En storsvindlare fick sin dom för miljardsvindeln

(Publicerad i bl a Dagbladet 3 juli 2009 m fl)

Observerat och värderat:
En storskojare på Wallgatan som fick 150 år i finkan för sin miljardsvindel

Nu har domen kommit för en av världshistoriens allra största skurkar. 150 år i fängelse blev det för 500 miljarder kr (60 miljarder dollar) svindeln som Bernie Magdoff och hans bolag låtit gå upp i rök av amerikanska och utländska tillgångar i ett enormt pyramidspelsliknande upplägg till finansförvaltning. Den mannen hade under många år på sitt flotta kontor i New York lyckats hålla sig flytande i högönskelig välmåga och lyxliv av gitantiska mått, trots att varningssignaler funnits i mängder av rapporter skrivna av plikttrogna utredare i underordnad ställning vid den federala övervakningsmyndigheten för den amerikanska finansmarknaden. Men brydde sig de höga och beslutande cheferna i övervakningsmyndigheten om dessa varningar? Icke, sa Nicke.

Därför kunde den nu 71-årige rekordsvindlaren Bernie Magdoff hålla på i många år och fortsätta sin skurkaktiga verksamheten som nu ruinerat så många mer eller mindre godtrogna personer och institutioner med sina luftigt ihåliga besked om nya, kommande rekordgoda avkastningar på deras sparmedel. Sparmedel som nu gått upp i rök och vars facit nu är 500 tusen miljoner kr (= 60 tusen milj. dollar) i tillgångar som gått upp i rök. Så kan det gå om finansmarknaderna får sköta sig helt fritt utan regleringar eller när dessa är för mjuka och övervakningsmyndigheten inte gör sitt jobb och har för svaga beslutsfattare. Precis som fallet varit under de nyliberala Bush-åren de senaste åtta åren och som först nu, med Obama-administrationen vid makten,ser ut att få ett regelverk som blir lite stramare och tuffare mot dem som annars frestas att sko sig väl vidlyftigt på ett alltför "generöst" och oreglerat finansmarknadssystem.

Därför är det en logisk konsekvens av över stup-körningen för låt-gå-kapitalismen att storsvindlaren Bernard, Bernie Madoff nu måndagen den 29 juni 2009 fick sin 150 år i fängelse-dom för det enorma pyramidspelsliknande svindleri som han iscensatt, och som han själv i förhör nödgades avslöja så sent som i december förra året.

Domaren Chin sade så här i Financial Times (30/6-09) om svindlaren Magdoff: "Mr Magdoffs brott var extraordinärt elakartade, inte primärt bara ett blodlöst finansiellt brott..."

Därför blev domen så pass hård som 150 års fängelse för 71-årige svindlaren Magdoff. Domen 150 år i fängelse, betyder i praktiken livstid flera gånger om för den 71-årige storsvindlaren. Totalt uppskattar Madoffs kunder - bland många andra filmaren Steven Spielberg; hans med Schindlers list m fl - att de tillsammans har investerat cirka 500 miljarder kronor hos den tidigare så aktade Wall Street -personligheten Madoff.

Nästan allt av denna svindlande stora summa är nu förlorat. Den särskilde förvaltare som fått uppdraget att reda ut härvan har hittat cirka 10 miljarder kronor. Och en försäljning av Madoffs lyxvillor, privatjet, lyxbåtar, svindyr konst och annat som lyxliraren Madoff och hans fru omgett sig med lär väl inbringa ytterligare något lite. Men inte alls på långa vägar ens i närheten av de 500 miljarder kr som han svindlat bort.

Nu väntas processen fortsätta mot andra inblandade i Madoff-härvan. Efterspelet av storsvindeln väntas pågå många år till.

Det är bara att hoppas - för eftervärlden och den ekonomiska historiekunskapen - att Madoff själv sonar lite av sitt rekordstora brott genom att skriva sina memoarer i finkan och då gör det under titeln "Så gick det till när jag lurade skjortan av alla godtrogna investerare".

Men kommer han att göra det? Sannolikt inte.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om amerikanska krisens rötter och en "vänta och se"-svensk regering

(Publicerad i bl a Dagbladet 2 juli 2009 m fl)

Observerat om ojämlikheten och girigheten i USA och en "vänta och se"-regering i Sverige

Krisen, den som exploderade först i USA senhösten 2008 och nu är i full blom, handlar till väldigt stor del om de senaste decenniernas tillbakapressning av löntagarnas intressen som skett över hela västvärlden, men särskilt i USA.

Utvecklingen i USA visar att hästskitsteoremet inte fungerar, alltså teorin att om vi ger de rika i ett samhälle mer så kommer smulor också att falla ner på den fattiges bord. Sedan 2001 har 96 procent av inkomstökningen i USA kommit den rikaste tiondelen av befolkningen till del, de övriga 90 procenten fick dela på fyra procent!

En ojämlikhet som fullkomligt exploderat ledde till den ökade skuldsättning som i sin tur gav upphov till krisen. När lönerna pressades tillbaka skapades stora vinster som kunde användas till galna löne- och pensionsvillkor, bonusar och spekulation av inte sällan rent sanslösa mått. Bakom denna enkla men viktiga analys finns också en berättelse om det nyliberala politiska projektet som sedan 1980-talet ägnat sig åt att riva ner alla regleringar och hinder för fria kapitalrörelser. Idag när somliga påstår att nyliberalismen är död är det viktigt att komma ihåg krisens realpolitiska och ekonomiska rötter och grundorsaker.

Paul Krugman tillhör en av de främsta och bästa kritikerna av den här utvecklingen och är nu en god vägvisare ur det här eländet för Obama och världen...

Men tar den svenska regering intryck, läser man Krugman? Möjligen men inte agerar man i praktiken som man förstått.

En vänta och se-regering

När snart en halv miljon svenskar går arbetslösa är "vänta och se"-attityden en direkt oansvarig hållning.

Under stort buller och bång gick näringsminister Maud Olofsson ut och lovade att hjälpa bilindustrins underleverantörer med lån. Efter ett halvår kan konstateras att inte en enda krona har betalats ut. "Regeringens hårda regler för undsättningslånen är närmast skandal", säger förre Saab-chefen Peter Augustsson.

Finansminister Anders Borg gick i hösten 2008 ut populistiskt och opinionsvinnande tufft ut mot de banker som inte anslutit sig till garantiprogrammet. Men ett halvår senare - i skiftet juni/juli 2009 - är fortfarande programmet frivilligt och bara två av storbankerna har gått med.

Allra mest skadlig är dock ingens "vänta och se"-attityd när det gäller att få fart på den svenska ekonomin. En lång rad ekonomiska bedömare - senast Konjunkturinstitutet i sin nya rapport - anser att ekonomin behöver stimuleras ytterligare omgående.

Anders Borg väljer i stället att vänta och se.

Åter igen är det intressant att jämföra med debatten i USA. Trots att Obama-administrationen satt in betydligt mer långtgående, krisbekämpande stimulanser än Sverige får den kritik av flera bedömare för att göra alldeles för lite.

När nu den värsta krisfasen i USA verkar vara över ser en del ekonomer risk för att krisåtgärderna avvecklas alldeles för snabbt och att vi därför kan få en andra nedgång av konjunkturen. Paul Krugman tillhör dem som varnar för just detta.

Ty det var precis vad som hände under 1930-talsdepressionen. Forskningen anser numera att krisens kraftiga genomslag inte i första hand berodde på passivitet utan på att stimulanspolitiken avvecklades alldeles för tidigt. F.D Roosevelt lyssnade på de rådgivare som sa att det nu är dags att avveckla stimulenserna - och gjorde så i förtid.

Forskningen anser numera att krisens kraftiga genomslag inte i första hand berodde på passivitet utan på att stimulanspolitiken avvecklades alldeles för tidigt.

Om vi fortfarande har kvar regeringen Reinfeldt 2010 - hur skulle den då hantera en andra krisvåg? Blir det "vänta och se" också då?

Men bäst och säkrast är nog att vi får ett maktskifte i Sverige hösten 2010.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Förlikningsuppgörelsen i AMF - ungefär som väntat

Observerat och värderat:
Förlikningen i AMF - ungefär som förväntat

Vårens våldsamma medieturbulens kring det LO-Svenskt näringslivägda pensionsbolaget AMF har nu fått sin ekonomiska upplösning genom en förlikning mellan bolaget och tidigare vd:n, Christer Elmehagen, gammal kompis med AMF:s nu icke omvalda styrelseordförande Tunhammar. Slutresultatet blev runt hälften av det ursprungliga kravet, eller 10 miljoner kronor som återförs till pensionsspararna i ABF. Men nittio procent av sin rekordpension från AMF får Elmehagen ändå behålla.

Men för bolaget är uppgörelsen ändå viktig. Nu kan fokus åter riktas mot spararna och en så effektiv förvaltning av pengarna som möjligt – det förtjänar bolaget som under en följd av år varit mycket framgångsrikt och legat i absoluta toppskiktet inom branschen.

För huvudpersonerna i dramat är förlikningen både bra och dålig. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin som fått utstå den hårdaste kritiken i media av samtliga styrelseledamöter hade hoppats på mer till pensionsspararna och är därför i de första kommentarerna frän i tonen mot Elmehagen. Han säger sig nu vilja gå vidare och har därför gått med på att betala ca tio procent av sin över hundra miljoner stora pension från AMF för sina tiotalet år som bolagets VD.

Men i den här förlikningen - lika lite som i andra förliningar - blir resultatet sällan eller aldrig i nivå vad en part önskar. Av pressmeddelandet från AMF framgår att skulden för det som beskrivs som det otydliga pensionsavtalet fördelas lika mellan parterna - Elmehagen respektive AMF:s ersättningskommitté och styrelse - och därmed sjunker återbetalningskravet på förre vd:n till nu överenskomna tio miljoner.

För huvudpersonen själv, Christer Elmehagen, är uppgörelsen ett sätt att försöka gå vidare i livet och hoppas på nya styrelseposter eller andra positioner i näringslivet. Tids nog lär han nog också få det, tids nog. Uppgörelsen var dock en absolut nödvändighet för att det senare ska vara möjligt att åter finna en plats i styrelserummens värme och nya goda arvoden.

I eftermälet till AMF-historien framgår också att både Svenskt Näringslivs VD, Urban Bäckström och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin vid flera tillfällen ställt frågor om den skyhöga pensionsavsättningen till förre VD:n.

Att svaren inte på ett korrekt sätt återspeglat vad styrelsen och dess ersättningskommitté avsett kan varken Urban Bäckström eller Wanja Lundby-Wedin lastas för. Det är inte rimligt att avkräva styrelseledamöter att de konsekvent ska misstro svaren från sin dåvarande styrelseordförande (Tunhammar). Men det går inte heller att komma ifrån att den av styrelsen utsedda ersättningskommittén borde varit mera alert och vaksam över hur de faktiska pensionsutbetalningarna blev till Elmehagen. Kanske borde också styrelsens ledamöter gjort lite mer och krävt en bättre och fylligare återrapportering av ersättningskommittén och VD:n om hur det faktiskt blivit med gjorda utbetalningar.

Exakt hur förlikningen tas emot av de fackliga kritiker som krävt Wanja Lundby-Wedins avgång och kritiserat hennes arbete i AMF-styrelsen återstår att se. Men förlikningen nu är ändå en liten framgång för henne och hennes tidigare och nuvarande LO-kollegor i AMF-styrelsen. Om än ändå inte riktigt i nivå med vad hon krävt.

Men så är det i förlikningens juridiska värld.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Allt fler och hårdare kritik av finansminister Borgs tövande,passiva linje

Observerat och värderat:
Allt fler ger regeringens ekonomiska politik underkänt men finansminister Borg bryr sig inte

"Det går att förbättra arbetslöshetsförsäkringen", skrev tre företrädare för regeringens finanspolitiska råd, däribland ekonomiprofessorn Lars Calmfors, i en debattartikel i Dagens Nyheter 18 juni. Något som för övrigt TCO:s Roland Spånt och LO-ekonomerna m fl redan länge tyckt och ansett högst motiverat.

Nu är även regeringens eget finanspolitisak råds bedömning och förslag något som går stick i stäv med finansminister Anders Borg (m) och regeringens linje.

Det är inte första gången Borg och regeringen får underkänt av finanspolitiska rådet och professor Lars Calmfors.

Under år 2008 kritiserade rådet sänkningen av fastighetsskatten. Då skrev man så här:

"Sänkningen av fastighetsskatten bidrar till en ökad inkomst- och förmögenhetsspridning utan att ge några sysselsättningsvinster", ansåg Calmfors m fl i en rapport.

Calmfors har även kritiserat regeringens krispolitik. Han anser att ekonomin bör stimuleras betydligt mer än vad regeringen gör.

Bland annat föreslår Calmfors att kommunerna ska få extra tillskott så att de slipper säga upp anställda.

Anders Borg verkar dock inte ha någon ambition att lyssna på sina rådgivare.

Finansministern fortsätter att köra sitt eget race.
Calmfors och övriga som fått förtroende att sitta i finanspolitiska rådet måste undra vad som egentligen är meningen med deras uppdrag.

Rådet är visserligen just bara ett ekonomiskt råd men verkar vara utan praktisk betydelse för utformningen av regeringens ekonomiska politik allt mera i otakt med vad andra konjunkturbedömare och rådgivare tycker är en klok och rimlig avvägning av vad Sveriges ekonomiska situation och arbetsmarknadsläge nu och sedan en tid tillbaka kräver.

Tyvärr är inte sannolikheten särskilt stor att finansminister Anders Borg och regeringen heller denna gång kommer att lyssna och lägga om politiken i en rimliga riktning.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com


PS. Finansminister Anders Borg (m) känner sig dock uppenbarligen allt mera störd av kritiken från bland annat prof. Lars Calmfors i hans eget ekonomiska råd, av KI:s GD Mats Dillén och andra. Nu har har börjat försvara sig i långa drapor i en egen blogg, (www.andersborg.net). Den första bloggposten är en drapa på hela 29 791 tecken (tio gånger längre än flertalet normala debattartiklar) och liknar allt mer ett mångårordigt finansministers försvarstal.

Det märks tydligt att Anders Borg är störd av den kritik som riktats mot regeringens ekonomiska politik. Inte så mycket av oppositionens attacker som i främsta rummet av invändningarna från välrenommerade ekonomer som exempelvis Finanspolitiska rådets ordförande, Lars Calmfors och Konjunkturinstitutets chef Mats Dillén. Båda anser ju -som så många andra; Roland Spånt på TCO, LO-ekonomerna m fl - att ekonomin bör stimuleras betydligt mer än vad regeringen gör idag. Bland mycket annat så har de föreslagit att kommunerna ska få extra tillskott så att de slipper säga upp anställda.

Så här argumenterar Anders Borg i sitt försvar för regeringens politik: "Vi måste vara försiktiga. Vi vet inte hur långvarig krisen blir eller om det behövs ytterligare insatser."

Försiktighet är en dygd, förvisso. Men försiktighet - lika med att passivt vänta och se, som nu sker - har också ett pris. Fler människor tvingas ut i arbetslöshet, fler riskerar att fastna i långtidsarbetslöshet. Fler - kanske en av tre - som nu blir arbetslös kanske aldrig kommer tillbaka i jobb igen. Den risken är betydande och ökar ju längre det dröjer med den nödvändiga omläggningen av politiken i en mera konstruktiv och arbetslöshetsbekämpande linje.

Robert Bj.

Det viktigaste Barack Obama hittills gjort som president

(Publicerad som bl a ledarkrönika i NSD 22 juni, Östra Småland 1 juli 2009 m fl)

Observerat och värderat:
Några viktiga ting som USA:s Obama redan hunnit göra

Vad är det viktigaste USA:s Barack Obama har åstadkommit som president så här långt? Historiens största stimulanspaket för den amerikanska ekonomin? Stödet till bankrutta General Motors? Starka markeringarna mot Bushadministrationens tortyr och rättsövergrepp? Stängningen av Guantanamo? Absolut viktig, liksom också löftet att göra något åt USA:s usla sjukvårdsförsäkring som håller 47 miljoner utan försäkring. Bara han också ror i land detta med att reformera sjukvårdsförsäkringen.

Men minst lika viktigt, strategiskt är Obamas tal häromveckan i Kairo. När kommunismen försvann som fiendebild fick vi islamism i stället. Då det såg som mörkast ut efter den 11 september 2001, med al Qaida på ideologisk offensiv och ett huvudlöst oklokt, amerikanskt "krig mot terrorismen", kunde världen bara drömma om en president som Obama. Drömma, likt en hägrande oas i Saharas oändliga ökenhav.

Men just detta blev verklighet. En svart, karismatisk amerikansk president med Hussein som mellannamn, talande med trovärdighet på universitetet i Kairo om sin nära relation till islam under ett liv på tre kontinenter (Asien, Afrika och Amerika), och om denna kulturs avgörande, historiska bidrag till civilisationen. Helt rätt, klokrent och därtill klarspråk om USA:s misstag och förtjänster, liksom om den muslimska världens problem och storhet. En inbjudan till ömsesidig respekt och dialog.

Salam alai-kum - frid vare med er, sade Obama. Efter Bush-cow boyklassiker som "You're either with us or with the terrorists" och "Wanted dead or alive" var det befriande att höra Obama: Salam alai-kum - frid vare med er.

Realpolitiskt är det också befogat. Detta inte minst med tanke på att den absoluta merparten av världens kända oljereserver ligger i Saudiarabien, Irak och Iran - islams vagga och historiska centrum, men även dess nutida banerförare (Iran). Särskilt Iran - med dess teokratiska prästvälde - är och förblir för överskådlig tid härvidlag ett bekymmer som framgår av senaste, sannolikt riggande presidentval. Men likafull är den kloka vägen dialog, inte konfrontation och cow boy-retorik rätt väg att hantera de problem som finns i den här regionen.

Den strategiska oljeråvaran kommer att ge dessa länder allt större rikedomar, i takt med att industriländerna bjuder över varandra i auktionen om den sinande oljan. Därför är det extremt viktigt vem som kontrollerar kranen till oljan, och vilka relationer dessa makthavare har med väst. Bra eller fientliga spelar stor roll. Liksom hur klokt eller oklokt dessa oljeinkomster används i en region med stor befolkningstillväxt och där vi ser en tickande bomb av arga, arbetslösa unga män som behöver se en framtid att hoppas på. Alternativet för många av dessa kan annars blir att de söker sig till en radikaliserad och våldsdyrkande ultraislamism.

Så det var klokt - utöver behovet av att sätta press på det utmanande, högermilitanta styret i Israel - av Obama att inbjuda till den här dialogen med arabvärlden. Kan visa sig vara en bestående viktig insats i nivå med krafttagen mot den ekonomiska krisen och den oreglerade och illa fungerande amerikanska finansmarknaden och girigbukarnas regemente på Wall Street, Wallgatan som man säger i Göteborg.

Men vad somliga, lite väl närsynta PR-nissar här hemma nog behöver lära sig är att Obamas "Yes We Can!" inte var någon slapp floskel som de mesiga och alltför riktningslösa budskapen från de senaste S-valrörelserna med "Alla ska med" och annat liknande. S-taktikernas största misstag är att tro att man kan vinna väljare genom att för mycket tänka på förpackningen och alltför lite på innehållet/substansen. Det är hur som helst dubbelfelet är när somliga tycks tro att det var så Obama vann kampen om presidentposten i USA så överlägset för ett styvt halvår sedan.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com;

Vårdsektorn på månglarnas marknad men till vilket pris?

Vårdsektorn - numera föremål för ett gigantiskt experiment i nyliberal anda i Stockholms län under Filippa Reinfeldts ledning - tillhör de mest olämpliga, basala samhällstjänster som aldrig borde skickas ut på en månglarmarknad med snöd penningjakt som drivkraft.

Bara två exempel på hur galet det slår: Sedan Vårdval Stockholm infördes har förskrivningen av antibiotika till barn ökat med 17 procent, exempelvis. Eva Nilsson Bågenholm, Läkarförbundets ordförande, tror att det beror på att ersättningssystemet premierar snabba, lätta besök:
"Allmänläkare får inte ekonomin att gå ihop annars." (DN 26/5)

Ett annat exempel är detta: På Praktikertjänst, som har 20 vårdcentraler i Stockholm, arbetar läkarna som egna företagare. Kostnaden för medicinska provtagningar påverkar hur stor lön som kan tas ut. Ju fler prover, desto mindre löneutrymme.

Eller med andra ord: Lönen för läkaren blir högre om han ger fan i att ta så många prover när en patient kommer in. Vad får inte sådana system för konsekvenser på vårdkvaliteten på lite sikt?

Sannolikt blir följden ännu fler allvarligt sjuka för att man i tid inte tillräckligt noga kolla symptom och gjorde rätt diagnos. Och ska man verkligen i sammanhang där det ytterst handlar om hälsa och välbefinnande, kanske liv eller död, utforma system som ytterligare premierar människors drift att vilja tjäna ännu mera pengar? Och i ett fall som detta på bekostnad av patienternas rätt till en vård av bästa möjliga slag?

System som stimulerar till överförskrivningar och leder till ökad antibiotikaförskrivning kan leda till ökad bakterieresistens - en mardröm för sjukvårdsapparaten och folkhälsan. Och läkare som snabbt skriver ut mediciner i stället för att ifrågasätta patienters medicinhögar har inte i en svensk sjukvård att göra. Inte heller en missriktad och snöd effektivitetsjakt som i slutändan sätter patienternas liv och hälsa på spel.

Lika lite som det precis nyligen lanserade experimentet med statliga och väl fungerande apotekens huvudlösa privatisering har där att göra. Hur länge dröjer det -utöver de där lättförtjänta 460 miljonerna som "Hägglunds-tian" kommer att ge läkemedelsmångarna på varje försålt recept - innan vi har en överetablering i storstäderna och, precis som ex.vis bensinmackarna, får se hur en av tre apotek i glesbygden om tre till fyra år är nedlagd på grund av bristande lönsamhet!?

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om ett val som varit och ett val som kommer

Observerat apropå ett val som varit och ett val som kommer

Noterar att den franske ex-kulturministern Jacques Lang uttalat sig om den krisande europeiska socialdemokratin - och om den ideologiska högersväng som även svensk socialdemokrati kommit att göra i new labourifieringens spår. För mycket flirt med nyliberala idéer och att väl sent inse vad som skulle komma att ske med ex.vis våra kollektivavtal i förhållande till EG-rätt och EG-domstol...när man alltför blåögt sjunger den fria rörlighetens lov i ett EU-perspektiv.

Socialdemokraterna i Europa gjorde ett dåligt val. I land efter land framträdde S-ledare och försökte förklara de usla siffrorna. För inte så länge sedan var elva av femton EU-länder ledda av socialdemokrater. Men något har hänt.

"Europas socialdemokrati har flirtat för mycket med ultraliberala idéer. Nu är det dags fokusera på våra traditionella värderingar", manade den förre franske kulturministern Jacques Lang före valet till Europaparlamentet.

Det är en klok uppmaning. Frihet, jämlikhet, broder/systerskap blir aldrig inaktuellt. Men som Lang säger har socialdemokratin gått för långt till höger och det var väl i första hand Tony Blair som ledde den förändringen, med New Labour. (Och sedan hängde Tysklands och SDP:s Gerhard Schröder på med sitt "Neue Mitte"-budskap). Ibland var det svårt att se var Labour slutade och var Torys började. Gordon Brown har inte lyckats frigöra sig från detta - och går nu mot ett nederlag också i kommande nationella parlamentsval. För honom och Labour är det redan kört.

Så ska man vara förvånad över att nya EU-parlamentet - och rimligen EU-kommissionen -nu blir ännu blåare? Nä...

Som framgår av Dagens nyheter/Synovate (13/6-09) och i andra sammanhang börjar det nu komma fram intressanta siffror och eftervalsanalyser om EU-valet. Där sticker två partier tydligt fram som mindre framgångsrika i sin väljarmobilisering i Sverige. Det ena är (KD) som vid EU-valet 2004 lyckades få varannan av sina sympatisörer att rösta och nu bara var tredje. Det andra partiet är (S) som enbart lyckades nå en marginell höjning av mobiliseringsgraden - från 37 till 40 procent.

Bland de intressantare siffrorna kan noteras att det som höjde det totala valdeltagandet var tillströmningen av unga män. Bland dessa steg deltagandet från 37 till 49 procent och i åldersgruppen 30 - 44 år steg den från 28 till 41 procent. Samtidigt kan det konstateras att de äldre väljarna sviktade och uteblev i högre grad än vanligt från valurnorna. Sannolikt för att de inte var tillräckligt motiverade för att vilja rösta.

Det senare var knappast en tillgång för S m fl. Och det förstnämnda om de unga gynnade uppstickaren Piratpartiet (fick 7,1 % i EU-valet).

Noteras kan också att den blå högeralliansen lyckades mobilisera bättre än (S), (MP) och särskilt svaga (V). Det ledande regeringspartiet moderaterna lyckades öka sin mobiliseringsgrad från 46 till 55 procent.

(Svart på vitt bekräftar det att kommentarer som vissa politiker gjorde på valkvällen den 7 juni inte precis var fotade i verkligheten, oavsett sedan vem/vilka rådgivare som förledde vem att uttalade sig som skedde till olika media.)

Med de här siffrorna i ryggen - och kommande stora och pålitliga SCB-undersökning den 17 juni om partisympatierna - bör partistrategerna nog lägga ganska mycket kraft på att fundera ordentligt över (S)-valrörelen som varit. Och, allra viktigast, hur nästa valrörelse ska utformas - både vad gäller det politiska budskapet och vad gäller sättet på vilket S möter väljarna.

En helt annan sak är sedan att riksdagsval och EU-val inte är samma sak, långt därifrån.

Studentförbundets ordförande Kajsa Borgnäs för i en artikel i aprilnumret av den svenska idétidskriften Tiden, ofta läsvärd, resonemang som ligger i samma härad som Frankrikes ex-kulturminister. Om EU skriver hon bland annat: ”Så länge de liberala fundamenten måste försvaras på heltid kommer vi inte att ha så värst mycket tid för att fundera på vad vänsterns analys egentligen borde tillföra detta institutionsbygge.”

Många socialdemokrater har hjälpt till att sjunga de fria rörligheternas lov, utan att fråga sig vem eller vad det gagnar. Så är det. Frågan är nu bara: vilka slutsatser drar socialdemokraterna i Sverige och andra EU-länder av det senaste debaclet i EU-parlamentsvalet den 7 juni inför kommande nationella riksdags- och parlamentsval? I Tyskland - med val redan i höst - och Storbritannien senast i maj 2010 lär det vara för sent. Där går man intill sannolikhetens gränsande visshet mot nya valnederlag i de nationella parlamentsvalen. Men hur blir det i Sverige och på andra håll i Europa?

För min del börjar jag luta åt att det kanske är lika så gott att riksdagen utser våra EU-parlamenteriker. Legitimiteten blir inte mindre än med nuvarande ordning, där sex av tio inte tycker det är mödan värt att rösta...Nuvarande ordning är som gjort för att vara en "proteströstandets julafton", eller hellre vara på landet och måla om sitt torp än att gå till vallokalen. (Den stora framgången för sannfinnländaren och rekordkryssade populisten Soini är ett annat tydligt nordiskt exempel på just detta proteströstande som sticker ut, precis som Piratpartiets framgång i Sverige.)

Allra viktigast nu är dock hur tiden används av oppositionen och särskilt socialdemokraterna till nästa valrörelse i Sverige i september 2010. Hur ska den utformas - både vad gäller det politiska budskapet och vad gäller sättet på vilket S möter väljarna? Och hur ser berättelsen ut som förmår locka väljarna i så stor utstäckning att ett maktskifte blir resultatet?

Det är inte utan att den kommer att ha drag av "den sista striden" för socialdemokraternas chanser att komma tillbaka till regeringsmakten igen.

För övrigt spelar LO:s och svensk fackföreningsrörelses försvagning och "nedtonade" roll i opinionsbildningen en inte oväsentlig roll som förklaring till att nu även svensk socialdemokrati - jämte egna, strategiska misstag - har en svagare position i svensk inrikespolitik än man haft på bra länge.

En annan sak är sedan vilka slutsatser man förmår dra av detta faktum i nuvarande läge.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om EU-valet - knappast ett resultat som S kan vara nöjd med

Några observationer om ett EU-val som nu är över:

Socialdemokraterna behöll i 2009 års EU-val ställningen som största parti, men med ett uselt valresultat. Och i genrepet inför riksdagsvalet nästa år blev Alliansen större än den rödgröna oppositionen. Och åter tappade S i valspurten, som partiet nästan axiomatiskt numera gör sedan många val tillbaka. Valresultatet för socialdemokraterna blev detsamma som vid förra EU-valet.

I förra EU-valet för fem år sedan betraktades 24,6 procent som uselt. Så någon framgång är det inte när den nu hamnade på samma låga nivå som för fem år sedan - i ett läget när vi har rekordarbetslöshet och en ekonomisk kris av nära nog 30-talssnitt. Och med tanke på att valdeltagandet ändå nu steg från förra EU-valets 37,8 procent till 43,8 % i 2009 års EU-val och när förra EU-valets komet, det EU-kritiska junilistan, föll ur parlamentet. Väljare som S nu - i skogslänen men inte på andra håll - borde kunnat få, bara de röstat i tillräcklig omfattning.

Mona Sahlin och S vann matchen mot Fredrik Reinfeldt om att leda det största partiet, men de rödgröna partierna blev tillsammans mindre än Alliansen. En liten Pyrrhus-seger, förvisso. Men en oroande mager sådan. S lyckas uppenbarligen inte få ut sina potentiella väljare och gjorde därtill ett särskilt dåligt val i exempelvis Stockholm kommun med runt 18,5 procent i väljarstöd.

Uppenbarligen finns inte heller här - och det är ingen större överraskning - någon partiorganisation, svagare förankrade fackliga organisationer och nära nog inget SSU som förmår agitera och nå ut till väljarna. Och så har det redan varit sedan många år tillbaka.Uppenbart är också att SSU inte når ungdomen och har särskilt svårt att nå de unga i storstäderna. Miljöpartiet når däremot allt bättre ut bland dessa och där gjorde MP åter ett särskilt starkt val. Liksom denna gång - och en mandatperiod men inte mer dansande - Piratparti, med många proteströstande unga väljare nu sökte sig till. Men vem tar deras väljare i riksdagsvalet 2010?

Och mera generellt: den socialistiska gruppen blir nu ännu mindre än den kristmoderata och största partigruppen i det nuvalda EU-parlamentet. Detta eftersom brittiska Labour gjorde ett katastrofval (mindre än såväl Tory som UK Independent Party), tyska socialdemokrater ligger kvar på samma låga nivå som tidigare, franska socialistpatiet föll kraftigt - som väntat - och nu är mindre än miljöpartiet, de spanska socialistpartiet också gick tillbaka, finska socialdemokraterna bara blev tredje största parti med sina 18,5 proc. och två EU-parlamentsplatser etc etc. Bara på Malta och i Grekland gick socialdemokraterna framåt och ökade i EU-valet 6-7 juni. Så hur ska det nu gå med utsikterna att införa ett socialt protokoll knutet till EU-fördraget och tanken att omarbeta utstationeringsdirektivet för att bättre skydda våra kollektivavtal. Och med tanken att få en ny EU-kommission som är mera positiv till tanken på "det sociala Europa", på tanken att bättre balansera upp och "tukta" de fria marknadskrafterna och dess överordning över löntagar-, konsument-och miljöhänsyn.

Så med andra ord: var det så klokt att S släppte igenom EU-fördraget, Lissabonfördraget, i riksdagsomröstningen i november 2008 utan att ställa villkor, tuffa villkor, om socialt protokoll och bättre lagstiftning rörande utstationerade, utländsk arbetskraft - alltså respekt fullt ut av våra kollektivavtal !? Hade inte en tuffare S-hållning då betalat sig bättre nu i det svenska EU-valet den 7 juni? Sannolikt.

Lägg så till detta att socialdemokraterna i EU-valet inte lyckades slå mynt av regeringspartiernas tillkortakommanden med sysselsättningen och ekonomin.

Inte heller uppfattade väljarna att socialdemokraterna var attraktiva som en förändrande kraft i EU-parlamentet.

Bland mycket annat kan konstateras konstateras att miljöpartiet blev större än socialdemokraterna i Stockholm.

Socialdemokraterna håller på att bli ett parti i raden av andra och riskerar mista sin unika ställning i svensk politik.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

------Fakta om EU-valen -
Så har det gått för S i Sverige i de tre EU-valen:
2009
24,6 Procent

748 658 Röster

5 Mandat

2004
24,6 Procent

616 963 Röster

5 Mandat

1999
26,0 Procent

657 497 Röster

6 Mandat

Anm: Men det är och förblir ett besvärande legitimitetsproblem när 6 av tio svenska väljare fortsätter att tycka att EU-parlamentsval inte är något viktigt att delta i.

--------------

Om borgerligt medieövertag och EU-valet

Observerat om borgerlig mediedominans och EU-valet

DN-Debatt har de senaste decennierna haft stort inflytande över den politiska debatten och sidan anses inte utan anledning vara ”Sveriges mest prestigefyllda debattutrymme”. Åtskilliga ministrar och andra politiker gör vad de kan för att presentera sina utspel på DN-debatt.

I en stor undersökning gjord av Agenda PR på uppdrag av Journalisten.se visar det sig att av de politiker som medverkat under det senaste året kommer två tredjedelar från borgerliga partier.

De rödgröna befinner sig alltså i ett klart underläge. DN-debatt domineras av borgerliga debattörer – och kvinnor är underrepresenterade. Sju av tio debattörer på den prestigefyllda debattsidan är nämligen män, och dår företrädelsevis just borgerliga sådana

En sak är dock en - oavsett när sådana här mätningar görs - en tämligen given konstant: Nämligen detta att alla regeringar, oavsett politisk färg, brukar ha ett visst medialt försprång. Inte minst då för att de politiska nyheterna ofta finns där. Regeringen styr ju landet och kan på så sätt även diktera den politiska dagordningen. När Göran Persson var statsminister gavs även han och hans ministrar relativt stort utrymme i medierna. Men att det i nuläget är så att två av tre artiklar som är borgerliga är en oerhörd övervikt, omotiverat stor.

Eftersom DN - och DN Debatt som landets malligaste debattsida - gärna marknadsför sig som det viktigaste debattorganet väger det särskilt tungt att ha detta övertag.

Även inom public service (SVT och SR) och andra etermedier blir det då också lätt så att statsministern och hans ministrar ges företräde. Ett talande exempel på detta är Ekots lördagsintervju den 6 juni, dagen före det viktiga Europaparlamentsvalet. Gäst är nämligen Fredrik Reinfeldt; lördagen innan intervjuades ju s-ledaren Mona Sahlin i samma studio.

Och visst går det att se också detta som ett partipolitiskt ställningstagande att Reinfeldt tillåts medverka på valrörelsens sista dag. Särskilt som det är känt sedan tidigare val att många bestämmer sig i sista stund. Och för vissa kan det räcka med ett citat eller ett litet enkelt utspel för att det ska väga över till ett visst parti.

Nu ska vi inte måla f-n eller något annat på väggen. Visst är det viktigt för politiker att synas och höras. Men jag tror att den helt avgörande faktorn i detta EU-val blir valdeltagandet. Rimligen - sannolikt men ändå inte helt säkert - blir valdeltagandet nu lite högre än för fem år sedan, dvs i förra EU-valet. En given uppmaning i detta läge är att säga till vänner och bekanta att förhandsrösta, bl a för att det på valsöndagen kan komma annat emellan som gör att det inte blir av i detta som många ändå upplever som ett lite mindre viktigt val än ett vanligt riksdagsval.

Socialdemokraterna lovar ju att ”mobilisera stort” de sista 100 timmarna ­– från klockan 17 torsdag kväll (4.6)fram till valdagens sista minut på söndag (7.6).

– Nu kör vi ”ända in i kaklet”, heter det inte sällan när den uppmaningen ska sammanfattas i en kort mening.

Och förvisso är det sist och slutligen mobiliseringsförmågan som är klart viktigare än allt som skrivits på DN-debatt och det som sagts eller skrivits i andra medier.

Socialdemokraternas, men även Vänsterpartiets och Miljöpartiets chans ligger i ett högt valdeltagande. De som äger ett rödgrönt hjärta och vill ha en förändring av den förda politiken i Sverige och i Europa bör vara lika angelägna att rösta nu som i riksdagsvalet nästa år. Ändå kommer nog kanske sex av tio väljare i många av EU-länderna - också Sverige ? - inte att rösta i EU-valet heller nu.

Den rödgröna oppositionen leder, enligt Sifo, med 48,4 mot 41 procent. Enfrågepartiet Piratpartiet, som vare sig är vänster eller höger men har en ex-folkpartist som förstanamn, får sex procent i den mätningen.

Socialdemokraterna får 31,7 (och fick knappt 25 procent i EU-valet 2004). Det ser med andra ord hyggligt om än inte helt lysande ut jämfört med för fem år sedan. Men Sahlin & Co kan knappast vara nöjda med 32 procent. Det kan räcka för ett sjätte s-mandat i EU-parlamentet, men det är i så fall på håret.

Nog behövs det en bra valspurt och nog vill det till att Marita Ulvskog klarar sig lika bra i slutdebatten mot de andra partiernas toppkandidater som Mona Sahlin gjorde mot Reinfeldt i söndagens Agenda. I den duellen mot Reinfeldt argumenterade s-ledaren Sahlin med en trygghet och fasthet i argumenten som det var rätt länge sedan man såg.

Sahlin var med andra ord riktigt bra i den duellen och har till och med fått beröm i några borgerliga tidningar, vilket var bra länge sedan hon fick.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

EU-valet: PR-smarta moderater och nyliberala centerpartister

Observerat och värderat:
PR-smarta moderater och nyliberala centerpartister i EU-valet

Som det numera heter i det PR-smarta "nya" moderaterna så "älskar" man där de svenska kollektivavtalen. I praktiken är det dock lite mera si och så med den saken, föga förvånande. Till och med den "gamla" moderaten och EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark försöker "hänga på" den retoriken men har inte sällan problem när han sedan ska försvara sitt agerande och sina uttalanden på EU-nivån när han kommer hem och bedriver EU-valrörelse i Sverige. Då är kärleksförklaringen till de svenska kollektivavtalen tämligen ihålig. Men ska man vara förvånad? Nä, knappast.

Än mindre så när regeringens mest nyliberala parti, centern, utfrågas om just detta. Då heter det bland annat följande: "Kollektivavtalen är ibland mindre viktiga än det fria och öppna Europa." Det tycker Lena Ek, toppnamn på centerpartiets valsedel i valet till Europaparlamentet. Hon frågades ut i radions P1 häromdagen och påstod, helt fräckt men felaktigt, att exempelvis olycksfallsförsäkring också omfattas av de minimiregler som utländska firmor verksamma i Sverige med utländsk arbetskraft behöver garantera sina sina anställda. Alls icke korrekt. Inte heller i övrigt är det så mycket bevänt med kärleken till de svenska kollektivavtalen - och tanken att lika lön för lika arbete ska gälla oavsett ursprung på arbetskraften - när centern ska förklara sin syn på arbetsmarknadspolitiken, sett i ett EU-perspektiv.

Grundläggande fackliga rättigheter väger uppenbarligen lätt för den nya centern - ideologiskt ofta till höger om de taktiska moderaterna. Detta trots att det visst är fullt möjligt - om än ingalunda problemfritt med tanke på en ensidigt marknadsliberalt dömande EG-domstol - att vara för ett öppet Europa och kollektivavtal samtidigt.

Den samlade europeiska fackföreningsrörelsen - Europafackliga EFS/ETUC - är för rörlighet av arbetskraft, men accepterar bara inte att utländsk arbetskraft ska sälja sig till lägre lön än de lagar och avtal som gäller i värdlandet.

Eller med andra ord: Svenska lagar och avtal ska gälla i Sverige - inte lettiska, polska eller slovakiska.

Alla som arbetar jobbar på svensk arbetsmarknad ska ha samma grundläggande villkor - oavsett varifrån de kommer. Och oavsett om jobbet är av mera tillfällig eller mera långvarig karaktär.

Det är ingen diskriminering utan rättvisa och likabehandling. Kravet att full ut - inte bara delvis, i form av minimiregler - tillämpa den svenska modellen med våra branschvisa, normerande kollektivavtal är till för att skydda löntagarna från försämring av löner och sociala villkor. Genom dessa finns ett regelverk som garanterar vettiga arbetsvillkor för alla som jobbar i Sverige.

Men i centerpartiets värld är "kollektivavtalet ibland mindre viktiga" som partiets EU-valstoppnamn Lena Ek sagt - ett budskap som nog speglar vad fler än hon på den borgerliga kanten egentligen tycker men mera sällan av PR-taktiska skäl numera säger i den svenska politiska debatten.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com