Katastrofkommissionen, regeringskansliet och krishanteringen av tsunamin
Analys
Katastrofkommissionen, regeringskansliet och krishanteringens lärdomar
Som bekant har krishanteringen av den lika oväntade som förödande tsunamikatastrofen i Thailand, Aché, Sri Lanka etc i Sydostasien för två och ett halvt år sedan skapat långt mera offentlig debatt och diskussion i Sverige än i det "mera sansade" och krisvanare Finland. I stort påverkas inte bilden av vad som hände i det svenska regeringskansliet av uppgifterna på de tidigare ogranskade e-post-databanden i regeringskansliet. Det skriver den hirschfeldtska Katastrofkommissionen i sin nya rapport om krishanteringen av tsunamikatastrofen som kom häromdagen.
Utrikesdepartementet hade det övergripande ansvaret. Information om situationens allvar hade svårt att tränga fram och förmågan att snabbt fatta de rätta besluten saknades.
Viktig information saknades och krisorganisationen höll inte måttet
På en inte helt oviktig punkt har dock bilden av vad som hände förändrats sedan kommissionen lämnade sin tidigare rapport. Statsrådsberedningen – i praktiken statssekreterare Lars Danielsson – var betydligt mindre aktiv än den framstod i december 2005. Det är onekligen svidande kritik mot dåvarande statssekreterare Lars Danielsson som Katastrofkommissionen levererar när man konstaterar att han inte var så aktiv som han själv uppgett på Annandag jul 2004. De s k tsunamibanden ger inte belägg för att Danielsson jagat uppgifter i någon större omfattning varken från sin fasta dator i Rosenbad eller på sin laptop. Inte heller var han i kontakt med utrikesdepartementet för att förvissa sig om att UD var igång. Både kommissionen och konstitutionsutskottet har därmed fått felaktig information i sina utredningar.
Allvaret i kritiken kan inte nog understrykas.
Men det mest allvarliga är att det också innebär att Göran Persson, som i kommissionens slutrapport 2005 fick ta det övergripande ansvaret för att den svenska räddningsinsatsen kom i gång så sent, inte fick relevant information av sin närmaste man.
Och om Danielsson saknade viktig information kunde den inte heller förmedlas till statsministern.
En slutsats var och en som följt den fortsatta debatten sedan länge dragit.
Men även om Lars Danielsson kläs av med att ha slirat betänkligt på sanningen ändrar det inte på det faktum att det operativa ansvaret när katastrofen slog till låg på UD. Det var cheferna där som inte ville bryta sina ledigheter när medarbetare kontaktade dem om larmet från Thailand. Att Danielsson utmålas som syndabock förändrar inte bilden - den svenska insatsen för att ta hem skadade svenskar och stödja dem i Phuket kom igång för sent. Fast det visste vi redan.
Det viktiga vore nu att se till att det inte upprepas oavsett vem som styr i Rosenbad. (En annan sak är sedan också att resebyråer på plats vi en katastrof har också ett stort ansvar för att göra sitt, något som knappast alls belysts i Katastrofkommissionens granskningsarbete.)
Granskningskommissionens nya rapport kommer rimligen nu att användas som argument för resurser till statsrådsberedningen i den nya krisorganisation som nu skapas i regeringskansliet. Sverige har fortfarande inte en tillräcklig krisberedskap.
Den tyngsta kritiken i den nya rapport rör dock bara indirekt hanteringen av tsunamin eller beredskapen inför kriser. Kritiken handlar nämligen om möjligheterna till granskning av regeringsmakten.
Kommissionen konstaterar att både den och riksdagens konstitutionsutskott, KU, fått felaktig information. Det gäller såväl om arbetet i regeringskansliet som om den information som funnits tillgänglig.
Kommissionen avvisar dock samtidigt tanken på en politisk mörkläggning.
Det kan diskuteras om de frågor som ställts under processen alltid varit helt relevanta, och vilken information som verkligen bidragit till förståelsen av bristerna i krishanteringen. Granskningen har stundtals antagit formen som åtminstone tangerat och ibland även klivit över gränsen för vad som kan betecknas som en ovärdig ståndrätt.
Dessa frågor förminskar inte huvudpoängen.
Att granskningsorgan, som konstitutionsutskottet och Katastrofkommissionen, får korrekta uppgifter är ett grundläggande demokratisk vikt.
En nog så viktig lärdom och insikt att dra när erfarenheterna från katastrofen för två och ett halvt år nu ska börja summeras.
Robert Björkenwall
Katastrofkommissionen, regeringskansliet och krishanteringens lärdomar
Som bekant har krishanteringen av den lika oväntade som förödande tsunamikatastrofen i Thailand, Aché, Sri Lanka etc i Sydostasien för två och ett halvt år sedan skapat långt mera offentlig debatt och diskussion i Sverige än i det "mera sansade" och krisvanare Finland. I stort påverkas inte bilden av vad som hände i det svenska regeringskansliet av uppgifterna på de tidigare ogranskade e-post-databanden i regeringskansliet. Det skriver den hirschfeldtska Katastrofkommissionen i sin nya rapport om krishanteringen av tsunamikatastrofen som kom häromdagen.
Utrikesdepartementet hade det övergripande ansvaret. Information om situationens allvar hade svårt att tränga fram och förmågan att snabbt fatta de rätta besluten saknades.
Viktig information saknades och krisorganisationen höll inte måttet
På en inte helt oviktig punkt har dock bilden av vad som hände förändrats sedan kommissionen lämnade sin tidigare rapport. Statsrådsberedningen – i praktiken statssekreterare Lars Danielsson – var betydligt mindre aktiv än den framstod i december 2005. Det är onekligen svidande kritik mot dåvarande statssekreterare Lars Danielsson som Katastrofkommissionen levererar när man konstaterar att han inte var så aktiv som han själv uppgett på Annandag jul 2004. De s k tsunamibanden ger inte belägg för att Danielsson jagat uppgifter i någon större omfattning varken från sin fasta dator i Rosenbad eller på sin laptop. Inte heller var han i kontakt med utrikesdepartementet för att förvissa sig om att UD var igång. Både kommissionen och konstitutionsutskottet har därmed fått felaktig information i sina utredningar.
Allvaret i kritiken kan inte nog understrykas.
Men det mest allvarliga är att det också innebär att Göran Persson, som i kommissionens slutrapport 2005 fick ta det övergripande ansvaret för att den svenska räddningsinsatsen kom i gång så sent, inte fick relevant information av sin närmaste man.
Och om Danielsson saknade viktig information kunde den inte heller förmedlas till statsministern.
En slutsats var och en som följt den fortsatta debatten sedan länge dragit.
Men även om Lars Danielsson kläs av med att ha slirat betänkligt på sanningen ändrar det inte på det faktum att det operativa ansvaret när katastrofen slog till låg på UD. Det var cheferna där som inte ville bryta sina ledigheter när medarbetare kontaktade dem om larmet från Thailand. Att Danielsson utmålas som syndabock förändrar inte bilden - den svenska insatsen för att ta hem skadade svenskar och stödja dem i Phuket kom igång för sent. Fast det visste vi redan.
Det viktiga vore nu att se till att det inte upprepas oavsett vem som styr i Rosenbad. (En annan sak är sedan också att resebyråer på plats vi en katastrof har också ett stort ansvar för att göra sitt, något som knappast alls belysts i Katastrofkommissionens granskningsarbete.)
Granskningskommissionens nya rapport kommer rimligen nu att användas som argument för resurser till statsrådsberedningen i den nya krisorganisation som nu skapas i regeringskansliet. Sverige har fortfarande inte en tillräcklig krisberedskap.
Den tyngsta kritiken i den nya rapport rör dock bara indirekt hanteringen av tsunamin eller beredskapen inför kriser. Kritiken handlar nämligen om möjligheterna till granskning av regeringsmakten.
Kommissionen konstaterar att både den och riksdagens konstitutionsutskott, KU, fått felaktig information. Det gäller såväl om arbetet i regeringskansliet som om den information som funnits tillgänglig.
Kommissionen avvisar dock samtidigt tanken på en politisk mörkläggning.
Det kan diskuteras om de frågor som ställts under processen alltid varit helt relevanta, och vilken information som verkligen bidragit till förståelsen av bristerna i krishanteringen. Granskningen har stundtals antagit formen som åtminstone tangerat och ibland även klivit över gränsen för vad som kan betecknas som en ovärdig ståndrätt.
Dessa frågor förminskar inte huvudpoängen.
Att granskningsorgan, som konstitutionsutskottet och Katastrofkommissionen, får korrekta uppgifter är ett grundläggande demokratisk vikt.
En nog så viktig lärdom och insikt att dra när erfarenheterna från katastrofen för två och ett halvt år nu ska börja summeras.
Robert Björkenwall
posted by rbjorkenwall at 12:37 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home