Arbetarrörelsen och tidningsmarknaden
Arbetarrörelsen och tidningsmarknaden - passivitet gör att koncentrationstendenserna rullar på
Den största s-morgontidningen, Norrländska Socialdemokraten, NSD, i Luleå, är på väg att få sin borgerliga konkurrents, NK:s, ägare som ny storägare (Norrköpings tidningar). Samma tidningskoncern som t ex äger alla tidningar på Gotland. Det är knappast en god utveckling. Särskilt också med tanke på att Sverige till skillnad mot många andra länder som exempelvis Norge, saknar begränsningsregler för medieägande.
S-morgonpressen har sedan de som ägde merparten av den - A-pressen - den 10 februari 1992 gick i konkurs halverats i upplaga till en kvarts miljon exemplar. Samtidigt har de flesta s-morgontidningar, likt det som är på väg att ske i NSD:s fall, fått sin borgerliga konkurrent som huvudägare. Arbetarrörelsen har i dem bara symbolisk ägardel på några få procent kvar.
Arbetarrörelsen, särskilt LO, har intagit en negativ hållning till ägande av massmedier. En förklaring är tidigare dåliga ekonomiska erfarenheterna av de s-morgontidningar LO var hälftenägare i. Nästan alla av dem var i underläge på sin regionala marknad, vilket begränsade utsikterna att driva dem med överskott och vinst.
Arbetarrörelsen, inte minst LO, verkar dock - också med tanke på att det i mediefonden på LO finns över 900 milj. fonderade (pengar från Aftonbladet-försäljningen till Schibstedts) - ha gått för långt i negativ syn på medieägande. I stället för nya initiativ och offensivanda sitter man bara still på sin bak och åter bara utvecklingen ha sin gång. Det går heller inte att befria sig från intrycket att man underskattat betydelsen av massmedier och den starka roll aktörer med bas i dem har på samhällsdebatten och politiken. På den borgerliga sidan har däremot strävan att vinna makten över tanken varit stark. Det har historiska skäl, som att borgerlighetens varit stark i pressen, men även rötter i en motoffensiv mot 60- och 70-talens vänstervåg. Den födde en rad, i huvudsak näringslivsfinansierade, verksamheter. Av dem är den aktivistiska tankesmedjan Timbro på högerkanten det kanske tydligaste exemplet just nu.
Många av de projekt med mediekopplingar näringslivet och borgerliga aktörer drivit har inneburit ekonomiska förluster. Däremot har de uppenbarligen nått andra eftersträvade mål vad gäller opinionsbildningen. I den meningen har satsningarna lönat sig, anser man i näringslivet. Problemformuleringsprivilegiet är numera deras i många centrala samhällsfrågor.
Massmedier, tidningar och annat, har alltid varit en kommersiell verksamhet. Men de har inte enbart varit det. För en politisk dimension har också funnits, inte minst då som syfte med en tidningsutgivning. Även om det politiska syftet gradvis tonats ned finns den kvar och den gäller inte bara ledarsidor. Ytterst finns ju en påverkansmöjlighet i val av de ämnen (färre arbetsplatsreportage, fler börs- och ekonominyheter etc) och den vinkel som blir publik på nyhetsplats. Detta i sin tur påverkar vardagssamtalet vid frukostbord och fikapauser på jobbet.
Att de företag som äger de massmedier som medborgarna i en demokrati tar del av och får sin samhällsinformation och förströelse ifrån blir färre är därför problematiskt för alla som är anhängare av åsiktsmångfald och offentliga samtal. Ekonomiska drivkrafter, som stordriftfördelar, gör att medierna lätt får färre och större ägare. På andra områden har det inte så stor betydelse. Men massmedierna, särskilt dagspressen, är inte en näringsbransch som alla andra. Den intar en särställning eftersom den utgör den arena på vilken den offentliga debatten i en demokrati till stor del sker på. Än mera så nu när de politiska partierna tappar medlemmar och deras betydelse krymper till snart nära nog ingenting.
Att Sverige till skillnad mot många andra länder, exempelvis Norge, saknar begränsningsregler för medieägande gör att utvecklingen av ägarkoncentrationen rimligen påskyndas och gå längre här än på andra håll i vår omvärld. Och det går fort nu på pressområdet - som ägandet av NSD i Luleå bara är ett av många exempel på. I de tre norrländska länen Västernorrland, Jämtland och Gävleborg äger numera en borgerlig koncern alla tidningar i dessa tre län. Utvecklingen är liknande på andra håll i vårt land. Inte minst därför bör Sverige införa lagar om maximalt ägande i olika mediesektorer, precis som i Norge, medan tid är.
Samtidigt vore det önskvärt om LO och arbetarrörelsen kvicknade till lite och lämnade sin mediepassiva "iaktta men inget göra"-perspektiv och påbörjade en seriös diskussion om vad som ännu kan göras innan hela medielandskapet har utvecklats till en jämntjock smet av borgerlig medie-enfald och regionala monopolmarknader.
Ty det brådskar. För nästa generations ledare inom socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen finns sannolikt inte några handlingsmarginaler kvar när en snart irrevisibel process blivit manifest och det som är gjort inte längre går att göra ogjort. Eller ens hjälpligt rättas till i medie-enfaldens monopol- och oligopoltidningsmarknad.
ROBERT BJÖRKENWALL
Den största s-morgontidningen, Norrländska Socialdemokraten, NSD, i Luleå, är på väg att få sin borgerliga konkurrents, NK:s, ägare som ny storägare (Norrköpings tidningar). Samma tidningskoncern som t ex äger alla tidningar på Gotland. Det är knappast en god utveckling. Särskilt också med tanke på att Sverige till skillnad mot många andra länder som exempelvis Norge, saknar begränsningsregler för medieägande.
S-morgonpressen har sedan de som ägde merparten av den - A-pressen - den 10 februari 1992 gick i konkurs halverats i upplaga till en kvarts miljon exemplar. Samtidigt har de flesta s-morgontidningar, likt det som är på väg att ske i NSD:s fall, fått sin borgerliga konkurrent som huvudägare. Arbetarrörelsen har i dem bara symbolisk ägardel på några få procent kvar.
Arbetarrörelsen, särskilt LO, har intagit en negativ hållning till ägande av massmedier. En förklaring är tidigare dåliga ekonomiska erfarenheterna av de s-morgontidningar LO var hälftenägare i. Nästan alla av dem var i underläge på sin regionala marknad, vilket begränsade utsikterna att driva dem med överskott och vinst.
Arbetarrörelsen, inte minst LO, verkar dock - också med tanke på att det i mediefonden på LO finns över 900 milj. fonderade (pengar från Aftonbladet-försäljningen till Schibstedts) - ha gått för långt i negativ syn på medieägande. I stället för nya initiativ och offensivanda sitter man bara still på sin bak och åter bara utvecklingen ha sin gång. Det går heller inte att befria sig från intrycket att man underskattat betydelsen av massmedier och den starka roll aktörer med bas i dem har på samhällsdebatten och politiken. På den borgerliga sidan har däremot strävan att vinna makten över tanken varit stark. Det har historiska skäl, som att borgerlighetens varit stark i pressen, men även rötter i en motoffensiv mot 60- och 70-talens vänstervåg. Den födde en rad, i huvudsak näringslivsfinansierade, verksamheter. Av dem är den aktivistiska tankesmedjan Timbro på högerkanten det kanske tydligaste exemplet just nu.
Många av de projekt med mediekopplingar näringslivet och borgerliga aktörer drivit har inneburit ekonomiska förluster. Däremot har de uppenbarligen nått andra eftersträvade mål vad gäller opinionsbildningen. I den meningen har satsningarna lönat sig, anser man i näringslivet. Problemformuleringsprivilegiet är numera deras i många centrala samhällsfrågor.
Massmedier, tidningar och annat, har alltid varit en kommersiell verksamhet. Men de har inte enbart varit det. För en politisk dimension har också funnits, inte minst då som syfte med en tidningsutgivning. Även om det politiska syftet gradvis tonats ned finns den kvar och den gäller inte bara ledarsidor. Ytterst finns ju en påverkansmöjlighet i val av de ämnen (färre arbetsplatsreportage, fler börs- och ekonominyheter etc) och den vinkel som blir publik på nyhetsplats. Detta i sin tur påverkar vardagssamtalet vid frukostbord och fikapauser på jobbet.
Att de företag som äger de massmedier som medborgarna i en demokrati tar del av och får sin samhällsinformation och förströelse ifrån blir färre är därför problematiskt för alla som är anhängare av åsiktsmångfald och offentliga samtal. Ekonomiska drivkrafter, som stordriftfördelar, gör att medierna lätt får färre och större ägare. På andra områden har det inte så stor betydelse. Men massmedierna, särskilt dagspressen, är inte en näringsbransch som alla andra. Den intar en särställning eftersom den utgör den arena på vilken den offentliga debatten i en demokrati till stor del sker på. Än mera så nu när de politiska partierna tappar medlemmar och deras betydelse krymper till snart nära nog ingenting.
Att Sverige till skillnad mot många andra länder, exempelvis Norge, saknar begränsningsregler för medieägande gör att utvecklingen av ägarkoncentrationen rimligen påskyndas och gå längre här än på andra håll i vår omvärld. Och det går fort nu på pressområdet - som ägandet av NSD i Luleå bara är ett av många exempel på. I de tre norrländska länen Västernorrland, Jämtland och Gävleborg äger numera en borgerlig koncern alla tidningar i dessa tre län. Utvecklingen är liknande på andra håll i vårt land. Inte minst därför bör Sverige införa lagar om maximalt ägande i olika mediesektorer, precis som i Norge, medan tid är.
Samtidigt vore det önskvärt om LO och arbetarrörelsen kvicknade till lite och lämnade sin mediepassiva "iaktta men inget göra"-perspektiv och påbörjade en seriös diskussion om vad som ännu kan göras innan hela medielandskapet har utvecklats till en jämntjock smet av borgerlig medie-enfald och regionala monopolmarknader.
Ty det brådskar. För nästa generations ledare inom socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen finns sannolikt inte några handlingsmarginaler kvar när en snart irrevisibel process blivit manifest och det som är gjort inte längre går att göra ogjort. Eller ens hjälpligt rättas till i medie-enfaldens monopol- och oligopoltidningsmarknad.
ROBERT BJÖRKENWALL
posted by rbjorkenwall at 3:08 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home