6 juni - en nationaldag som firas högst måttligt eller inte alls
Analyserat
En nationaldag som svensken firar nära nog inte alls
Häromdagen firade, nåja nåja, svenskarna sin föga märkvärdiga nationaldag den 6 juni i fint solsken och sommarvarmt väder. Inget överdrivet, bara en vanlig röd dag. Inte som i andra länder när de firar sin nationaldag. I Berggrens/Trädgårds kunskapsrika och fina bok ”Är svensken människa?” skriver de insiktsfullt att den svenska välfärdsstaten har erbjudit medborgarna maximal frigörelse från traditionella gemenskapsband och byggt solidaritet och gemenskap människor emellan.
Den, något idealistiska, formeln har fungerat som skydd mot högerextremism - som ofta annars är så sammankopplat med nationalism och flaggviftande. Ja, inte överallt. Men ofta.
Som förstärkning av Berggrens/Trädgårds ”statsindividualism” finns i Sverige också ännu hyfsat starka folkrörelser, särskilt facket, som kan artikulera och förmedla folkliga krav och för den delen också missnöje. Klyftan mellan eliten och den folkliga basen är ännu måttfull. Med internationella och kontinental-europeiska mått mätt.
Lägg så till detta ytterligare ett centralt begrepp. "Tilliten”– ett samhällsvetenskapligt begrepp utvecklat av forskare som amerikanen Robert Putnam (han med det sociala kapitalet) och Bo Rothstein från Göteborgs universitet. Tillit både till medmänniskor och till samhällssystem. Och just detta är ännu påfallande högt i Sverige.
Till skillnad från exempelvis grannlandet Danmark har Sverige i allt väsentligt varit befriad från den konflikt mellan en stark bondenationalism och en kulturradikal tradition, som pumpade upp högerpopulistiska protester och rörelser.
Medan Norge den 17 maj mobiliserar för sitt korta nationella oberoende nickar Sverige 6 juni en smula förstrött åt Gustav Vasas enhetsbygge (startpunkten sätts till den 6 juni 1523). Inte mycket att orda om eller fira, tycker svensken.
Svensken tar det coolt, vet ändå att Sverige är bra. Vill vi bevisa nåt gör vi det vetenskapligt. Vi behöver inte larva oss som norrmän gör på sjuttonde maj.
Helt logiskt presenterade den stora morgondraken Dagens Nyheter svenskheten häromdagen genom att presentera en hög vetenskapliga staplar och rita upp en väldig fyrfältsmatris, alla samhällsvetares favoritdiagram framför alla andra.
Forskning visar - föga överraskande - att vi är unikt, för att inte säga extremt sansade och förståndiga. Vi är toleranta och ansvarstagande, litar på varandra och på samhället.
Varför vi blev så funtade är inte helt lätt att säga. Men mycket beror på den där "tilliten" och den ännu rimliga balansen mellan elit och folklig bas. Kanske också för att kylan och knappheten gjort samarbete och samförstånd till en historisk överlevnadsfråga. Kanske för att kontinentala fenomen som renässans, feodalism och industrialism antingen körde fast i kylan och skogen och kom av sig helt, eller tvärtom nådde oss sent, i sin fullmogna, speedade form, och därför tvingade oss att omdana samhället till ett välfärdssamhälle i rekordfart.
I den lyckliga demokratin, som Herbert Tingsten en gång kallade Sverige, pyr emellertid på sina håll också främlingsfientlighet, inskränkt chauvinism, intolerans. Idyllen har sina sprickor och håligheter - och kan, tids nog om vi inte ser upp, även bli en god scen för nya, svårbemästrade konflikter. Statisten sverigedemokraterna söker sig, fast ännu med klen framgång, stegvis mot scenljuset.
Högerextremismen är dock ännu i grunden helt enkelt osvensk. Sådant kan man ändå tillåta sig att konstatera när man sitter och funderar över varför svensken inte tycker att nationaldagen den 6 juni är mycket att fira. Fira? - det gör vi på midsommarafton med sillar, färskpotatis, lite öl och en liten nubbe. Det är och förblir svenskens enda riktiga nationaldag.
Samtidigt som många sörjer lite att annandag pingst - en bättre helg för vistelse på landet - försvann som röd dag för att nationaldagen den 6 juni skulle kunna bli en röd dag.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com
En nationaldag som svensken firar nära nog inte alls
Häromdagen firade, nåja nåja, svenskarna sin föga märkvärdiga nationaldag den 6 juni i fint solsken och sommarvarmt väder. Inget överdrivet, bara en vanlig röd dag. Inte som i andra länder när de firar sin nationaldag. I Berggrens/Trädgårds kunskapsrika och fina bok ”Är svensken människa?” skriver de insiktsfullt att den svenska välfärdsstaten har erbjudit medborgarna maximal frigörelse från traditionella gemenskapsband och byggt solidaritet och gemenskap människor emellan.
Den, något idealistiska, formeln har fungerat som skydd mot högerextremism - som ofta annars är så sammankopplat med nationalism och flaggviftande. Ja, inte överallt. Men ofta.
Som förstärkning av Berggrens/Trädgårds ”statsindividualism” finns i Sverige också ännu hyfsat starka folkrörelser, särskilt facket, som kan artikulera och förmedla folkliga krav och för den delen också missnöje. Klyftan mellan eliten och den folkliga basen är ännu måttfull. Med internationella och kontinental-europeiska mått mätt.
Lägg så till detta ytterligare ett centralt begrepp. "Tilliten”– ett samhällsvetenskapligt begrepp utvecklat av forskare som amerikanen Robert Putnam (han med det sociala kapitalet) och Bo Rothstein från Göteborgs universitet. Tillit både till medmänniskor och till samhällssystem. Och just detta är ännu påfallande högt i Sverige.
Till skillnad från exempelvis grannlandet Danmark har Sverige i allt väsentligt varit befriad från den konflikt mellan en stark bondenationalism och en kulturradikal tradition, som pumpade upp högerpopulistiska protester och rörelser.
Medan Norge den 17 maj mobiliserar för sitt korta nationella oberoende nickar Sverige 6 juni en smula förstrött åt Gustav Vasas enhetsbygge (startpunkten sätts till den 6 juni 1523). Inte mycket att orda om eller fira, tycker svensken.
Svensken tar det coolt, vet ändå att Sverige är bra. Vill vi bevisa nåt gör vi det vetenskapligt. Vi behöver inte larva oss som norrmän gör på sjuttonde maj.
Helt logiskt presenterade den stora morgondraken Dagens Nyheter svenskheten häromdagen genom att presentera en hög vetenskapliga staplar och rita upp en väldig fyrfältsmatris, alla samhällsvetares favoritdiagram framför alla andra.
Forskning visar - föga överraskande - att vi är unikt, för att inte säga extremt sansade och förståndiga. Vi är toleranta och ansvarstagande, litar på varandra och på samhället.
Varför vi blev så funtade är inte helt lätt att säga. Men mycket beror på den där "tilliten" och den ännu rimliga balansen mellan elit och folklig bas. Kanske också för att kylan och knappheten gjort samarbete och samförstånd till en historisk överlevnadsfråga. Kanske för att kontinentala fenomen som renässans, feodalism och industrialism antingen körde fast i kylan och skogen och kom av sig helt, eller tvärtom nådde oss sent, i sin fullmogna, speedade form, och därför tvingade oss att omdana samhället till ett välfärdssamhälle i rekordfart.
I den lyckliga demokratin, som Herbert Tingsten en gång kallade Sverige, pyr emellertid på sina håll också främlingsfientlighet, inskränkt chauvinism, intolerans. Idyllen har sina sprickor och håligheter - och kan, tids nog om vi inte ser upp, även bli en god scen för nya, svårbemästrade konflikter. Statisten sverigedemokraterna söker sig, fast ännu med klen framgång, stegvis mot scenljuset.
Högerextremismen är dock ännu i grunden helt enkelt osvensk. Sådant kan man ändå tillåta sig att konstatera när man sitter och funderar över varför svensken inte tycker att nationaldagen den 6 juni är mycket att fira. Fira? - det gör vi på midsommarafton med sillar, färskpotatis, lite öl och en liten nubbe. Det är och förblir svenskens enda riktiga nationaldag.
Samtidigt som många sörjer lite att annandag pingst - en bättre helg för vistelse på landet - försvann som röd dag för att nationaldagen den 6 juni skulle kunna bli en röd dag.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 2:16 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home