En kraftfull manifestation jag ännu minns - från Kiruna 1969
En kraftfull manifestation jag ännu minns och dess följdverkningar
- från gruvstrejkens Kiruna 1969/70
Jag kommer ännu ihåg den där dagen en liten bit in mörka december månad år 1969 i Kiruna. Det var en tyst och kraftfull manifestation. Det enda som hördes var den kalla och torra snön som knarrade under våra skor där vi - jag med min strejkande pappa - gick i demonstrationståget. Många med skyltar som "Vi är inga maskiner" (en samlande strejkparoll) och annat liknande.
Gruvarbetarna hade sedan ett i raden av många, öppna strejkmöten i Kirunas vackra stadshus. Jag följde med min pappa och lyssnade. Det var inledningen till den 57 dagar långa gruvstrejken vid LKAB-gruvorna i Kiruna, Malmberget och Svappavaara för bättre löner och arbetsvillkor. I grunden handlade det om de 5 000 strejkande gruvarbetarnas kamp för människovärde och humanare villkor i jobbet.En av ledamöterna i strejkkommitten, den hårdföre Elof Luspa, manade gruvarbetarna till enighet och kamp med orden "Kämpa kamrater ty motståndaren är välorganiserad. Enade vi stå - söndrade vi falla". Luspa tillhörde de hårdföra i strejkkommittén som till slut hamnade bland minoriteten när man efter 57 dagars strejk den 3 februari 1970 beslutade återgå i arbete och inleda förhandlingar med arbetsgivaresidan inom gruvföretaget LKAB.
Andra röster i samma stejkkommitté jag minns var vpk-aren och den till slut också för återgång i jobb röstande Thure Rantatalo, sedemera ombudsman i klassiska Gruv 12:an, de resonabla socialdemokraterna Harry Holmlund och strejkkommittén presstalesman Hilding "Hilla" Lindström och folkpartisten Atle Lans och några till. Ingen av de nu vid namn nämnda är sedan många år längre i livet.
Gruvarbetarnas - och andras - kamp på arbetsplatserna ledde inte bara till bättre avtal och höjda löner. Tillsammans med den våg av radikalisering som svepte över hela världen, där många unga och en retoriskt skicklig Olof Palme engagerade sig mot USA:s krig i Vietnam, skapades ett nytt och reformradikalare samhällsklimat.
En rad arbetsrättsliga reformer genomfördes sedan under Olof Palmes tid som statsminister under 1970-talets första hälft. De handlade bland annat om det stärkta lagstadgade skyddet för fackliga förtroendemännens ställning, anställningsskyddet, lagen om anställningsskydd (LAS), rätten till ökad information, utvidgad förhandlingsrätt och tolkningsföreträde i medbestämmandelagen (MBL), studieledighetslagen, arbetsmiljölagen, lagen om styrelserepresentation för de anställda i bolagsstyrelser m m.
Och min pappa - och många andra - fick gruvpension vid 60 års ålder och kunde, som min far efter nästan 39 år i frontjobb i den idag rekordlönsamma LKAB-gruvan. Min far fick - som många andra - lite drygt 20 goda år som först gruv- och sedan som vanlig folk- och ATP-pensionär innan livet tog slut. För min socialdemokratiska pappas del i Stockholm den 12 december 2006, nära nog samma decemberdag som när jag knallade med min far i de strejkandes led i december 1969.
Så visst kom den första riktigt kraftfulla demonstration som gjorde djupt intryck i min då unga person att få betydelse också i ett vidare sammanhang. Det blev början på en långvarig process på en humanisering av arbeslivets villkor med många och viktiga arbetsmarknadslagar, bättre kollektivavtal och mera jämställda partsrelationer mellan arbetsgivare, löntagare och deras fackliga organisationer. Och visioner om "det goda arbetet" som tyvärr sedan försvann i 1990-talets ekonomiska kris, den växande arbetslöshetens och krissanerande politik. Sorgligt nog också den så uppskattade delpensionen, stödet till den företagsanknutna företagshälsovården, anpassningsgrupperna och arbetsplatsinriktad rehab och annat liknande som många nog önskar sig åter. Ännu idag.
Men som år 2007 med en Reinfeldt-ledd högerregerings orättfärdiga och klassklyfteökande politik näpperligen inte heller finns med på deras i huvudsak rätt arbetsgivarepartiska politiska agenda de kommande åren fram till nästa riksdagsval i september 2010. Tidsandan nu är alls inte lika optimistisk och positiv som den var i skiftet 1969/70, trots att svensk ekonomi går som tåget och de svenska statsfinanserna - innan urgröpningen nu börjat ta fart - är lika goda som under de bästa Gunnar Sträng-åren.
ROBERT BJÖRKENWALL
rober.bjorken@telia.com ; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
- från gruvstrejkens Kiruna 1969/70
Jag kommer ännu ihåg den där dagen en liten bit in mörka december månad år 1969 i Kiruna. Det var en tyst och kraftfull manifestation. Det enda som hördes var den kalla och torra snön som knarrade under våra skor där vi - jag med min strejkande pappa - gick i demonstrationståget. Många med skyltar som "Vi är inga maskiner" (en samlande strejkparoll) och annat liknande.
Gruvarbetarna hade sedan ett i raden av många, öppna strejkmöten i Kirunas vackra stadshus. Jag följde med min pappa och lyssnade. Det var inledningen till den 57 dagar långa gruvstrejken vid LKAB-gruvorna i Kiruna, Malmberget och Svappavaara för bättre löner och arbetsvillkor. I grunden handlade det om de 5 000 strejkande gruvarbetarnas kamp för människovärde och humanare villkor i jobbet.En av ledamöterna i strejkkommitten, den hårdföre Elof Luspa, manade gruvarbetarna till enighet och kamp med orden "Kämpa kamrater ty motståndaren är välorganiserad. Enade vi stå - söndrade vi falla". Luspa tillhörde de hårdföra i strejkkommittén som till slut hamnade bland minoriteten när man efter 57 dagars strejk den 3 februari 1970 beslutade återgå i arbete och inleda förhandlingar med arbetsgivaresidan inom gruvföretaget LKAB.
Andra röster i samma stejkkommitté jag minns var vpk-aren och den till slut också för återgång i jobb röstande Thure Rantatalo, sedemera ombudsman i klassiska Gruv 12:an, de resonabla socialdemokraterna Harry Holmlund och strejkkommittén presstalesman Hilding "Hilla" Lindström och folkpartisten Atle Lans och några till. Ingen av de nu vid namn nämnda är sedan många år längre i livet.
Gruvarbetarnas - och andras - kamp på arbetsplatserna ledde inte bara till bättre avtal och höjda löner. Tillsammans med den våg av radikalisering som svepte över hela världen, där många unga och en retoriskt skicklig Olof Palme engagerade sig mot USA:s krig i Vietnam, skapades ett nytt och reformradikalare samhällsklimat.
En rad arbetsrättsliga reformer genomfördes sedan under Olof Palmes tid som statsminister under 1970-talets första hälft. De handlade bland annat om det stärkta lagstadgade skyddet för fackliga förtroendemännens ställning, anställningsskyddet, lagen om anställningsskydd (LAS), rätten till ökad information, utvidgad förhandlingsrätt och tolkningsföreträde i medbestämmandelagen (MBL), studieledighetslagen, arbetsmiljölagen, lagen om styrelserepresentation för de anställda i bolagsstyrelser m m.
Och min pappa - och många andra - fick gruvpension vid 60 års ålder och kunde, som min far efter nästan 39 år i frontjobb i den idag rekordlönsamma LKAB-gruvan. Min far fick - som många andra - lite drygt 20 goda år som först gruv- och sedan som vanlig folk- och ATP-pensionär innan livet tog slut. För min socialdemokratiska pappas del i Stockholm den 12 december 2006, nära nog samma decemberdag som när jag knallade med min far i de strejkandes led i december 1969.
Så visst kom den första riktigt kraftfulla demonstration som gjorde djupt intryck i min då unga person att få betydelse också i ett vidare sammanhang. Det blev början på en långvarig process på en humanisering av arbeslivets villkor med många och viktiga arbetsmarknadslagar, bättre kollektivavtal och mera jämställda partsrelationer mellan arbetsgivare, löntagare och deras fackliga organisationer. Och visioner om "det goda arbetet" som tyvärr sedan försvann i 1990-talets ekonomiska kris, den växande arbetslöshetens och krissanerande politik. Sorgligt nog också den så uppskattade delpensionen, stödet till den företagsanknutna företagshälsovården, anpassningsgrupperna och arbetsplatsinriktad rehab och annat liknande som många nog önskar sig åter. Ännu idag.
Men som år 2007 med en Reinfeldt-ledd högerregerings orättfärdiga och klassklyfteökande politik näpperligen inte heller finns med på deras i huvudsak rätt arbetsgivarepartiska politiska agenda de kommande åren fram till nästa riksdagsval i september 2010. Tidsandan nu är alls inte lika optimistisk och positiv som den var i skiftet 1969/70, trots att svensk ekonomi går som tåget och de svenska statsfinanserna - innan urgröpningen nu börjat ta fart - är lika goda som under de bästa Gunnar Sträng-åren.
ROBERT BJÖRKENWALL
rober.bjorken@telia.com ; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 1:49 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home