Järnvägen kommer tyvärr att fortsätta fungera illa

(Införd i bl a Dagbladet 5 januari 2011 m fl)

Observerat om järnvägen kommer att fortsätta att fungera illa så länge nuvarande kortsiktighet tillåts råda

Under ett helt politiskt liv har Ulf Adelsohn fajtats för marknadsanpassning och privatiseringar. Som M-ledare 1981-86 gick han i bräschen för nyliberalismens intåg i Sverige.

Men på ålderns höst verkar Adelsohn ha kommit på andra (läs bättre) tankar.

I radio-Ekot den 27 december tycker Adelsohn, numera ordförande för SJ, att det blivit för mycket splittring, uppstyckning och bolagisering på järnvägsmarknaden i Sverige.

"Det gamla SJ är uppdelat i åtta delar, nio till och med kan man säga, och då blir det väldigt, väldigt svårt och tungt", suckar Adelsohn i radiointervjun.

I stället efterlyser den gamle högerledaren - högst rimligt - mer statlig styrning och samordning för att komma till rätta med den senaste tidens tågkaos.

Han vill att regeringen tillsätter en utredning för att se över det splittrade ansvaret och dessutom ser över vilka investeringar som krävs för att järnvägen ska fungera.

Det är inte en dag för tidigt att nu även SJs styrelseordförande och f d m-ledare Ulf Adelsohn nu till slut också han kommit till insikt om att avreglering, bolagisering och privatisering inte är lösningen på allt.

Särskilt inte på så komplexa ting som järnvägstrafik och infrastrukturen kring detta system. Men föga överraskande verkar Adelsohn inte ha något alls att hämta hos sina moderatkompisar i regeringskansliet;

pikant nog så ingår även hans fru i den kretsen som en synnerligen nyliberal kulturminister.

Nya infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) - f d hotelldirektören från Södertälje - fortsätter att hålla fast vid den nyliberala läroboken och en avreglerad tågtrafik.

Det är illa, mycket illa. Kaoset på järnvägarna visar att det behövs ett ny- och omtänkande i regering och riksdag. Dagens järnvägspolitik leder fel, käpprätt åt skogen. Så svenska folket har nog bara att förvänta sig fortsatt,

framtida järnvägskaos beroende på en kombination av kraftiga underinvesteringar, bristande samordning och "jag sköter min egen kiosk och skiter i resten"-tänkandet (suboptimeringens förbannelse) så länge nuvarande nyliberala syn får råda på järnvägsområdet.

Robert Björkenwall ; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om socialdemokratins och fackets kris

Observationer om socialdemokratins och fackets kris:

Socialdemokraterna är i kris. Det är ett faktum - men går att åtgärda. Åtgärderna ska och måste då ta sin utgångspunkt i i insikten om att partiet är som starkast i de delar av landet som har en hög facklig organisationsgrad.

Samtidigt har S-partiet minst stöd i de regioner där facket är som svagast. Det blev tydligt i senaste riksdagsvalet.

Enligt LO:s statistik (första kvartalet 2010) var organisationsgraden bland arbetare högst i "norra tätbygd" med 78 procent, i "norra glesbygd" och i "södra mellanbygd" 77 procent vardera.

För tjänstemännen var anslutningen högst i "norra glesbygd", 84 procent och i "norra tätbygd", 82 procent.

Siffrorna för Stockholm är 54 procent för arbetare och 64 procent för tjänstemän. För Göteborg är motsvarande siffra 66 procent respektive 70 procent och för Malmö 69 procent respektive 70 procent.

I Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland hade S också ett starkt stöd i riksdagsvalet. Men i Stockholm röstade bara strax över 20 procent på S, i Göteborg 25 procent och Malmö 28 procent. (Kommunalpolitiskt gjorde S dock bättre ifrån sig än i riksdagsvalet.)

Det här är siffror som manar till eftertanke och bättre fackligt agerande. Om LO och dess olika fackförbund vill ha en mer löntagarvänlig regering så gäller det att göra sin del av hemläxan.

Fackföreningsrörelsen måste bli bättre på att organisera lokalvårdare, butikspersonal, snickare, restauranganställda och andra vanliga knegare i storstäderna.

Ombudsmän och andra fackliga företrädare måste ut från sina expeditioner och sammanträdeslokaler runt Norra Bantorget i Stockholm för att tala om fackets värde på arbetsplatserna. Sannolikt krävs också ett kunskapslyft för att fler också ska klara av den uppgiften.

På 1930-talet cyklade Gunnar Sträng runt på grusvägarna i Södermanland för att organisera lantarbetarna. Nu behövs moderna "landsvägsagitatorer"! Ett antal välskolade riksombudsmän som orkar och förmår dra lasset. Inte några enkelspåriga "PR-nissar".

LO men också TCO måste framför allt bli bättre på att vinna de unga att bli medlemmar i facket. Det borde vara en självklarhet att alla fackförbund avsätter en rejäl pott för facklig skolinformation.

Dagens gymnasieungdomar har mycket dimmiga begrepp om kollektivavtal, arbetsrätt och andra fackliga kärnfrågor.

Därför gäller det att bilda en motvikt till Timbro/Svenskt Näringsliv och andra liknande organisationer på den kanten som är aktiva på skolorna och ger en mindre fördelaktig eller rent av negativ bild av svensk fackföreningsrörelse.

En del av vägen tillbaka för socialdemokraterna som en stort och starkt parti hänger samman med just detta: utan starka fackliga organisationer med hög organisationsgrad blir det ingen stark socialdemokrati heller igen.

Tyvärr var det också ett bra tag sedan t ex LO-ekonomerna spelade den roll man förr gjorde för att bidra till att syneförrätta verkligheten och att socialdemokratin hade en ekonomisk politik och välfärdspolitik som förmådde fångar väljarnas intresse och stora stöd.

Också detta är en starkt bidragande orsak till att Socialdemokraterna nu måste börja om och tillsammans med fackföreningsrörelsen skaffa sig en egen, trovärdig ekonomisk analys. Inte bara kopiera moderaternas. Det kan aldrig vara rimligt att 100 000-tals går arbetslösa medan välfärden och infrastrukturen krackelerar.

Rätt hanterat har vi som en rik nation faktiskt både råd och möjligheter att organisera samhället så att nuvarande massarbetslöshet tas ner stegvis, vår infrastruktur (dokumenterade brister i järnvägs- och vägunderhåll etc finns och behöver åtgärdas) rustas upp och att vi återvinner stödet för att en gemensamt finansierad välfärd och omsorg av hög kvalitet för alla - och inte bara vissa.

Det ledarskap som nu ska väljas inom socialdemokratin måste ha full förståelse för just dessa realiteter och sedan även vara beredd att stenhårt arbeta för ett program och en ekonomisk berättelse som både vill och vågar redovisa vad situationen nu kräver. Men utan ett motsvarande aktivt fackligt arbete kommer det arbetet inte att lyckas fullt ut. Det är dock inte givet att heller det fackliga ledarskapet på alla håll idag räcker till för de utmaningar som nu stundar. Ty den kris som även fackföreningsrörelsen nu lite halvdolt går igenom är nästan lika stor som socialdemokraternas.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. SJ, som inledde 2010 som krisår med att fullständigt misslyckas med tågtrafiken i snökaos och isvinter, lovade då att det inte skulle bli lika illa nästa vinter.
Det blev det inte, som vi ju vet – utan värre! Den katastrofala tågtrafiken under julhelgen har piskat upp stämningen mot SJ till rekordnivåer. Och när SJ går ut via sin presschef och säger att kritiken måste riktas mot politikerna, så hoppar SJ:s ordförande Ulf Adelsohn upp och menar att det är Trafikverket som ska fördömas. Är det för att det sitter så många ansvariga moderater - också hans egen fru - i regeringen?

Några observationer innan julefriden sänker sig över landet

Några observationer om en vecka som gått och en julefrid som nu stundar:

De senaste dagarna har det varit mycket Primegate och avslöjanden om "infiltration" i det stora s-partiet från näringslivshåll via trojanska s-märkta hästar. Lite pinsamt är det att socialdemokraterna tydligen varit öppet som en svängdörr mot denna åsiktsinfiltration från svenskt näringslivshåll. Skiljelinjerna i denna - det aningslösa kontra det upprörda - finns att ta del av i bl a en rätt omfattande publicitet i Aftonbladet (21 dec.och bakåt via nätet) och igår i radions Studio Ett:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4252991#srcomments

Om Primegate,kolla också länken:
http://www.expressen.se/nyheter/1.2273473/prime-skandalen-politisk-thriller-pa-hog-niva-som-har-allt

***
Nya siffror visar att de svenska hushållen är rikare än någonsin. Samtidigt växer barnfattigdomen och socialbidragsutbetalningarna har exploderat.

Någonting är alltså lite snett, i fråga om fördelningen. Ändå vågade inte ens socialdemokraterna vara tillräckligt tydliga om detta i senaste valrörelsen. Men blir kanske det efter mellankongressen i mars 2011?

* * *
Säpo vill få tillgång till möjligheten att läsa medborgarnas mejl till varandra. Ett stående skämt på nätet just nu är annars att det vore bättre om myndigheten lärde sig läsa de mejl som utan avlyssning kommer in till Säpo.

* * *
Nytt programutbud från Sveriges Television och Sveriges Radio ska gå till granskning och förhandsprövning av tjänstemän på en ny mediemyndighet.

Vilket av länderna Nordkorea, Vitryssland eller möjligen Kuba som alliansregeringen i Rosenbad har inspirerats av när den här "reformen" (ofta synonymt med försämring, numera) genomfördes tål att fundera på.

* * *
Statliga Vattenfall har, enligt näringsminister Maud Olofsson , fått i uppdrag att verka för en grön omställning. Det budskapet har vi hört förut från Center-Maud. Och nu startar bolaget nya kolgruvor i Tyskland.

* * *
Enligt Konjunkturinstitutet stiger visserligen sysselsättningen under de kommande åren. Men arbetslösheten biter sig fast på rekordnivåer. Även efter flera goda tillväxtår bedöms den uppgå till hela 7,5 procent år 2012.

Detta är regeringens största misslyckande och det är svårt att förstå att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är så tomhänta och handlingsförlamade inför denna utveckling. Här finns utrymme för en kraftfull opposition - om det fanns någon.

God jul och gott slut på året!

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. En just nu svårt sargad socialdemokrati kan söka lite tröst i sitt förhållandevis goda kommunala valresultat. Socialdemokraterna gjorde för första gången på flera årtionden ett bättre kommunalval än riksdagsval. I valet kommunalt fick S 32,3 procent mot 30,7 procent i valet till riksdagen. Det är en stor skillnad i dessa sammanhang. I de senaste 30 årens riksdagsval har S presterat cirka 1,5 procentenhet bättre än i kommunalvalen.

Om man utgår från kommunalvalets nivå för S år 2010 och lägger på 1,5 procentenhet hade det gett ett resultat för S i valet till riksdagen på cirka 34 procent. Värt att observera då är att en nivå på drygt 32 procent är mer värt nu än för 30 år sedan eftersom det finns fler partier i kommunerna, som dessutom i snitt är mindre än förr. Partierna var förr i regel fem, nu är de ofta tio. På tvärs mot rikstrenden lyckades socialdemokraterna med andra ord hyggligt bra i kommunvalen på många håll, tack vara bl a förtroendeingivande lokalpolitiker och vettiga reformprogram.
/Robert Bj

Några observationer om Sverige, terrorbombning och krishanteringens nödvändighet

Bara sedan 1995 har flera omskakande händelser inträffat som prövat Sveriges statslednings förmåga att hantera svåra kriser. Händelserna med Estonias förlisning, mordet på utrikesminister Anna Lindh, tsunamin i Thailand och elfte september i New York finns för alltid i vårt medvetande.

Efter tredje adventhelgens händelser i centrala Stockholm har också uttrycket självmordsbombare tagit plats i folks medvetande här. Sverige blir mer och mer - på gott och på ont - en del av världen.

När den 28-årige Taimura med rötter i det svårt sargade landet Irak, föräldrar i svenska Tranås men själv sedan år 2001 boende i engelska Luton (där många muslimska extremister med terroristböjelser bott/bor) sprängde sig själv - och tack och lov inga andra - mitt i

julkommersvimlet så blev vi varse att världen inte är någon idyll. Nu blev också Sverige påmint om vad som - i spåren av Irak- och Afghanistankrig, krutdurken Mellersta österns många olösta problem etc - vad det är för en värld vi numera lever i. Denna nya form av terrorism som det innebär när någon kan tänka sig att offra sitt eget liv för att döda, skada och skrämma andra.

Visserligen var det redan 48 timmar efter den misslyckade terrorattacken mitt i julhandeln i Stockholms city, business as usual på Drottninggatan. Gamla vänner möts och kramar om varandra, kanske tio meter från platsen där självmordsbombaren dog utan att ta med sig någon annan.

Och ändå finns funderingarna där, liksom förhoppningen att när något så här stort inträffar så hoppas vi väl att att det offentliga Sveriges beslutande maskineri "håller måttet". Också i skarpt läge.

Ska vi kunna lita på vad våra makthavare säger så måste vi vara någorlunda trygga, helst förvissade, om att den information som lämnas är korrekt, omdömesgill och väl avvägd i förhållande till situationen och folks behov av att få veta.

Och då går det inte att komma ifrån att denna trovärdighet också hänger nära samman med vem som säger vad och när i tiden det sker. Onödig oro och panik måste undvikas, samtidigt som det som sägs också måste vara relevant och korrekt.

Så när ett statsråd talar ska hela regeringen stå bakom han eller henne. Mångdubbla eller,rent av, oorganiserade budskap är inte acceptabla. Då blir det bara värre.

Vid misstänkta brott bör det vara polisen och åklagare som först ger medborgarna information innan politikerna börjar dra offentliga slutsatser av det inträffade.

Rågången mellan den polisiära, juridiska och politiska makten måste vara glasklar. Även om enstaka misstag väl aldrig helt går att undvika. Men i riktigt skarpa lägen är utrymmet för sånt just inga alls utan allvarliga konsekvenser.

Mot denna bakgrund finns det anledning att vara kritisk inför hur regeringen har hanterat adventhelgens händelser i Stockholm.

Det var nog inte så hellyckat precis att hela tio timmar innan polis och åklagare sade någonting alls om självmordsbombaren fann den ständigt twittrande och bloggande utrikesministern Carl Bildt ute för att delge svenska folket sin högst egna information och kommentar om det misslyckade självmordsattentatet i centrala Stockholm.

Men det var dock inte så att Bildt gjorde det på uppdrag av statsminister Reinfeldt eller att det var en "summery" av någon formell kommentar på Utrikesdepartementets hemsida. Alls icke så.

Nej,utrikesministern lät på egen bevåg - mitt i natten - sig själv obetaget gå ut twittrades två korta meningar på engelska. För en internationell publik, kan man väl anta.

I svensk översättning skrev Bildt följande: "Högst oroande försök till terroristattack i folkträngseln i centrala Stockholm. Det misslyckades - men skulle ha kunnat bli en verklig katastrof".

Det skedde långt innan polis, åklagare, regeringen eller statsministern själv hade sagt så mycket som flasklock om det inträffade. Men utrikesministerns twitterord blev "hot stuff" i både Sverige och världen och tog genast plats i nyhetssändningarna.

Kaxige Bildt säger självsäkert att han satt inne med all information - alltså kunde han, självklart, också kommentera saken redan på natten.

Men varför gick inte polis och åklagare ut först? De satt ju ändå på hela utredningsmaterialet. Eller statsministern i en officiell presskonferens när han hunnit få "breafing" om basfakta?

All befogad kritik mot denna märkliga hantering bemöter nu Carl Bildt kaxigt (vad annars?) med att det är en "pseudodebatt". Knappast korrekt, tvärtom har han fel.

Statsminister Fredrik Reinfeldt menar - i bästa fall ytterligare "vässade" efter tsunamin i Thailand julhelgen 2004? - att det finns upparbetade regler för information i regeringen, men att dessa inte omfattar så kallade sociala medier (twitter, blogg etc).

Jaha, och...? Innebär det att svenska folket i fortsättningen inte ska lita på vad Bildt skriver när han twittrar och bloggar på nätet?

En annan principiellt viktig sak: Kan Bildt uttala sig om terrorhot i Sverige som privatperson? Kan han vara en fri debattör, helt bortkopplad från det kollektiva ansvar som det alltid innebär att ingå i en regering?

Sveriges - som det verkar dygnet runt - uppkopplade utrikesminister tillåts uttrycka privata åsikter och ditt och datt på nätet med till synes outtömliga energi. Det är inte precis ett förtroendeingivande sätt att hantera informationsgivningen vid särskilt skarpa lägen.

Utrikesministern är nämligen en central pjäs i regeringen - och därmed är hans eller hennes göranden och uttalanden en avgörande komponent i den svenska krisberedskapen. Det är, tyvärr, djupt bekymmersamt när det officiella Sverige hantera särskilda, allvarliga händelser på sätt som nu skett, apropå självmordsbombaren, tack och lov, misslyckade handling i centrala Stockholm den tredje adventhelgen 2010.

Helt bortsett då ifrån om säkerhetspolisen, Säpo, möjligen borde kunnat(?) få "grepp" om vad den här 28-årige terrorbombaren planerade göra. Men vad hade brittisk säkerhetstjänst för koll i det här fallet? Hade bodde ju ändå där och har en familj i Luton utanför London.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

SCB: Valresultatet håller i sig för den stora valvinnaren

SCB: Valtrenden står sig

Det finns ingen större dramatik i Statistiska Centralbyråns, SCBs stora partisympatiundersökning i Sverige med över 6 000 svarande (särklassigt mest pålitligt) som presenterades onsdagen den 8 december.

Skillnaderna mellan blocken är ungefär samma som i valet i september. Och valtrenden med ett växande, ledande regeringsparti - moderaterna - står sig; som det så ofta brukar göra efter en valvinst.

Är det någonting som man dock kan slå fast, så är det att de partier som vann framgångar i riksdagsvalet, tar med sig dessa trendmässiga framgångar också in i den nya mandatperioden.

Det är ingenting ovanligt. Lyckas ett parti bara hålla sig på surfbrädan i en framgångsvåg är det ofta möjligt att surfa vidare på denna ett bra tag.

Följaktligen går nu det ledande regeringspartiet Moderaterna fortsatt bra och är för första gången sedan SCB:s mätningar startade 1972 största parti. Partiet når nu hela 32,4 procent och det är en ökning med över två procentenheter på bara några månader.

Reinfeldts nygamla moderater har uppenbart inte förlorat någonting alls på debatten om partisekreterare Sofia Arkelstens bjudresor (bensinbolaget Shell) till fjärran land eller på debatten kring det fortsatta hemlighållandet av de miljondonationer som partiet fått de senaste åren.

Något vidare tuggmotstånd av en frisk, frimodig och offensiv opposition har Moderaterna heller inte mött. Tvärtom, så då rullar det på ännu ett tag för den moderata segervagnen.

Regeringen har istället kunnat skörda frukterna av att ekonomin - som ett resultat av 2009 års kraftiga tillbakagång - nu växer snabbt.

Och regeringen i väljarnas ögon; det är samma sak som Moderaterna. De tre små regeringspartierna - Centern (krymper fortsatt), liksom Kristdemokraterna och de ungefär ställningen hållande Folkpartiet.

Inom borgerligheten är det dock tydligt att regeringens småpartier seglar i motvind. Snarare än mera så än tidigare.

Både Centerpartiet och Kristdemokraterna tappar från en redan låg nivå och når vid ett skattat valresultat i december 2010 bara 5,8 procent respektive 4,3 procent i väljarstöd.

Folkpartiet har parkerat klart under tio procent och når i denna mätning 6,8 procent. Inte så lysande det heller för skolministern och FP-ledaren major Björklund.

Det är tre partier som i väljarnas ögon har gjort sig mer eller mindre ointressanta. De sitter i regeringen, men befinner sig i allt större skuggtillvaro i förhållande till Moderaterna.

I regeringen är det Folkpartiet som äger den av väljarkåren högt rankade skolfrågan och borde kunna ha goda möjligheter att profilera sig. Ändå växer inte heller Fp.

KD och C har däremot tappat i både kraft, inflytande och prestige efter regeringsombildningen. Deras inflytande är nu mindre än i första M-ledda Reinfeldt-regeringen. För dessa två partier ser det gradvis mörkare ut - och det är verkligen en öppen fråga om de överlever ett val till som 2010. Minst ett av dessa riskerar att trilla under 4 %-spärren för inval i nästa riksdag.

Gör de bedömningen att årets resultat för alliansen var en Pyrrhusseger, då kommer kanske det borgerliga alliansblocket att spricka upp inför nästa val år 2014. Sker det kan mycket hända, i både politiken och i opinionen.

Om det går bra för Moderaterna går det däremot åt det fortsatt knackligt för Socialdemokraterna.

Partiet är nu nere på för detta mesta regeringsparti smärtsamt dåliga 29 procent. Det innebär ett fortsatt tapp sedan valet på 1,7 procentenheter, vilket är en statistiskt säkerställd nedgång.

Bland annat fortsätter förtroendet bland LO-medlemmarna (arbetaryrken) att undergrävas. Socialdemokraterna befinner sig i ett limboliknande läge just nu och som tenderar att göra väljarna allt mera osäkra om var de har partiet. Medborgarna vet inte åt vilket håll som partiet ska gå eller för den delen vem som ska leda det.

Vad en ny partiledare ( sker sista veckan i mars 2011) betyder för partiets förtroende i väljarkåren återstår därför att se.

Det blir i hög grad beroende på vem som väljs och vilket program som han/hon ska försöka styra det just nu krisande Socialdemokraterna utifrån. SCB-mätningen är - det ska dock sägas - till stor del gjord innan beskedet kom om att s-partiledaren Mona Sahlin avgår.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet - de två andra i det rödgröna blocket - tar också med sig trenderna från valresultatet. Miljöpartiet går fortsatt framåt till 8,8 procent och Lars Ohlys V-parti faller tillbaka ytterligare något till 4,7 procent.

I hög utsträckning kommer de fortsatta resultaten för dessa bägge partier att bero på åt vilket håll som Socialdemokraterna och dess nya ledarskap kommer att gå.

Ett S-parti som driver åt höger kommer att öka utrymmet för vänsterväljare att gå till Vänsterpartiet eller bli soffliggare och ett s-parti som inte uppfattas som nyfiket, hungrigt och drivande riskerar även att tappa röster till Miljöpartiet.

Man kan med SCB:s stora partisympatiundersökning konstatera att svenska folket i alla fall ännu inte har ångrat sitt val av regering och riksdagsmajoritet.

Är det något som vi alla lärt oss av mätningarna så är det att inte dra för stora växlar eller ta ut något i förskott på den ena eller den andra opinionssiffran. Ändå genererar de fortsatt mycket okritisk publicitet, som professorn i journalistik Jesper Strömbäck konstaterade på forskarnätverkets heldag i gamla riksdagshuset häromdagen.

Ett vet vi dock: det kommer med stor sannolikhet att bli fyra intressanta år i svensk politik fram till valet i september 2014.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com ;

Skattefinansierad välfärd har fortsatt starkt folkligt stöd

(Införd i bl a Gotlands tidningar 9 december 2010 m fl)

Skattefinansierad välfärd har ett fortsatt starkt folkligt stöd i Sverige

Umeåprofessorn och välfärdsforskaren Stefan Svallfors visade på ett välbesökt forskarseminarium i arbetarrörelsens forskarnätverk häromdagen (7/12) i riksdagshusets andrakammarsal att svenskarna fortsatt är lika starkt för skattefinansierad välfärd och socialförsäkringar, sjukvård och så vidare som tidigare. Det är klart hoppfullt och styrker inte alls det Mona Sahlin sa om skatterna och medelklassen (denna fåfänga jakt på medianväljaren i storstaden) på partirådet i lördagen den 4 december. Med rätta kritiskt kommenterat också på ledarplats i flera s-tidningar.

Hade Svallfors talar på partirådet om sina färska siffror i sin välfärdsforskning och den fortsatt starka viljan av betala skatt för dess finansiering, hade nog Sahlin fått göra om sitt tal på partirådet och riva ett antal sidor i sitt talarmanus. Hennes slarviga resonemang fick för övrigt befogad kritik från såväl TCO-som LO-håll. Så slarvig som Sahlin var på s-partirådet får en socialdemokratisk ledare (också om snart f d) inte vara i så här viktiga frågor som välfärden, skatterna och om arbetslösas situation.

Medelklassen vill betala skatt!
Svallfors forskning visar att tilliten och förtroendet för gemensamt finansierad välfärd via skatter är en stabil trend också nu 2010! Det stödet är också starkt även bland medelklassen. Faktiskt finns en svagt ökande trend här.

Det var främst kollapsen i jobbfrågan för Socialdemokraterna (kom redan 2006) och den svaga trovärdigheten i ledarskapet och om ekonomin samt bristen på ett eget projekt och tydligt alternativ, som gjorde att Socialdemokraterna gjorde ett så katastrofalt dåligt val 2010.

Intressant att flera andra forskare i väljarbeteende, jämte Svallfors, i efterföljande paneldiskussioner varnade för att inte stirra sig blinda på någon slags fåfäng jakt på medianväljaren i storstaden och låta det styra utformningen av S-politiken. Det framgick även av vad statsvetaren Johan Martinsson och sociologidoktorn Klas Gustavsson, sa på seminariet i gamla riksdagshuset.
Socialdemokraterna var, också enligt journalistikprofessorn Jesper Strömbäck, usla på att sätta dagordningen och vinna media (svag gestaltning av sitt budskap), vilket gjorde att Socialdemokraterna heller inte vann valrörelsen.

Överskattade sociala medier
Strömbäck tog också ner den överhypade betydelsen av sociala medier. Dess roll är fortsatt ännu ytterst marginell. Var så också i valet 2010. Bara 5-8 procent hämtar sin information därifrån.

Så partiinterna kommunikationsnissars snack om dess sociala medier växande roll har ytterst lite med verkligheten att göra; generellt sett ännu år 2010. Professor Strömbäck hade också mycket intressant att säga om den ökade medialiseringen av politiken. Huvudtesen: Politiken är mera beroende av media än media av politiken. Och detta kommer inte att minska fram över!

Ska Socialdemokraterna vinna framtida val, behöver partiet återfå förtroendet i sysselsättningsfrågan, få ett ledarskap som inte misstros och våga ha ett eget starkt, nytt projekt/berättelse som är fotad i folks vardag och som bär.
Särskilt som kollektivt skattefinansierad välfärd och socialförsäkringar har fortsatt starkt, oförminskat stöd bland folk, så där har Socialdemokraterna vunnit, som flera av forskarna sa på seminariedagen. Så läget är, menade flera i debattpanelerna, inte alls hopplöst för Socialdemokraterna. Bara partiet kan får ordning på sin politik när det gäller sysselsättningen, vågar profilera sig så att skillnaderna blir större och märks (inte mindre!), får ett nytt trovärdigt ledarskap som väljarna åter kan tro på . Och att Socialdemokraterna åter blir ett parti som vågar.

Lena Sommestad - en kraft som behövs
För övrigt kan noteras att Lena Sommestad åter gjorde bra ifrån sig i den avslutande paneldebatten om "hur påverkas arbetarrörelsens politik och strategier" av vad som framkommit på dagens olika forskargenomgångar. Hennes inlägg möttes av starka applåder i riksdagens andrakammarsal. Hon stärker sina aktier som en tongivande person och intellektuell kapacitet värd att ta till vara på i Socialdemokratins kommande ledarskap! Fler sådana som hon behövs nu är ledarskapet behöver vässas både agitatoriskt och intellektuellt inom socialdemokraterna.

Kul med en så givande och kunskapsrik dag för oss som ännu inte är "fullärda" och redan kan och vet allt.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Sahlins partirådstal visade varför hon inte lyckades och heller inte kunde vara kvar

Mona Sahlins partirådstal visade varför hon misslyckades och inte kunde vara kvar som ledare för socialdemokraterna

I sin sista stora show - ett "taltestamente" - för socialdemokraternas 112 personer starka förtroenderåd och inför en fullsatt pressläktare läxade hon upp det parti vars förtroende hon haft att leda i tre och ett halvt år. I mars 2007 hade partiet drygt 41 procent - i den senaste Sifon 28,5 i opinionsstöd.

Nu vill Sahlin ordinera färdvägen framåt i henns riktning, men rörelsen gör nog klokt i att nu tänka själv istället.

Vilken väg ordinerar då den avgående partiledaren Mona Sahlin? En nära nog total kapitulation inför Reinfeldts politik. Väljarna har valt och nu ska socialdemokratin anpassa sig. Enligt Sahlin är kärnan i valnederlaget att V kom med i det rödgröna samarbetet. Sanningen är att motståndet mot en ren allians med MP var att den inte var förankrad ens i partiets VU. Stora delar av socialdemokratin kände obehag inför en tredje vägen-inriktad ekonomisk politik i förbund med miljöpartiets grönmålade liberalism. Sahlin tvingades backa inför partidemokratins krav, vilket för ett lyssnande demokratiskt ledarskap borde betecknas som ett framsteg.

Men Sahlin menar också - och där kom den nära nog totala kapitulationen in - att S för att komma på banan igen måste acceptera hela alliansens skattepolitik. Jobbskatteavdragen men också fastighetsskatten och RUT blir röda förslag. Hennes tal, ovanligt välartikulerat, bar emellertid på flera självmotsägelser. Främst då hur ska hennes vision om en högkvalitativ välfärd och kamp för jämlikhet kunna betalas med alliansens skattenivåer? Många som satt där i riksdagens andrakammarsal och på läktarna undrade nog hur socialdemokraterna ska få ihop sin budgetkalkyl om goda generella socialförsäkringar, en bra skola, vård- och omsorg av hög kvalitet i kombination med en allt högre andel äldre och äldre-äldre med växande omsorgsbehov ska gå ihop med ett förbehållslöst accepterande de borgerligas alla skattesänkningar, som innebär minst 70-talet miljarder i permanent skattebortfall om t ex alla deras jobbskatteavdrag rakt av ska accepteras. Den budgetkalkylen går bara inte ihop.

I sin ivern att göra socialdemokraterna valbart närmast bekräftar Mona Sahlin i sitt tal på partiets förtroenderåd (4 dec.) – även om hon själv tidigare kallat det en vrångbild – den bild de borgerliga spridit om att de står för jobb medan sossarna står för bidrag. Så motiverar hon behovet av politisk förändring. Visst är det fler som har jobb än som inte har jobb. Men förklarar det valresultatet? Nog är väl folk kloka nog att inse att den som har jobb och den som är sjuk eller arbetslös i många fall är samma person i olika skeden av livet. Skör kan vem som helst bli när man minst anar det.

Mona Sahlin slog i fyra punkter in mer eller mindre öppna dörrar: Målet är att alla som kan ska jobba, och det ska alltid löna sig att arbeta är två saker som alltid gällt i det socialdemokratiskt styrda Sverige. De som fick a-kassa eller förtidspension före 2006 hade det bättre än i dag, med de blev inte rika då heller. Nu har Sverige en av Europas sämsta arbetslöshetsförsäkringar.

Å ena sidan säger hon att a-kassan ska vara en omställningsförsäkring och inget annat, samtidigt som ”fler jobb går före större ersättningar”. Det första kan diskuteras. Hur långtidsarbetslösheten ska motas är ett problem som väl ingen just nu har en särskilt bra lösning på. Någon form av alternativ,social arbetsmarknad kan bli nödvändig för dem som har de allra sämsta förutsättningarna - också om de skulle få ett rejält kunskapslyft, vilket nu saknas nästan helt i verktygslådan.

Punkten ”fler jobb går före större ersättningar” är snömos. Sahlin går här på de borgerligas linje där en riktig arbetslöshetsförsäkring framställs som något som hotar jobben. Det är obegripligt, även om Sahlin längre in i talet talar sig varm för höjda tak i försäkringen så att fler har ett skydd värt namnet. Men märkligt nog sätter hon det i motsättning till den tid man får gå arbetslös. Det är ingen självklar motsättning – beroende på hur långtidsarbetslösheten kan tacklas. Dessutom har nog Mona Sahlin aldrig förstått att en hög dagpenning i a-kassan är en viktig spärr mot alltför låga lägstlöner (reservationslöner, som det kallas i ekonomjargongen). Men det finns det fler politiker än hon som inte begriper! Eller om det nu är så att man vill se en extrem låglönearbetsmarknad växa fram av amerikanskt snitt med arbetande fattiga.

Socialdemokraterna måste till skillnad från de borgerliga förmå att se arbetare, tjänstemän och företagare som människor inte bara i förhållande till dagens roll i produktionen. Om socialdemokraterna - som Sahlin verkar vara inne på - accepterar de borgerligas definition av arbetslinjen är partiet illa ute. Då lär man förbli ett 26-28 procentsparti, i stället för att erbjuda ett ordentligt alternativ och ha potential att åter bli ett större parti i mera traditionella s-väljartal på 36-38 procent.

Vad gäller kampen mot arbetslösheten hade det varit betydligt angenämare att höra henne prata mer om regionalpolitik och infrastrukturinvesteringar (nu när järnvägen kriser etc), om behovet av forskning och om sambandet mellan forskning och en utvecklad gemensam sektor som i vissa stycken kan fungera som en bra beställare av nya lösningar (medicinsk teknik, nya läkemedel, bättre järnvägstransportlösningar, upprustade spår och växlar som klarar klimatvariationer etc). Vi har ju goda historiska exempel att visa på (Televerket - Ericsson, Vattenfall - ASEA, ASEA -SJ) i detta sammanhang. Samma sak gäller samband mellan svensk medicinteknisk industri och den landstingsbedrivna sjukvården. Och visst hade det varit betydligt angenämare - än att stryka de borgerligas vanbild av S som vän av "bidrag" - att höra henne prata om satsningar på social ekonomi och att via kunskapslyft och annat tackla ungdoms- och långtidsarbetslösheten i stället för att prata nivåer i ersättningen från att A-kassan.

Hennes "testamentstal" var också synnerligen Stockholmsorienterat. Där fanns inte ett ljud om en politik för ett "Sammanhållet Sverige" - vare sig regionalt eller socialt. Hennes tal var snarare en uppmaning till partiet att ta för givet att vi har ett splittrat samhälle och sedan agera på ett sådant vis att man satsar på den grupp som man behöver locka mest för att kanske kunna vinna nästa val. Hon hade inte ens bra markering i jämlikhetsandans riktning. Detta att en viktig pedagogisk uppgift för socialdemokratin är att förklara för väljarna att ett samhälle där spänningarna är små blir alla vinnare och att en väl utvecklad gemensam skattefinansierad sektor med bra försäkringar och välfärd tillgänglig för alla med hög kvalitet gynnar samtliga i samhället eftersom vi alla i något eller några skede av livet är eller kommer att bli behov av det allmännas stöd och hjälp. Antingen det nu handlar om att vi själva är sköra, våra barn är sköra eller våra åldrande föräldrar är sköra och att den skatt vi tar in solidariskt och gemensamt ska användas enbart till verksamhet och inte till vinst åt några privata entreprenörer.

Vad spelar det för roll när Sahlin säger sig nu läsa Henrik Berggrens lysande Palmebiografi men inte verkar förstå eller ta till sig att just detta oftast var en återkommande kärna i hans tal och praktiska politik!?

Men i stället valde Mona Sahlin att i sitt sista stora tal - och testamente efter närmare fyra rätt misslyckade år som s-ledare - "köpa" en borgerlig bild av verkligheten och något som hon till och med själv i andra sammanhang beskrivit som en vrångbild av socialdemokraterna som ett parti som står för "bidrag" medan den borgerliga alliansen skulle stå för jobb. Om socialdemokraterna accepterar de borgerligas definition av vad partiet står för och deras definition av arbetslinjen är partiet illa ute. Då lär partiet aldrig mer bli större än nuvarande knappa 30 procent i väljarstöd.

Bara ett parti som har en egen alternativ berättelse samt vill och vågar driva en egen linje och inte bara ängsligt sneglar på "de nya moderaterna" kan åter bli det parti som växer och andra konkurrerande partier tvingas förhålla sig till. Inte om man nu triangulerar (sno motståndarnas politik) och försöker bli något slags "nya moderaterna light".

Så vad gäller substansen i Sahlins "avskedstal" som s-ledare fanns nog rätt mycket där som snarare en ledare för ett socialliberalt folkpartiet skulle kunna hålla än en "normal" socialdemokratisk ledare. På partirådet i riksdagshuset visade Sahlin varför inte hon aldrig blev någon lyckad partiledare. Hon stod helt enkelt sakpolitiskt för långt till höger i partiet - och hon hade heller inte förmågan eller förståndet att omge sig med andra i ledningen som förmådde balansera detta. En framgångsrik s-ledare måste stå i mitten av partiet och inse att socialdemokraterna i sig är en "koalition".

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Nog var det var mycket av att "röra om i grytan" över Mona Sahlins tal på partirådet häromdagen. Men om hon nu tycker det är viktigt med t ex närings- och forskningspolitiken. Men varför gjorde hon då inte detta oftare och rejälare i senaste valrörelsen?, påpekade några s-politiker när vi resonerade om saken under en fikapaus i gamla riksdagshuset.

Idrott och politik - och det väg- och ledarval som S nu står inför

Jag är benägen att hålla med dem som säger att politik och idrott har betydande likheter. Båda handlar om vilja, kamp och mål. Och om supporters - i med- och motgång.

Det är lagspel och individuella prestationer som avgör. Och en god lagmoral - som i Luleå Hockey just nu - vinner inte sällan över klass.

Socialdemokraterna förlorade valet 2010 redan när vårbudgetmotionen var lagd den 3 maj. Då var, som även indirekt sägs i en färsk valanalys till partirådet/partistyrelsen nu, valrörelsen körd. Dessutom höll inte s-politikerna riktigt måttet i valrörelsen.

Så sammantaget gjorde det att den blå Reinfeldt-alliansen med klara 1-3. Socialdemokrater förlorade matchen om nuet, om framtiden och om förtroendet men vann bara matchen (med hjälp utifrån i slutspurten) om sjukförsäkringens omänskliga utformning.

1-3 - och det låg tidigt i luften; redan i maj - gjorde också att väldigt många "supporters" (normalt s-väljare) lämnade läktarna redan långt innan matchen ens var slutspelad.

I valet mellan en välfärdsmodell som bygger på allmänintresse eller snävt vinstintresse, ska och borde - men uppfattades inte så i tillräcklig grad inför valet - S stå upp för allmänintresset och solidaritetens väg.

I valet mellan att satsa på det livslånga lärandet eller att tidigt sortera bort unga med bristande studiemotivation etc, ska och borde S kunna stå vi upp för att kunskap är en rättighet och en investering i vid flera olika skeden under hela livet.

I valet mellan en bostadsmarknad som bygger på en social bostadspolitik eller på marknadshyror, ska och borde S, bättre än under valrörelsen, kunna stå upp för bostaden som en social rättighet. Även unga i bostadsnöd bör ha en chans att lämna mamboskapet för 30 års ålder.

I valet mellan ett pensionssystem som ger alla en rimligt god ekonomisk trygghet eller mer av privata försäkringslösningar, ska och borde S bättre kunna stå vi upp för den gemensamma modellen.

I valet mellan att hålla fast vid gemensamt ägande av naturtillgångar, sjukhus, skolor etc eller att sälja ut vad som under årtionden byggts upp, ska och borde S bättre kunna stå vi fast vid värdet av att äga tillsammans.

I valet mellan full sysselsättning och nulägets abdikerande politik där en arbetslöshet kring sex eller åtta procent i öppen arbetslöshet ses som ett politiskt mål, borde och ska S med större kraft våga välja rätten till arbete åt alla.

I dessa avseenden har en ängslig och med flackande socialdemokrati på senare år vikit ner sig och för mycket spelat matchen på motståndarens villkor - och har då förlorat rejält. Och tyvärr även gjort en del självmål.

Vägen tillbaka kommer därför inte att bli lätt. Raserad moral och förtroende tar tid att bygga upp igen. Så är det nu en gång.

Den uppgift som nu s-valberedningen får sig tilldelad att inför kommande kongress i mars 2011 vaska fram en ny partiledare - och väl kanske också en ny partisekreterare? (rimligt enligt bl a partinestorn Sven Hulterström) - blir vanskligare än på bra länge. Kanske är det - i detta utsatta krisläge - rimligt att söka en tvådelad lösning i toppen? Nu när givna och starka kandidater saknas. (Inskolningen av nya, lovande krafter har också - effekt bl a av alla maktstrider inom SSU - varit sämre fungerande än under tidigare generationer.)

Efter Mona Sahlins avgång - och det var rimlig i nuläget - har ju intresset i detta avseende kommit att fokuseras på 60- och 70-talisterna inom partiet. Särskilt så i media. Det är ju någon från denna generation som nu egentligen borde kliva in och ta över. Men men...

Med tanke på socialdemokratins långa regeringsinnehav borde möjligheterna att rekrytera och utbilda unga politiker varit utmärkta. Varit så men ingalunda visat sig vara det - under senare år.

Göran Persson plockade under sina tio år som ledare in många från denna generation i regeringen. Samtidigt hade han förstånd att balansera de olika delarna inom "den socialdemokratiska koalitionen". Det förmådde däremot inte Mona Sahlin göra på samma sätt. Här kantrade det över lite för mycket. In i kretsen runt Göran Persson kom personer från båda sidorna i de makstrider (lika långvariga som infekterade) som delvis kört sönder SSU. Sahlin har inte lyckats med samma sak, att skapa en balans under sina ledarskapsår. Det får vi sota för nu.

Och nu är det en "skyttegravsgeneration" som möjligen - kanske?, men inte säkert - ska ta över och leda socialdemokratin framåt. Tvivlen om deras förmåga att vinna bredare folkligt stöd är tyvärr betydande på många håll i partileden - och inom väljarkåren.

Därför ska vi nog inte - när valberedningsprocessen, förhoppningsvis så öppen som möjligt, och kommande omröstning på kongressen i mars är klar - självklart utgå ifrån att de under 40 år nu tar över i partiledningen. Ska jag våga en gissning så tror jag inte heller det. Läget är lite för allvarligt för att det chansspelet nu lär tillåtas få klartecken av partifolkets flertal. Lite betydelse har det också om valet 2014 eller 2018 är det socialdemokraterna realistiskt tänker sig vinna.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

(Publicerad också i bl a Norrköpings tidningar m fl)