med fackföreningsrörelsen - däremot istället "tukta" marknadskrafterna och något minska de klyftor som den effektiva marknadsekonomin skapar.

För att möta de krav på ständig förändring som globaliseringen i allt högre grad lägger på oss, måste den svenska modellen även fortsatt innebära att socialförsäkringarna ger trygghet och nya chanser för både individ och kollektiv.

Mot detta ställer de borgerliga lägre löner för jobb med lägre produktivitet. Ökade klyftor alltså. Sånt blir möjligt att driva igenom i en svensk modell där man har kollektivavtal men inte rätt att ta strid för kollektivavtalen. Det var klokt av både LO:s Wanja Lundby-Wedin och TCO:s Sture Nordh att ta avstånd från viktiga delar av globaliseringsrådets nyliberala tankegods.

Men det hade nog inte heller varit fel om LO:s och TCO:s ledare insett att de mest satt där i rådet som gisslan och redan för länge sedan tackat för sig och lämnat Leijonborgs nyliberala tankesmedja.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com