Analys
Den svarta ekonomin - och de alltför klena motåtgärderna

Den svarta, skatteundandragna ekonomin i Sverige växer. Inte alls i nivå med t ex den rekordstora italienska svartekonomin - långt därifrån. Men ändå - den växer. Det visar en ny forskningsrapport i Riksbankens serie ”Working paper”, som tagits fram av Gabriela Guiborg och Björn Segendorf. De gör bedömningen att den svarta ekonomin årligen omsätter drygt 150 miljarder kronor. Det är rätt mycket stålar som därmed går oss alla skattebetalare förbi - och som skulle kunna användas till fler äldreomsorgsplatser, mer personal i skolan, mellanstadieverksamhet på fritids, bättre tandvård och mycket annat.

– Vi har valt att räkna baklänges för att se hur stor del av kontanthanteringen som inte kan förklaras, säger Björn Segendorf.

Den här sortens beräkningar är förstås svåra att göra och det är minst lika svårt att säkert veta att slutsumman är den rätta. Men Segendorf menar att man kan vara hundra procent säker på att trenden: Den svarta sektorn växer!

Skatteverket visade med sin rapport ”Svartjobb och svartköp i Sverige” som publicerades år 2006, att de svarta arbetsinkomsterna (uppskattade av SCB, statistiska centralbyrån) i de svenska nationalräkenskaperna uppgår till fem procent av BNP. SCB bygger i sin tur beräkningarna på ”skattefelet” (avvikelser i förhållande till en teoretiskt beräknad skatt som beror på avsiktliga och oavsiktliga fel). Av skattefelet på nio procent av den teoretiskt riktiga skatten bedöms två tredjedelar komma från svartarbete. Totalt 115-120 miljarder kronor.

Riksbankens ekonomer har valt kontantmodellen för att utreda den svarta ekonomin. I Sverige finns 100 miljarder kontanter i omlopp, varav tusenlapparna svarar för 45 procent (låter som en väldigt hög andel?). Guiborg och Segendorf har med sin metod inte kunnat hitta ”naturligt ursprung” för 67 procent av kontanthanteringen.
Björn Segendorf säger i en kommentar att han tror att det blivit mer acceptabelt bland människor i allmänhet att jobba svart och köpa svarta tjänster.

Men det är knappast hela förklaringen. Det kan också finnas nya strukturer i ekonomin som underlättar för mindre seriösa aktörer att mer storskaligt ägna sig åt den dolda, skatteundandragna ekonomin.

Ostridigt är tyvärr att politikerna misslyckats - så här långt - med att stävja och begränsa den grå och svarta ekonomiska sektorn i vårt land. Riksbanken gör bedömningen i sin rapport att det handlar om en fördubbling mellan 1990 och 2004. Både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har varit dåliga på att hitta botemedel. I förlängningen innebär det här att skattebasen automatiskt eroderar och därmed hotas också finansieringen av hela vårt välfärdssystem.

Om fyra-fem procent av BNP inte beskattas förlorar kommuner och landsting varje år miljardbelopp, som skulle gå till en bättre skola, vård och omsorg.
Den nya regeringen använde den svarta ekonomin som slagträ i debatten om avdragsrätt för vissa (hushållsnära) tjänster. Men den sortens politiska beslut fångar bara in småsmulorna. Om ens det. De stora problemen inom svart ekonomi är så utbrett att det inte räcker med den lilla håven. Dessutom innebär avdragsrätt för hushållsnära tjänster inget nettoinflöde för stat, kommuner och landsting. Möjligen blir det ett nollsummespel. I bästa fall.

Utöver då att det stora flertalet skattebetalare i praktiken betalar en subvention för de redan välbeställdas anlitande av hushållsnära tjänster. Det vet vi genom studier av motsvarande system i Finland och av det tidigare, numera avskaffade danska subventionssystemet för hushållsnära tjänster.

Inför den stora skatteuppgörelsen 1990/1991 var ett av argumenten att svartjobben skulle minska om högst 15 procent av inkomsttagarna betalade statlig skatt och att marginalskatten bergränsades till 50 procent. Men denna påstådda effekt av skattereformen uteblev i praktiken nära nog helt. Men retoriskt och i teorin lät det ju bra.

Från 1990 har den svarta sektorn fått ny näring, samtidigt som de ekonomiska klyftorna i samhället ökat. De redan välmående i samhället har blivit ännu lite rikare och Sverige ännu lite mera ojämlikt än tidigare.

Att sänka skatterna är därför knappast något botemedel mot vare sig svarta arbetsinkomster, lockelsen att köpa svart – eller att göra svarta pengar vita (den ekonomiska brottsligheten). Det vet vi vid det här laget genom många forskningsrapporter.

I en kommentar till rapporten från Riksbanken säger Skatteverket att resultaten inte ger svar på frågan om sänkta skatter påverkar benägenheten att jobba svart. Snarare är det så att arbetsinkomster döljs där de går att dölja på ett sätt som gör det svårt att upptäcka (risken är liten). Skatteverkets hypotes är att det är enklare i små företag med få inblandade och mindre risk för skattekontroll i form av revision.

Det är också klart att företagarnas attityder – liksom löntagarnas – har betydelse här. Men oaktat detta måste ett modernt samhälle hela tiden jobba på för att bygga robusta system som minimerar möjligheterna till skatteundandraganden av mer eller mindre stor omfattning.

Både den förra och den nuvarande regeringen har höjt tonen mot fusket i våra trygghetssystem (a-kassa och sjukförsäkringen). Däremot har, så här långt, förvånansvärt lite gjorts för att det ska bli svårare att komma undan skatten.

Som andel av BNP antas den icke beskattade delen av ekonomin ha varit oförändrad under flera decennier. Men det är ingen ursäkt för att fortsätta att blunda. När man i stället borde "jacka upp" och effektivisera kampen mot ekobrott och svarta affärer.

Parallellt med detta måste också mer göras för att tydligare försvara en gemensamt finansierad offentlig sektor – och klarare pedagogiskt peka på sambandet betald skatt = bra vård/service. Om sedan också småföretagarnas egna skyddsnät skulle ges en starkare koppling till den inbetalda skatten så borde det också locka fler att hålla sig borta från frestelsen att ägna sig åt olika slag av grå-svarta affärer och skatteundandragande aktiviteter.

ROBERT BJÖRKENWALL