Idrott och politik - och det väg- och ledarval som S nu står inför

Jag är benägen att hålla med dem som säger att politik och idrott har betydande likheter. Båda handlar om vilja, kamp och mål. Och om supporters - i med- och motgång.

Det är lagspel och individuella prestationer som avgör. Och en god lagmoral - som i Luleå Hockey just nu - vinner inte sällan över klass.

Socialdemokraterna förlorade valet 2010 redan när vårbudgetmotionen var lagd den 3 maj. Då var, som även indirekt sägs i en färsk valanalys till partirådet/partistyrelsen nu, valrörelsen körd. Dessutom höll inte s-politikerna riktigt måttet i valrörelsen.

Så sammantaget gjorde det att den blå Reinfeldt-alliansen med klara 1-3. Socialdemokrater förlorade matchen om nuet, om framtiden och om förtroendet men vann bara matchen (med hjälp utifrån i slutspurten) om sjukförsäkringens omänskliga utformning.

1-3 - och det låg tidigt i luften; redan i maj - gjorde också att väldigt många "supporters" (normalt s-väljare) lämnade läktarna redan långt innan matchen ens var slutspelad.

I valet mellan en välfärdsmodell som bygger på allmänintresse eller snävt vinstintresse, ska och borde - men uppfattades inte så i tillräcklig grad inför valet - S stå upp för allmänintresset och solidaritetens väg.

I valet mellan att satsa på det livslånga lärandet eller att tidigt sortera bort unga med bristande studiemotivation etc, ska och borde S kunna stå vi upp för att kunskap är en rättighet och en investering i vid flera olika skeden under hela livet.

I valet mellan en bostadsmarknad som bygger på en social bostadspolitik eller på marknadshyror, ska och borde S, bättre än under valrörelsen, kunna stå upp för bostaden som en social rättighet. Även unga i bostadsnöd bör ha en chans att lämna mamboskapet för 30 års ålder.

I valet mellan ett pensionssystem som ger alla en rimligt god ekonomisk trygghet eller mer av privata försäkringslösningar, ska och borde S bättre kunna stå vi upp för den gemensamma modellen.

I valet mellan att hålla fast vid gemensamt ägande av naturtillgångar, sjukhus, skolor etc eller att sälja ut vad som under årtionden byggts upp, ska och borde S bättre kunna stå vi fast vid värdet av att äga tillsammans.

I valet mellan full sysselsättning och nulägets abdikerande politik där en arbetslöshet kring sex eller åtta procent i öppen arbetslöshet ses som ett politiskt mål, borde och ska S med större kraft våga välja rätten till arbete åt alla.

I dessa avseenden har en ängslig och med flackande socialdemokrati på senare år vikit ner sig och för mycket spelat matchen på motståndarens villkor - och har då förlorat rejält. Och tyvärr även gjort en del självmål.

Vägen tillbaka kommer därför inte att bli lätt. Raserad moral och förtroende tar tid att bygga upp igen. Så är det nu en gång.

Den uppgift som nu s-valberedningen får sig tilldelad att inför kommande kongress i mars 2011 vaska fram en ny partiledare - och väl kanske också en ny partisekreterare? (rimligt enligt bl a partinestorn Sven Hulterström) - blir vanskligare än på bra länge. Kanske är det - i detta utsatta krisläge - rimligt att söka en tvådelad lösning i toppen? Nu när givna och starka kandidater saknas. (Inskolningen av nya, lovande krafter har också - effekt bl a av alla maktstrider inom SSU - varit sämre fungerande än under tidigare generationer.)

Efter Mona Sahlins avgång - och det var rimlig i nuläget - har ju intresset i detta avseende kommit att fokuseras på 60- och 70-talisterna inom partiet. Särskilt så i media. Det är ju någon från denna generation som nu egentligen borde kliva in och ta över. Men men...

Med tanke på socialdemokratins långa regeringsinnehav borde möjligheterna att rekrytera och utbilda unga politiker varit utmärkta. Varit så men ingalunda visat sig vara det - under senare år.

Göran Persson plockade under sina tio år som ledare in många från denna generation i regeringen. Samtidigt hade han förstånd att balansera de olika delarna inom "den socialdemokratiska koalitionen". Det förmådde däremot inte Mona Sahlin göra på samma sätt. Här kantrade det över lite för mycket. In i kretsen runt Göran Persson kom personer från båda sidorna i de makstrider (lika långvariga som infekterade) som delvis kört sönder SSU. Sahlin har inte lyckats med samma sak, att skapa en balans under sina ledarskapsår. Det får vi sota för nu.

Och nu är det en "skyttegravsgeneration" som möjligen - kanske?, men inte säkert - ska ta över och leda socialdemokratin framåt. Tvivlen om deras förmåga att vinna bredare folkligt stöd är tyvärr betydande på många håll i partileden - och inom väljarkåren.

Därför ska vi nog inte - när valberedningsprocessen, förhoppningsvis så öppen som möjligt, och kommande omröstning på kongressen i mars är klar - självklart utgå ifrån att de under 40 år nu tar över i partiledningen. Ska jag våga en gissning så tror jag inte heller det. Läget är lite för allvarligt för att det chansspelet nu lär tillåtas få klartecken av partifolkets flertal. Lite betydelse har det också om valet 2014 eller 2018 är det socialdemokraterna realistiskt tänker sig vinna.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

(Publicerad också i bl a Norrköpings tidningar m fl)