"Halvprocentkonflikten" nu över

Observerat och värderat:

Den nu avslutade vårdstrejken bekräftade återigen den gamla sanningen på svensk arbetsmarknad, att ingen yrkesgrupp kan strejka sig till högre avtalsökningar än andra jämförbara grupper.

Att Vårdförbundets lite fackligt omogna ledning trots denna gamla lärdom ställde sig bakom krav på löneökningar som till 50 procent överskred vad andra fått kan bara ha berott på att man trodde att det breda stödet hos allmänheten för de strejkandes sak skulle påverka arbetsgivaren Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det var en grov överskattning. Medlarna nu lyckades med sitt nu antagna lönebud hjälpligt ändå rädda sjuksköterskefackets ledning från ett sannolikt annars förödande nederlagskonflikt. En konflikt som de därtill knappast planlagt särskilt väl.

Stämningarna bakom konflikten kom dessutom rätt väl till uttryck i den lite naiva inställningen hos en sjuksköterska som i ett reportage i SvD kommenterar strejken med orden: "Det är sådan frustration att SKL inte velat ta oss på allvar". Är det det här - vilket jag börjar frukta - den gängse kunskapen hos allt fler om hur den svenska arbetsmarknaden fungerar i praktiken så borde nog Vårdförbundet (och sannolikt ytterligare ett och annat fackförbund) arrangera rätt många fler fackliga grundkurser.

Arbetsgivaresidan kunde däremot sitta still i båten och avvakta hur de strejkande sjuksyrrorna förbrukade sina resurser och hur de själva sparade elva miljoner varje dag strejken pågick. En strejk på den offentliga sidan drabbar inte primärt arbetsgivaren utan tredje man, samhällsmedborgarna. Och då duger det inte med slarv i planering och upplägg om man ändå vill ta en konflikt.

Den nu avslutade "halvprocentsstrejken" kommer att leva kvar som ett begrepp för sjuksköterskornas misslyckade försök att bryta upp mönstret på den svenska arbetsmarknaden.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

PS. Mona Sahlin i s-ledningen pratar mycket och gärna om att socialdemokratin varit dålig på att se småföretagarna. Rimligen borde hon - och vissa andra - prata lite mer om att socialdemokratin varit rätt dåliga på att se kvinnorna i vården. Det är i grunden en mer allvarlig försummelse. Och kostar säkert mer i riksdags- och kommunvalsresultaten.

Om skogen i våra inre liv - en gotisk katedral för fritt tänkande

Värderat:
Skogen i vårt inre - en källa för klarare tänkande och drömmar om frihet

"Skogen har åter hamnat i samhällsfokus. Jordens uppvärmning och stormfällningar mobiliserar något djupt inom oss alla. Det berör ett helt nordiskt naturmedvetande",
skriver kulturjournalisten Johannes Ekman i den kunskapsrika, 400-sidiga "Skogen i vårt inre - utmark och frihetsdröm" (Carlssons förlag).

Redan för 150 år sedan ansåg filosofen och författaren Henry Thoreau att man borde dra sig tillbaka till skogen för att tänka klart. Det gäller också idag.

Men för att finna sådan skog, gammelskog, behöver vi fortsätta och öka tempot i sparat av vissa arealer av skog obrukade som naturreservat inlösta av staten. Det har ett stort värde för hela vårt ekonsystem och dess återhämtningsförmåga i en tid av förändrat och växande klimat. Dessutom binder det en hel del kol (kolsänkor).

Skogen behöver dock räcka för både ökade miljöhänsyn och produktion av råvara till skogs- och pappersindustrin. Inte bara för det ena utan för både ock.

Men bland annat fler alternativ och mångfald i brukningsmetoder behöver erbjudas skogsägarna, inte färre. Ett ensidigt och hårdare skogsbruk skadar däremot mångfalden och "stjäl" från kommande generationer.

"Vi svenskar har ju alltid bott i skogen. Jag ser oss som gränsvarelser. Vi är på en gång del av och utanför det vilda. Mot dennas gräns söker vi oss gärna. Vi är det folk som mer än andra söker oss ut till skog och mark", skriver Johannes Ekman. Samtidigt som han också - med rätta - konstaterar att skogen på senare tid blivit tömd på minnen, på mycket av sin fauna och på sina fantasiväsen.

Det har skett samtidigt som produktionen av naturprogram för tv har blivit allt fler och i den globala storindustrins spår fått allt fler drag av massutflykter och snitslade lämmeltåg.

Rätt långt från vad man i en tysk bok från 1927 förhärligade som "den gotiska människans katedral".

Det som man möjligen ännu kan få uppleva i de sista resterna av riktig gammel- och urskog, som borde och måste få bli fler och inte tillåtas krympa ytterligare.

Med Johannes Ekmans bok om skogen i vårt inre liv får man vara med om en resa i gammel- och tjäderskogar, inandad tjärdoft, smak och lukt från Dantes, Thoreaus och Robin Hoods tankevärld. Ekmans bok är en aldrig sinande ström av citat från goda författare och återkommande tanketrådar till den svenska natursyn som i allt väsentligt formades kring förra sekelskiftet.

En resurs som dock kräver att vi hanterar den med förnuft, undviker för brutala avverkningsmetoder och målmedvetet arbetar för att ytterligare öka den skyddsvärda, biologiska mångfaldsskogen. Sannolikt och rimligen något utöver de ytterligare 500 000 hektar skog som man nu talar om att man vill skydda för framtiden.

Men då inte i några kortsiktiga 10-20 årliga, tillfälliga naturreservat utan för långt mycket längre tid än så.

Bara då kan vi svenskar fortsätta njuta och vederkvickas av skogens frihetsdröm och katedral för det klara tänkandet.

I detta annars så ekonpessimistiska tidevarv.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
vistas själv gärna i fin gammel- och urskog och där en och annan tjäder ännu spelar

Olof Palme och hans tid - en politiker som hade förmågan att läsa av sin tid

Observerat och värderat:
Olof Palme och hans tid - en politiker som hade en förmåga som få att läsa av tidsandan

Olof Palme känns ännu 22 år efter hans död som en sällsynt stark och mångsidig nordisk politiker av ett snitt som ännu förmår locka och fascinera. Det beror inte bara på att han hade ett briljant intellekt utan också på att det i hans talekonst fanns ett ideologiskt uttryck som får dagens folkvalda att kännas som bleka kopior av ett lysande original. Men delvis beror det nog också på att personen och politikern Olof Palme så väl sammanfattar och sin gärning återspeglar en mer dynamisk politisk epok än vår egen nutid på 2 000-talet. Olof Palme var politikern som övergav den högreståndsmiljö han kom från och blev den svenska socialdemokratins givne ledare efter legendaren Tage Erlander.

En stor del av professor Kjell Östbergs välbehövliga Palmebiografi ägnas åt denna ovanliga uppväxt och bakgrund. Så ett med "rörelsen" hade Palme hunnit bli redan i slutet av 1960-talet att det inte utgjorde något som helst hinder för honom att inför och på s-partikongressen 1969 vara den helt självklara kronprinsen redo att väljas till ny s-ordförande efter Tage Erlander.

Men särskilt därefter beskrevs Olof Palme som statsminister på 1970- och 80-talen på högreståndsmiljöernas groggvarandor och politiskt högerradikala kretsar som en klassförrädare. Inte sällan i ordalag som än idag borde dra en skammens rodnad över en och annan kind på idag rätt ålderstigna män och kvinnor som inte heller känner sig riktigt hemma med att Fredrik Reinfeldt & co beskriver som som det "nya arbetarepartiet" och säger sig bland annat älska kollektivavtal och den svenska arbetsmarknadsmodellen. I dessa högreståndsmiljöer med gott om pengar och ringa tolerans för arbetarledare som likt Hjalmar Branting och Olof Palme "svikit sin klass" förblev Olof Palme en obegripligt starkt hatad politiker. Ända fram till sin våldsamma död en kall vinternatt år 1986.

Sedan blev det länge märkligt tyst om Olof Palme och hans gärning. Så tyst att det först på senare år åter börjat föras en viss diskussion kring hans person och den politiska linje som han stod för. Inte ens forskare har på allvar vågat eller kunnat ta i och närmare granska och värdera en av svensk politiks märkligaste och mest lysande politiker. Först nu har vi därför fått den första riktiga forskarbiografin om Olof Palme och hans tid som ledande svensk politiker med stor internationell lyskraft och förmåga att "läsa av" och fånga "tidsandan". Inte minst då i kritiken av det amerikanska Vietnam-kriget och den koloniala frigörelsen i bland annat södra Afrika. Just förmågan - inte sällan rent intuitiv - att "läsa av tiden" och förstå vad som borde sägas just i ett visst ögonblick var en av Olof Palmes storheter, ansåg professor Kjell Östberg i ett samtal nyligen i ABF-huset i Stockholm när hans bok presenterades.

När amerikavännen Palme år 1965 höll sitt berömda Gävletal, som fördömde USA:s krig i Vietnam, chockades Washington. Professor Östberg utreder noga de välvilliga intima kontakterna mellan det socialdemokratiska partiet och USA där Palme balanserar mellan å ena sidan den egna övertygelsen av solidaritet med utvecklingsländerna och forna koloniers självständighetssträvanden och å andra sidan lojalitet med supermakten USA. Han blev, med president Richard Nixons ord, ”that Swedish asshole”. Men socialdemokratin var också ett villigt bålverk mot kommunismen och relationerna normaliserades snart igen efter de frostiga Vietnamkritikåren.

Olof Palme hade redan som ung, internationellt verksam studentpolitiker varit en antikommunistisk kämpe på västs sida i kalla kriget. Östbergs stora scoop är att han tydligt kan visa hur Palmes studentorganisation finansierades av amerikanska CIA och hur han då snabbt blev en viktig kugge i bekämpandet av kommunismen i bland annat Östeuropa. Palmes exceptionella talang kom till och med att engagera utrikesminister Dean Acheson. Så viktig ansågs Olof Palme att Acheson förgäves försökte förmå honom att acceptera att bli den internationella studentrörelsens ordförande. Det skedde samtidigt som Palme som person blev allt mera radikal genom egna reseupplevelser och antikoloniala, självständighetsivrande stämningar som vann ökat stöd på olika håll i världen.

Just detta förde han sedan in i den svenska socialdemokratin under andra halvan av 60-talet och gjorde solidariteten med tredje världen förtryckta folk till en viktig del i den svenska folkhemsideologin.

I grunden var Olof Palme annars, menar professor Östberg, en politiker som huvudsakligen följde mittfåran i den svenska socialdemokratin. Men han gjorde det med ett språkbruk som ingen tidigare socialdemokratisk rikspolitiker. Exempelvis när han beskrev sig som demokratisk socialist i en slutdebatt i valrörelsen 1982 eller när han kunde säga att ”den demokratiska socialismen har aldrig tett sig mer nödvändig”. Något som professor Östberg lär återkomma till i sin andra del av sin Palme-biografi som utkommer redan till hösten. Sannolikt väl så spännande som det nu utkomna första bandet som täcker in perioden 1927-69.

Om denna Olof Palme-period fram till studenternas kårhusockupation 1969 har Kjell Östberg, professor i historia vid Södertörns högskola i Stockholmsregionen, nu åstadkommit en lika grundlig som läsvärd översikt. Historieprofessor Östberg ger på lättflytande prosa en utmärkt exposé över Palmes politiska gärning - från åren som studentpolitiker, Erlanders "handsekreterare" och problemlösare, statssekreterare och statsråd på olika poster och fram till år 1969. Den andra delen tar upp perioden 1969 och fram till och med mordet på Olof Palme en kall februarinatt 1986.

Ett parti av unik styrka och stabilitet
Svensk socialdemokrati har sammantaget under 1900-talet haft blott sex partiordföranden och lika många statsministrar. Vanligtvis har det ena förtroendeuppdraget åtföljt det andra. Inte minst så är det ett mått på socialdemokratiska hegemoniska styrka i svensk politik under 1900-talet. Inget annat land i Norden eller demokratiska världen kan uppvisa en motsvarande politisk styrka och förtroendebärande förmåga. I praktiskt taget alla andra europeiska länder har partier däremot kommit och gått i regeringsställning. Så också - om än i mindre grad - andra skandinaviska länder. Lägg därtill att den socialdemokratiska särställningen sedan en tid tillbaka numera är bruten i såväl Norge som Danmark samt att den aldrig riktigt varit lika stark i Finland. Mycket talar också för att den i Danmark och i mindre grad i Norge heller inte låter sig återupprättas i en handvändning.

Däremot så - av opinionssiffror att döma - så förefaller svensk socialdemokrati åter, efter valförlusten 2006, på nytt vara tillbaka till nära nog traditionella väljarstödsnivåer på runt 42-43 procent. Och med goda utsikter att återvinna regeringsmakten i september 2010, förutsatt att nuvarande stora opinionsövertag står sig ytterligare ett par år.

I vilken grad Olof Palme som partiledare (1969-86) bidragit till att skapa denna stabilitet är inte helt enkelt att avgöra. Ostridigt är dock att han med sin förmåga att "läsa av" och vara i takt med tiden och sin lysande talekonst dock otvetydigt gav partiet en betydelsefull injektion av nytänkande och ideologisk nerv. Så mycket märkligare då att det dröjt ända till nu innan en "riktig" och genomarbetad Palmebiografi sett dagens ljus, undantaget då journalisten Björn Elmbrants biografi utgiven strax efter Palmes död.

En mera generell reflektion är att svensk socialdemokrati har haft en stark partiorganisation (så inte längre) i kombination med en enastående förmåga att vaska fram ledare som varit i takt med sin tid. So­cialdemokratins ledare har från Branting, P A Hansson till Erlander har alla varit resultatet av ett lång och prövande kvalificeringsresa genom partiets olika instanser och organ - med början i ungdomsförbundet SSU, kommunala uppdrag, ledamotskap i riksdagen, utskotts­arbete och slutligen så "mästarbrevet" som statsråd. Sedan har den bästa blivit partiordförande och statsminister. Men i praktiken har det dock bara varit när Olof Palme utsågs till partiledare 1969 som valet har varit helt givet. I alla andra fall har "upphöjelsen" till partiledare föregåtts av vånda och prövningar innan valet till slut har träffats. Så t ex när Tage Erlander tog över efter P A Hanssons plötsliga död, eller när Göran Persson tämligen överraskande blev ny s-partiledare efter Ingvar Carlsson 1996.

Med sin mycket genomarbetade och läsvärda biografi har professor Kjell Östberg inte bara lyckats åskådliggöra inte bara en mycket viktig svensk politikers verk och hans tid utan även förmått spegla den rörelse och politiska miljö i vilken Olof Palme verkade och så starkt kom att sätta sin prägel på. Politik är inte bara att vilja (som Palme ofta sa) utan minst lika mycket en kamp om den tidsanda som bestämmer vad vi kan och vårgar vilja.

Kanske inte så underligt då att det i Sverige just nu finns många som - i en tid när tidsandan svårläst och många ledande politiker inte heller riktigt vågar och heller vet vad de vill - åter visar en växande stor saknad och hunger efter en politiker av Olof Palmes lyskraft, mod och resning.

Det ska bli spännande att ta del av också den andra delen av Kjell Östbergs Palme-biografi nu i höst. En biografi som täcker in hela hans period som partiledare och statsminister. Då bör det indirekt också framgå att det ingalunda var några folkliga protestkrav som drev fram den nyliberala politiken efter Palmes död. Dagens skattesänkningar (mest till dem som redan har det allra bäst), höjningen av a-kassan, nedskärningarna i komvux och arbetsmarknadspolitiken m m är en önskelista som dikterats av "dom där uppe" och inte "dom där nere". Och hur viktigt det är med politiska ledare som både vågar och vill nåt, inte bara följer med som drivved.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
------

Kjell Östberg: "I takt med tiden. Olof Palme 1927–1969". Leopard förlag

Svensk neutralitetspolitik och dess förändrade situation

Analys:
Sverige och neutralitetspolitiken och dess förändrade situation

Det är tankeväckande och ger perspektiv att just nu läsa professorn vid försvarshögskolans, Ove Brings, intressanta studie "Neutralitetens uppgång och fall" (Atlantis) i ett läge när det råder turbulens kring den usla svenska försvarsekonomin och när det visar sig att de påstått sovjetryska ubåtskränkningarna i Hårsfjärden utanför Nynäshamn i oktober 1982 troligen inte alls var några ubåtsfartyg utan motorljud som kom från en gammal svensk båt som heter Amalia. Svenska marinen spränger 44 sjunkbomber och fyra minor för att tvinga upp ubåten till ytan. Ingen ubåt hittades i oktober 1982.

Förutom den i Karlskrona sovjetryska, grundstötta U 137 i slutet av oktober 1981 så finns under dessa år ingen bevisad utländsk ubåtskränkning av svenskt territorium. Ändå var de första åren på 1980-talet en enda lång hysteriskt uppskruvad masspsykos där allmänheten såg och till försvaret rapporterade ubåtar, periskop och grodmän längs hela Östersjökusten.

Flera så kallade ubåtsskyddskommissioner tillsätts;1882 och 1995. Den senare underkänner 1995 den förras resultat. Carl Bildt blir rasande över detta. Men ingen lyckas riktigt bringa riktig klarhet i frågan.

Den förre socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson skriver i sin memoarbok "Så tänkte jag" 1999 att han för sin del inte är säker på att Sverige någonsin skulle ha pekat ut Sovjetunionen som ansvarig för den påstådda, misstänkta ubåten i Hårsfjärden i oktober 1982

Men nu tycks det nämligen - 26 år efter mediahaussen kring ubåtsjakten i Hårsfjärden - stå tämligen klart, enligt svenska Totalförsvarets forskningsinstituts, FOI:s, förnyade granskning av de bandade motorljuden från 1982, alltså det främsta tekniska beviset på påstådda sovjetryska undervattensfarkoster, nu har smulats sönder helt. Motorljudet kom snarare från en gammal svensk skuta i närheten än från någon sovjetrysk undervattensaktivitet i Hårsfjärden.

Men i den då pågående försvarsdebatten mellan socialdemokraterna i regeringsställning och oppositionen på 80-talet ledd av en synnerligen aktivistisk ung moderat i form av Carl Bildt (numera Sveriges utrikesminister) passade uppgifterna om sovjetryska ubåtskränkningar som hand i handske för Bildt och moderaterna. Den tidens moderater (men inte dagens!) ville ge försvaret mer pengar och Carl Bildt ser frågan som en möjlig språngbräda för sin fortsatta politiska karriär. I december 1990 påstår Carl Bildt att Sovjetunionen har organiserat ett "divisionsförband" som ska användas mot Sverige. Statsminister Bildt (1990-94) reser som statsminister år 1993 till Moskva och träffar president Boris Jeltsin. Bildt anklagar Sovjetunionen för ubåtskränkningarna, men Jeltsin förnekar detta.
I efterhand - med FOI:s rapport i maj 2008 och annat - står det också tämligen klart att det var just Carl Bildt som träffade den sovjetiske diplomaten som påstås ha sagt att ubåtskränkningarna inte var så mycket att bråka om. Här skulle onekligen Carl Bildt själv, om han nu vill det så här många år efteråt, skulle kunna hjälpa till att skingra dimmorna om det spel som då ägde rum. Och särskilt så då kring sin egen roll i sammanhanget. Men om han verkligen kommer att göra det - ja, det återstår att se.

Folkrättsexperten och professorn vid försvarshögskolan, Ove Bring, skriver, hur som helst, intressant och tankeväckande om säkerhetspolitieken och om hur vi lyckades stå utanför två stora världskrig. Inte sällan genom en listig dubbelhet i vårt svenska utrikespolitiska agerande. Sverige stod både utanför och var samtidigt med - när så behövdes och var nödvändigt. Bland annat genom en samlingsregerings dikterade eftergiftspolitik mot ett i början av 1940-talet till synes oövervinneligt nazidiktatorisk Tyskland.

Men, som Ove Bring skriver i sin säkerhetspolitiska studie, så förbiser kritiken av denna eftergiftspolitik ( bl a de tyska tågtransiteringarna genom Sverige) "ofta att Sverige bytte fot under 1943 och inledde en "eftergiftspolitik" mot demokratierna i väst".

Det är intressant och lärorikt att följa hur denna syn på utanförskapet förändrats över tid och numera - och sedan femtontalet år tillbaka - försatt Sverige i en situation där det inte längre finns något att stå utanför. Det måste ju finns åtminstone två olika läger om man ska kunna ställa sig mitt emellan, eller utanför båda. Efter det kalla krigets slut - med Berlinmurens fall och annat i slutet av 1980-talet - tvingades Sverige till sist bestämma oss. Mittemellanrollen, som Ove Bring skriver, övergavs för en europeisk identitet.

Vi, liksom Finland och andra, gick med som medlemmar i EU. Och blev en del av en större gemenskap. På gott och på ont. En gemenskap som gett Sverige och övriga Norden en arena för gemensam, sameuropeisk miljöpolitik, visst gemensamt säkerhetspolitiskt samarbete men också t ex EG-domar - som Lavaldomen i dec. 2007 - som riskerar att öppna för låglönedumpning och upplevs som reella hot mot den hävdvunna svenska och nordiska kollektivavtalsmodellen. Det pågår just nu. Vart detta "ömsom vin, ömsom vatten"-samarbetet i det långa loppet tar vägen återstår att se

Men hur som helst är det inte någon felinvesterad tid att ägna sig åt att läsa professor Ove Brings bok "Neutralitetens uppgång och fall – eller den gemensamma säkerhetens historia". För den skull behöver man ju inte hålla med om precis allt som professor Bring skriver i sin bok.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

PS. Turbulensen just nu kring svenska försvaret skjuter fram ett antal relevanta frågor på sin spets. Hur ska det svenska försvaret se ut och vilka mål ska vi ha för det? Socialdemokraterna borde nu snabbt få fram en försvarspolitik värd namnet. De besparingar som görs just nu är till synes huvudlösa - om inte syftet är att göra Sverige så NATO-beroende, vilket jag tror man är ute efter från en del håll. Och därmed bakvägen - med så här långt mycket begränsat svenskt folkligt stöd - vill försöka måste föras in Sverige i Nato-klubben. Men rimligen borde man nu börja hanteras från en helt annan ända - nämligen med frågan: Hur ser den framtida hotbilden ut och vad måste vi räkna med att kunna försvara? När den frågan besvarats så blir nästa fråga: Vad behöver vi för att klara den uppgiften? Först när det är besvarat kan vi börja prata pengar och organisation.

Öka trycket på alliansregeringen om arbetsrätten

Observerat och värderat:
Öka trycket på alliansregeringen om en starkare arbetsätt för att värna kollektivavtalen

Statsminister Reinfeldt i Sverige avvisar bestämt oppositionsledaren Mona Sahlins och socialdemokraternas krav på att ta upp svenska krav på skärpt rätt till fackliga stridsåtgärder på EU-toppmötet i juni .
Det visar att Reinfeldt-alliansens tal om att hävda den svenska modellen med kollektivavtal och jämbördiga parter på arbetsmarknaden bara är ett spel för galleriet.

Efter den så kallade Laval-domen (lettiska skolbygget i Vaxholm) i EG-domstolen i december 2007 - och Rüffert-domen i EG-domstolne i mars 2008 - är dörren för lönedumpning nu öppnad på glänt.

Därför borde nog Mona Sahlin och socialdemokraterna nu sätta mer tyngd bakom kravet på ändringar i svensk arbetsrätt (utstationeringslagen och lex Britannia) samt även att Sverige arbetar hårdare för att få till stånd ett starkare utstationeringsdirektiv på EU-planet.

Det kan ske genom att säga att socialdemokraterna säger nej till ratificeringen i Sverigers riksdag i november månad av det nya EU-fördraget innan regeringen först har grejat att det finns en starkare svensk lagstiftning så att fackliga organisationer har rätt att vidta stridsåtgärder för att kunna hävda kollektivavtalet och slå vakt om den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Om sedan också LO i kommande huvudavtalsförhandlingar med Svenskt näringsliv dessutom förbehåller sig rätten att vägra skriva under ett eventuellt nytt huvudavtal innan en sådan bättre arbetslagstiftning ( utstationeringslag och lex Britannia) först finns på plats så ökar trycket på den borgerliga alliansregeringen ännu mer att snabbt leverera en sådan starkare lagstiftning till den svenska modellens fromma.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

PS. Det finanspolitiska rådet, som leds av den tämligen ultraliberale ekonomiprofessorn Lars Calmfors, presenterade torsdagen den 15 maj sitt första omdöme om finansminister Anders Borgs fögderi. Trots att Calmfors står nära Borg i dennes syn på den ekonomiska politiken kan man inte uppfatta saken annorlunda än att finansministern bara får betyget knappt Godkänt.

Direkt underkänt blir det när det gäller att höja avgifterna till a-kassan som kallas "ett misslyckande som helt i onödan minskat anslutningen till a-kassan".

Ökningen hittills av antalet sysselsatta orsakas inte av jobbskatteavdraget. Finanspolitiska rådets skriver: "De senaste två årens sysselsättningsuppgång beror dock i huvudsak på en positiv konjunkturutveckling".

Sysselsättningsökningen startade i mitten på 2005 för att eskalera 2006-07 i en extrem högkonjunktur. Det är dessutom utomordentligt tveksamt om sänkningen av a-kasseersättningarna har betytt något alls för att öka jobben.

Inte heller regeringens hårt kritiserade förslag till rehabkedja och nya sjukskrivningsregler får något beröm av det finanspolitiska rådet.

Socialdemokraterna måste våga mer

Jag (och många med mig) inte så imponerad av jobbsatsningen så här långt och av jobbtoppmötet. Får en känsla av att s-partiledningen blivit en lite "översmart" taktiks fångar. Dessutom betonas fel aspekter kring småföretagen och dess, trots allt, begränsade viktighet för sysselsättningsutvecklingen i stort. Förstår inte alls hur ni tänker. Särskilt inte heller mot bakgrund av att Institutet för tillväxtpolitiska studier, ITPS, nyligen har konstaterat att antalet nya företag inte alls avgör ett lands tillväxt och framgång.

Det gäller att notera detta faktum och prata lite mindre yvigt om småföretag (ofta soloföretag som många kör ett tag i brist på anställningar eller möjligen parallellt med en hel- eller deltidsanställning). För övrigt är det ju känt t ex hur många skogsarbetare som nu är sina "egna" och tvingats bli kedjade som "amorteringsfångar" till sina skogsmaskiner och bli sina egna, trots att de egentligen inte primär önskat detta. Sitter i klona på de stora bolagen och nödgas köra allt längre pass till nedpressade kontraktspriser och kämpa med sina banklån för svindyra processorer och annat i maskinparksväg.

Men generellt gäller att annat än småföretagen är långt viktigare för vår framtid och tillväxten i jobb, ekonomi och välfärd än antalet nya företag. Precis som ITPS konstaterar.

Men ska man nu ändå prata småföretag - en liten, liten del av jobbpolitiken - så är det fyra saker som jag menar är viktigast.

1)Se till att alla beställare - stora privata företag som offentliga - betalar i tid, dvs inom 30 dagar. Då slipper de små underhuggarna att skicka ut påminnelser med krav på räntelagen-tillägg; en stor administrativ besparing därtill för dem.

2)Se till att införa ett system med mikrolån - ev. via Almia eller någon annan - som ger småföretag ex.vis upp till 100 000 i lån, när storbankerna nu sviker solo- och småföretagen.

3)Se till att efterfrågan i ekonomin - den allmänna aktiviteten - är så god att det finns kunder som kan och har råd att köpa de smås varor, tjänster och produkter. 4) Bekämpa eko- och skattebrott så att det verkligen blir konkurrens på lika villkor.

Allt annat - undantaget möjligen då det där med tryggheten vid sjukdom etc - är mindre viktiga krav för små- och soloföretagare. Varför inte säga dessa fyra ting tydligt!?

Varför kan inte s-partiledningen vara tydliga om sådant väsentligt i stället för att prata om annat, mindre viktigt - och som luktar "triangulerings-noja" ( snodda förslag från motståndarna) och brist på eget självförtroende i frågan!?

(Lobbyorganisationen Företagarna snackar hellre t ex arbetsrätt än sådant väsentligt och som dessutom riskerar att de även utsätter Svenskt näringslivs stora företag för kritik.)

Men som sagt, småföretagens villkor är bara en ytterst liten bit av en seriös jobbpolitik med satsning på bristyrkes- och yrkesutbildning, strategiska forskningsprogram, den allmänna efterfrågan och aktivitetsnivån i ekonomin i stort etc. Jo, jag vet att ni sagt lite om detta senare också. Men ni har också på den punkten "viktat" kommunikationen oproportionellt och "kommit ut" fel.

En mera generell reflektion är dock följande: varför är partiet så passivt? Vågar så lite? Fegar och visar så dåligt självförtroende? Så ängsligt sneglar på vad högeralliansen gör men vågar så lite själv, t ex att tydligt säga att vi faktiskt behöver höja skatter, återinföra förmögenhetsskatten, reformera den idag djupt orättvisa "fastighetsskatten" (statskommunala) fastighetsavgiften och annat som krävs för att slå vakt om välfärden. Och när presenterar partiet en bostadspolitik värd namnet? Nu har ju bostaden blivit en handelsvara och de unga har inte råd och möjlighet att flytta hemifrån utan tvingas bli "mambos" allt högre upp i åldrarna!

S-partiet vågar eller vill uppenbarligen inte tydligt säga att förmögenhetsskatten och statliga fastighetsskatten ska återinföras. Detta trots att det mesta pekar på att detta i någon form faktiskt kommer att ske. Politikens mästerskap är inte att bli vald, utan att också bli återvald. "Lura" väljarna - som Reinfeldt gjorde i valrörelsen 2006 - en gång kan många klara av men sedan brukar det vara kört.

Så varför våga så lite? Varför inte vara lite djärvare och frimodigare? Och visa respekt för väljarnas förmåga att ta till sig klara och tydliga besked...
/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Sannolikt blir det Obama mot McCain i presidentvalet i november

Observerat och analyserat:
Hillary Clintons chans att vinna över Barack Obama är nu borta

Möjligen och rimligen borde de två primärvalen tisdagen den 6 maj i North Carolina och Indiana i USA vara början till slutet på demokraten Hillary Clintons kampanj för att bli demokraternas presidentkandidat. Barack Obama tog, som väntat, en tämligen överlägsen seger i den största av de två delstaterna, North Carolina, och gjorde nära nog ett dött lopp med Hillary Clinton i den mindre industridelstaten Indiana. Därmed så utökade han nu avståndet till Hillary Clinton i antalet delegater

Avståndet är nu - med sex återstående primärval och kamp om runt 500 återstående delegater i ett antal mindre delstater - i praktiken ointagligt. Hillary Clinton hade varit tvungen att vinna mycket klart i de här två delstaterna - NC och I - för att ens ha skuggan av en chans att besegra Illinois-senatorn Barack Obama. Men så blev det alltså inte. Inte ens löftet om en tillfällig skattesänkning på bensinpriset nu i sommar - meningslös populism enligt Barack Obama - räckte för att få vågskålen på ett avgörande sätt att tippa över till Hillary Clintons fördel.
Ingen tror dock att Hillary Clinton kommer att plocka hem cirka 75 procent av dessa återstående 500 delegatsröster i de återstående, sex primärvalen. Så många behövs för att hon ska komma med flest delegater bakom sig till demokraternas konvent i Denver i Colorado i slutet av augusti.

Men kampen kommer, trots detta oundvikliga, sannolikt ändå att fortsätta ett tag till. Kanske ända till sommarens sista primärval den 3 juni. Hillary Clintons hopp har länge varit - och är så än? - att de oberoende så kallade superdelegatarna ska låta sig övertygas om att Hillary Clinton, trots underläget i folkligt valda delegatsröster, är den bäst lämpade att möta republikanernas veteransenator John McCain i den avgörande presidentvalsomgången den 4 november.

Men efter Obamas klara vinst i North Carolina och hårfina förlust i Indiana är det allt mindre troligt att dessa 300 superdelegater som ännu inte bestämt sig vem de ska stödja nära nog mangrant kommer att ge just Hillary Clinton sin röst.

Visst, än är kanske inte den kampen helt över. Men för varje dag som går blir det allt troligare att Hillary Clinton till slut ändå måste medge sig vara besegrad av den unge, karismatiske Barack Obama som nära nog från ingenstans seglat upp som demokraternas mest trolige presidentkandidat.

Det blir nog Barack Obama ändå till slut när demokraternas konvent har sagt sitt i slutet av augusti månad. Kanske redan lite tidigare, om Hillary Clinton kastar in handduken och erkänner sig besegrad redan innan dess.

Ytterst lite talar sist och slutligen för att superdelegaterna (olika partihöjdare) verkligen ratar den kandidat som fått flest röster av de demokratiska väljarna. En person som lockat nya grupper av oberoende väljare till valurnorna och appellerar starkt till unga och till välutbildade.

Men därutöver skulle Barack Obama för att besegra John McCain också behöva en del av Hillary Clintons kärnväljargrupper av traditionella demokrater: lågutbildade, spansktalande och äldre och kvinnor. Kommer han att få det?

Ja, det beror delvis på hur Hillary Clinton själv agerar och väljer att ta sitt nederlag. Delvis också på hur "frustrerade" hennes kärnväljare känner sig när det står klart att det inte blir hon utan Barack Obama som möter McCain i den avgörande valomgången den 4 november.

Det är nog en nödvändighet att denna möjlighet att "gifta ihop" åtminstone betydande delar av Obamas respektive Clintons väljargrupper verkligen kommer till stånd om inte demokraterna än en gång ska spela bort sina kort och förlora kampen om Vita huset till republikanerna.

Logiskt sett - och med tanke på missnöjet med Irak-kriget och den usla amerikanska ekonomin - borde det vara demokraternas tur nu. Men det går inte att utesluta att demokraterna själva kan komma att spela bort sina chanser genom en alltför utdragen och bitter intern valkamp om nomineringen. Just detta kan spela republikanerna och John McCain i händerna och ge dem segern, trots att logiken annars talar för demokraterna denna gång.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Socialdemokraterna måste bjuda bättre motstånd

Observerat och analyserat:
Soc.dem måste bjuda bättre motstånd när klyftorna ökar i samhället

När månadstidningen Dagens Arbete, industrifackens tidskrift i Sverige, tisdagen den 6 maj 2008 presenterade de konkreta effekterna av regeringens skattepolitik fick vi i svart på vitt bekräftat att regeringen Reinfeldt driver en politik för i huvudsak redan rika.

Förmögna medelålders män är den grupp i samhället som tjänat på regeringens omvända Robin Hood-politik. Industrifackens månadstidning Dagens arbete har granskat hur slopandet av förmögenhetsskatten har påverkat 94 verkställande direktörer och styrelseledamöter i 20 svenska storföretag. Tillsammans har rikegänget kammat hem 70 miljoner kronor. Exempelvis blir det 39 miljoner till Fredrik Lundberg och cirka sex miljoner vardera till Carl Bennet (delägare i Boliden, Getinge, Elanders, Lifco, Sorb Industrier med flera) och lika mycket mer till Ericssons såphale VD Carl-Henric Svanberg.

Förmögenhetsskatten är egentligen det lilla problemet i omfördelningen. Större och viktigare är den samlade effekten av regeringens politik: Slopad förmögenhetsskatt och omgjord fastighetsskatt – plus jobbskatteavdraget förstås. Och dessutom den fåniga avdragsrätten för hushållsnära tjänster som är ett slag i ansiktet mot alla lågavlönade, arbetslösa, sjuka och pensionärer som lever på knappa marginaler.

De hittills genomförda skattesänkningarna uppgår till cirka 40 miljarder kronor (alla sänkningar har inte slagit igenom). Nästan hälften har gått till den femtedel av befolkningen som tjänar mest, skriver Dagens arbete som citerar uppgifter från riksdagens utredningstjänst.

Dagens Arbete redovisar en i långa stycken makaber miljon- och miljardrullning till den svenska överklassen - inte minst genom den avskaffade förmögenhetsskatten.

Den drog årligen in nästan sju miljarder kronor till folkhushållet.

Men i stället för att användas till vår gemensamma välfärd skyfflas pengarna rakt in på de förmögnas bankkonton.

Den tiondel av befolkningen som tjänar mest får fyra miljarder på ett bräde.

Det är mer än de resterande 90 procenten får dela på.

En enda person som Fredrik Lundberg i Djursholm tjänar 39 miljoner kronor per år på skatteförändringen.

Lägger man därtill att den förändrade fastighetsskatten framför allt gynnar de med vräkiga och dyrbara hus så blir situationen närmast absurd.

Det finns personer som årligen kan kvittera ut 100 000 kronor när fastighetsskatten blev en statskommunal avgift.

I regioner utanför rikemansghettona blir det däremot höjd skatt. 99 procent av alla fastighetsägare i Kiruna och exempelvis 84 procent av villaägarna i Kalmar län får höjd fastighetsskatt med alliansregeringens så kallade omläggning av fastighetsskatten till en statskommunal fastighetsavgift.

Tesen som högerregeringen arbetar efter är det i ekonomiska sammanhang omtalade professor Galbraight-ska "hästskitsteoremet" - man göder hästarna och låter sparvarna plocka upp några små kort i skiten som kommer ut den andra vägen på hästen.

Den påstådda visdomen med detta går ut på att blir bara de rika i Täby, Danderyd, Lidingö, Askim och Vellinge bara ännu lite rikare så kommer deras aktivitet i det ekonomiska livet att ge också de sämst ställda några smulor att dela på.

Det är naturligtvis rent nys.

Sanningen är att Sverige har varit ett av de länder i världen med den jämnaste inkomstfördelningen men samtidigt också varit både rikt, haft en kvalitativt god välfärd samt hög sysselsättning.

Borgerligheten brukar tala om att med denna politik kommer svenskars sparande utomlands att flytta till Sverige.

Men pengar flyter inte in till Sverige bara för att förmögenhetsskatten avskaffats. Det är naivt att tro något sådant.

Vill man investera det kapital som man sitter på så kan det hämtas från deras utländska bankkonton på några få sekunder.

Avgörande för om kapital från utlandet verkligen kommer till Sverige är hur gott klimatet i stort är för arbete och produktion samt för hur välutbildad arbetskraften är.

Regeringens så kallade globaliseringsråd - används som torped för ständigt nya förslag i en allt mera ojämlig politik - har nyligen tillsatt en skattegrupp där bl a Kjell-Olof Feldt ingår. Därifrån lär det nog snart komma ännu fler förslag som gör de rika ännu lite rikare, med det falska argumentet att det är vad som krävs för att möta globaliseringens utmaningar.

Den i sina konsekvenser fullkomligt iskalla högerpolitik som regeringen Reinfeldt (med Anders E. Borg som idégivare) redan nu med betydande konsekvens genomför är hård mot de mjuka och sköra men däremot mjuk mot de hårda och mest välmående i samhället. Globaliseringsrådets torpeder ger väl regeringen snart ännu mera ammunition att gå vidare på den vägen.

Sjuka, arbetslösa, barnfamiljer, låginkomsttagare, pensionärer (inget jobbavdrag där inte!) - alla tvingas de vara med och betala för att de välbeställda får det ännu bättre.

Vad vi nu i växande grad ser i det en gång så fina folkhemmet Sverige är ett samhälle som riskerar att falla sönder av en politik som gynnar de redan gynnade på de sämst ställdas bekostnad.

På sikt leder det till att vi får ett allt mer uppdelat samhälle med större konflikter och växande motsättningar, fler väktare och högre murar. Än mera så om den borgerliga högeralliansen också skulle klara av att behålla regeringsmakten efter valet 2010. Opinionssiffrorna nu talar dock inte för detta.

Socialdemokratin i Sverige måste dock börja bjuda kraftigare motstånd - och åter sätta jämlikhet i centrum för sitt politiska engagemang och sitt oppositionsalternativ.

Det börjar bli allt fler s-väljare och fackligt aktiva som otåligt väntar på när S kommer med med förslaget om en återinförd förmögenhetsskatt, skärpt skatt för högavlönade, en mer rättvis fördelning av bördorna och en ny fastighetsskatt som framför allt omfattar dem som har råd att betala.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Bonniers lobbade för att strypa presstödet

Så har till slut det blivit bekräftat. Det var Bonniers - ägaren till DN, Sydsvenskan m fl - som agerade i det tysta med brev till EU-kommissionen och kritiserade det svenska presstödet. Deras chefslobbyist, infodirektör Månsson hos Bonniers, var den som höll i trådarna bakom den här aktiviteten.

Det hemliga brevet avslöjas i Bonniers eget remissvar på regeringens förslag till ny utformning av stödet. Något som innebär att det så kallade storstadsstödet kommer att försvinna genom en gradvis nedtrappning under fem år.

Förändringen kommer att drabba Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet som konkurrerar med Dagens Nyheter respektive Sydsvenska Dagbladet., SDS

Något som alltså kommer att gynna DN och SDS och ägarfamiljen bakom dessa stora tidningsdrakar, alltså Bonnier-familjen. Sveriges mäktigaste mediekoncern kommer efter den förändringen av storstadsstödet att bli ännu mäktigare. Redan nu är man uppenbarligen mäktigare än Sveriges regering i presspolitiken. Regeringen Reinfeldt har ju gjort som Bonniers velat, dvs försämrat presstödet så att Skånska Dagbladet sannolikt är nedlagd om fem år och eventuellt också DN-konkurrenten Svenska Dagbladet. Sedan är monopolet säkrat för DN i Storstockholm och för "Sydis" i Malmö och stora delar av övriga Skåne.

Tisdagen den 6 maj bekräftade Margot Wallström på EU-kommissionens kontor i Sthlm att regeringen lade sig platt på marken om presstödet. Det redan innan någon officiellt uppfattning från kommissionen var formulerad. Man lät Bonniers vilja ske...och skyllde sedan utåt på EU-kommissionen

Ack så bekvämt för en regering där tongivande moderater och folkpartister som ville undvika en offentlig debatt.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Var inte situationen vuxen men ansvaret är statsministerns

Statsministerns statssekreterare är inte vilken person som helst. Det är hon eller han som i praktiken leder regeringskansliets inre arbete, och som är statsministerns i alla avseenden närmaste medarbetare. Men statsminister Reinfeldts egen spinndoktor som visade råd i örat på Reinfeldt under oppositionstiden och i valrörelsen hade inte som statssekreterare i statsrådsberedningen omdöme nog att inse att om man har säkerhetsjouren i regeringskansliet så sitter man inte på jourtid och bälgar i sig vin på krogen. När hon nu också vägrar infinna sig till utfrågning i konstitutionsutskottet är det inte utan att detta intryck stärks. Detta trots att hon fortfarande har ersättning från skattebetalarna med full statssekreterarlön under två års tid, och i arbetet med de nya moderaterna har varit drivande för att peka ut sjukskrivna och arbetslösa som snyltande bidragstagare. Men själv går hon nu hemma och "sköter om sig" utan att arbeta men med full lön och därtill jobbavdrag vid beskattningen. Snacka om dubbelmoral.

Ansvaret är dock sist och slutligen inte den för jobbet omogne Ulrica Schenströms, utan Fredrik Reinfeldts. Det var han och ingen annan som utsåg henne till statssekreterare i statsrådsberedningen.. Det är han som är regeringschef. Och att han fortfarande inte kräver att Schenström ska infinna sig i KU visar att omdömet uppenbarligen fortsätter att klicka. Och vilken etisk standar som egentligen råder inom det "nya arbetarepartiet" moderaterna. När det kokar ner till den hårda kärnan. Man ska man vara överraskad? Nä, jag tror inte det.

/Robert Börkenwall; robert.bjorken@telia.com