Om socialdemokratins och fackets kris
Observationer om socialdemokratins och fackets kris:
Socialdemokraterna är i kris. Det är ett faktum - men går att åtgärda. Åtgärderna ska och måste då ta sin utgångspunkt i i insikten om att partiet är som starkast i de delar av landet som har en hög facklig organisationsgrad.
Samtidigt har S-partiet minst stöd i de regioner där facket är som svagast. Det blev tydligt i senaste riksdagsvalet.
Enligt LO:s statistik (första kvartalet 2010) var organisationsgraden bland arbetare högst i "norra tätbygd" med 78 procent, i "norra glesbygd" och i "södra mellanbygd" 77 procent vardera.
För tjänstemännen var anslutningen högst i "norra glesbygd", 84 procent och i "norra tätbygd", 82 procent.
Siffrorna för Stockholm är 54 procent för arbetare och 64 procent för tjänstemän. För Göteborg är motsvarande siffra 66 procent respektive 70 procent och för Malmö 69 procent respektive 70 procent.
I Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland hade S också ett starkt stöd i riksdagsvalet. Men i Stockholm röstade bara strax över 20 procent på S, i Göteborg 25 procent och Malmö 28 procent. (Kommunalpolitiskt gjorde S dock bättre ifrån sig än i riksdagsvalet.)
Det här är siffror som manar till eftertanke och bättre fackligt agerande. Om LO och dess olika fackförbund vill ha en mer löntagarvänlig regering så gäller det att göra sin del av hemläxan.
Fackföreningsrörelsen måste bli bättre på att organisera lokalvårdare, butikspersonal, snickare, restauranganställda och andra vanliga knegare i storstäderna.
Ombudsmän och andra fackliga företrädare måste ut från sina expeditioner och sammanträdeslokaler runt Norra Bantorget i Stockholm för att tala om fackets värde på arbetsplatserna. Sannolikt krävs också ett kunskapslyft för att fler också ska klara av den uppgiften.
På 1930-talet cyklade Gunnar Sträng runt på grusvägarna i Södermanland för att organisera lantarbetarna. Nu behövs moderna "landsvägsagitatorer"! Ett antal välskolade riksombudsmän som orkar och förmår dra lasset. Inte några enkelspåriga "PR-nissar".
LO men också TCO måste framför allt bli bättre på att vinna de unga att bli medlemmar i facket. Det borde vara en självklarhet att alla fackförbund avsätter en rejäl pott för facklig skolinformation.
Dagens gymnasieungdomar har mycket dimmiga begrepp om kollektivavtal, arbetsrätt och andra fackliga kärnfrågor.
Därför gäller det att bilda en motvikt till Timbro/Svenskt Näringsliv och andra liknande organisationer på den kanten som är aktiva på skolorna och ger en mindre fördelaktig eller rent av negativ bild av svensk fackföreningsrörelse.
En del av vägen tillbaka för socialdemokraterna som en stort och starkt parti hänger samman med just detta: utan starka fackliga organisationer med hög organisationsgrad blir det ingen stark socialdemokrati heller igen.
Tyvärr var det också ett bra tag sedan t ex LO-ekonomerna spelade den roll man förr gjorde för att bidra till att syneförrätta verkligheten och att socialdemokratin hade en ekonomisk politik och välfärdspolitik som förmådde fångar väljarnas intresse och stora stöd.
Också detta är en starkt bidragande orsak till att Socialdemokraterna nu måste börja om och tillsammans med fackföreningsrörelsen skaffa sig en egen, trovärdig ekonomisk analys. Inte bara kopiera moderaternas. Det kan aldrig vara rimligt att 100 000-tals går arbetslösa medan välfärden och infrastrukturen krackelerar.
Rätt hanterat har vi som en rik nation faktiskt både råd och möjligheter att organisera samhället så att nuvarande massarbetslöshet tas ner stegvis, vår infrastruktur (dokumenterade brister i järnvägs- och vägunderhåll etc finns och behöver åtgärdas) rustas upp och att vi återvinner stödet för att en gemensamt finansierad välfärd och omsorg av hög kvalitet för alla - och inte bara vissa.
Det ledarskap som nu ska väljas inom socialdemokratin måste ha full förståelse för just dessa realiteter och sedan även vara beredd att stenhårt arbeta för ett program och en ekonomisk berättelse som både vill och vågar redovisa vad situationen nu kräver. Men utan ett motsvarande aktivt fackligt arbete kommer det arbetet inte att lyckas fullt ut. Det är dock inte givet att heller det fackliga ledarskapet på alla håll idag räcker till för de utmaningar som nu stundar. Ty den kris som även fackföreningsrörelsen nu lite halvdolt går igenom är nästan lika stor som socialdemokraternas.
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. SJ, som inledde 2010 som krisår med att fullständigt misslyckas med tågtrafiken i snökaos och isvinter, lovade då att det inte skulle bli lika illa nästa vinter.
Det blev det inte, som vi ju vet – utan värre! Den katastrofala tågtrafiken under julhelgen har piskat upp stämningen mot SJ till rekordnivåer. Och när SJ går ut via sin presschef och säger att kritiken måste riktas mot politikerna, så hoppar SJ:s ordförande Ulf Adelsohn upp och menar att det är Trafikverket som ska fördömas. Är det för att det sitter så många ansvariga moderater - också hans egen fru - i regeringen?
Socialdemokraterna är i kris. Det är ett faktum - men går att åtgärda. Åtgärderna ska och måste då ta sin utgångspunkt i i insikten om att partiet är som starkast i de delar av landet som har en hög facklig organisationsgrad.
Samtidigt har S-partiet minst stöd i de regioner där facket är som svagast. Det blev tydligt i senaste riksdagsvalet.
Enligt LO:s statistik (första kvartalet 2010) var organisationsgraden bland arbetare högst i "norra tätbygd" med 78 procent, i "norra glesbygd" och i "södra mellanbygd" 77 procent vardera.
För tjänstemännen var anslutningen högst i "norra glesbygd", 84 procent och i "norra tätbygd", 82 procent.
Siffrorna för Stockholm är 54 procent för arbetare och 64 procent för tjänstemän. För Göteborg är motsvarande siffra 66 procent respektive 70 procent och för Malmö 69 procent respektive 70 procent.
I Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland hade S också ett starkt stöd i riksdagsvalet. Men i Stockholm röstade bara strax över 20 procent på S, i Göteborg 25 procent och Malmö 28 procent. (Kommunalpolitiskt gjorde S dock bättre ifrån sig än i riksdagsvalet.)
Det här är siffror som manar till eftertanke och bättre fackligt agerande. Om LO och dess olika fackförbund vill ha en mer löntagarvänlig regering så gäller det att göra sin del av hemläxan.
Fackföreningsrörelsen måste bli bättre på att organisera lokalvårdare, butikspersonal, snickare, restauranganställda och andra vanliga knegare i storstäderna.
Ombudsmän och andra fackliga företrädare måste ut från sina expeditioner och sammanträdeslokaler runt Norra Bantorget i Stockholm för att tala om fackets värde på arbetsplatserna. Sannolikt krävs också ett kunskapslyft för att fler också ska klara av den uppgiften.
På 1930-talet cyklade Gunnar Sträng runt på grusvägarna i Södermanland för att organisera lantarbetarna. Nu behövs moderna "landsvägsagitatorer"! Ett antal välskolade riksombudsmän som orkar och förmår dra lasset. Inte några enkelspåriga "PR-nissar".
LO men också TCO måste framför allt bli bättre på att vinna de unga att bli medlemmar i facket. Det borde vara en självklarhet att alla fackförbund avsätter en rejäl pott för facklig skolinformation.
Dagens gymnasieungdomar har mycket dimmiga begrepp om kollektivavtal, arbetsrätt och andra fackliga kärnfrågor.
Därför gäller det att bilda en motvikt till Timbro/Svenskt Näringsliv och andra liknande organisationer på den kanten som är aktiva på skolorna och ger en mindre fördelaktig eller rent av negativ bild av svensk fackföreningsrörelse.
En del av vägen tillbaka för socialdemokraterna som en stort och starkt parti hänger samman med just detta: utan starka fackliga organisationer med hög organisationsgrad blir det ingen stark socialdemokrati heller igen.
Tyvärr var det också ett bra tag sedan t ex LO-ekonomerna spelade den roll man förr gjorde för att bidra till att syneförrätta verkligheten och att socialdemokratin hade en ekonomisk politik och välfärdspolitik som förmådde fångar väljarnas intresse och stora stöd.
Också detta är en starkt bidragande orsak till att Socialdemokraterna nu måste börja om och tillsammans med fackföreningsrörelsen skaffa sig en egen, trovärdig ekonomisk analys. Inte bara kopiera moderaternas. Det kan aldrig vara rimligt att 100 000-tals går arbetslösa medan välfärden och infrastrukturen krackelerar.
Rätt hanterat har vi som en rik nation faktiskt både råd och möjligheter att organisera samhället så att nuvarande massarbetslöshet tas ner stegvis, vår infrastruktur (dokumenterade brister i järnvägs- och vägunderhåll etc finns och behöver åtgärdas) rustas upp och att vi återvinner stödet för att en gemensamt finansierad välfärd och omsorg av hög kvalitet för alla - och inte bara vissa.
Det ledarskap som nu ska väljas inom socialdemokratin måste ha full förståelse för just dessa realiteter och sedan även vara beredd att stenhårt arbeta för ett program och en ekonomisk berättelse som både vill och vågar redovisa vad situationen nu kräver. Men utan ett motsvarande aktivt fackligt arbete kommer det arbetet inte att lyckas fullt ut. Det är dock inte givet att heller det fackliga ledarskapet på alla håll idag räcker till för de utmaningar som nu stundar. Ty den kris som även fackföreningsrörelsen nu lite halvdolt går igenom är nästan lika stor som socialdemokraternas.
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. SJ, som inledde 2010 som krisår med att fullständigt misslyckas med tågtrafiken i snökaos och isvinter, lovade då att det inte skulle bli lika illa nästa vinter.
Det blev det inte, som vi ju vet – utan värre! Den katastrofala tågtrafiken under julhelgen har piskat upp stämningen mot SJ till rekordnivåer. Och när SJ går ut via sin presschef och säger att kritiken måste riktas mot politikerna, så hoppar SJ:s ordförande Ulf Adelsohn upp och menar att det är Trafikverket som ska fördömas. Är det för att det sitter så många ansvariga moderater - också hans egen fru - i regeringen?
posted by rbjorkenwall at 4:41 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home