Svensk neutralitetspolitik och dess förändrade situation
Analys:
Sverige och neutralitetspolitiken och dess förändrade situation
Det är tankeväckande och ger perspektiv att just nu läsa professorn vid försvarshögskolans, Ove Brings, intressanta studie "Neutralitetens uppgång och fall" (Atlantis) i ett läge när det råder turbulens kring den usla svenska försvarsekonomin och när det visar sig att de påstått sovjetryska ubåtskränkningarna i Hårsfjärden utanför Nynäshamn i oktober 1982 troligen inte alls var några ubåtsfartyg utan motorljud som kom från en gammal svensk båt som heter Amalia. Svenska marinen spränger 44 sjunkbomber och fyra minor för att tvinga upp ubåten till ytan. Ingen ubåt hittades i oktober 1982.
Förutom den i Karlskrona sovjetryska, grundstötta U 137 i slutet av oktober 1981 så finns under dessa år ingen bevisad utländsk ubåtskränkning av svenskt territorium. Ändå var de första åren på 1980-talet en enda lång hysteriskt uppskruvad masspsykos där allmänheten såg och till försvaret rapporterade ubåtar, periskop och grodmän längs hela Östersjökusten.
Flera så kallade ubåtsskyddskommissioner tillsätts;1882 och 1995. Den senare underkänner 1995 den förras resultat. Carl Bildt blir rasande över detta. Men ingen lyckas riktigt bringa riktig klarhet i frågan.
Den förre socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson skriver i sin memoarbok "Så tänkte jag" 1999 att han för sin del inte är säker på att Sverige någonsin skulle ha pekat ut Sovjetunionen som ansvarig för den påstådda, misstänkta ubåten i Hårsfjärden i oktober 1982
Men nu tycks det nämligen - 26 år efter mediahaussen kring ubåtsjakten i Hårsfjärden - stå tämligen klart, enligt svenska Totalförsvarets forskningsinstituts, FOI:s, förnyade granskning av de bandade motorljuden från 1982, alltså det främsta tekniska beviset på påstådda sovjetryska undervattensfarkoster, nu har smulats sönder helt. Motorljudet kom snarare från en gammal svensk skuta i närheten än från någon sovjetrysk undervattensaktivitet i Hårsfjärden.
Men i den då pågående försvarsdebatten mellan socialdemokraterna i regeringsställning och oppositionen på 80-talet ledd av en synnerligen aktivistisk ung moderat i form av Carl Bildt (numera Sveriges utrikesminister) passade uppgifterna om sovjetryska ubåtskränkningar som hand i handske för Bildt och moderaterna. Den tidens moderater (men inte dagens!) ville ge försvaret mer pengar och Carl Bildt ser frågan som en möjlig språngbräda för sin fortsatta politiska karriär. I december 1990 påstår Carl Bildt att Sovjetunionen har organiserat ett "divisionsförband" som ska användas mot Sverige. Statsminister Bildt (1990-94) reser som statsminister år 1993 till Moskva och träffar president Boris Jeltsin. Bildt anklagar Sovjetunionen för ubåtskränkningarna, men Jeltsin förnekar detta.
I efterhand - med FOI:s rapport i maj 2008 och annat - står det också tämligen klart att det var just Carl Bildt som träffade den sovjetiske diplomaten som påstås ha sagt att ubåtskränkningarna inte var så mycket att bråka om. Här skulle onekligen Carl Bildt själv, om han nu vill det så här många år efteråt, skulle kunna hjälpa till att skingra dimmorna om det spel som då ägde rum. Och särskilt så då kring sin egen roll i sammanhanget. Men om han verkligen kommer att göra det - ja, det återstår att se.
Folkrättsexperten och professorn vid försvarshögskolan, Ove Bring, skriver, hur som helst, intressant och tankeväckande om säkerhetspolitieken och om hur vi lyckades stå utanför två stora världskrig. Inte sällan genom en listig dubbelhet i vårt svenska utrikespolitiska agerande. Sverige stod både utanför och var samtidigt med - när så behövdes och var nödvändigt. Bland annat genom en samlingsregerings dikterade eftergiftspolitik mot ett i början av 1940-talet till synes oövervinneligt nazidiktatorisk Tyskland.
Men, som Ove Bring skriver i sin säkerhetspolitiska studie, så förbiser kritiken av denna eftergiftspolitik ( bl a de tyska tågtransiteringarna genom Sverige) "ofta att Sverige bytte fot under 1943 och inledde en "eftergiftspolitik" mot demokratierna i väst".
Det är intressant och lärorikt att följa hur denna syn på utanförskapet förändrats över tid och numera - och sedan femtontalet år tillbaka - försatt Sverige i en situation där det inte längre finns något att stå utanför. Det måste ju finns åtminstone två olika läger om man ska kunna ställa sig mitt emellan, eller utanför båda. Efter det kalla krigets slut - med Berlinmurens fall och annat i slutet av 1980-talet - tvingades Sverige till sist bestämma oss. Mittemellanrollen, som Ove Bring skriver, övergavs för en europeisk identitet.
Vi, liksom Finland och andra, gick med som medlemmar i EU. Och blev en del av en större gemenskap. På gott och på ont. En gemenskap som gett Sverige och övriga Norden en arena för gemensam, sameuropeisk miljöpolitik, visst gemensamt säkerhetspolitiskt samarbete men också t ex EG-domar - som Lavaldomen i dec. 2007 - som riskerar att öppna för låglönedumpning och upplevs som reella hot mot den hävdvunna svenska och nordiska kollektivavtalsmodellen. Det pågår just nu. Vart detta "ömsom vin, ömsom vatten"-samarbetet i det långa loppet tar vägen återstår att se
Men hur som helst är det inte någon felinvesterad tid att ägna sig åt att läsa professor Ove Brings bok "Neutralitetens uppgång och fall – eller den gemensamma säkerhetens historia". För den skull behöver man ju inte hålla med om precis allt som professor Bring skriver i sin bok.
Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
PS. Turbulensen just nu kring svenska försvaret skjuter fram ett antal relevanta frågor på sin spets. Hur ska det svenska försvaret se ut och vilka mål ska vi ha för det? Socialdemokraterna borde nu snabbt få fram en försvarspolitik värd namnet. De besparingar som görs just nu är till synes huvudlösa - om inte syftet är att göra Sverige så NATO-beroende, vilket jag tror man är ute efter från en del håll. Och därmed bakvägen - med så här långt mycket begränsat svenskt folkligt stöd - vill försöka måste föras in Sverige i Nato-klubben. Men rimligen borde man nu börja hanteras från en helt annan ända - nämligen med frågan: Hur ser den framtida hotbilden ut och vad måste vi räkna med att kunna försvara? När den frågan besvarats så blir nästa fråga: Vad behöver vi för att klara den uppgiften? Först när det är besvarat kan vi börja prata pengar och organisation.
Sverige och neutralitetspolitiken och dess förändrade situation
Det är tankeväckande och ger perspektiv att just nu läsa professorn vid försvarshögskolans, Ove Brings, intressanta studie "Neutralitetens uppgång och fall" (Atlantis) i ett läge när det råder turbulens kring den usla svenska försvarsekonomin och när det visar sig att de påstått sovjetryska ubåtskränkningarna i Hårsfjärden utanför Nynäshamn i oktober 1982 troligen inte alls var några ubåtsfartyg utan motorljud som kom från en gammal svensk båt som heter Amalia. Svenska marinen spränger 44 sjunkbomber och fyra minor för att tvinga upp ubåten till ytan. Ingen ubåt hittades i oktober 1982.
Förutom den i Karlskrona sovjetryska, grundstötta U 137 i slutet av oktober 1981 så finns under dessa år ingen bevisad utländsk ubåtskränkning av svenskt territorium. Ändå var de första åren på 1980-talet en enda lång hysteriskt uppskruvad masspsykos där allmänheten såg och till försvaret rapporterade ubåtar, periskop och grodmän längs hela Östersjökusten.
Flera så kallade ubåtsskyddskommissioner tillsätts;1882 och 1995. Den senare underkänner 1995 den förras resultat. Carl Bildt blir rasande över detta. Men ingen lyckas riktigt bringa riktig klarhet i frågan.
Den förre socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson skriver i sin memoarbok "Så tänkte jag" 1999 att han för sin del inte är säker på att Sverige någonsin skulle ha pekat ut Sovjetunionen som ansvarig för den påstådda, misstänkta ubåten i Hårsfjärden i oktober 1982
Men nu tycks det nämligen - 26 år efter mediahaussen kring ubåtsjakten i Hårsfjärden - stå tämligen klart, enligt svenska Totalförsvarets forskningsinstituts, FOI:s, förnyade granskning av de bandade motorljuden från 1982, alltså det främsta tekniska beviset på påstådda sovjetryska undervattensfarkoster, nu har smulats sönder helt. Motorljudet kom snarare från en gammal svensk skuta i närheten än från någon sovjetrysk undervattensaktivitet i Hårsfjärden.
Men i den då pågående försvarsdebatten mellan socialdemokraterna i regeringsställning och oppositionen på 80-talet ledd av en synnerligen aktivistisk ung moderat i form av Carl Bildt (numera Sveriges utrikesminister) passade uppgifterna om sovjetryska ubåtskränkningar som hand i handske för Bildt och moderaterna. Den tidens moderater (men inte dagens!) ville ge försvaret mer pengar och Carl Bildt ser frågan som en möjlig språngbräda för sin fortsatta politiska karriär. I december 1990 påstår Carl Bildt att Sovjetunionen har organiserat ett "divisionsförband" som ska användas mot Sverige. Statsminister Bildt (1990-94) reser som statsminister år 1993 till Moskva och träffar president Boris Jeltsin. Bildt anklagar Sovjetunionen för ubåtskränkningarna, men Jeltsin förnekar detta.
I efterhand - med FOI:s rapport i maj 2008 och annat - står det också tämligen klart att det var just Carl Bildt som träffade den sovjetiske diplomaten som påstås ha sagt att ubåtskränkningarna inte var så mycket att bråka om. Här skulle onekligen Carl Bildt själv, om han nu vill det så här många år efteråt, skulle kunna hjälpa till att skingra dimmorna om det spel som då ägde rum. Och särskilt så då kring sin egen roll i sammanhanget. Men om han verkligen kommer att göra det - ja, det återstår att se.
Folkrättsexperten och professorn vid försvarshögskolan, Ove Bring, skriver, hur som helst, intressant och tankeväckande om säkerhetspolitieken och om hur vi lyckades stå utanför två stora världskrig. Inte sällan genom en listig dubbelhet i vårt svenska utrikespolitiska agerande. Sverige stod både utanför och var samtidigt med - när så behövdes och var nödvändigt. Bland annat genom en samlingsregerings dikterade eftergiftspolitik mot ett i början av 1940-talet till synes oövervinneligt nazidiktatorisk Tyskland.
Men, som Ove Bring skriver i sin säkerhetspolitiska studie, så förbiser kritiken av denna eftergiftspolitik ( bl a de tyska tågtransiteringarna genom Sverige) "ofta att Sverige bytte fot under 1943 och inledde en "eftergiftspolitik" mot demokratierna i väst".
Det är intressant och lärorikt att följa hur denna syn på utanförskapet förändrats över tid och numera - och sedan femtontalet år tillbaka - försatt Sverige i en situation där det inte längre finns något att stå utanför. Det måste ju finns åtminstone två olika läger om man ska kunna ställa sig mitt emellan, eller utanför båda. Efter det kalla krigets slut - med Berlinmurens fall och annat i slutet av 1980-talet - tvingades Sverige till sist bestämma oss. Mittemellanrollen, som Ove Bring skriver, övergavs för en europeisk identitet.
Vi, liksom Finland och andra, gick med som medlemmar i EU. Och blev en del av en större gemenskap. På gott och på ont. En gemenskap som gett Sverige och övriga Norden en arena för gemensam, sameuropeisk miljöpolitik, visst gemensamt säkerhetspolitiskt samarbete men också t ex EG-domar - som Lavaldomen i dec. 2007 - som riskerar att öppna för låglönedumpning och upplevs som reella hot mot den hävdvunna svenska och nordiska kollektivavtalsmodellen. Det pågår just nu. Vart detta "ömsom vin, ömsom vatten"-samarbetet i det långa loppet tar vägen återstår att se
Men hur som helst är det inte någon felinvesterad tid att ägna sig åt att läsa professor Ove Brings bok "Neutralitetens uppgång och fall – eller den gemensamma säkerhetens historia". För den skull behöver man ju inte hålla med om precis allt som professor Bring skriver i sin bok.
Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
PS. Turbulensen just nu kring svenska försvaret skjuter fram ett antal relevanta frågor på sin spets. Hur ska det svenska försvaret se ut och vilka mål ska vi ha för det? Socialdemokraterna borde nu snabbt få fram en försvarspolitik värd namnet. De besparingar som görs just nu är till synes huvudlösa - om inte syftet är att göra Sverige så NATO-beroende, vilket jag tror man är ute efter från en del håll. Och därmed bakvägen - med så här långt mycket begränsat svenskt folkligt stöd - vill försöka måste föras in Sverige i Nato-klubben. Men rimligen borde man nu börja hanteras från en helt annan ända - nämligen med frågan: Hur ser den framtida hotbilden ut och vad måste vi räkna med att kunna försvara? När den frågan besvarats så blir nästa fråga: Vad behöver vi för att klara den uppgiften? Först när det är besvarat kan vi börja prata pengar och organisation.
posted by rbjorkenwall at 5:09 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home