Tony Blairs eftermäle grumlas av Irakkriget
Analys
Tony Blairs eftermäle grumlas av Irakkriget
Nästan exakt på tioårsdagen efter Labours stora valtriumf i Storbritannien som bröt den mångåriga, konservativa dominansen meddelar Tony Blair i sin valkrets Sedgefield i nordöstra England att han avgår som ledare för brittiska arbetarepartiet.
Han kommer den 27 juni att lämna som premiärminister. Det var ett väntat besked. Han har förberett sin avgång i flera månader. Helst hade han naturligtvis velat avgå efter en politisk triumf. Kanske hoppas han att hans medlingsinsats på Nordirland som nu krönts med framgång för att åstadkomma en ny samarbetsregering mellan fienderna unionisterna (protestanter) och katolska IRA sedan decennier tillbaka ska bli det bestående intrycket. Om nu freden håller är nog bäst att tillägga.
Men glädjen att ett mångårigt fredsarbete burit frukt grumlades av det svidande nederlaget för Labour i de brittiska lokalvalen. Det var en historisk förlust för Labour att tappa makten i sitt normalt starkaste fäste Skottland. Om så bara med ett futtigt mandat - och det till det skottska nationalistpartiet. Inte till sin traditionella motståndare - högerpartiet Tory.
Det allmänna omdömet - efter senaste regionvalet och Blairs besked i Sedgefield - gör dock att det just nu nederlagstippade Labours opinionsmässiga uppförsbacke ännu lite tuffare inför det kommande parlamentsvalet någon gång 2009-2010. Ska Blairs tippade efterträdare finansminister, skotten Gordon Brown hinna ha chansen att växa in i partiledarrollen fram till valet, så hastar det nu med personskiftet.
Men Brown får det nog inte så lätt att fylla ut Blairs kostym. Han saknar mycket av Tonya Blairs intuitiva politiska talang. Han har långt ifrån samma karisma och kan inte jämföras på samma dag som retorisk begåvning. Och ändå är inte Gordon Brown en dålig talare utan bättre än de flesta - och med stor empati för social rättvisa och minskade klassklyftor i det fortfarande så klassorättvisa Storbritannien. Det kan också förväntas att han nu som kommande partiledare och premiärminister vrider Labours kurs något åt vänster och starkare än Blair betonar den inrikespolitiska agendan för att nu ta igen förlorad opinionsmark. Bäst för hans och Labours del vore också om han rätt snart kunde avveckla det brittiska truppernas engagemang i USA:s irakiska krigsäventyr. Men förmår och kan Gordon Brown det?
Blair var som 43-åring den yngste premiärministern i Storbritannien sedan 1912. Inte minst Irak-kriget har gjort att den länge så ungdomliga Tony Blair har slitits ner av sina hjärtproblem och tidens tand och blivit rejält maläten. Tony Blair är helt enkelt politiskt förbrukad. Han var därför redan i fjol på Labour-kongressen tvungen att lova partifolket att han skulle avgå inom ett år. Nu blir det lite snabbare än så.
Med Tony Blairs avgång är en av de vackraste karriärerna i brittiskt politiskt liv nu över, trots att han bara är 54 år gammal. Tidsmässigt kan den jämföras med Churchills och Thatchers perioder vid makten. Och inom Labour är Tony Blair den kanske den ojämförligt främste - i nivå med den omhuldade Clemenet Attle. Han ledde partiet till tre om än två knappare segrar i rad i parlamentsvalen, vilket knappast någon mäktat med i modern tid.
Den sista segern i parlamentsvalet år 2005 skedde dock med ett nödrop. Han borde med rätta ha en historisk plats. Detta bland annat därför att han skapade en ny politisk situation med ett tidsandan mera anpassat arbetareparti - fjärran ifrån den omoderna gamla Labour som ofta i praktiken fjärrstyrdes av fackbossarna med deras blockröster. Blair i par med sin kompanjon och ständiga kronpris Gordon Brown skapade New Labour och det blev en förebild för europeiska partier både till höger och vänster.
Men så finns också annat som fläckar ner och grumlar hans eftermäle. Främst då därför att Blair kommit att så hårt förknippas med sin stora entusiasm för men bland brittiska folket det så djupt impopulära kriget i Irak. Ändå har Blair aldrig sviktat i sin orubbliga lojalitet med USA:s president George W Bush, vilket han också kritiserats allt hårdare för. I skämtteckningarna de senaste åren framställdes han som Bushs pudel och knähund. Det är bilden av övergreppen på irakiska fångar (Abu Ghraib och annat), de osanna krigsmotivet om Iraks s k massförstörelsevapen och det långvariga smusslandet med sanningen om krigets mörkaste sidor som hårt klibbat fast vid inte bara Bushs utan också Tony Blairs person.
I detta avseende påminner Tony Blair inte så lite om en av sina företrädare Harold Wilson, premiärminister från Labour som på 1960-talets andra hälft aldrig förmådde distanserade sig från USA:s smutsiga krig i Vietnam. Wilson var och förblev en lika lojal försvarare av den inrikespolitiskt förnuftiga men krigspolitiskt och i utrikessammanhang rätt misslyckade presidenten Lyndon B Johnson som Tony Blair har varit av den envisa men rätt misslyckade "terroristkrigaren" George Walket Bush i 2000-talets USA.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
Tony Blairs eftermäle grumlas av Irakkriget
Nästan exakt på tioårsdagen efter Labours stora valtriumf i Storbritannien som bröt den mångåriga, konservativa dominansen meddelar Tony Blair i sin valkrets Sedgefield i nordöstra England att han avgår som ledare för brittiska arbetarepartiet.
Han kommer den 27 juni att lämna som premiärminister. Det var ett väntat besked. Han har förberett sin avgång i flera månader. Helst hade han naturligtvis velat avgå efter en politisk triumf. Kanske hoppas han att hans medlingsinsats på Nordirland som nu krönts med framgång för att åstadkomma en ny samarbetsregering mellan fienderna unionisterna (protestanter) och katolska IRA sedan decennier tillbaka ska bli det bestående intrycket. Om nu freden håller är nog bäst att tillägga.
Men glädjen att ett mångårigt fredsarbete burit frukt grumlades av det svidande nederlaget för Labour i de brittiska lokalvalen. Det var en historisk förlust för Labour att tappa makten i sitt normalt starkaste fäste Skottland. Om så bara med ett futtigt mandat - och det till det skottska nationalistpartiet. Inte till sin traditionella motståndare - högerpartiet Tory.
Det allmänna omdömet - efter senaste regionvalet och Blairs besked i Sedgefield - gör dock att det just nu nederlagstippade Labours opinionsmässiga uppförsbacke ännu lite tuffare inför det kommande parlamentsvalet någon gång 2009-2010. Ska Blairs tippade efterträdare finansminister, skotten Gordon Brown hinna ha chansen att växa in i partiledarrollen fram till valet, så hastar det nu med personskiftet.
Men Brown får det nog inte så lätt att fylla ut Blairs kostym. Han saknar mycket av Tonya Blairs intuitiva politiska talang. Han har långt ifrån samma karisma och kan inte jämföras på samma dag som retorisk begåvning. Och ändå är inte Gordon Brown en dålig talare utan bättre än de flesta - och med stor empati för social rättvisa och minskade klassklyftor i det fortfarande så klassorättvisa Storbritannien. Det kan också förväntas att han nu som kommande partiledare och premiärminister vrider Labours kurs något åt vänster och starkare än Blair betonar den inrikespolitiska agendan för att nu ta igen förlorad opinionsmark. Bäst för hans och Labours del vore också om han rätt snart kunde avveckla det brittiska truppernas engagemang i USA:s irakiska krigsäventyr. Men förmår och kan Gordon Brown det?
Blair var som 43-åring den yngste premiärministern i Storbritannien sedan 1912. Inte minst Irak-kriget har gjort att den länge så ungdomliga Tony Blair har slitits ner av sina hjärtproblem och tidens tand och blivit rejält maläten. Tony Blair är helt enkelt politiskt förbrukad. Han var därför redan i fjol på Labour-kongressen tvungen att lova partifolket att han skulle avgå inom ett år. Nu blir det lite snabbare än så.
Med Tony Blairs avgång är en av de vackraste karriärerna i brittiskt politiskt liv nu över, trots att han bara är 54 år gammal. Tidsmässigt kan den jämföras med Churchills och Thatchers perioder vid makten. Och inom Labour är Tony Blair den kanske den ojämförligt främste - i nivå med den omhuldade Clemenet Attle. Han ledde partiet till tre om än två knappare segrar i rad i parlamentsvalen, vilket knappast någon mäktat med i modern tid.
Den sista segern i parlamentsvalet år 2005 skedde dock med ett nödrop. Han borde med rätta ha en historisk plats. Detta bland annat därför att han skapade en ny politisk situation med ett tidsandan mera anpassat arbetareparti - fjärran ifrån den omoderna gamla Labour som ofta i praktiken fjärrstyrdes av fackbossarna med deras blockröster. Blair i par med sin kompanjon och ständiga kronpris Gordon Brown skapade New Labour och det blev en förebild för europeiska partier både till höger och vänster.
Men så finns också annat som fläckar ner och grumlar hans eftermäle. Främst då därför att Blair kommit att så hårt förknippas med sin stora entusiasm för men bland brittiska folket det så djupt impopulära kriget i Irak. Ändå har Blair aldrig sviktat i sin orubbliga lojalitet med USA:s president George W Bush, vilket han också kritiserats allt hårdare för. I skämtteckningarna de senaste åren framställdes han som Bushs pudel och knähund. Det är bilden av övergreppen på irakiska fångar (Abu Ghraib och annat), de osanna krigsmotivet om Iraks s k massförstörelsevapen och det långvariga smusslandet med sanningen om krigets mörkaste sidor som hårt klibbat fast vid inte bara Bushs utan också Tony Blairs person.
I detta avseende påminner Tony Blair inte så lite om en av sina företrädare Harold Wilson, premiärminister från Labour som på 1960-talets andra hälft aldrig förmådde distanserade sig från USA:s smutsiga krig i Vietnam. Wilson var och förblev en lika lojal försvarare av den inrikespolitiskt förnuftiga men krigspolitiskt och i utrikessammanhang rätt misslyckade presidenten Lyndon B Johnson som Tony Blair har varit av den envisa men rätt misslyckade "terroristkrigaren" George Walket Bush i 2000-talets USA.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 12:59 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home