Reflektioner om det politiska landskapet om behovet av linjetal som ger vägledning

Observerat och värderat:
Några reflektioner om det politiska landskapet efter 2009 års första maj

Bara under den korta tid som den blådominernade Reinfeldt- och Borgalliansen haft makten har samhällsklyftornas ökat. Dramatiskt. Sedan må man kalla sig allt från de nya moderaterna med sin attityd att vilja vara socialdemokrater till det nya centerpartiet med sina Stureplansanhängare. Alla partier trängs i mitten och vänder sig mot det håll som den politiska vinden blåser. Tyngdpunkten har förskjutits från ideologi till att vara alla till lags.

Högern har historiskt sett alltid retirerat inför striden i valrörelsen, men har genom sin politik försökt undergräva vår samhällsmodell.

Att den brända jordens taktik ånyo kommit till heders ser vi tydligt i regeringens egen vårbudget som kom för några veckor sedan.

Svart på vitt kan man där avläsa hur den offentliga sektorns inkomster som andel av vår ekonomi fortsätter att falla - trots att kakan krymper snabbt.

Ser man till skatter och avgifter är det en markant minskning från 47,0 förra året till 45,3 år 2012, och är, inte minst, ett resultat av stora skattesänkningar.

I finansplanen ser vi nu också att det offentligas utgifter som andel av ekonomin stiger mycket snabbt.

Bara mellan år 2008 och 2010 stiger de från 50,3 till 56,1 procent. Sin huvudsakliga grund har de stigande utgifterna i regeringens oförmåga att hålla uppe sysselsättningen.

Skillnaden mellan inkomster som krymper och utgifter som ökar innebär ett stort underskott.

Det är inte skatterna som högern är emot, utan vår välfärdsmodell.

Idag är det i många avseenden något av ett drömläge för arbetarrörelsen, i Sverige och globalt, och ett historiskt ovanligt välvalt tillfälle att hävda att jämlikhetsidéerna och den demokratiska socialismen faktiskt står för det nya: Det är ju marknadsliberalerna som sitter fast i de gamla, nu i diket körda marknadsfundamentalistiska idéer. De har prövats i trettio års tid nu och har nu försatt oss alla i den nuvarande, globala systemkollapsen.

Socialdemokratin måste emellertid sluta vara rädd för att kallas traditionalistisk, när den på förnuftsmässiga och solidariska grunder föreslår förbättrad a-kassa, satsning på offentlig sektor eller uppluckring av det kamrersmässiga budgettänkande där keynesianismen begravdes. Traditionalismen, den står idag moderaterna och högern för: Skattesänkningar, avregleringar, privatiseringar. Det är ju det som är det gamla! Varför vågar Mona Sahlin och övriga partiledningen aldrig riktigt göra den analysen? Göra det i ett linjetal som många går och väntar på.

Det trista är i detta perspektiv är att socialdemokraterna allt mer accepterat den politiska dagordning som högeralliansens formulerat. Istället för att ge människor framtidstro och visioner har man lagt sig så nära den borgerliga allianspolitiken som möjligt. Människor blir vilsna och socialdemokraterna blir ett parti som alla andra med en utslätad profil och dåligt självförtroende.

Socialdemokraterna tycks ha kommit fram till att folket inte längre vill ha en socialdemokratisk politik utan något lite moderatlight. Därför arbetar man på att avskaffa en del av det som gjorde partiet till en föregångare för det goda samhället för alla.

Socialdemokraterna vill ha lite mindre sänkta skatter, lite mindre friskolor och sjukvård och lite mindre tuffa tag mot arbetslösa och invandrare. Detta istället för att vara tydliga med att alla måste ha lika möjligheter och till vård, skola och omsorg. Ingen ska behöva hamna på efterkälken.

Socialdemokratin står vid ett vägskäl.

Ska man fortsätta och bygga vidare på traditionell socialdemokratisk politik eller ska partiet ta ytterligare något steg åt höger och den politiska mitten? För en del tycks svaret vara givet. Mer mittenpolitik och glöm partiets vänsterflank. Medan andra hoppas att partiet försöker hitta sig självt igen, men då krävs en kraftfull ledning som vågar ta initiativ som vågar ge raka alternativ till högerregeringens politik.

Samhällsutvecklingen går i dag i många stycken stick i stäv mot människors förhoppningar. Också den senaste tidens opinionsmätningar visar detta.

Hur ska arbetslöshetskrisen bemötas? Vad händer om jag hamnar i arbetslöshet och ska klara mig på en inkomst som är 50 procent lägre än den jag hade när jag jobbade? Vad händer med skolan när allt fler lärare sägs upp från sina jobb? Vad ska hända med sjukvården och äldreomsorgen? Och varför ska pensionärer betala mer i skatt än de som har ett jobb?

Frågorna är många svaren få och oron sprider sig. Har politiken inte längre några tydliga svar?

Och vad vilja socialdemokratin?, som vi frågade oss redan på Hjalmar Brantings tid. Och än mera så gör det nu.

Det är hög tid för socialdemokraterna att börja ge svar på denna grundläggande fråga. Och att socialdemokratin bestämmer sig för hur ska välfärd och rättvisa ska formuleras för i dagens politiska verklighet. Det som sker i samhället just nu gör att människor känner sig både besvikna och svikna. Därför lägger sig många presumtiva s-väljare på "soffan" i stället för att aktivt säga att de stödjer socialdemokraterna i olika opinionsmätningar.

Men, trots allt, var 2009 års första maj-tal runt om i landet och uppslutningen på mötena ett litet, men dock fall framåt. Men ännu lyser de riktigt stora och riktningsgivande linjetalen som många väntar på med sin frånvaro.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com