S åter ett folkligt 45 %-parti visar SCB:s stora partisympatimätning

Analyserat och observerat
SCB-mätningen visar att S åter är ett 45 %-parti och att regeringspolitiken inte uppskattas av väljarna

Den eufori som de senaste dagarna spridit sig bland högerpressens devota hovskribenter efter att en Demoskop-mätning visat att högeralliansen knappat in på vänsterns försprång förbyttes torsdagen den 14 juni till en gruvlig besvikelse för den svenska politiska högern.

SCB:s majmätning, som är den största och omfattar nästan 10 000 väljare, visade att avståndet mellan oppositionen och högeralliansen tvärtom har fördubblats sedan i höstas och ställningen är nu 55,4 procent mot 40,6 procent. Sämre har ingen regering i mannaminne startat och särskilt illa ute är kristdemokraterna som tappat var tredje väljare. Denna den största och mest tillförlitligaste opinionsundersökningen, Statistiska centralbyråns, SDB:s, med 9 400 röstberättigade tillfrågade visar att regeringen Reinfeldt tappat var sjätte väljare sedan valet i september 2006.

Att förlora nära 8 procentenheter på drygt ett halvår är ju rena katastrofen, och att dessutom göra det på toppen av en högkonjunktur med den största köpfesten någonsin är fullständigt osannolikt. Det är en unik genomklappning på kort tid och är än mer sensationell med tanke på att det sker i de bästa ekonomiska tiderna på länge. Den goda konjunkturen, där fler får jobb, har inte kunnat motverka väljarflykten från regeringen.

I de flesta fall brukar en regering som vunnit val få ökat stöd den första regeringstiden. Exemplen är många, som franska presidenten Sarkozys parti nyligen och Tony Blairs New Labour efter maktskiftessegern 1997. Den borgerliga svenska regeringen skrämmer däremot bort sina väljare ju mer den genomför av sin politik.

Reinfeldtgängets debacle innebär ett totalt sammanbrott av förtroendet bland väljarna som saknar motstycke. Allt fler undrar varför Reinfeldt-regeringen driver en konfrontationspolitik som leder till detta moras. Man ställer stora medborgargrupper mot varandra genom att ta ut en högre skatt på uppskjuten lön än på lön som konsumeras och man har inte lyckats förklara hur denna orättvisa med försämrad a-kassa och annat kan leda till fler jobb.

Lägg därtill att man svikit vallöften om sänkt bensinskatt och sänkta elpriser. Det mest impopulära är dock omfördelningspolitiken som innebär att man försämrar och tar från dem som har det sämst och är mest utsatta och ger till dem som redan har det bäst (förmögenhets- och fastighetsskatten borttagande etc). Den generella välfärdspolitik som en bred majoritet av svenska folket ställer sig bakom bygger på inkomstgaranterad trygghet i livets alla skeden finansierad med skatt efter bärkraft. Det är något helt annat än högerns nådegåvor på något som allt mera liknar allmose- och välgörenhetsnivån.

Att Reinfeldt och hans regering är allt mera opinionsmässigt trängd av det faktum att hälften av alla skattesänkningar delas ut till den rikaste tiondelen av befolkningen märktes i partiledardebatten i riksdagen den 13 juni. Visserligen försökte Reinfeldt kontra med att påstå att socialdemokratin under 1994-2006, stod för ett "fördelningspolitiskt haveri", då den rikaste tiondelen ökade sina inkomster med 25 procent och andelen med låg ekonomisk standard ökade med 40 procent. Socialdemokraterna under Göran Perssons ledning ska med rätta ha kritik för att ha fört en för oambitiös och klen utjämning.

Men moderaternas ledare och statsminister Fredrik Reinfeldt är verkligen inte rätte mannen att framföra just den kritiken. Det som saknades från hans sida var en redovisning av vad moderaterna föreslagit för att bromsa denna utveckling. De förslag som kommit från det hållet har gått i motsatt riktning - och då har vi sannolikt ännu bara sett början på en politik i riktning mot kraftigt växande klassklyftor i den en gång så rätt egalitära Sverige.

För Mona Sahlin som ny s-ledare innebär SCB-siffrorna något av en smakstart, nu när de visar att socialdemokraterna åter är ett brett folkligt parti på 45 procent i väljarstöd. Man får gå tillbaka till Ingvar Carlssons och Olof Palmes tid som s-partiledare i opposition för att hitta en jämförelse. Däremot ska man akta sig noga för att hävda att de rekordhöga mätresultaten för S beror på att socialdemokratin lagt fast någon ny politik som verkligen når ut till och fångar nya breda väljargrupper. Så är det inte alls. Framgången så här långt beror primärt på missnöje med den sittande, borgerliga regeringen och dess orättfärdiga politik. S har - så här långt - bara tillsatt ett antal arbetsgrupper på centala politikområden. Det är allt.

Visserligen har Mona Sahlin sänt ut en del signaler återställd a-kassa till 80 procentsnivån, om omprövning och större öppenhet. Det ökade stödet för S ska dock ändå till åtminstone en del sannolikt också tolkas som ett uttryck för att väljarna vet att partiet alltid - mer eller mindre framgångsrikt - ändå försökt att föra en politik i folkflertalets intresse. Inte att ställa olika medborgargrupper mot varandra och tillåta att klass- och standardklyftorna ökaqr på ett ohämmat och acceptabelt sätt. De senaste SCB-sifforna om att socialdemokraterna nu åter är ett 45 %-parti kan tas till intäkt för att svenska väljare hyllat principen att kompromisser är bättre än konfrontation och gynnande av dem som redan har det bäst i samhället.
ROBERT BJÖRKENWALL (robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/