Europafacket, EU-fördraget och armbrytningen med kommissionens liberaler

Analyserat och observerat:
Europafacket också positiv till nya EU-fördraget men varnar för problem vad gäller detaljerna

Även om Europafacket EFS/ETUC välkomnar den uppgörelse om det nya EU-fördraget som träffades vid midsommarhelgens toppmöte. Men samtidigt varnar EFS/ETUC för att ”djävulen finns i detaljerna”. Sedan kongressen i spanska Sevilla i år leds Europafacket av svenska LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Generalsekreterare är, som tidigare, engelsmannen John Monks som kommer från brittiska TUC.

Europafacket anser att det är positivt att stadgan om medborgerliga rättigheter blir juridiskt bindande. Men samtidigt riktar EFS/ETUC kritik mot att Storbritannien tillåts stå utanför denna. Det är även en framgång, anser EFS/ETUC, att EU erkännas som en social marknadsekonomi och att målen om full sysselsättning och sociala framsteg slås fast i fördraget. Resultatet av toppmötet om EU-fördraget blev föremål för analys och diskussion vid Europafackets styrelsemöte den 26 juni. EFS/ETUC konstaterar i samband med detta att man kommer att noga bevaka frågan under den regeringskonferens som under de närmaste månaderna ska utarbeta det nya fördraget mera i detalj. Djävulen bor som alltid i detaljerna, varnar Europafacket EFS/ETUC.

Uppgörelsen på EU-toppmötet i midsommarhelgen innebär ju bland annat att en ordförande ("president") ska leda arbetet i ministerrådet under en period av 2,5 år i stället för det nuvarande systemet med roterande, nytt ordförandeskap från något av EU:s snart 30-talet medlemsländer var sjätte månad. Vidare införs kvalificerad majoritetsomröstning i ministerrådet på fler områden, främst inom brottsbekämpningens område. De nationella parlamenten får - som holländarna drev hårt - också lite större inflytande i EU-arbetet. EU-kommissionen ska bantas (till år 2014) och nya röstregler i ministerrådet införs också till år 2017.

Särskilt polackerna bjöd hårt motstånd mot en förändring av rösträttsreglerna i ministerrådet i de förhandlingar som föregick uppgörelsen om nya EU-fördraget på EU-toppmötet med stats- och regeringscheferna under midsommarhelgen i Bryssel.

Den senaste tidens armbrytning mellan det övervägande marknadsliberalt orienterade EU-kommissionen och Europafacket EFS/ETCU kring bl a EU:s utstationeringsdirektiv visar dock hur behovad varningen om "djävulen i detaljerna" i grunden är.

EU-kommissionskritik och EFS/ETUC:s armbrytning kring utstationeringsdirektivet

Flera medlemsländer får kritik i EU-kommissionens färska genomgång av hur de följer reglerna i utstationeringsdirektivet. Det gäller bland annat Sveriges med flera länders krav på att utländska företag ska ha en representant i det land där de utför arbete.

Europafacket, EFS/ETUC, är i sin tur mycket kritiskt till EU-kommission. EU-kommissionen slår först fast att den inte ifrågasätter de olika medlemsländernas sociala modeller eller praxis och regelverk på arbetsmarknaden. Men den säger att flera länder bryter mot reglerna i utstationeringsdirektivet, som reglerar villkoren för arbete som utförs i ett annat EU-land. Sverige och ytterligare sju länder kritiseras för att de kräver att företagen ska ha en representant på plats, bland annat som kontaktpunkt för fackliga organisationer. Det är ett brott mot reglerna för den fria rörligheten, anser den huvudsakligen rätt höger- och marknadsliberalt profilerade EU-kommissionen. Detta sägs trots att en sådan möjlighet finns i servicedirektivet. Vidare kritiseras flera länder för at de kräver att den utländska arbetsgivaren ska ha dokument och andra handlingar på plats i värdlandet.

I EU-kommissionens meddelande lyfts, föga överraskande för marknadsliberaler som dominerar i kommissionen, Storbritannien och Irland fram som goda exempel när det gäller att värna arbetstagarnas fria rörlighet. Europafacket EFS/ETUC säger i en kommentar att kommissionen har en ensidig syn på utstationeringsdirektivet och på hur det ska tolkas. Direktivet går en känslig balansgång mellan kravet på rörlighet och på trygghet för arbetstagarna. Kommissionen bryter den balansen, säger Europafacket EFS/ETUC i en mycket kritisk kommentar till EU-kommissionens uttalande.

Bara ett av många exempel på hur sant det ofta är att säga i EU-sammanhang att "djävulen bor i detaljerna".

Minns löftet om att Sverige kunde behålla sin restriktiva och hälsomotiverade alkoholpolitik och hur det sedan har gått med det löftet. EG-domstolens tolkningar och domar visar bara alltför ofta att det rådet långt ifrån balans mellan s k fri marknad och sociala hänsyn och andra liknande värden. Bara alltför ofta lutar EU i praktiken för tungt mot det marknadsliberala hållet i sina konkreta ställningstagande. Bortom högtidsretoriken. Så nog bor djävulen i detaljerna alltid.

Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

PR-trix, triangulering, en svag mediegranskning och en socialdemokrati som gjorde för lite

Observation och analys:
Mediehantering, triangulering, en svag mediegranskning och socialdemokrati som gör för lite - och för sent

Professionell mediahantering, smarta och välplanerade utspel och så kallad triangulering (att man ibland snor varandras frågor som m-ledaren Reinfeldt skickligt gjorde i valrörelsen 2006) kan aldrig ersätta bristen på politik och handlingsförmåga. När man väl sedan vunnit ett val och fått makten. Men just på den punkten finns det i dagens politiska Sverige rätt mycket av det förstnämnda och stora brister vad gäller politiskt innehåll och substans. Trots att vi i media ofta möter brett leende och vänligt talande partiledare, partisekreterare och ministrar som alla - i varierande grad - dagligen försäkrar allmänheten att vi antingen i Sverige lever i världens bästa land eller att det blir så - bara vi andra får ta över makten.

Men hur övertygande är det i en situation där allmänheten och väljarna visar ett ökat missnöje med vad politikerna sedan förmår leverera? Eller om det som sedan levereras - som i fallet med regeringen Reinfeldt och nedskärningarna i a-kassa och vuxenutbildning etc - visar sig vara synneligen impopulärt och inte alls vad väljarna trodde och hoppas innan valet. Risken är stor att besvikelsen och ilskan då kan slå över i en växande politisk apati och växande röstovilja breder ut sig. Sannolikt också i växande röststöd för rena missnöjespartier. Än mera så om sedan också om visionerna och de goda berättelserna om hur man vill bygga ett bättre Sverige lyser med sin frånvaro. Nära nog helt. - och så också inom det stora oppositionspartiet och något för ängsliga socialdemokraterna.

Det stora opinionsstödet just nu för S i olika mätningar - som pålitliga SCB m fl - är främst ett uttryck för missnöje med den sittande regeringen snarare än ett uttryck för förtroende för socialdemokraterna. Så här långt.

I det perspektivet är det, enligt många analytiker, en brett spridd uppfattning att socialdemokratin i Sverige uppenbarligen tappat mycket av sin tidigare förmåga att "läsa av verkligheten". Det svåra valnederlaget i september 2006 var bekräftelsen på just detta. På senare år har - det erkänner nu även ledande socialdemokrater som nu senast Tomas Östros, tidigare S i sin egen självkritiska valanalys m fl - sossarna nära nog misslyckats nästan helt med nyckelfrågan i socialdemokratisk politik, den "fulla" sysselsättningen, övergångsjobb och matchningen av de arbetslösa mot nya jobb och anställningar.

Under det senaste ett à två åren har s-partiledningen uppenbarligen inte haft en aning om varken varför arbetslösheten så länge varit onormalt hög (öppen a-löshet på runt 5 %) eller vad man möjligen skulle kunna göra för att vända den trenden. Utöver att ständigt upprepa tesen om att "jobben kommer". Som motiv för att göra för lite och för sent - och nära nog lämna walk over till oppositionen i valet 2006.

Detta i såväl den ordinarie höstbudgeten 2005 som i den rätt svaga vårbudgeten 2006. Där grundlades mycket av den i grunden rätt "onödiga" s-valförlusten i september 2006. Detta i kombination med att partiledaren själv - Göran Persson - faktiskt blev ett rejält sänke i valrörelsen och inte i tid begrep att han borde gjort som Tony Blair nu, dvs avgått i god tid före ett annars hotande valnederlag. Men det gjorde han ju inte.

Och följden? Ja, väljarna fick en rå, cyniskt klassojämlik "nya arbetarepartipolitik" som satt de arbetslösa, vuxenstuderande, pensionärer och vanligt folk utan större förmögenheter i strykklass medan de gynnat de redan välmående och rika i samhället med delvis ofinansierade, sänkta skatter, borttagna förmögenhets- och fastighetsskatter, "skattekineseri"-oklokt utformade och för välbeställda gynnande skatteavdrag för hushållsnära tjänster ("pigavdrag"). Det sistnämnda därtill så utformat att även t ex spanska solkustsvenskar får del av förmånen för att bekosta sina grillpartyn och skötsel av poolen vid solkusthuset vid Medelhavet.

Snacka om en skattemoralisk härdsmälta, rena katastrofen. Och som vanliga, ordinära skattebetalare, pensionärer i behov av samhälleligt stöd och unga vuxna utan chans till jobb och eget boende ytterst får betala.

Så kan det också gå när mediehantering, triangulering och PR-trix tillåts ta överhanden av en svag mediegranskning i valrörelsen. Och när en socialdemokrati gjorde för lite själva i tid (jobben etc) och heller inte riktigt orkade med att i tid och kraftfullt nog kunde avslöja vad som skulle komma att ske om det "nya arbetarepartiet" fick chansen att genomföra sin politik. I praktiken.

Allt detta kan nog vara värd en och annan politisk reflektion - också i det sommarfagra men i klimatolag semesterfirande Sverige.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com (070-578 61 95); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Gordon Brown ny premiärminister efter Tony Blair

Analys
Gordon Brown tar nu över - men Tony Blair dröjde något år för länge med att avgå

Storbritanniens premiärminister Tony Blair lämnade onsdagen den 27 juni över makten till sin mångåriga finansminister Gordon Brown i Labour. Epoken Blair är över. Han tillträdde som premiärminister för drygt tio år sedan och har varit en av världspolitikens skarpaste profiler, men allt har inte varit en dans på rosor. Allra minst under hans senare år.

I Tony Blairs eftermäle kommer alltid det misslyckade Irak-kriget att finnas. Han ställde snabbt och oförbehållsamt upp bakom George W Bush och USA när Saddam Hussein skulle störtas. I dag har båda USA och Storbritannien kört fast i Irak. Något slut på kriget kan inte heller skönjas i detta för de brittiska väljarna så impopulära krig. Och på kuppen har tidigare så ungdomligt framtonade Tony Blair åldrats betänkligt. En hel del av den tidigare spänsten i hans framföranden har också gått förlorad.

Det brittiska engagemanget i Irak har gjort att Tony Blair fallit från att ha varit sitt partis genom tiderna mest lysande företrädare med tre valsegrar i ryggen.

För Tony Blair har kriget i Irak till slut blivit den tunga politiska kvarnsten som stjälpte hans ambitioner att sitta kvar den nuvarande mandatperioden ut. Misslyckandet blir allt synligare. Det folkliga kraven på att dra bort de brittiska styrkorna från Irak har blivit allt högljuddare. Frågan är nu om efterträdaren Gordon Brown inte tämligen snart tvingas/måste påbörja hemtagningen av brittisk trupp från Basra-regionen i södra Irak om han och Labour alls ska ha en chans i nästa parlamentsval om ett antal år.

Tony Blair personligen har numera uppenbarligen lärt sig den dyrbara läxan att det är en svår konst att kunna avgå i tid. Långvariga maktinnehav är inte alltid av godo. Så var det för Sveriges Göran Persson och så är det för Tony Blair. Det är lätt att hamna i självgodhet över sin egen förträfflighet och det kan ibland vara svårt att ta andras åsikter och lyssna när man enbart omges av ja-sägare. Bekvämt - javisst! Men inte särskilt klokt. Det brukar inte heller precis underlätta processen att avgå när man är som bäst och inte klamra sig kvar vid makten medan väljarna flyr till "andra sidan".

I Storbritannien är det därför den unge och hungrigare torieledaren David Cameron som nu sedan en tid tillbaka har ett övertag i opinionen. Han har gjort en tydlig "make-over" av sitt bedragade toryparti efter Reinfeldt-modell - och det har också gått hem. De konservativa har därför i alla opinionsmätningar haft ledningen över Labour. Utom just nu när det är helt klart att Gordon Brown tar över. En färsk The Observer-mätning visar att det uppskattas och att Labour nu åter leder med några procentenheter över Tory. Labour under skotten Gordon Browns mera inrikespolitiskt orienterade och något radikalare politiska dagordning lär dock få kämpa hårt för en ny valseger om två år.

Omöjligt är det inte heller att det kan gå. Men det kan lika gärna visa sig att Tony Blair dröjde något år för länge med att släppa fram Gordon Brown till det ledarskap han så länge både velat och förväntat sig att få av Labour. Men nu är han där - och hans match mot oppositionsledaren David Cameron har bara börjat. Labour får kämpa hårt för en ny valseger om två år. Omöjligt är det inte även om tories just nu har försteg i opinionen.
Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com

Psykvården i behov av mer resurser och bättre samordning

Observerat
Psykvården behöver mer resurser och bättre samordning

”Att veta vem som är farlig för omgivningen är lika svårt att förutsäga som ett åskväder”, säger läkare inom psykiatrin. Men när "åskvädren" är återkommande fenomen borde det finnas en försiktighetsprincip innan en svårt sjuk människa skrivs ut till en tillvaro som ofta kan handla om misär och misstänkliggörande av myndigheter.
Den 55-årige man som dödade polisen i Nyköping, och skadade en ytterligare en polisman, hade enligt mediauppgifter en lista på myndighetspersoner som han ville ha undanröjda. Han var farlig.
I nuläget finns omkring 80 000 psykiskt sjuka i vårt land. Bara ett ytterst fåtal av dessa anses som farliga, men de finns. Problemet är att den psykvården fungerar dåligt och ojämnt över landet. Det nödvändiga helhetsgreppet och samordningen av psykvården lyser alltför ofta med sin frånvaro. Inte minst därför uppstår ständigt nya problem och i sin yttersta konsekvens mord.
Bristerna och tillkortakommandena i vår psykvård får våldsamma konsekvenserna som drabbar oskyldiga. Nu är det mer än bråttom. Konkreta åtgärderna måste fram. Det räcker inte med välmenande fraser, eller med nya utredningar som upprepar redan kända argument och frågeställningar.
Människor som behöver och söker vård måste också garanteras att få den. Både de som har behov av akut hjälp och de som har ett så kroniska sjukdomstillstånd att de ständigt måste omfattas av den trygghet och säkerhet som en relevant vård innebär.
Vår välfärd får aldrig tillåtas ha så grova maskor att de psykiskt sjuka ramlar igenom. Samhällets uppgift måste vara att skydda och stötta människor som inte förmår att skydda sig själva och som därtill kan vara farliga för sin omgivning.
Det underlag som krävs för att agera här och nu finns i Anders Miltons psykvårdsutredning. Ansvaret för att verkställa åvilar socialminister Göran Hägglund och hans stab i socialdepartementet. Dags att snabba upp tempot i genomförandet och att kvicka på med att plocka fram de nödvändiga resurserna nu innan fler Nyköpings-fall exploderar i media.
ROBERT BJÖRKENWALL

S åter ett folkligt 45 %-parti visar SCB:s stora partisympatimätning

Analyserat och observerat
SCB-mätningen visar att S åter är ett 45 %-parti och att regeringspolitiken inte uppskattas av väljarna

Den eufori som de senaste dagarna spridit sig bland högerpressens devota hovskribenter efter att en Demoskop-mätning visat att högeralliansen knappat in på vänsterns försprång förbyttes torsdagen den 14 juni till en gruvlig besvikelse för den svenska politiska högern.

SCB:s majmätning, som är den största och omfattar nästan 10 000 väljare, visade att avståndet mellan oppositionen och högeralliansen tvärtom har fördubblats sedan i höstas och ställningen är nu 55,4 procent mot 40,6 procent. Sämre har ingen regering i mannaminne startat och särskilt illa ute är kristdemokraterna som tappat var tredje väljare. Denna den största och mest tillförlitligaste opinionsundersökningen, Statistiska centralbyråns, SDB:s, med 9 400 röstberättigade tillfrågade visar att regeringen Reinfeldt tappat var sjätte väljare sedan valet i september 2006.

Att förlora nära 8 procentenheter på drygt ett halvår är ju rena katastrofen, och att dessutom göra det på toppen av en högkonjunktur med den största köpfesten någonsin är fullständigt osannolikt. Det är en unik genomklappning på kort tid och är än mer sensationell med tanke på att det sker i de bästa ekonomiska tiderna på länge. Den goda konjunkturen, där fler får jobb, har inte kunnat motverka väljarflykten från regeringen.

I de flesta fall brukar en regering som vunnit val få ökat stöd den första regeringstiden. Exemplen är många, som franska presidenten Sarkozys parti nyligen och Tony Blairs New Labour efter maktskiftessegern 1997. Den borgerliga svenska regeringen skrämmer däremot bort sina väljare ju mer den genomför av sin politik.

Reinfeldtgängets debacle innebär ett totalt sammanbrott av förtroendet bland väljarna som saknar motstycke. Allt fler undrar varför Reinfeldt-regeringen driver en konfrontationspolitik som leder till detta moras. Man ställer stora medborgargrupper mot varandra genom att ta ut en högre skatt på uppskjuten lön än på lön som konsumeras och man har inte lyckats förklara hur denna orättvisa med försämrad a-kassa och annat kan leda till fler jobb.

Lägg därtill att man svikit vallöften om sänkt bensinskatt och sänkta elpriser. Det mest impopulära är dock omfördelningspolitiken som innebär att man försämrar och tar från dem som har det sämst och är mest utsatta och ger till dem som redan har det bäst (förmögenhets- och fastighetsskatten borttagande etc). Den generella välfärdspolitik som en bred majoritet av svenska folket ställer sig bakom bygger på inkomstgaranterad trygghet i livets alla skeden finansierad med skatt efter bärkraft. Det är något helt annat än högerns nådegåvor på något som allt mera liknar allmose- och välgörenhetsnivån.

Att Reinfeldt och hans regering är allt mera opinionsmässigt trängd av det faktum att hälften av alla skattesänkningar delas ut till den rikaste tiondelen av befolkningen märktes i partiledardebatten i riksdagen den 13 juni. Visserligen försökte Reinfeldt kontra med att påstå att socialdemokratin under 1994-2006, stod för ett "fördelningspolitiskt haveri", då den rikaste tiondelen ökade sina inkomster med 25 procent och andelen med låg ekonomisk standard ökade med 40 procent. Socialdemokraterna under Göran Perssons ledning ska med rätta ha kritik för att ha fört en för oambitiös och klen utjämning.

Men moderaternas ledare och statsminister Fredrik Reinfeldt är verkligen inte rätte mannen att framföra just den kritiken. Det som saknades från hans sida var en redovisning av vad moderaterna föreslagit för att bromsa denna utveckling. De förslag som kommit från det hållet har gått i motsatt riktning - och då har vi sannolikt ännu bara sett början på en politik i riktning mot kraftigt växande klassklyftor i den en gång så rätt egalitära Sverige.

För Mona Sahlin som ny s-ledare innebär SCB-siffrorna något av en smakstart, nu när de visar att socialdemokraterna åter är ett brett folkligt parti på 45 procent i väljarstöd. Man får gå tillbaka till Ingvar Carlssons och Olof Palmes tid som s-partiledare i opposition för att hitta en jämförelse. Däremot ska man akta sig noga för att hävda att de rekordhöga mätresultaten för S beror på att socialdemokratin lagt fast någon ny politik som verkligen når ut till och fångar nya breda väljargrupper. Så är det inte alls. Framgången så här långt beror primärt på missnöje med den sittande, borgerliga regeringen och dess orättfärdiga politik. S har - så här långt - bara tillsatt ett antal arbetsgrupper på centala politikområden. Det är allt.

Visserligen har Mona Sahlin sänt ut en del signaler återställd a-kassa till 80 procentsnivån, om omprövning och större öppenhet. Det ökade stödet för S ska dock ändå till åtminstone en del sannolikt också tolkas som ett uttryck för att väljarna vet att partiet alltid - mer eller mindre framgångsrikt - ändå försökt att föra en politik i folkflertalets intresse. Inte att ställa olika medborgargrupper mot varandra och tillåta att klass- och standardklyftorna ökaqr på ett ohämmat och acceptabelt sätt. De senaste SCB-sifforna om att socialdemokraterna nu åter är ett 45 %-parti kan tas till intäkt för att svenska väljare hyllat principen att kompromisser är bättre än konfrontation och gynnande av dem som redan har det bäst i samhället.
ROBERT BJÖRKENWALL (robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Katastrofkommissionen, regeringskansliet och krishanteringen av tsunamin

Analys
Katastrofkommissionen, regeringskansliet och krishanteringens lärdomar

Som bekant har krishanteringen av den lika oväntade som förödande tsunamikatastrofen i Thailand, Aché, Sri Lanka etc i Sydostasien för två och ett halvt år sedan skapat långt mera offentlig debatt och diskussion i Sverige än i det "mera sansade" och krisvanare Finland. I stort påverkas inte bilden av vad som hände i det svenska regeringskansliet av uppgifterna på de tidigare ogranskade e-post-databanden i regeringskansliet. Det skriver den hirschfeldtska Katastrofkommissionen i sin nya rapport om krishanteringen av tsunamikatastrofen som kom häromdagen.

Utrikesdepartementet hade det övergripande ansvaret. Information om situationens allvar hade svårt att tränga fram och förmågan att snabbt fatta de rätta besluten saknades.

Viktig information saknades och krisorganisationen höll inte måttet
På en inte helt oviktig punkt har dock bilden av vad som hände förändrats sedan kommissionen lämnade sin tidigare rapport. Statsrådsberedningen – i praktiken statssekreterare Lars Danielsson – var betydligt mindre aktiv än den framstod i december 2005. Det är onekligen svidande kritik mot dåvarande statssekreterare Lars Danielsson som Katastrofkommissionen levererar när man konstaterar att han inte var så aktiv som han själv uppgett på Annandag jul 2004. De s k tsunamibanden ger inte belägg för att Danielsson jagat uppgifter i någon större omfattning varken från sin fasta dator i Rosenbad eller på sin laptop. Inte heller var han i kontakt med utrikesdepartementet för att förvissa sig om att UD var igång. Både kommissionen och konstitutionsutskottet har därmed fått felaktig information i sina utredningar.

Allvaret i kritiken kan inte nog understrykas.
Men det mest allvarliga är att det också innebär att Göran Persson, som i kommissionens slutrapport 2005 fick ta det övergripande ansvaret för att den svenska räddningsinsatsen kom i gång så sent, inte fick relevant information av sin närmaste man.

Och om Danielsson saknade viktig information kunde den inte heller förmedlas till statsministern.

En slutsats var och en som följt den fortsatta debatten sedan länge dragit.
Men även om Lars Danielsson kläs av med att ha slirat betänkligt på sanningen ändrar det inte på det faktum att det operativa ansvaret när katastrofen slog till låg på UD. Det var cheferna där som inte ville bryta sina ledigheter när medarbetare kontaktade dem om larmet från Thailand. Att Danielsson utmålas som syndabock förändrar inte bilden - den svenska insatsen för att ta hem skadade svenskar och stödja dem i Phuket kom igång för sent. Fast det visste vi redan.

Det viktiga vore nu att se till att det inte upprepas oavsett vem som styr i Rosenbad. (En annan sak är sedan också att resebyråer på plats vi en katastrof har också ett stort ansvar för att göra sitt, något som knappast alls belysts i Katastrofkommissionens granskningsarbete.)

Granskningskommissionens nya rapport kommer rimligen nu att användas som argument för resurser till statsrådsberedningen i den nya krisorganisation som nu skapas i regeringskansliet. Sverige har fortfarande inte en tillräcklig krisberedskap.

Den tyngsta kritiken i den nya rapport rör dock bara indirekt hanteringen av tsunamin eller beredskapen inför kriser. Kritiken handlar nämligen om möjligheterna till granskning av regeringsmakten.

Kommissionen konstaterar att både den och riksdagens konstitutionsutskott, KU, fått felaktig information. Det gäller såväl om arbetet i regeringskansliet som om den information som funnits tillgänglig.

Kommissionen avvisar dock samtidigt tanken på en politisk mörkläggning.

Det kan diskuteras om de frågor som ställts under processen alltid varit helt relevanta, och vilken information som verkligen bidragit till förståelsen av bristerna i krishanteringen. Granskningen har stundtals antagit formen som åtminstone tangerat och ibland även klivit över gränsen för vad som kan betecknas som en ovärdig ståndrätt.

Dessa frågor förminskar inte huvudpoängen.

Att granskningsorgan, som konstitutionsutskottet och Katastrofkommissionen, får korrekta uppgifter är ett grundläggande demokratisk vikt.
En nog så viktig lärdom och insikt att dra när erfarenheterna från katastrofen för två och ett halvt år nu ska börja summeras.
Robert Björkenwall

Apropå partiledardebatten den 13 juni 2007

Apropå riksdagens avslutande partiledardebatt den 13 juni så är en generell reflektion att det för oppositionen nog ändå inte är rätt metod att möta statsminister Reinfeldt med för snäll och lågmäld retorik - om man vill nå ut till folk. Vill man tydliggöra skiljelinjerna så är det nog bättre att möta Reinfeldt lite tuffare och brutalare än som t ex Mona Sahlin oftast gjorde i den avslutande partiledardebatten för vårriksdagen 2007.

En av Mona Sahlins bästa repliker när hon sade att om det nu går så bra för Sverige, varför görs inget för dem som har svårast att komma in på arbetsmarknaden och står längst ifrån den. Där har det ju rustats ned över hela linjen: Komvux, AMS-utbildning och skyddad sysselsättning. Det var en klar poäng till Mona när hon konstaterade att vi kan tacka Komvux för att finansminister Anders E Borgs begåvning togs till vara liksom Thomas Bodströms.

Maud Olofsson, en riktig pratkvarn, verkade vara kvar i retoriken från valrörelsen och yrade om massarbetslösheten förra året och en miljon som inte går till jobbet en vanlig dag. Det kändes rätt nattståndet, särskilt som finansministern Anders E Borg i vårpropositionen inte sträckte sig längre än att 900 000 medborgare kommer att vara kvar i utanförskapet. Och begreppet utanförskap och "bred arbetslöshet" är ju numera borttaget ur moderaternas egen hemsida. Den sista halmhatten i folkpartiet, Lars Leijonborg, var precis så skrytsam, stöddig, övermaga och besserwisseraktig som man kunde förvänta sig. Han kommer nog inte saknas av många i framtida partiledardebatter.

Den bästa repliken i hela partiledardebatten var Monas: "Det finns företagare som säger att näringsminister Maud Olofsson pratar till och med mer och gör till och med mindre än Mona Sahlin gjorde."

Men i stort blev inte så mycket minnesvärt sagt i vårriksdagens avslutande partiledardebatt.
ROBERT BJÖRKENWALL

Svensk arbetsrätt, folkhälsa och EU-fördraget

Analys
Den svenska arbetsrätten, folkhälsan och kommande EU-fördrag - mycket står på spel inför kommande EU-toppmöte

Debatten om Laval-fallet (skolbygget i Vaxholm) och salladsbaren i Göteborg visar att betydande delar av näringslivet med Svenskt näringslivs VD Urban Bäckström i spetsen har en ny, mer negativ syn på kollektivavtalen och de regler som har gynnat både företag och anställda, jämfört med mer lagreglerade, icke-kollektivavtalsstyrda modeller i andra EU-länder.

Grundfrågan som preliminärt har avhandlats i EG-domstolen gäller om fackföreningsrörelsen ska ha rätt att ta strid för att få ett utländskt företag i Sverige att följa svenska kollektivavtal eller inte. Hade Byggnads inte tagit den striden skulle utländska arbetare i Sverige ha kunnat jobba till mindre än hälften av normala lönenivåer och därtill haft sämre skydd för arbetsmiljö, säkerhet, inflytande osv. Lönedumping och mer eller mindre obefintligt försäkringsskydd, med andra ord. Det hade förstås också skapat ojuste konkurrens mot andra företag. På den här punkten är EG-domstolens generaladvokat glasklar. Man har rätt att ta kamp för att få utländska företag att följa svenska avtal. Men vad EG-domstolen till slut beslutar - om de följer generaladvokatens utlåtande eller ej - avgörs först i slutet av 2007.

Frågan är vad kritikerna av den svenska arbetsmarknadsmodellen egentligen vill. Svenskt Näringsliv anser uppenbarligen att principen om fri rörlighet borde gå före rätten att ta strid för svenska kollektivavtal. Eller om man så vill att kapitalet och dess fria rörlighet i unionens och EG-rättens skepnat ska vara överordnat också den nationella demokratin och de enskilda ländernas val av modell för socialpolitik, välfärd, folkhälsa (alkohol) och hur man nationellt valt att reglera villkoren för arbetskraften; i Sveriges fall av tradition genom kollektivavtal och inte lagstiftning.Och vad som med detta följer, nämligen en rätt att ta strid för att branschvis träffade överenskommelser också respekteras av båda parter under ett kollektivavtals löptid.

På just den här punkten borde Sverige ge ett glasklart besked inför kommande EU-toppmöte under midsommarveckan om det nya, nerbantade EU-fördraget: Får vi inte glasklara formuleringar om att vår arbetsrätt (med kollektivavtal) och vår hälsopolitiskt motiverade alkoholpolitik respekteras så ställer vi inte upp på förslaget till nytt EU-fördrag som nu ska föreläggas regeringscheferna av det tyska EU-ordförandeskapet den 22 juni.

Eller med andra ord: EG-rättens kommande tillämpning får och ska inte ges en sådan utformning och tillämpning att det ska vara möjligt att med EG-rättens stöd införa lönedumping och tillåta utländsk arbetskraft att arbeta i Sverige med andra och sämre kollektivavtalsvillkor än som tillämpas på svensk arbetsmarknad. Löftet att svenska kollektivavtal och svensk arbetsrätt, liksom svensk alkoholpolitik, ska gälla också framgent. Precis som utlovades när Sverige gick med i EU 1994.

Detta får det inte tummas på en millimeter. Annars kan vi lika gärna säga nej till kommande förslag om ett nytt EU-fördrag som nu läggs på bordet vid kommande EU-toppmöte.

Inte minst ledningen i Svenskt näringsliv och ny- och utraliberalt inriktade politiker i flera av alliansregeringens fyrklöver bör betänka vad som ligger i potten när de hetsar mot och ifrågasätter de svenska kollektivavtalen, arbetsrätten och den nationella folkhälso- och välfärdspolitiken.

En majoritet av svenska folket köper inte en EG-rätt som öppnar upp för lönedumping, en uppluckring av den så väl fungerande svenska arbetsmarknadsmodellen och en alkoholpolitik som är till gagn för folkhälsan.

Ytterst är det detta som står på spel inför kommande EU-toppmöte, framtagningen av ett nytt EU-fördrag och kommande domstolsutslag i EG-domstolen i Luxenburg.
ROBERT BJÖRKENWALL; robert.bjorken@telia.com

Miljoner papperslösa i vår tids moderna slavhandel

Miljoner papperslösa -
offer för vår tids slavhandel

Lördag 2 juni kom en Global Commission-rapport om att runt 200 miljoner människor världen över är migranter. De allra flesta är fattiga människor i jakten på ett bättre liv. Det handlar om 3 procent av jordens befolkning. Och enligt FN har antalet fördubblats på 25 år och fortsätter hela tiden att öka, trots tätare gränser och högre murar.

Vi måste sluta betrakta dessa människor som ett hot och inse att vi behöver dem, säger Jan O Karlsson, tidigare migrationsminister och och ordförande i Global Commission on International Migration. I Sverige har debatten länge handlat om flyktingar - offer som behöver hjälp - men det håller på att ske ett uppvaknande till insikten om att de flesta som kommer hit aktivt söker bättre livsvillkor. Det handlar om vår tids Karl-Oskar och Kristina, anser Jan O Karlsson.

Många riskerar livet på farliga resor och som offer för hänsynslösa människosmugglare och arbetsgivare som uttnyttjar deras utsatthet.
/Robert Bj

Arbetarrörelsen och tidningsmarknaden

Arbetarrörelsen och tidningsmarknaden - passivitet gör att koncentrationstendenserna rullar på

Den största s-morgontidningen, Norrländska Socialdemokraten, NSD, i Luleå, är på väg att få sin borgerliga konkurrents, NK:s, ägare som ny storägare (Norrköpings tidningar). Samma tidningskoncern som t ex äger alla tidningar på Gotland. Det är knappast en god utveckling. Särskilt också med tanke på att Sverige till skillnad mot många andra länder som exempelvis Norge, saknar begränsningsregler för medieägande.

S-morgonpressen har sedan de som ägde merparten av den - A-pressen - den 10 februari 1992 gick i konkurs halverats i upplaga till en kvarts miljon exemplar. Samtidigt har de flesta s-morgontidningar, likt det som är på väg att ske i NSD:s fall, fått sin borgerliga konkurrent som huvudägare. Arbetarrörelsen har i dem bara symbolisk ägardel på några få procent kvar.

Arbetarrörelsen, särskilt LO, har intagit en negativ hållning till ägande av massmedier. En förklaring är tidigare dåliga ekonomiska erfarenheterna av de s-morgontidningar LO var hälftenägare i. Nästan alla av dem var i underläge på sin regionala marknad, vilket begränsade utsikterna att driva dem med överskott och vinst.

Arbetarrörelsen, inte minst LO, verkar dock - också med tanke på att det i mediefonden på LO finns över 900 milj. fonderade (pengar från Aftonbladet-försäljningen till Schibstedts) - ha gått för långt i negativ syn på medieägande. I stället för nya initiativ och offensivanda sitter man bara still på sin bak och åter bara utvecklingen ha sin gång. Det går heller inte att befria sig från intrycket att man underskattat betydelsen av massmedier och den starka roll aktörer med bas i dem har på samhällsdebatten och politiken. På den borgerliga sidan har däremot strävan att vinna makten över tanken varit stark. Det har historiska skäl, som att borgerlighetens varit stark i pressen, men även rötter i en motoffensiv mot 60- och 70-talens vänstervåg. Den födde en rad, i huvudsak näringslivsfinansierade, verksamheter. Av dem är den aktivistiska tankesmedjan Timbro på högerkanten det kanske tydligaste exemplet just nu.

Många av de projekt med mediekopplingar näringslivet och borgerliga aktörer drivit har inneburit ekonomiska förluster. Däremot har de uppenbarligen nått andra eftersträvade mål vad gäller opinionsbildningen. I den meningen har satsningarna lönat sig, anser man i näringslivet. Problemformuleringsprivilegiet är numera deras i många centrala samhällsfrågor.

Massmedier, tidningar och annat, har alltid varit en kommersiell verksamhet. Men de har inte enbart varit det. För en politisk dimension har också funnits, inte minst då som syfte med en tidningsutgivning. Även om det politiska syftet gradvis tonats ned finns den kvar och den gäller inte bara ledarsidor. Ytterst finns ju en påverkansmöjlighet i val av de ämnen (färre arbetsplatsreportage, fler börs- och ekonominyheter etc) och den vinkel som blir publik på nyhetsplats. Detta i sin tur påverkar vardagssamtalet vid frukostbord och fikapauser på jobbet.

Att de företag som äger de massmedier som medborgarna i en demokrati tar del av och får sin samhällsinformation och förströelse ifrån blir färre är därför problematiskt för alla som är anhängare av åsiktsmångfald och offentliga samtal. Ekonomiska drivkrafter, som stordriftfördelar, gör att medierna lätt får färre och större ägare. På andra områden har det inte så stor betydelse. Men massmedierna, särskilt dagspressen, är inte en näringsbransch som alla andra. Den intar en särställning eftersom den utgör den arena på vilken den offentliga debatten i en demokrati till stor del sker på. Än mera så nu när de politiska partierna tappar medlemmar och deras betydelse krymper till snart nära nog ingenting.

Att Sverige till skillnad mot många andra länder, exempelvis Norge, saknar begränsningsregler för medieägande gör att utvecklingen av ägarkoncentrationen rimligen påskyndas och gå längre här än på andra håll i vår omvärld. Och det går fort nu på pressområdet - som ägandet av NSD i Luleå bara är ett av många exempel på. I de tre norrländska länen Västernorrland, Jämtland och Gävleborg äger numera en borgerlig koncern alla tidningar i dessa tre län. Utvecklingen är liknande på andra håll i vårt land. Inte minst därför bör Sverige införa lagar om maximalt ägande i olika mediesektorer, precis som i Norge, medan tid är.

Samtidigt vore det önskvärt om LO och arbetarrörelsen kvicknade till lite och lämnade sin mediepassiva "iaktta men inget göra"-perspektiv och påbörjade en seriös diskussion om vad som ännu kan göras innan hela medielandskapet har utvecklats till en jämntjock smet av borgerlig medie-enfald och regionala monopolmarknader.

Ty det brådskar. För nästa generations ledare inom socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen finns sannolikt inte några handlingsmarginaler kvar när en snart irrevisibel process blivit manifest och det som är gjort inte längre går att göra ogjort. Eller ens hjälpligt rättas till i medie-enfaldens monopol- och oligopoltidningsmarknad.

ROBERT BJÖRKENWALL

En frispråkig inblick i Labors inre liv i "aussieland" i Australien

Det har blivit allt viktigare att följa och vara uppdaterad om den internationella utvecklingen i vår globaliserade värld. Här ett färskt exempel från "down under"-landet Australien som nu står inför ett mycket viktigt val - och chans för Labor att komma tillbaka till makten efter många år i den politiska kylan...

Häromdagen körde "aussie-tv:n" ett långt och öppenhjärtligt samtal i aussie-tv:n med förre Labor-premiärministern Paul Keating på 90-talet, som sannolikt retar gallfeber på många, inte minst facket i "aussieland"...

Bara ett litet utdrag ur Australian Broadcasting Corporation, Broadcast: 07/06/2007, Reporter: Tony Jones:

"TONY JONES: You're saying essentially the union movement is dying on the vine?
PAUL KEATING: It's dying on the vine. It's dying out of lack of passion. Its reason for existence, and general incompetence."

Hårt sagt, mycket hårt. Och kanske inte helt rättvist men ändå. Hela intervjun går att ta del av på: http://www.abc.net.au/lateline/content/2007/s1945485.htm

Den är värd att ta del av - även om man inte precis behöver hålla med om allt! På en punkt, apropå facket där och på andra håll, har Keating absolut rätt i, nämligen att utan passion och klokt strategiskt tänkande dör fackföreningsrörelsen. Det gäller i aussieland, det gäller på andra håll i världen.

En helt annan sak är sedan att Tony Blairs New Labour-strategi inte precis är någon kungsväg till framgång. Framför allt inte eftersom den riskerar att lämna lite för många "efter sig ute i en råare värld"...Numera har ju Blair kört i diket och Labour i UK kan väl bara räddas av Gordon Brown - om han förmår lägga om kursen så mycket att distansen mot Blair blir tydlig. Då kanske Labour kan - möjligen - vinna också nästa val...Om sedan aussie-oppositionsledaren Kevin Rudd förmår vinna mot konservativa-liberala John Howard i kommande val återstår att se. Han verkar dock ha en hygglig chans - som det nu ser ut!

Men Keating har absolut rätt på en punkt: den fege utan passion vinner inga segrar. Det gäller för facket och det gäller för arbetarpartier (äkta sådana, inte ytliga makeovers!)...
Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com)

PS. Jag gillar också det den frispråkige Paul Keating säger i intervjun om att vissa är så ängsliga att de inte ens vågar kliva upp ur sängen på höger eller vänster sida innan de först har stöd av någon fokusgrupp som ger dem vägledning om hur de ska göra. Just det där gäller också många ledande s-företrädare i vårt land...numera!

Noterar f.ö i en kommenterar i The Australian 8 juni nya aussie-labor-ledaren Kevin Rudd - just nu i opinionsöverläge mot regeringen - Paul Keatings tuffa kritik i aussie-tv härom kvällen. Som väntat försvarar han där sina rådgivare i Labor-staben...

6 juni - en nationaldag som firas högst måttligt eller inte alls

Analyserat
En nationaldag som svensken firar nära nog inte alls

Häromdagen firade, nåja nåja, svenskarna sin föga märkvärdiga nationaldag den 6 juni i fint solsken och sommarvarmt väder. Inget överdrivet, bara en vanlig röd dag. Inte som i andra länder när de firar sin nationaldag. I Berggrens/Trädgårds kunskapsrika och fina bok ”Är svensken människa?” skriver de insiktsfullt att den svenska välfärdsstaten har erbjudit medborgarna maximal frigörelse från traditionella gemenskapsband och byggt solidaritet och gemenskap människor emellan.

Den, något idealistiska, formeln har fungerat som skydd mot högerextremism - som ofta annars är så sammankopplat med nationalism och flaggviftande. Ja, inte överallt. Men ofta.

Som förstärkning av Berggrens/Trädgårds ”statsindividualism” finns i Sverige också ännu hyfsat starka folkrörelser, särskilt facket, som kan artikulera och förmedla folkliga krav och för den delen också missnöje. Klyftan mellan eliten och den folkliga basen är ännu måttfull. Med internationella och kontinental-europeiska mått mätt.

Lägg så till detta ytterligare ett centralt begrepp. "Tilliten”– ett samhällsvetenskapligt begrepp utvecklat av forskare som amerikanen Robert Putnam (han med det sociala kapitalet) och Bo Rothstein från Göteborgs universitet. Tillit både till medmänniskor och till samhällssystem. Och just detta är ännu påfallande högt i Sverige.

Till skillnad från exempelvis grannlandet Danmark har Sverige i allt väsentligt varit befriad från den konflikt mellan en stark bondenationalism och en kulturradikal tradition, som pumpade upp högerpopulistiska protester och rörelser.

Medan Norge den 17 maj mobiliserar för sitt korta nationella oberoende nickar Sverige 6 juni en smula förstrött åt Gustav Vasas enhetsbygge (startpunkten sätts till den 6 juni 1523). Inte mycket att orda om eller fira, tycker svensken.

Svensken tar det coolt, vet ändå att Sverige är bra. Vill vi bevisa nåt gör vi det vetenskapligt. Vi behöver inte larva oss som norrmän gör på sjuttonde maj.

Helt logiskt presenterade den stora morgondraken Dagens Nyheter svenskheten häromdagen genom att presentera en hög vetenskapliga staplar och rita upp en väldig fyrfältsmatris, alla samhällsvetares favoritdiagram framför alla andra.
Forskning visar - föga överraskande - att vi är unikt, för att inte säga extremt sansade och förståndiga. Vi är toleranta och ansvarstagande, litar på varandra och på samhället.

Varför vi blev så funtade är inte helt lätt att säga. Men mycket beror på den där "tilliten" och den ännu rimliga balansen mellan elit och folklig bas. Kanske också för att kylan och knappheten gjort samarbete och samförstånd till en historisk överlevnadsfråga. Kanske för att kontinentala fenomen som renässans, feodalism och industrialism antingen körde fast i kylan och skogen och kom av sig helt, eller tvärtom nådde oss sent, i sin fullmogna, speedade form, och därför tvingade oss att omdana samhället till ett välfärdssamhälle i rekordfart.

I den lyckliga demokratin, som Herbert Tingsten en gång kallade Sverige, pyr emellertid på sina håll också främlingsfientlighet, inskränkt chauvinism, intolerans. Idyllen har sina sprickor och håligheter - och kan, tids nog om vi inte ser upp, även bli en god scen för nya, svårbemästrade konflikter. Statisten sverigedemokraterna söker sig, fast ännu med klen framgång, stegvis mot scenljuset.

Högerextremismen är dock ännu i grunden helt enkelt osvensk. Sådant kan man ändå tillåta sig att konstatera när man sitter och funderar över varför svensken inte tycker att nationaldagen den 6 juni är mycket att fira. Fira? - det gör vi på midsommarafton med sillar, färskpotatis, lite öl och en liten nubbe. Det är och förblir svenskens enda riktiga nationaldag.

Samtidigt som många sörjer lite att annandag pingst - en bättre helg för vistelse på landet - försvann som röd dag för att nationaldagen den 6 juni skulle kunna bli en röd dag.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

Analys
Den svarta ekonomin - och de alltför klena motåtgärderna

Den svarta, skatteundandragna ekonomin i Sverige växer. Inte alls i nivå med t ex den rekordstora italienska svartekonomin - långt därifrån. Men ändå - den växer. Det visar en ny forskningsrapport i Riksbankens serie ”Working paper”, som tagits fram av Gabriela Guiborg och Björn Segendorf. De gör bedömningen att den svarta ekonomin årligen omsätter drygt 150 miljarder kronor. Det är rätt mycket stålar som därmed går oss alla skattebetalare förbi - och som skulle kunna användas till fler äldreomsorgsplatser, mer personal i skolan, mellanstadieverksamhet på fritids, bättre tandvård och mycket annat.

– Vi har valt att räkna baklänges för att se hur stor del av kontanthanteringen som inte kan förklaras, säger Björn Segendorf.

Den här sortens beräkningar är förstås svåra att göra och det är minst lika svårt att säkert veta att slutsumman är den rätta. Men Segendorf menar att man kan vara hundra procent säker på att trenden: Den svarta sektorn växer!

Skatteverket visade med sin rapport ”Svartjobb och svartköp i Sverige” som publicerades år 2006, att de svarta arbetsinkomsterna (uppskattade av SCB, statistiska centralbyrån) i de svenska nationalräkenskaperna uppgår till fem procent av BNP. SCB bygger i sin tur beräkningarna på ”skattefelet” (avvikelser i förhållande till en teoretiskt beräknad skatt som beror på avsiktliga och oavsiktliga fel). Av skattefelet på nio procent av den teoretiskt riktiga skatten bedöms två tredjedelar komma från svartarbete. Totalt 115-120 miljarder kronor.

Riksbankens ekonomer har valt kontantmodellen för att utreda den svarta ekonomin. I Sverige finns 100 miljarder kontanter i omlopp, varav tusenlapparna svarar för 45 procent (låter som en väldigt hög andel?). Guiborg och Segendorf har med sin metod inte kunnat hitta ”naturligt ursprung” för 67 procent av kontanthanteringen.
Björn Segendorf säger i en kommentar att han tror att det blivit mer acceptabelt bland människor i allmänhet att jobba svart och köpa svarta tjänster.

Men det är knappast hela förklaringen. Det kan också finnas nya strukturer i ekonomin som underlättar för mindre seriösa aktörer att mer storskaligt ägna sig åt den dolda, skatteundandragna ekonomin.

Ostridigt är tyvärr att politikerna misslyckats - så här långt - med att stävja och begränsa den grå och svarta ekonomiska sektorn i vårt land. Riksbanken gör bedömningen i sin rapport att det handlar om en fördubbling mellan 1990 och 2004. Både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har varit dåliga på att hitta botemedel. I förlängningen innebär det här att skattebasen automatiskt eroderar och därmed hotas också finansieringen av hela vårt välfärdssystem.

Om fyra-fem procent av BNP inte beskattas förlorar kommuner och landsting varje år miljardbelopp, som skulle gå till en bättre skola, vård och omsorg.
Den nya regeringen använde den svarta ekonomin som slagträ i debatten om avdragsrätt för vissa (hushållsnära) tjänster. Men den sortens politiska beslut fångar bara in småsmulorna. Om ens det. De stora problemen inom svart ekonomi är så utbrett att det inte räcker med den lilla håven. Dessutom innebär avdragsrätt för hushållsnära tjänster inget nettoinflöde för stat, kommuner och landsting. Möjligen blir det ett nollsummespel. I bästa fall.

Utöver då att det stora flertalet skattebetalare i praktiken betalar en subvention för de redan välbeställdas anlitande av hushållsnära tjänster. Det vet vi genom studier av motsvarande system i Finland och av det tidigare, numera avskaffade danska subventionssystemet för hushållsnära tjänster.

Inför den stora skatteuppgörelsen 1990/1991 var ett av argumenten att svartjobben skulle minska om högst 15 procent av inkomsttagarna betalade statlig skatt och att marginalskatten bergränsades till 50 procent. Men denna påstådda effekt av skattereformen uteblev i praktiken nära nog helt. Men retoriskt och i teorin lät det ju bra.

Från 1990 har den svarta sektorn fått ny näring, samtidigt som de ekonomiska klyftorna i samhället ökat. De redan välmående i samhället har blivit ännu lite rikare och Sverige ännu lite mera ojämlikt än tidigare.

Att sänka skatterna är därför knappast något botemedel mot vare sig svarta arbetsinkomster, lockelsen att köpa svart – eller att göra svarta pengar vita (den ekonomiska brottsligheten). Det vet vi vid det här laget genom många forskningsrapporter.

I en kommentar till rapporten från Riksbanken säger Skatteverket att resultaten inte ger svar på frågan om sänkta skatter påverkar benägenheten att jobba svart. Snarare är det så att arbetsinkomster döljs där de går att dölja på ett sätt som gör det svårt att upptäcka (risken är liten). Skatteverkets hypotes är att det är enklare i små företag med få inblandade och mindre risk för skattekontroll i form av revision.

Det är också klart att företagarnas attityder – liksom löntagarnas – har betydelse här. Men oaktat detta måste ett modernt samhälle hela tiden jobba på för att bygga robusta system som minimerar möjligheterna till skatteundandraganden av mer eller mindre stor omfattning.

Både den förra och den nuvarande regeringen har höjt tonen mot fusket i våra trygghetssystem (a-kassa och sjukförsäkringen). Däremot har, så här långt, förvånansvärt lite gjorts för att det ska bli svårare att komma undan skatten.

Som andel av BNP antas den icke beskattade delen av ekonomin ha varit oförändrad under flera decennier. Men det är ingen ursäkt för att fortsätta att blunda. När man i stället borde "jacka upp" och effektivisera kampen mot ekobrott och svarta affärer.

Parallellt med detta måste också mer göras för att tydligare försvara en gemensamt finansierad offentlig sektor – och klarare pedagogiskt peka på sambandet betald skatt = bra vård/service. Om sedan också småföretagarnas egna skyddsnät skulle ges en starkare koppling till den inbetalda skatten så borde det också locka fler att hålla sig borta från frestelsen att ägna sig åt olika slag av grå-svarta affärer och skatteundandragande aktiviteter.

ROBERT BJÖRKENWALL

Stieg Larssons Luftslottet och Millenium-serie överträffar det mesta

Luftslottet som sprängdes - överträffar det mesta

En romantrilogi som överträffar det mesta som skrivits i genrenLäste härom natten ut journalisten Stieg Larssons tredje volym ("Luftslottet som sprängdes") - 700 sidor tjock - i hans postuma Millenium-deckarserie, kanonfin läsning. Välskriven och med stort driv i handlingen. Larssons postumt utgivna böcker ger hopp om en kriminallitteratur som både kan beröra och underhålla. Inte minst den befogat fräna kritiken mot övergrepp mot kvinnor är en av den tredelade romansvitens riktigt stora och fina kvaliteter.

I förra romanen "Flickan som lekte med elden" dök kändisboxaren och f d "kungen i Kungsan" Paolo Roberto upp som räddande ängel mot slutet av boken. I den här nya romanen "Luftslottet som sprängdes" förekommer bland andra den tidigare statsministern Torbjörn Fälldin och journalisten Kurdo Baksi som romanfigurer. Stieg Larsson gillade att kasta in verkliga personer i sina romanintriger. Där mejlas, chattas, programmeras, buggas, scannas, ordbehandlas och pratas i mobiltelefon i en omfattning som nästan gör IT och internet till snuddpå huvudpersonen i hans mycket läsvärda och skickligt ihopkomponerade romaner. Hjältinnan är hackern Lisbeth Salander och hjälten den grävande journalisten Mikael Blomkvist.Precis som i hans tidigare romanbyggen genomsyras också "Luftslottet som spränges" av en frän kritik mot korruption, rättsröta och våld mot kvinnor. Det iscensätts på ett sätt är tveklöst är en av hela romanseriens verkligt stora kvaliteter.

Larssons romantrilogi - med "Luftslottet.." som mästerlig slutpunkt - överträffar det mesta som skrivits och getts ut i den här genren inom den svenska bokmarknaden. Böckernas sanslöst stora framgång är ett kvitto på att läsarna verkligen uppskattar böckerna som "runnit ut" från den sanslöst flitige Stieg Larssons dator.

Läsningen av hans nya tredje postuma volym ger också en hel del inside information om bl a Säpo (ja, all där är inte knäppskallar, men somliga), svensk tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftning, polisarbete (förhörsmetoder), Justitiekanslern, JK, Riksåklagaren, RÅ - och de stora svårigheter som ofta finns med att kunna beivra hatbrott samt - inte minst - om datahackers och vad de kan göra för att komma åt e-post, hårddiskar, avlyssna mobilsamtal och mycket annat.

Den här tredje volymen (den sista Stieg Larsson hann göra helt klar med innan han plötsligt dog) är också den, i mitt tycke, bästa. i Millenium-serien. Men bara ett litet snäpp bättre än de två första - "Män som hatar kvinnor" respektive "Flickan som lekte med elden". Utmärkta också de...

Jag förstår fuller väl att de här tre tillsammans lär komma att säljas i uppåt en miljon exemplar eller ännu lite fler enbart i Sverige. Synd, djävligt synd bara att Stieg Larsson själv aldrig fick uppleva den framgången innan han dog!

Den som valt att spara den här och andra Stieg Larsson-böcker i serien till sommar- och semesterläsning har onekligen många goda timmars spännande sommarnöje att se fram emot.

/Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com)

PS. Stieg Larsson (1954-2004) var därtill en mycket god bästa kännare av antidemokratiska, högerextrema och nazistiska rörelser

Italien - utsökt kök men ineffektiv som nation

Observerat och noterat
Arma Italien - god mat och dryck men ack som ineffektiv som nation

Italien har ett i mitt och många andras tycke bättre kök än det franska. Och vinet - det speciellt från "klacken"-regionen men också från Toscana - med Primitivo-vinerna som klart mera plånboksvänliga men ändå utmärkta alternativ till de något för överdyra Brunello-vinerna i Montalchino i Toscana som goda drycker att skölja ner den delikata italienska maten med. Gärna med en liten grappa och någon av de otaliga varianter av italiensk kaffe som avrundning på en god måltid i trevligt sällskap på någon trivsam florentinsk eller romansk piazza. Sånt ger trivsel och mervärde i tillvaron när man råkar sitta på en servering i Trestevere i Rom eller sagolikt vackra Piazza del Campo i Siena, lite söder om Florens i Toscana.

Men vad ska man säga om den italienska politiken och den svarta ekonomin? I dessa avseenden fortsätter tyvärr landets sönderfall. Hur många - också flitiga besökare - i detta matens, vinets och fotbollens land vet t ex attdet notoriskt usla italienska politiska systemet kostar flis av oanade mått? De folkvalda i Italien kostar sammantaget 37 miljarder per år. Det är lika mycket som de samlade utgifterna för de folkvalda i fyra jämförbara EU-länder tillsammans, nämligen Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Spanien. Sanslöst dyrt - och ineffektivt.

Enbart för den i huvudsak cermonielle italienska presidenten ligger omkostnaderna hela fyra gånger högre än för det rätt dyrbara brittiska kungahuset.

Och just ingen - oavsett färg på den regering som råkar ha makten i Italien - förefaller orka reformera och förändra detta rekordkostnadsdrivande och ineffektiva italienska politiska system.

Politikers rädsla sägs tämligen allmänt vara det avgörande hindret för den italienska nationens framtid och välfärd. Med en föråldrad familjepolitik, för få födda barn, en allt mera åldrande befolkning och växande problem med en för låg produktivitet och bristande konkurrensförmåga i en allt tuffare globaliserad konkurrensvärld.

Den svarta ekonomin - notoriskt stor sedan länge - omfattar en tredjedel av hela Italiens bruttonationalprodukt, BNP. Skattesystemet läker också som ett såll och ger för små allmänna inkomster för nödvändiga reformer exempelvis av den obsoleta familjepolitiken. Redan nu har Italiens befolkning den högsta medelåldern och samtidigt den lägsta faktiska pensionsåldern inom EU. Om ett antal år börjar Italiens befolkning att krympa, bli gradvis allt mindre.

Kanske inte att undra på då att Italien redan nu och sedan en tid tillbaka bara har en tredjedel så stora utländska investeringar i landet som går till det mera högteknologiska men också arbetsmarknadsoroliga och klassuppdelade Frankrike.

I Italien går var och en sin egen väg - regioner, yrkesgrupper, branscher, familjer och individer. Envar går egoistiskt vidare på sin upptrampade stig medan landet faller sönder allt mera. Något ledarskap som förmår skapa sammanhållning och gemensamma tag finns inte.

Så här kan det inte fortsätta om nationen snart ska falla sönder helt. Vad hjälper det då om maten och viner är delikat, solen lyser skönt och fotbollen ibland glimtar till med lysande konstnummer i den högre skolan?

Någon tillfällighet är det hur som helst inte att just en sådan nation fått och haft politiska ledare som den fubbande och fifflande megamiljardären och Milan-ägaren Silvio Berlusconi som mångårig premiärminister och ledare för sin fan club-organisation, Forca Italia, som länge styrt och ställt i Italien med hjälp av alla sina tv-kanaler, tidningar och tidskrifter och sitt fotbollslag.

Och med ett valsystem som i praktiken skräddarsytts för Berlusconi och hans gäng - och som sällan eller aldrig förmår ge Italien några stabila och reformdugliga regeringar. Inte undra på att den i grunden så sympatiska Bologna-professorn och nuvarande premiärministern Romano Prodi ofta suckande säger:

- Jag kan inte göra mycket. Jag varken äger tidningar eller tv-stationer. Och min koalitionsregering hotar ständigt att falla sönder.

Samtidigt "vet alla" att så här kan det inte fortsätta om Italien ska kunna vända trenden - medan tid är.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Blir hela Reinfeldt-regeringen virtuell snart på Second Life?

Observerat
Blir Reinfeldt-alliansen i stället virtuell lagom till nästa val?

400 000 kronor av svenska folkets skattemedel har satsats på att bygga en svensk låtsasambassad i den virtuella världen Second Life på internet. Ja, det är precis samma plats i cyberrymden som den senaste tiden skakats av en allvarlig barnporr-skandal.

Idégivaren bakom den här låtsasambassaden är förre generalkonsuln i New York, Olle Wästberg, liberalen som numera är boss på Svenska institutet. Invigningen av Second House of Sweden förrättades häromdagen av IT-nörden och utrikesministern (ännu några år) Carl Bildts virtuella alter ego. Nu väntar svenska folket bara på att de övriga i Reinfeldts högeralliansregering också ska dyka upp i den virtuella världen.

Kanske kan den senare också visa sig bli en hyfsad tillflyktsort efter nästa val och möjliga valförlust i september 2 010!? Kanske den blir där också lite bättre förstådd och får bättre genomslag i opinionen än i den verkliga världen bland just nu rätt missnöjda svenska medborgare?

Det ska bli spännande att se fram emot just den här kommande, möjliga etableringen av The Second Government of Sweden. SI-bossen Wästberg kanske så smått redan börjat planera för detta - för en lansering lagom till månadsskiftet september/oktober 2 010?
ROBERT BJÖRKENWALL