Olof Palme och hans tid - en politiker som hade förmågan att läsa av sin tid
Observerat och värderat:
Olof Palme och hans tid - en politiker som hade en förmåga som få att läsa av tidsandan
Olof Palme känns ännu 22 år efter hans död som en sällsynt stark och mångsidig nordisk politiker av ett snitt som ännu förmår locka och fascinera. Det beror inte bara på att han hade ett briljant intellekt utan också på att det i hans talekonst fanns ett ideologiskt uttryck som får dagens folkvalda att kännas som bleka kopior av ett lysande original. Men delvis beror det nog också på att personen och politikern Olof Palme så väl sammanfattar och sin gärning återspeglar en mer dynamisk politisk epok än vår egen nutid på 2 000-talet. Olof Palme var politikern som övergav den högreståndsmiljö han kom från och blev den svenska socialdemokratins givne ledare efter legendaren Tage Erlander.
En stor del av professor Kjell Östbergs välbehövliga Palmebiografi ägnas åt denna ovanliga uppväxt och bakgrund. Så ett med "rörelsen" hade Palme hunnit bli redan i slutet av 1960-talet att det inte utgjorde något som helst hinder för honom att inför och på s-partikongressen 1969 vara den helt självklara kronprinsen redo att väljas till ny s-ordförande efter Tage Erlander.
Men särskilt därefter beskrevs Olof Palme som statsminister på 1970- och 80-talen på högreståndsmiljöernas groggvarandor och politiskt högerradikala kretsar som en klassförrädare. Inte sällan i ordalag som än idag borde dra en skammens rodnad över en och annan kind på idag rätt ålderstigna män och kvinnor som inte heller känner sig riktigt hemma med att Fredrik Reinfeldt & co beskriver som som det "nya arbetarepartiet" och säger sig bland annat älska kollektivavtal och den svenska arbetsmarknadsmodellen. I dessa högreståndsmiljöer med gott om pengar och ringa tolerans för arbetarledare som likt Hjalmar Branting och Olof Palme "svikit sin klass" förblev Olof Palme en obegripligt starkt hatad politiker. Ända fram till sin våldsamma död en kall vinternatt år 1986.
Sedan blev det länge märkligt tyst om Olof Palme och hans gärning. Så tyst att det först på senare år åter börjat föras en viss diskussion kring hans person och den politiska linje som han stod för. Inte ens forskare har på allvar vågat eller kunnat ta i och närmare granska och värdera en av svensk politiks märkligaste och mest lysande politiker. Först nu har vi därför fått den första riktiga forskarbiografin om Olof Palme och hans tid som ledande svensk politiker med stor internationell lyskraft och förmåga att "läsa av" och fånga "tidsandan". Inte minst då i kritiken av det amerikanska Vietnam-kriget och den koloniala frigörelsen i bland annat södra Afrika. Just förmågan - inte sällan rent intuitiv - att "läsa av tiden" och förstå vad som borde sägas just i ett visst ögonblick var en av Olof Palmes storheter, ansåg professor Kjell Östberg i ett samtal nyligen i ABF-huset i Stockholm när hans bok presenterades.
När amerikavännen Palme år 1965 höll sitt berömda Gävletal, som fördömde USA:s krig i Vietnam, chockades Washington. Professor Östberg utreder noga de välvilliga intima kontakterna mellan det socialdemokratiska partiet och USA där Palme balanserar mellan å ena sidan den egna övertygelsen av solidaritet med utvecklingsländerna och forna koloniers självständighetssträvanden och å andra sidan lojalitet med supermakten USA. Han blev, med president Richard Nixons ord, ”that Swedish asshole”. Men socialdemokratin var också ett villigt bålverk mot kommunismen och relationerna normaliserades snart igen efter de frostiga Vietnamkritikåren.
Olof Palme hade redan som ung, internationellt verksam studentpolitiker varit en antikommunistisk kämpe på västs sida i kalla kriget. Östbergs stora scoop är att han tydligt kan visa hur Palmes studentorganisation finansierades av amerikanska CIA och hur han då snabbt blev en viktig kugge i bekämpandet av kommunismen i bland annat Östeuropa. Palmes exceptionella talang kom till och med att engagera utrikesminister Dean Acheson. Så viktig ansågs Olof Palme att Acheson förgäves försökte förmå honom att acceptera att bli den internationella studentrörelsens ordförande. Det skedde samtidigt som Palme som person blev allt mera radikal genom egna reseupplevelser och antikoloniala, självständighetsivrande stämningar som vann ökat stöd på olika håll i världen.
Just detta förde han sedan in i den svenska socialdemokratin under andra halvan av 60-talet och gjorde solidariteten med tredje världen förtryckta folk till en viktig del i den svenska folkhemsideologin.
I grunden var Olof Palme annars, menar professor Östberg, en politiker som huvudsakligen följde mittfåran i den svenska socialdemokratin. Men han gjorde det med ett språkbruk som ingen tidigare socialdemokratisk rikspolitiker. Exempelvis när han beskrev sig som demokratisk socialist i en slutdebatt i valrörelsen 1982 eller när han kunde säga att ”den demokratiska socialismen har aldrig tett sig mer nödvändig”. Något som professor Östberg lär återkomma till i sin andra del av sin Palme-biografi som utkommer redan till hösten. Sannolikt väl så spännande som det nu utkomna första bandet som täcker in perioden 1927-69.
Om denna Olof Palme-period fram till studenternas kårhusockupation 1969 har Kjell Östberg, professor i historia vid Södertörns högskola i Stockholmsregionen, nu åstadkommit en lika grundlig som läsvärd översikt. Historieprofessor Östberg ger på lättflytande prosa en utmärkt exposé över Palmes politiska gärning - från åren som studentpolitiker, Erlanders "handsekreterare" och problemlösare, statssekreterare och statsråd på olika poster och fram till år 1969. Den andra delen tar upp perioden 1969 och fram till och med mordet på Olof Palme en kall februarinatt 1986.
Ett parti av unik styrka och stabilitet
Svensk socialdemokrati har sammantaget under 1900-talet haft blott sex partiordföranden och lika många statsministrar. Vanligtvis har det ena förtroendeuppdraget åtföljt det andra. Inte minst så är det ett mått på socialdemokratiska hegemoniska styrka i svensk politik under 1900-talet. Inget annat land i Norden eller demokratiska världen kan uppvisa en motsvarande politisk styrka och förtroendebärande förmåga. I praktiskt taget alla andra europeiska länder har partier däremot kommit och gått i regeringsställning. Så också - om än i mindre grad - andra skandinaviska länder. Lägg därtill att den socialdemokratiska särställningen sedan en tid tillbaka numera är bruten i såväl Norge som Danmark samt att den aldrig riktigt varit lika stark i Finland. Mycket talar också för att den i Danmark och i mindre grad i Norge heller inte låter sig återupprättas i en handvändning.
Däremot så - av opinionssiffror att döma - så förefaller svensk socialdemokrati åter, efter valförlusten 2006, på nytt vara tillbaka till nära nog traditionella väljarstödsnivåer på runt 42-43 procent. Och med goda utsikter att återvinna regeringsmakten i september 2010, förutsatt att nuvarande stora opinionsövertag står sig ytterligare ett par år.
I vilken grad Olof Palme som partiledare (1969-86) bidragit till att skapa denna stabilitet är inte helt enkelt att avgöra. Ostridigt är dock att han med sin förmåga att "läsa av" och vara i takt med tiden och sin lysande talekonst dock otvetydigt gav partiet en betydelsefull injektion av nytänkande och ideologisk nerv. Så mycket märkligare då att det dröjt ända till nu innan en "riktig" och genomarbetad Palmebiografi sett dagens ljus, undantaget då journalisten Björn Elmbrants biografi utgiven strax efter Palmes död.
En mera generell reflektion är att svensk socialdemokrati har haft en stark partiorganisation (så inte längre) i kombination med en enastående förmåga att vaska fram ledare som varit i takt med sin tid. Socialdemokratins ledare har från Branting, P A Hansson till Erlander har alla varit resultatet av ett lång och prövande kvalificeringsresa genom partiets olika instanser och organ - med början i ungdomsförbundet SSU, kommunala uppdrag, ledamotskap i riksdagen, utskottsarbete och slutligen så "mästarbrevet" som statsråd. Sedan har den bästa blivit partiordförande och statsminister. Men i praktiken har det dock bara varit när Olof Palme utsågs till partiledare 1969 som valet har varit helt givet. I alla andra fall har "upphöjelsen" till partiledare föregåtts av vånda och prövningar innan valet till slut har träffats. Så t ex när Tage Erlander tog över efter P A Hanssons plötsliga död, eller när Göran Persson tämligen överraskande blev ny s-partiledare efter Ingvar Carlsson 1996.
Med sin mycket genomarbetade och läsvärda biografi har professor Kjell Östberg inte bara lyckats åskådliggöra inte bara en mycket viktig svensk politikers verk och hans tid utan även förmått spegla den rörelse och politiska miljö i vilken Olof Palme verkade och så starkt kom att sätta sin prägel på. Politik är inte bara att vilja (som Palme ofta sa) utan minst lika mycket en kamp om den tidsanda som bestämmer vad vi kan och vårgar vilja.
Kanske inte så underligt då att det i Sverige just nu finns många som - i en tid när tidsandan svårläst och många ledande politiker inte heller riktigt vågar och heller vet vad de vill - åter visar en växande stor saknad och hunger efter en politiker av Olof Palmes lyskraft, mod och resning.
Det ska bli spännande att ta del av också den andra delen av Kjell Östbergs Palme-biografi nu i höst. En biografi som täcker in hela hans period som partiledare och statsminister. Då bör det indirekt också framgå att det ingalunda var några folkliga protestkrav som drev fram den nyliberala politiken efter Palmes död. Dagens skattesänkningar (mest till dem som redan har det allra bäst), höjningen av a-kassan, nedskärningarna i komvux och arbetsmarknadspolitiken m m är en önskelista som dikterats av "dom där uppe" och inte "dom där nere". Och hur viktigt det är med politiska ledare som både vågar och vill nåt, inte bara följer med som drivved.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
------
Kjell Östberg: "I takt med tiden. Olof Palme 1927–1969". Leopard förlag
Olof Palme och hans tid - en politiker som hade en förmåga som få att läsa av tidsandan
Olof Palme känns ännu 22 år efter hans död som en sällsynt stark och mångsidig nordisk politiker av ett snitt som ännu förmår locka och fascinera. Det beror inte bara på att han hade ett briljant intellekt utan också på att det i hans talekonst fanns ett ideologiskt uttryck som får dagens folkvalda att kännas som bleka kopior av ett lysande original. Men delvis beror det nog också på att personen och politikern Olof Palme så väl sammanfattar och sin gärning återspeglar en mer dynamisk politisk epok än vår egen nutid på 2 000-talet. Olof Palme var politikern som övergav den högreståndsmiljö han kom från och blev den svenska socialdemokratins givne ledare efter legendaren Tage Erlander.
En stor del av professor Kjell Östbergs välbehövliga Palmebiografi ägnas åt denna ovanliga uppväxt och bakgrund. Så ett med "rörelsen" hade Palme hunnit bli redan i slutet av 1960-talet att det inte utgjorde något som helst hinder för honom att inför och på s-partikongressen 1969 vara den helt självklara kronprinsen redo att väljas till ny s-ordförande efter Tage Erlander.
Men särskilt därefter beskrevs Olof Palme som statsminister på 1970- och 80-talen på högreståndsmiljöernas groggvarandor och politiskt högerradikala kretsar som en klassförrädare. Inte sällan i ordalag som än idag borde dra en skammens rodnad över en och annan kind på idag rätt ålderstigna män och kvinnor som inte heller känner sig riktigt hemma med att Fredrik Reinfeldt & co beskriver som som det "nya arbetarepartiet" och säger sig bland annat älska kollektivavtal och den svenska arbetsmarknadsmodellen. I dessa högreståndsmiljöer med gott om pengar och ringa tolerans för arbetarledare som likt Hjalmar Branting och Olof Palme "svikit sin klass" förblev Olof Palme en obegripligt starkt hatad politiker. Ända fram till sin våldsamma död en kall vinternatt år 1986.
Sedan blev det länge märkligt tyst om Olof Palme och hans gärning. Så tyst att det först på senare år åter börjat föras en viss diskussion kring hans person och den politiska linje som han stod för. Inte ens forskare har på allvar vågat eller kunnat ta i och närmare granska och värdera en av svensk politiks märkligaste och mest lysande politiker. Först nu har vi därför fått den första riktiga forskarbiografin om Olof Palme och hans tid som ledande svensk politiker med stor internationell lyskraft och förmåga att "läsa av" och fånga "tidsandan". Inte minst då i kritiken av det amerikanska Vietnam-kriget och den koloniala frigörelsen i bland annat södra Afrika. Just förmågan - inte sällan rent intuitiv - att "läsa av tiden" och förstå vad som borde sägas just i ett visst ögonblick var en av Olof Palmes storheter, ansåg professor Kjell Östberg i ett samtal nyligen i ABF-huset i Stockholm när hans bok presenterades.
När amerikavännen Palme år 1965 höll sitt berömda Gävletal, som fördömde USA:s krig i Vietnam, chockades Washington. Professor Östberg utreder noga de välvilliga intima kontakterna mellan det socialdemokratiska partiet och USA där Palme balanserar mellan å ena sidan den egna övertygelsen av solidaritet med utvecklingsländerna och forna koloniers självständighetssträvanden och å andra sidan lojalitet med supermakten USA. Han blev, med president Richard Nixons ord, ”that Swedish asshole”. Men socialdemokratin var också ett villigt bålverk mot kommunismen och relationerna normaliserades snart igen efter de frostiga Vietnamkritikåren.
Olof Palme hade redan som ung, internationellt verksam studentpolitiker varit en antikommunistisk kämpe på västs sida i kalla kriget. Östbergs stora scoop är att han tydligt kan visa hur Palmes studentorganisation finansierades av amerikanska CIA och hur han då snabbt blev en viktig kugge i bekämpandet av kommunismen i bland annat Östeuropa. Palmes exceptionella talang kom till och med att engagera utrikesminister Dean Acheson. Så viktig ansågs Olof Palme att Acheson förgäves försökte förmå honom att acceptera att bli den internationella studentrörelsens ordförande. Det skedde samtidigt som Palme som person blev allt mera radikal genom egna reseupplevelser och antikoloniala, självständighetsivrande stämningar som vann ökat stöd på olika håll i världen.
Just detta förde han sedan in i den svenska socialdemokratin under andra halvan av 60-talet och gjorde solidariteten med tredje världen förtryckta folk till en viktig del i den svenska folkhemsideologin.
I grunden var Olof Palme annars, menar professor Östberg, en politiker som huvudsakligen följde mittfåran i den svenska socialdemokratin. Men han gjorde det med ett språkbruk som ingen tidigare socialdemokratisk rikspolitiker. Exempelvis när han beskrev sig som demokratisk socialist i en slutdebatt i valrörelsen 1982 eller när han kunde säga att ”den demokratiska socialismen har aldrig tett sig mer nödvändig”. Något som professor Östberg lär återkomma till i sin andra del av sin Palme-biografi som utkommer redan till hösten. Sannolikt väl så spännande som det nu utkomna första bandet som täcker in perioden 1927-69.
Om denna Olof Palme-period fram till studenternas kårhusockupation 1969 har Kjell Östberg, professor i historia vid Södertörns högskola i Stockholmsregionen, nu åstadkommit en lika grundlig som läsvärd översikt. Historieprofessor Östberg ger på lättflytande prosa en utmärkt exposé över Palmes politiska gärning - från åren som studentpolitiker, Erlanders "handsekreterare" och problemlösare, statssekreterare och statsråd på olika poster och fram till år 1969. Den andra delen tar upp perioden 1969 och fram till och med mordet på Olof Palme en kall februarinatt 1986.
Ett parti av unik styrka och stabilitet
Svensk socialdemokrati har sammantaget under 1900-talet haft blott sex partiordföranden och lika många statsministrar. Vanligtvis har det ena förtroendeuppdraget åtföljt det andra. Inte minst så är det ett mått på socialdemokratiska hegemoniska styrka i svensk politik under 1900-talet. Inget annat land i Norden eller demokratiska världen kan uppvisa en motsvarande politisk styrka och förtroendebärande förmåga. I praktiskt taget alla andra europeiska länder har partier däremot kommit och gått i regeringsställning. Så också - om än i mindre grad - andra skandinaviska länder. Lägg därtill att den socialdemokratiska särställningen sedan en tid tillbaka numera är bruten i såväl Norge som Danmark samt att den aldrig riktigt varit lika stark i Finland. Mycket talar också för att den i Danmark och i mindre grad i Norge heller inte låter sig återupprättas i en handvändning.
Däremot så - av opinionssiffror att döma - så förefaller svensk socialdemokrati åter, efter valförlusten 2006, på nytt vara tillbaka till nära nog traditionella väljarstödsnivåer på runt 42-43 procent. Och med goda utsikter att återvinna regeringsmakten i september 2010, förutsatt att nuvarande stora opinionsövertag står sig ytterligare ett par år.
I vilken grad Olof Palme som partiledare (1969-86) bidragit till att skapa denna stabilitet är inte helt enkelt att avgöra. Ostridigt är dock att han med sin förmåga att "läsa av" och vara i takt med tiden och sin lysande talekonst dock otvetydigt gav partiet en betydelsefull injektion av nytänkande och ideologisk nerv. Så mycket märkligare då att det dröjt ända till nu innan en "riktig" och genomarbetad Palmebiografi sett dagens ljus, undantaget då journalisten Björn Elmbrants biografi utgiven strax efter Palmes död.
En mera generell reflektion är att svensk socialdemokrati har haft en stark partiorganisation (så inte längre) i kombination med en enastående förmåga att vaska fram ledare som varit i takt med sin tid. Socialdemokratins ledare har från Branting, P A Hansson till Erlander har alla varit resultatet av ett lång och prövande kvalificeringsresa genom partiets olika instanser och organ - med början i ungdomsförbundet SSU, kommunala uppdrag, ledamotskap i riksdagen, utskottsarbete och slutligen så "mästarbrevet" som statsråd. Sedan har den bästa blivit partiordförande och statsminister. Men i praktiken har det dock bara varit när Olof Palme utsågs till partiledare 1969 som valet har varit helt givet. I alla andra fall har "upphöjelsen" till partiledare föregåtts av vånda och prövningar innan valet till slut har träffats. Så t ex när Tage Erlander tog över efter P A Hanssons plötsliga död, eller när Göran Persson tämligen överraskande blev ny s-partiledare efter Ingvar Carlsson 1996.
Med sin mycket genomarbetade och läsvärda biografi har professor Kjell Östberg inte bara lyckats åskådliggöra inte bara en mycket viktig svensk politikers verk och hans tid utan även förmått spegla den rörelse och politiska miljö i vilken Olof Palme verkade och så starkt kom att sätta sin prägel på. Politik är inte bara att vilja (som Palme ofta sa) utan minst lika mycket en kamp om den tidsanda som bestämmer vad vi kan och vårgar vilja.
Kanske inte så underligt då att det i Sverige just nu finns många som - i en tid när tidsandan svårläst och många ledande politiker inte heller riktigt vågar och heller vet vad de vill - åter visar en växande stor saknad och hunger efter en politiker av Olof Palmes lyskraft, mod och resning.
Det ska bli spännande att ta del av också den andra delen av Kjell Östbergs Palme-biografi nu i höst. En biografi som täcker in hela hans period som partiledare och statsminister. Då bör det indirekt också framgå att det ingalunda var några folkliga protestkrav som drev fram den nyliberala politiken efter Palmes död. Dagens skattesänkningar (mest till dem som redan har det allra bäst), höjningen av a-kassan, nedskärningarna i komvux och arbetsmarknadspolitiken m m är en önskelista som dikterats av "dom där uppe" och inte "dom där nere". Och hur viktigt det är med politiska ledare som både vågar och vill nåt, inte bara följer med som drivved.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
------
Kjell Östberg: "I takt med tiden. Olof Palme 1927–1969". Leopard förlag
posted by rbjorkenwall at 10:09 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home