Vaxholmskonflikten går fackets väg i EU:s rättsliga process

Analys
Svenska facken går segrande ur Vaxholmskonflikten i EU:s rättsliga prövning av konflikten

Fackets agerande i den infekterade Vaxholmskonflikten strider inte mot EU:s fria rörlighet, enligt förslaget från generaladvokaten på EU:s domstol.

EU-domstolens generaladvokat lämnade på förmiddagen den 23 maj sitt förslag till dom i EG-domstolen senare i år i den infekterade Vaxholmskonflikten (den lettiska byggfirmans skolbygge). Både LO:s advokater, Svenskt Näringsliv och den lettiska regeringen har väntat med spänning på det här beskedet från generaladvokaten.

Det var i november 2004 som de svenska facken med Byggnads i spetsen valde att blockera det lettiska företaget Lavals dotterbolags ombyggnad av en skola i Vaxholm. Blockaden skedde sedan det lettiska byggföretaget sagt nej till att teckna kollektivavtal med Byggnads.

Frågan landade i januari 2007 i EU:s domstol, EG-domstolen. Generaladvokatens förslag är vägledande men inte bindande för domstolen kommande ställningstagande. Kärnfrågan har varit om fackets blockad skulle kunna vara ett hinder mot den fria rörligheten inom EU eller inte. Det anser alltså generaladvokaten nu i sitt förhandsbesked att den inte är. Han går därmed på samma linje som svensk fackföreningsrörelse.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) säger i en kommentar att regeringen kommer att avvakta EG-domstolens slutgiltiga dom i målet och vill inte kommentera generaladvokatens yttrande.

Uppenbart är dock att facket nu av allt att döma går vinnande ur den principiellt så viktiga Vaxholmsstriden. Svenska kollektivavtal ska gälla för jobb som utförs i Sverige. Inte några utländska, mindre förmånliga varianter som t ex det lettiska byggföretaget Laval försökte köra med.

Det skulle förvåna om inte också EG-domstolen senare i år går på samma linje som generaladvokaten nu gör i sin vägledande redogörelse om konflikten.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Sålt är sålt och går inte så lätt att återställa - om offentlig sjukvård

Observerat och analyserat
Sålt är sålt - när det gäller sjukhus eller statliga företag

Den ofta så spännande och bitske dokumentärfilmaren Michael Moore befinner sig på filmfestivalen i fashionabla franska riveärastaden Cannes. Moores nya film "Sicko" handlar om sjukvården och försäkringssystemet i USA. En hel del - 50 miljoner amerikaner - saknar sjukförsäkring. De får usel vård. Men filmen handlar också om hur de som har sjukförsäkringar luras av försäkringsbolagen.

Moore går nu till attack mot Sveriges regering. "Jag blir oerhört ledsen när jag hör att man säljer ut sjukvården. Allt som är bra med allmän sjukvård hade sitt upphov i Skandinavien", säger Moore till TT Spektra. Men Moore är väl inget sanningsvittne, säger kanske somliga. Nåja, för det mesta prickar han rätt i sina politiskt vassa dokumentärer. Och här har han tyvärr fullständigt rätt.

I de avslutande valdebatterna i höstas lovade valets vinnare, Fredrik Reinfeldt, dyrt och heligt att inga akutsjukhus skulle säljas. När stopplagen skulle upphöra frågade sig många varför det gjordes, när Reinfeldt nu ändå lovat att inte sälja. Men redan nu låter det annorlunda. Reinfeldt undantar i dag bara Akademiska sjukhuset i Uppsala och Karolinskas två sjukhus i Stockholm. I Västerås planerar de borgerliga att med miljöpartiets stöd sälja sjukhuset i gurkstaden.

Miljöpartisterna grunnar där som bäst på hur man ska ställa sig till kravet på en folkomröstning som redan fått starkt stöd.

Många fler än Moore kommer att bli ledsna och förbannade över det som nu är på väg att ske. Och tyvärr är det inte riktigt så lätt som han tror att man kan ändra på det genom att rösta bort det nuvarande politiska styret.

Ett sålt sjukhus är sålt. Det låter sig tyvärr inte så lätt återskapas i offentlig, allmän regi. I sammanhang som dessa är "återställare" i praktiken knappast möjliga att genomföra. Sålt är sålt. Vare sig det nu handlar om sjukhus eller statliga företag.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Snart fler än center-Hörnlund som tar bladet från munnen och säger som det är?

Observerat
Blir det fler än Börje Hörnlund som tar bladet från munnen och säger som det är?

Somliga av oss har lite smått börjat undra och fråga om det inte nu snart kommer någon centerpartist av den hederliga gamla stammen som tar bladet från munnen och upphäver sin röst mot den systematiska högervridning som Maud Olofsson och hennes små och lydiga underhuggare till ideologiska "förnyare" utsatt partiet för. Den 21 maj kom så den första tydliga motreaktionen. Det var den förre arbetsmarknadsministern 1991-1994 Börje Hörnlund (c) som slog till på DN Debatt och sopade i farten banan med hela regeringens orättfärdiga politik. "Blind och okänslig för hur verkligheten ser ut utanför Stockholmsregionen", som han skriver. Men udden var riktad mot Maud och Hörnlund är "riktigt orolig" för sitt parti som övergett de fattiga och glesbygden.

Kan det här månne vara början på något mer - och på lite sikt öppna dammluckorna för "Mådan" och hennes till höger om moderaterna idépolitiska linje i ett en gång så hederligt och schyst mittenparti?
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

En lyxreform även för solkustsvenskar i Spanien

Observerat och analyseras
En fördelningspolitiskt mycket tveksam reform för de redan välmående i samhället

Åt dem som har skola varda givet. Eller ge åt kejsaren vad kejsaren tillhör. Båda uttrycken duger utmärkt för att beskriva den borgerliga alliansregeringens politik. och exemplet med de subventionerade hushållstjänsterna som införs första juli i år. Samma sak kan sägas om deras förändringar av fastighetsskatten och en del annat. Det handlar om jobben, säger de borgerliga i sin genomskinligt klena motivering. Och förvisso kan det vara värt att överväga att göra tjänster relativt billigare. Men måste man göra det så att de rika blir rikare och svåra gränsdragningsproblem uppstår? Knappast. Rimligen inte. Halva priset för städning tack vare en skatterabatt. Det låter kanske inte helt orimligt i en värld där svartstädning är vanligare än vad många vill tro.

Den som städar svart har inget kollektivavtal och inget skydd mot arbetsskador, ingen pension och ingen trygghet. Så visst finns anledning att fundera över hur fler ska få en bättre fungerande trygghet också för sådana jobb.

Välbeställda gynnas
Kärnfrågan är dock om en kostnad på 1,3 miljarder (för "städsubventionen"), som faktiskt skulle räcka till ungefär 4000 anställda i äldreomsorgen, ändå inte kunde användas bättre och klokare till annat. Sannolikt och rimligen. När detta systemet dessutom av alliansregeringen utformas så att ett enskilt hushåll får dra av hela 50 000 kronor per år, så ser vi att de välbeställda har chans att utnyttja systemet på ett sätt som vore otänkbart för de flesta och mera normala hushåll. Lyxprofilen riktad i sina praktiska konsekvenser till de redan välbeställda på alla andra skattebetalares bekostnad är här uppenbar.

När systemet presenterades i mars, av "bäverkvinnan", näringsminister Maud Olofsson (c), så sade hon visserligen att hon hade föredragit en check från staten till alla hushåll. Men en sådan hade i så fall bara räckt till en städcheck på 185 kronor per år för alla. Det gör det å andra sidan desto lättare att inse att det system som istället införs gynnar ett fåtal hushåll. Och det är inte de som redan innan den här lyxsubventionen saknar egna medel att betala med. Annars kunde kanske landets pensionärer ha fått en sådan check i stället? Exempelvis alla över 75 år att köpa lite fotvård eller fixarhjälp för.

Uppseendeväckande med denna i sina praktiska konsekvenser rena lyxreformen är att rabatten också ska gälla även hushållstjänster som utförs i en svensks utlandsbostad, så länge den ligger inom EU. Vet ni det? Jo, det är sant. Det kan gälla saker som skoputsning, stryk och tvätt, gardinsuppsättning och grillning exempelvis vid spanska solkusten. Smaka på det! Vad vill man uppnå genom att subventionera denna lyxkonsumtion?

Vaffor gör di då på detta viset? Sannolikt för att alliansregeringen - när de nu valt att sjösätta denna märkliga "reform" - valt att ge en svensk skatterabatterad subvention även för jobb i utlandet för att man vill undvika en möjlig konflikt med EU:s regelverk. Ett regelverk som utgår ifrån att vi i möjligaste mån ska bortse från nationsgränserna. Sannolikt har Reinfeldt, Borg, Olofsson & Co för att slippa eventuell kritik från EU redan från början sett till att skatterabatten fungerar på samma sätt oavsett var i EU man bor. Sverige och Medelhavsländerna gör därmed detsamma.

Men exemplet åskådliggör onekligen vilken typ av hushåll som gynnas av denna ”reform” - nämligen rikemansfolket. Åt dem som har skall nu ännu mera varda givet.

Robert Björkenwall, frilansjournalist

Långbänken med presstödet

Observerat om
långbänken med presstödet och den uteblivna partiöverläggningen

I november 2006 lovade en hårt pressad kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) att bjuda in till partiöverläggningar om presstödet. Detta sedan hennes företrädare Cecilia Stegö Chilò under sina fåtaliga dagar på kulturdepartementet sett till att riksdagens tidigare presstödsbeslut desavouerats genom att hänvisa till ett telefonsamtal från en EU-byråkrat.
Sedan i höstas har kulturdepartementet haft överläggningar med EU-kommissionen, men mycket mer än så har inte hänt.

Och helt klart är att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ännu inte har kallat till några partiöverläggningar om presstödet som hon lovat.

Det börjar bli dags nu, kulturminister. Det handlar om mångfalden i medielandskapet, men också om tusentals jobb. Men det kanske inte är så viktigt för det presstödsfientliga "nya" moderaterna och kulturministern? Detta trots att det snart gått ett år sedan desavoueringen av av det breda, blocköverskridande riksdagsbeslutet om presstödet från ifjol försommar. Hon kanske helst vill glömma bort löftet om partiöverläggningarna om presstödet?
ROBERT BJÖRKENWALL; robert.bjorken@telia.com

Mycket snack och lite verkstad när regeringen hanterar rehabfrågorna

Det är mycket tal om rehabilitering av långtidssjuka så att de tidigt ska kunna återgå till arbete, när Fredrik Reinfeldt är ute och pratar om den s k arbetslinjen. Men verkligheten ser helt annorlunda ut än statsministerns i bästa fall fromma förhoppningar. Mycket snack men nästan ingen verkstad.

LO och Svenskt Näringsliv har som en följd av bland annat den höga sjukfrånvaron kommit överens om att ta det gemensamma ansvar för företagshälsovården, som staten efterlyst.

Men när det var fråga om att staten skulle bidra med sin del, så schabblades hela frågan bort av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Den hamnade, som rätt mycket annat, i den reinfeldtska alliansregeringens långbänk.

Det är mycket skrik och lite ull som kärringen sade när hon klippte grisen.
ROBERT BJÖRKENWALL

Tony Blairs eftermäle grumlas av Irakkriget

Analys
Tony Blairs eftermäle grumlas av Irakkriget

Nästan exakt på tioårsdagen efter Labours stora valtriumf i Storbritannien som bröt den mångåriga, konservativa dominansen meddelar Tony Blair i sin valkrets Sedgefield i nordöstra England att han avgår som ledare för brittiska arbetarepartiet.

Han kommer den 27 juni att lämna som premiärminister. Det var ett väntat besked. Han har förberett sin avgång i flera månader. Helst hade han naturligtvis velat avgå efter en politisk triumf. Kanske hoppas han att hans medlingsinsats på Nordirland som nu krönts med framgång för att åstadkomma en ny samarbetsregering mellan fienderna unionisterna (protestanter) och katolska IRA sedan decennier tillbaka ska bli det bestående intrycket. Om nu freden håller är nog bäst att tillägga.

Men glädjen att ett mångårigt fredsarbete burit frukt grumlades av det svidande nederlaget för Labour i de brittiska lokalvalen. Det var en historisk förlust för Labour att tappa makten i sitt normalt starkaste fäste Skottland. Om så bara med ett futtigt mandat - och det till det skottska nationalistpartiet. Inte till sin traditionella motståndare - högerpartiet Tory.

Det allmänna omdömet - efter senaste regionvalet och Blairs besked i Sedgefield - gör dock att det just nu nederlagstippade Labours opinionsmässiga uppförsbacke ännu lite tuffare inför det kommande parlamentsvalet någon gång 2009-2010. Ska Blairs tippade efterträdare finansminister, skotten Gordon Brown hinna ha chansen att växa in i partiledarrollen fram till valet, så hastar det nu med personskiftet.

Men Brown får det nog inte så lätt att fylla ut Blairs kostym. Han saknar mycket av Tonya Blairs intuitiva politiska talang. Han har långt ifrån samma karisma och kan inte jämföras på samma dag som retorisk begåvning. Och ändå är inte Gordon Brown en dålig talare utan bättre än de flesta - och med stor empati för social rättvisa och minskade klassklyftor i det fortfarande så klassorättvisa Storbritannien. Det kan också förväntas att han nu som kommande partiledare och premiärminister vrider Labours kurs något åt vänster och starkare än Blair betonar den inrikespolitiska agendan för att nu ta igen förlorad opinionsmark. Bäst för hans och Labours del vore också om han rätt snart kunde avveckla det brittiska truppernas engagemang i USA:s irakiska krigsäventyr. Men förmår och kan Gordon Brown det?

Blair var som 43-åring den yngste premiärministern i Storbritannien sedan 1912. Inte minst Irak-kriget har gjort att den länge så ungdomliga Tony Blair har slitits ner av sina hjärtproblem och tidens tand och blivit rejält maläten. Tony Blair är helt enkelt politiskt förbrukad. Han var därför redan i fjol på Labour-kongressen tvungen att lova partifolket att han skulle avgå inom ett år. Nu blir det lite snabbare än så.

Med Tony Blairs avgång är en av de vackraste karriärerna i brittiskt politiskt liv nu över, trots att han bara är 54 år gammal. Tidsmässigt kan den jämföras med Churchills och Thatchers perioder vid makten. Och inom Labour är Tony Blair den kanske den ojämförligt främste - i nivå med den omhuldade Clemenet Attle. Han ledde partiet till tre om än två knappare segrar i rad i parlamentsvalen, vilket knappast någon mäktat med i modern tid.

Den sista segern i parlamentsvalet år 2005 skedde dock med ett nödrop. Han borde med rätta ha en historisk plats. Detta bland annat därför att han skapade en ny politisk situation med ett tidsandan mera anpassat arbetareparti - fjärran ifrån den omoderna gamla Labour som ofta i praktiken fjärrstyrdes av fackbossarna med deras blockröster. Blair i par med sin kompanjon och ständiga kronpris Gordon Brown skapade New Labour och det blev en förebild för europeiska partier både till höger och vänster.

Men så finns också annat som fläckar ner och grumlar hans eftermäle. Främst då därför att Blair kommit att så hårt förknippas med sin stora entusiasm för men bland brittiska folket det så djupt impopulära kriget i Irak. Ändå har Blair aldrig sviktat i sin orubbliga lojalitet med USA:s president George W Bush, vilket han också kritiserats allt hårdare för. I skämtteckningarna de senaste åren framställdes han som Bushs pudel och knähund. Det är bilden av övergreppen på irakiska fångar (Abu Ghraib och annat), de osanna krigsmotivet om Iraks s k massförstörelsevapen och det långvariga smusslandet med sanningen om krigets mörkaste sidor som hårt klibbat fast vid inte bara Bushs utan också Tony Blairs person.

I detta avseende påminner Tony Blair inte så lite om en av sina företrädare Harold Wilson, premiärminister från Labour som på 1960-talets andra hälft aldrig förmådde distanserade sig från USA:s smutsiga krig i Vietnam. Wilson var och förblev en lika lojal försvarare av den inrikespolitiskt förnuftiga men krigspolitiskt och i utrikessammanhang rätt misslyckade presidenten Lyndon B Johnson som Tony Blair har varit av den envisa men rätt misslyckade "terroristkrigaren" George Walket Bush i 2000-talets USA.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Statliga nålpengar i stället för rejäl stimulans till bredbandes utbyggnad

Analys
Bara statliga nålpengar för att stimulera bredbandsutbyggnaden

Sverige har tyvärr halkat efter i bredbandsutvecklingen under de senaste åren. Statliga Post- och Telestyrelsen, PTS, föreslår därför i en rapport till regeringen en rad åtgärder för hur vi ska kunna "återta en tätposition som IT-nation" och uppnå riksdagens mål om bredband för alla.

Bland annat mot den bakgrunden konstaterar PTS att det är "orimligt att anta att enbart kommersiella krafter är tillräckliga för att målet med bredband åt alla skall kunna uppnås senast 2010". Därför föreslår PTS blygsamma drygt 500 miljoner i statligt stöd för vidare utbyggnad av bredbandsnätet. Hittills har den reinfeldtska högeralliansregeringen anslagit utmanande ynka två miljoner kronor för att landets länsstyrelser skall "verka för" ökad samförläggning av nya elkablar med kompletterande optisk fiber för bredband (höghastighets-internet).

I ett pressmeddelande den 22 februari 2007 konstaterade infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) att "en väl utbyggd IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet är en förutsättning för företagsamhet och fungerande vardag i alla delar av landet". Det är lätt att hålla med, men en symbolisk summa på två miljoner gör knappast någon nytta. Det är nålpengar och närmast ett hån att ta till så stora ord och erbjuda så lite i konkreta insatser för att förverkliga tanken på bredband åt alla i alla delar av landet.

För att ta vara på århundradets bredbandschans krävs att regeringen och infrastrukturminister Åsa Torstensson lyssnar på den ansvariga myndigheten PTS och snabbt avsätter tillräckliga resurser i stället för de utmanande nålpengar som nu har anslagits.

Bredband för alla är och förblir en bra samlande devis för den som vill att hela Sverige ska leva och inte bara högtrycksregioner och universitetsorter.

Men i Reinfeldts, Littorins och Borgs Sverige är det väl kanske mera önskvärt att arbetslösa tar lågavlönade tjänstehjonsjobb i hemmen (via pigavdrag) eller jobbflyttar till Irland än att de ges chansen hemmavid att med hjälp av ny teknik - höghastighetsinternet via bredband - kunna distansstudera vid universitet och högskolor, etablera nya småföretag, få tillgång till avancerad telemedicin eller sköta kvalificerad och smart upplagd marknadsföring av nya och växande besöksnäringsföretag via internet!? Också på orter som ligger en bra bit från det "coola livet" i jetsetsens och bratsens Stureplan i Stockholm.

Betänk också hur mycket av gruvjobben på LKAB i malmfälten som redan sköts med hjälp av joysticks och datorer. Och ännu mer kommer det att bli - där som på andra håll inom stål- och skogsindustrin och annan basindustri. Så jacka upp tempot i bredbandsutbyggnaden om vi ska kunna hålla jämn takt med de främsta i världen.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Bratsens Stureplan, CUF och det "coola" livet på en räkmacka

Observerat
Bratsens Stureplan, CUF och det "coola" livet

"Stureplanscentern" har, som bekant, blivit benämningen på de unga centerpartister i Stockholm som fallit för Timbros nyliberala idéer. CUF-ordföranden och riksdagsmannen sedan valet Fredrick Federley har blivit en av Timbros främsta banérförare med förslag om platt skatt, attacker mot facket och krav på sämre anställningstrygghet för ungdomar och att salladsbarer och andra restauranger helst ska drivas utan kollektivavtal.

I en färsk enkät avslöjar nu nyliberale CUF-aren Fredrik Federley att han inte bara rökt hasch utan också snortat kokain på efterfester. Ja, föredrar man att bygga sitt politiska nätverk runt bratsens Stureplan och krogarna där så ingår väl både det ena och andra i förtäringen därstädes. Också "koks" och annat som kan verka "häftigt och coolt" - och lika olagligt som korkat ohälsosamt. Inte sällan parat med djupt förakt för det arbetande småfolket som gillar kollektivavtal, en schyst a-kassa och solidariskt skattefinansierade socialförsäkringar.

Krögarna i Kalmar - och polisen - har väl rustat sig för den nyliberala rusningen till restaurangerna runt Larmkorget när CUF-arna håller förbundsstämma i Kalmar under Kristi himmelfärdsveckan?

Den som vill lära sig mer om Stureplans-bratsen kan kolla in den utmärkta filmen "Darling" på bio eller läsa deckaren "Snabba cash" av den begåvade affärs- och brottmålsjuristern Jens Lapidus. Repliken i Darling på arbetsförmedlingen från en plötsligt arbetslösa Östermalms-bruden om det är väl Östermalm på frågan om vilken a-kassa hon tillhör är obetalbar. Ingen koll alls där inte när det "fina" jobbet plötsligt är slut och alla stålarna har runnit iväg mellan fingarna på krogarna och de fina fiken runt Stureplan.
Robert Björkenwall, frilansjournalist
robert.bjorken@telia.com

Ett nytt jobb för statsministern - men de reser många frågor

Analyserat
En statsminister har fått nytt jobb - men är det så bra?

Göran Persson, nyligen avgången statsminister, har fått nytt jobb.Men ska folket jubla? Han ska bli PR-konsult. Uppenbarligen med uppdrag att med hjälp av sitt enorma kontaktnät och stora kunskaper om hur beredningsprocessen fungerar i regeringskansliet kommer tveklöst att vara till stor fördel för hans och konsultfirman JKL:s olika uppdragsgivare i näringslivet. En och annan kanske rent av hör hemma i kategorin hugade köpare av statliga företag - Telia, SBAB, Vin & Sprit etc. - som nu står på den reinfeldtska högeralliansens utförsäljningslista? Är detta oetiskt eller acceptabelt? Sannolikt helt klart på gränsen och möjligen också över gränsen - lite beroende på vad Göran Persson personligen kommer att göra - för det etiskt acceptabla.

Riskerar det att skada socialdemokraterna? Svaret på den frågan måste nog blir ett rätt klart ja. Otvetydligt. Miljöpartiets Peter Eriksson och flera andra var också tidigt ute med sin befogat hårda kritik. Han menar att Persson urholkar politikens integritet, och jämförde med hur den tidigare näringsministern Björn Rosengren gick till Stenbeckssfären, och att Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder ”sålde sina tjänster” till gas- och oljeindustrin med klara ryska kopplingar.

Givetvis kan och måste man ha en hyfsat klar linje när sådant här bedöms. De som tidigare kritiserat Carl Bildt för hans kopplingar till Lundin Petroleum (och Daifur i Sudan), ryska Gazprom och amerikanska Legg Maison för möjliga jävssituationer och kritiserat Tysklands tidigare förbundskansler Gerhard Schröder bör rimligen tycka att Göran Persson nu också gör fel. En inte obetydlig orsak till dessa "karensfria" övergångar är rimligen pengar, rent av en viss girighet. Mycket vill ha mer. Gärna bli lite förmögen - som t ex Carl Bildt har blivit och Gerhard Schröder i Tyskland är på väg att bli. Sannolikt och rimligen är det vad nu också Göran Persson drivs av - pengar, trots goda pensioner från tidigare förtroendeuppdrag som kommunalråd i Katrineholm, riksdagsledamot samt finans- och statsminister under många år.

Kunde han inte valt något förståndigare än moderatstämplade JKL? Och måste det går så fort? Bara några få månader efter avgången. Ingen karens där inte. Den här historien är lika solkig som sorglig.

Lärorikt i sammanhanget är att gå tillbaka till Göran Perssons eget avslutande tal på s-kongressen i mars månad i år. Så här sa han om sitt blivande skrå: "Jag tror på teknik. Jag tror på vetenskap. Jag tror på det rationella tänkandet. Jag tror att väldigt mycket av den teknik som behövs för att lösa de storamiljöproblemen har vi redan i dag, eller har inom räckhåll. Men den kommer inte ut, och varför?"

Och så till vad han säger i samma tal om sitt nya skrå, PR-konsultbranschens lobbyister: "Jo, därför att de starka krafter som står för den gamla tekniken bestämmer fortfarande dagordningen. Det är så. Lobbyisterna arbetar inte för det nya.Lobbyisterna arbetar för det gamla. Framtidens lösningar har inga lobbyister. Det är gårdagens lösningar som har lobbyisterna. Framtidens lösningar -de bärs av övertygade människor som har ideal och värderingar. Värderingar som bygger på att vi ska lämna över något till dem som kommer efter än det viärvde. Och då krävs det politik."

Jo, jo. Nu är han själv där. Börjar i augusti med att "kränga" gårdagens lösningar som lobbyist. Om man ska ta honom själv på orden.

Det kan nog vara klokt för socialdemokratin - om den vill ha en hyfsat god chans i nästa val - att nu snabbt börja distansera sig från det Göran Persson och lägga ut en ny politisk kurs. Att han var ett sänke i valet i september i fjol är en sak. För det var han. Risken finns att han nu också kan sänka och skada det socialdemokratiska partiet också under den närmast överblickbara tiden - om ledande personer inte har förstånd att i tid värna om partiets trovärdighet och politiska legitimitet. Just nu är tyvärr partiets varumärke något nerskolkat och moralen heller inte den allra bästa i rörelsen.

Goda opinionssiffror - i mycket ett resultat av missnöjde med högeralliansens politik - kan dock vara ett bedrägligt rus som snabbare än man anar kan ge sur eftersmak och lite baksmälla om partiet inte rätt förstår att hantera sina "utmaningar". Och en gammal partiledares ogenomtänkta agerande. Varför orkade han inte ens vänta ett år innan han tog det där jobbet? Eller exempelvis ännu hellre t ex blivit styrelseordförande i KF?
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Moderaternas jobbpolitik - lånegods från Finland med klena effekter

Det mesta av moderaternas så kallade jobbpolitik har Reinfeldts högerallians uppenbarligen hämtat som lånegods från Finland. Där har man tillämpat jobbavdraget med sänkt skatt på inkomster samtidigt som ersättningarna i a-kassan och sjukförsäkringen sänkts redan i snart tio år.

Man trodde att generösa ersättningar i socialförsäkringssystemen var en viktig orsak till arbetslösheten och stramade upp dem. Nu har dessa insatser utvärderats av Markus Jäntti, professor i nationalekonomi vid Åbo akademi och hans slutsats är att effekten av de här åtgärderna på sysselsättningen har varit i stort sett helt obefintliga.

Det som däremot hänt är att klyftan mellan rika och fattiga hushåll har ökat hela tiden liksom barnfattigdomen. 70 procent av de ökade inkomstskillnaderna kan hänföras till nedskärningarna.

Skattesänkningen har förvisso ökat tillväxten. Jobben hade emellertid blivit ännu flera om regeringen hade sänkt skatten mindre och istället sett till att fler människor fått jobb i den offentliga sektorn, är forskarnas slutsats. Skatteavdraget för hushållsnära tjänster har också prövats en tid i Finland, men sysselsättningseffekten har varit ganska blygsam. 1 000 nya jobb i städbranschen, har man kommit fram till. Jag har själv fått "dragningar" om det här på såväl finska finansministeriet som av en forskare på finska arbetsministeriet som bekräftar att effekterna ligger i det här häradet.

Med tanke på den stora finansiella insatsen från samhället som det handlat om är det ett utomordentligt dåligt utfall. Dyra subventioner för mycket få jobb.

1 000 jobb och många bara på deltid är något helt annat än de fantasisiffror som Maud Olofsson (c) och Göran Hägglund (kd) strött omkring sig i sina försök att rättfärdiggöra dessa otidsenliga pigjobb.

Kanske dags för Reinfeldt & Co att lära att det gäller att kolla närmare innan idéer kopieras från annat håll.
Robert Björkenwall

Reproräntan och halva Bo Lundgrens vallöfte från 2002 nu genomfört inom ett halvår

Halva Bo Lundgrens skattesänkningslöfte från 2002 genomförd redan efter ett halvår av Reinfeldt och Borg

Det låg nära till hands att Riksbanken i Sverige vid sitt penningpolitiska möte torsdagen den 3 maj skulle ha kunnat besluta om att höja reproräntan en kvarts procent-enhet. Men beskedet fredagen den 4 maj blev ändå, decimerade som direktionen var efter två förtida avgångar, att lämna den oförändrad till nästa penningpolitiska möte i juni. Visserligen trodde Dagens Industris "skuggdirektion" med ett antal ledande ekonomer - "räntehöken" Jan Häggström i Handelsbanken m fl - att saken redan nu var biff.

Men någon höjning av reproräntan blev det alltså inte nu. Trots att inte bara börstidningen DI:s analys utan också regeringen själv i sin ekonomiska vårpropositions finansplan själv "beställt" en betydligt högre räntebana än Riksbankens tidigare ställt i utsikt i sin ränteprognos. Men det som inte blev av den 3 maj lär nog komma i juni i stället, efter den 21 maj, då två nya ledamöter i direktionen träder in för de två gamla som lämnat Riksbankens direktion i förtid. Men varför gör di på detta viset? Höjer reproräntan redan nu till sommaren.

Jo, förklaringen är naturligtvis den reinfeldtska högerregeringens alla skattesänkningar mitt i brinnande högkonjunktur. Efterfrågan har blåsts på samtidigt som arbetskraftsbristen och flaskhalsproblemen blir allt mer påtaglig i vissa branscher. Och när sedan inte heller regeringen vill satsa på att ge arbetslösa utbildning för att få bort flaskhalsarna är de ekonomiska sambanden självklara. Priser och löner riskerar dra iväg, inflationsbrasan tar sig och Riksbanken tvingas kyla av den överhettade ekonomin med höjningar av sin styrränta. Detta får sedan genomslag i form av bland annat ett dyrare boende (högre bolån) och dyrare billån etc.

På ett drygt halvår har regeringen Reinfeldt sänkt skatterna med gigantiska 65 miljarder - halva det belopp som Bo Lundgren gick till val och förlorade stort på i valet 2002. Enligt beräkningar som Riksdagens utredningstjänst, RUT, gjort så går hälften av regeringens pengaregn till den tiondel av befolkningen som redan har de högsta inkomsterna. De 220 000 rikaste personerna i Sverige får i snitt 2 000 kronor mer i plånboken varje månad enbart genom att förmögenhetsskatten slopas. Lägg där till att inkomstskatten sänks, och att fastighetsskatten görs om. Samtidigt så har de höjt a-kasseavgiften, och fackföreningsavgiften slopas, och trafikförsäkringen kommer att höjas. För de rika som får mer i plånboken är det inget problem.

Klyftorna i samhället ökar undan för undan när Reinfeldt & Co i rask takt är på väg mot det nyliberala "drömsamhälle" med "platt skatt" som predikas av Timbrohögerns lobbyister.

Det är så långt ifrån den ansvarstagande profil den moderatledda alliansen visade upp i valrörelsen som man kan komma. Men det var då det - innan valet. Då gällde det att inte vara alltför tydlig med sina egentliga avsikter. Nu är ett regeringsvardag - för Reinfeldt & Co.

Men det är inte bara oansvarigt utan i grunden också en djupt orättvis politik de nu driver på i rask takt. Fördelningspolitiken slås sönder och samman när förmögenhetsskatten, fastighetsskatten och troligtvis också värnskatten avskaffas. Vinnare är de med höga inkomster och stora tillgångar. Förlorare är främst sjuka, arbetslösa och gamla som får betala kalaset, men också helt vanliga löntagare.

Men på ett sätt skadar det dock inte att skiljelinjerna mellan vänster och höger nu har blivit tydligare sedan den 17 september 2006. Konflikten mellan sänkta skatter och lägre ersättningsnivåer å ena sidan och satsningar på exempelvis arbetsmarknadspolitiken och välfärden å den andra är klassisk. Den blir också tydliggjord i den ekonomiska motion (budetalternativ) som socialdemokraterna presenterade deklarationsonsdagen den 2 maj som svar på regeringens orättfärdiga politik.

Från socialdemokratins sida handlar det om att fördubbla den kvalificerade arbetsmarknadsutbildningen och att ge arbetslösa ungdomar utbildning, praktik och stöd i sitt jobbsökande i stället för att stänga in dem 30 timmar i veckan på en nedrustad arbetsförmedling med enda uppdrag att söka jobb. Här finns en förstärkning av psykiatrin åren 2007-2010 med en miljard mer än vad regeringen vill satsa. Men också en särskild biståndssatsning med öronmärkta pengar till de allra fattigaste i södra Afrika.

Visst gör politik skillnad. Skattesänkningar till de bäst bemedlade eller satsningar på dem som har det svårt både hemma och utomlands - arbetslösa, psykiskt sjuka och världens allra fattigaste. Ibland blir det väldigt tydligt, det har det blivit våren 2007. Men hindrar inte, trots just nu goda opinionssiffror, att socialdemokraterna måste bli ännu bättre på att berätta varför den egna politiken är bra mycket bättre än den sittande högerregeringens gynna de rika och redan välmående i samhället. Allt enligt den calvinistiska, religiösa devisen: till dem som har skola varda givet.

En devis som i grunden styr Reinfeldt-regeringens agerande i Sverige sedan den fick makten i i september 2006.
ROBERT BJÖRKENWALL, robert.bjorken@telia.com
frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko, tidigare sakkunnig i
regeringskansliet m m

En kraftfull manifestation jag ännu minns - från Kiruna 1969

En kraftfull manifestation jag ännu minns och dess följdverkningar
- från gruvstrejkens Kiruna 1969/70

Jag kommer ännu ihåg den där dagen en liten bit in mörka december månad år 1969 i Kiruna. Det var en tyst och kraftfull manifestation. Det enda som hördes var den kalla och torra snön som knarrade under våra skor där vi - jag med min strejkande pappa - gick i demonstrationståget. Många med skyltar som "Vi är inga maskiner" (en samlande strejkparoll) och annat liknande.

Gruvarbetarna hade sedan ett i raden av många, öppna strejkmöten i Kirunas vackra stadshus. Jag följde med min pappa och lyssnade. Det var inledningen till den 57 dagar långa gruvstrejken vid LKAB-gruvorna i Kiruna, Malmberget och Svappavaara för bättre löner och arbetsvillkor. I grunden handlade det om de 5 000 strejkande gruvarbetarnas kamp för människovärde och humanare villkor i jobbet.En av ledamöterna i strejkkommitten, den hårdföre Elof Luspa, manade gruvarbetarna till enighet och kamp med orden "Kämpa kamrater ty motståndaren är välorganiserad. Enade vi stå - söndrade vi falla". Luspa tillhörde de hårdföra i strejkkommittén som till slut hamnade bland minoriteten när man efter 57 dagars strejk den 3 februari 1970 beslutade återgå i arbete och inleda förhandlingar med arbetsgivaresidan inom gruvföretaget LKAB.

Andra röster i samma stejkkommitté jag minns var vpk-aren och den till slut också för återgång i jobb röstande Thure Rantatalo, sedemera ombudsman i klassiska Gruv 12:an, de resonabla socialdemokraterna Harry Holmlund och strejkkommittén presstalesman Hilding "Hilla" Lindström och folkpartisten Atle Lans och några till. Ingen av de nu vid namn nämnda är sedan många år längre i livet.

Gruvarbetarnas - och andras - kamp på arbetsplatserna ledde inte bara till bättre avtal och höjda löner. Tillsammans med den våg av radikalisering som svepte över hela världen, där många unga och en retoriskt skicklig Olof Palme engagerade sig mot USA:s krig i Vietnam, skapades ett nytt och reformradikalare samhällsklimat.

En rad arbetsrättsliga reformer genomfördes sedan under Olof Palmes tid som statsminister under 1970-talets första hälft. De handlade bland annat om det stärkta lagstadgade skyddet för fackliga förtroendemännens ställning, anställningsskyddet, lagen om anställningsskydd (LAS), rätten till ökad information, utvidgad förhandlingsrätt och tolkningsföreträde i medbestämmandelagen (MBL), studieledighetslagen, arbetsmiljölagen, lagen om styrelserepresentation för de anställda i bolagsstyrelser m m.

Och min pappa - och många andra - fick gruvpension vid 60 års ålder och kunde, som min far efter nästan 39 år i frontjobb i den idag rekordlönsamma LKAB-gruvan. Min far fick - som många andra - lite drygt 20 goda år som först gruv- och sedan som vanlig folk- och ATP-pensionär innan livet tog slut. För min socialdemokratiska pappas del i Stockholm den 12 december 2006, nära nog samma decemberdag som när jag knallade med min far i de strejkandes led i december 1969.

Så visst kom den första riktigt kraftfulla demonstration som gjorde djupt intryck i min då unga person att få betydelse också i ett vidare sammanhang. Det blev början på en långvarig process på en humanisering av arbeslivets villkor med många och viktiga arbetsmarknadslagar, bättre kollektivavtal och mera jämställda partsrelationer mellan arbetsgivare, löntagare och deras fackliga organisationer. Och visioner om "det goda arbetet" som tyvärr sedan försvann i 1990-talets ekonomiska kris, den växande arbetslöshetens och krissanerande politik. Sorgligt nog också den så uppskattade delpensionen, stödet till den företagsanknutna företagshälsovården, anpassningsgrupperna och arbetsplatsinriktad rehab och annat liknande som många nog önskar sig åter. Ännu idag.

Men som år 2007 med en Reinfeldt-ledd högerregerings orättfärdiga och klassklyfteökande politik näpperligen inte heller finns med på deras i huvudsak rätt arbetsgivarepartiska politiska agenda de kommande åren fram till nästa riksdagsval i september 2010. Tidsandan nu är alls inte lika optimistisk och positiv som den var i skiftet 1969/70, trots att svensk ekonomi går som tåget och de svenska statsfinanserna - innan urgröpningen nu börjat ta fart - är lika goda som under de bästa Gunnar Sträng-åren.
ROBERT BJÖRKENWALL
rober.bjorken@telia.com ; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Peter Birro och 1 maj

Såg Peter Birro-pjäsen "Arbetarklassens sista hjältar" på 1 maj-kvällen. För mig var de andra gången. Ssåg den tidigare på Dramten redan för ett år sedan. Suveräna skådespelarprestationer av Börje Ahlstedt och Micke Persbrant som en prostatacancersjuk, målande far och en loser till son. Runtom väggarna står oljemålningarna av konstnärens skurtant till arbetarmorsa. Hon som har ”skurat honom rakt in i den svenska konsthistorien”, som den misslyckade sonen säger till sin pappa. Förtätat och med Fred Åkerströms suveräna "Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag" som avslutning på pjäsen.

Mikael Persbrandt var fullkomligt sann, och hemsk, som losern Benny som lämnade sin lille son ensam hemma för att gå ut och supa, och när han kom hem hittade det förtvivlade, nedkissade barnet som är ”tvungen att söka tröst hos sin egen bödel”.

Vilken bra replik i Birro-pjäsen där Benny, ”med sin osvikliga känsla för tajmning”, råkar knacka på just när konstnärspappan ska ta livet av sig. Som farsan i Börje Ahlstedts suveränt spelade målarfarsa undslipper sig...Du kan ge Ahlstedt vilka roller som helst - han levererar alltid. Suveränt. Lång dags färd mot natt, Kung Lear eller huvudrollen i en Peter Birro-pjäs.

Birros dialoger håller inte sällan världsklass...Vassa, träffande.

En bra avslutning på första maj med en något tam och lite för "snäll" LO-bas Wanja Lundby-Wedin i talarstolen tidigare på dagen på Norra Bantorget i Stockholm. Med överraskande lite folk, mindre än det borde...Dåliga mikrofoner gjorde också att hörbarheten vara ibland rent dålig
Robert Björkenwall (070-578 61 95)

PS. Efter Birro-pjäsen kollade jag lite på en annan suverän - Aki Kaurismäkis mäktiga film "Mannen utan minne". En kanonrulle i alla avseenden. Också den har jag sett ett par gånger tidigare...