Sahlins partirådstal visade varför hon inte lyckades och heller inte kunde vara kvar
Mona Sahlins partirådstal visade varför hon misslyckades och inte kunde vara kvar som ledare för socialdemokraterna
I sin sista stora show - ett "taltestamente" - för socialdemokraternas 112 personer starka förtroenderåd och inför en fullsatt pressläktare läxade hon upp det parti vars förtroende hon haft att leda i tre och ett halvt år. I mars 2007 hade partiet drygt 41 procent - i den senaste Sifon 28,5 i opinionsstöd.
Nu vill Sahlin ordinera färdvägen framåt i henns riktning, men rörelsen gör nog klokt i att nu tänka själv istället.
Vilken väg ordinerar då den avgående partiledaren Mona Sahlin? En nära nog total kapitulation inför Reinfeldts politik. Väljarna har valt och nu ska socialdemokratin anpassa sig. Enligt Sahlin är kärnan i valnederlaget att V kom med i det rödgröna samarbetet. Sanningen är att motståndet mot en ren allians med MP var att den inte var förankrad ens i partiets VU. Stora delar av socialdemokratin kände obehag inför en tredje vägen-inriktad ekonomisk politik i förbund med miljöpartiets grönmålade liberalism. Sahlin tvingades backa inför partidemokratins krav, vilket för ett lyssnande demokratiskt ledarskap borde betecknas som ett framsteg.
Men Sahlin menar också - och där kom den nära nog totala kapitulationen in - att S för att komma på banan igen måste acceptera hela alliansens skattepolitik. Jobbskatteavdragen men också fastighetsskatten och RUT blir röda förslag. Hennes tal, ovanligt välartikulerat, bar emellertid på flera självmotsägelser. Främst då hur ska hennes vision om en högkvalitativ välfärd och kamp för jämlikhet kunna betalas med alliansens skattenivåer? Många som satt där i riksdagens andrakammarsal och på läktarna undrade nog hur socialdemokraterna ska få ihop sin budgetkalkyl om goda generella socialförsäkringar, en bra skola, vård- och omsorg av hög kvalitet i kombination med en allt högre andel äldre och äldre-äldre med växande omsorgsbehov ska gå ihop med ett förbehållslöst accepterande de borgerligas alla skattesänkningar, som innebär minst 70-talet miljarder i permanent skattebortfall om t ex alla deras jobbskatteavdrag rakt av ska accepteras. Den budgetkalkylen går bara inte ihop.
I sin ivern att göra socialdemokraterna valbart närmast bekräftar Mona Sahlin i sitt tal på partiets förtroenderåd (4 dec.) – även om hon själv tidigare kallat det en vrångbild – den bild de borgerliga spridit om att de står för jobb medan sossarna står för bidrag. Så motiverar hon behovet av politisk förändring. Visst är det fler som har jobb än som inte har jobb. Men förklarar det valresultatet? Nog är väl folk kloka nog att inse att den som har jobb och den som är sjuk eller arbetslös i många fall är samma person i olika skeden av livet. Skör kan vem som helst bli när man minst anar det.
Mona Sahlin slog i fyra punkter in mer eller mindre öppna dörrar: Målet är att alla som kan ska jobba, och det ska alltid löna sig att arbeta är två saker som alltid gällt i det socialdemokratiskt styrda Sverige. De som fick a-kassa eller förtidspension före 2006 hade det bättre än i dag, med de blev inte rika då heller. Nu har Sverige en av Europas sämsta arbetslöshetsförsäkringar.
Å ena sidan säger hon att a-kassan ska vara en omställningsförsäkring och inget annat, samtidigt som ”fler jobb går före större ersättningar”. Det första kan diskuteras. Hur långtidsarbetslösheten ska motas är ett problem som väl ingen just nu har en särskilt bra lösning på. Någon form av alternativ,social arbetsmarknad kan bli nödvändig för dem som har de allra sämsta förutsättningarna - också om de skulle få ett rejält kunskapslyft, vilket nu saknas nästan helt i verktygslådan.
Punkten ”fler jobb går före större ersättningar” är snömos. Sahlin går här på de borgerligas linje där en riktig arbetslöshetsförsäkring framställs som något som hotar jobben. Det är obegripligt, även om Sahlin längre in i talet talar sig varm för höjda tak i försäkringen så att fler har ett skydd värt namnet. Men märkligt nog sätter hon det i motsättning till den tid man får gå arbetslös. Det är ingen självklar motsättning – beroende på hur långtidsarbetslösheten kan tacklas. Dessutom har nog Mona Sahlin aldrig förstått att en hög dagpenning i a-kassan är en viktig spärr mot alltför låga lägstlöner (reservationslöner, som det kallas i ekonomjargongen). Men det finns det fler politiker än hon som inte begriper! Eller om det nu är så att man vill se en extrem låglönearbetsmarknad växa fram av amerikanskt snitt med arbetande fattiga.
Socialdemokraterna måste till skillnad från de borgerliga förmå att se arbetare, tjänstemän och företagare som människor inte bara i förhållande till dagens roll i produktionen. Om socialdemokraterna - som Sahlin verkar vara inne på - accepterar de borgerligas definition av arbetslinjen är partiet illa ute. Då lär man förbli ett 26-28 procentsparti, i stället för att erbjuda ett ordentligt alternativ och ha potential att åter bli ett större parti i mera traditionella s-väljartal på 36-38 procent.
Vad gäller kampen mot arbetslösheten hade det varit betydligt angenämare att höra henne prata mer om regionalpolitik och infrastrukturinvesteringar (nu när järnvägen kriser etc), om behovet av forskning och om sambandet mellan forskning och en utvecklad gemensam sektor som i vissa stycken kan fungera som en bra beställare av nya lösningar (medicinsk teknik, nya läkemedel, bättre järnvägstransportlösningar, upprustade spår och växlar som klarar klimatvariationer etc). Vi har ju goda historiska exempel att visa på (Televerket - Ericsson, Vattenfall - ASEA, ASEA -SJ) i detta sammanhang. Samma sak gäller samband mellan svensk medicinteknisk industri och den landstingsbedrivna sjukvården. Och visst hade det varit betydligt angenämare - än att stryka de borgerligas vanbild av S som vän av "bidrag" - att höra henne prata om satsningar på social ekonomi och att via kunskapslyft och annat tackla ungdoms- och långtidsarbetslösheten i stället för att prata nivåer i ersättningen från att A-kassan.
Hennes "testamentstal" var också synnerligen Stockholmsorienterat. Där fanns inte ett ljud om en politik för ett "Sammanhållet Sverige" - vare sig regionalt eller socialt. Hennes tal var snarare en uppmaning till partiet att ta för givet att vi har ett splittrat samhälle och sedan agera på ett sådant vis att man satsar på den grupp som man behöver locka mest för att kanske kunna vinna nästa val. Hon hade inte ens bra markering i jämlikhetsandans riktning. Detta att en viktig pedagogisk uppgift för socialdemokratin är att förklara för väljarna att ett samhälle där spänningarna är små blir alla vinnare och att en väl utvecklad gemensam skattefinansierad sektor med bra försäkringar och välfärd tillgänglig för alla med hög kvalitet gynnar samtliga i samhället eftersom vi alla i något eller några skede av livet är eller kommer att bli behov av det allmännas stöd och hjälp. Antingen det nu handlar om att vi själva är sköra, våra barn är sköra eller våra åldrande föräldrar är sköra och att den skatt vi tar in solidariskt och gemensamt ska användas enbart till verksamhet och inte till vinst åt några privata entreprenörer.
Vad spelar det för roll när Sahlin säger sig nu läsa Henrik Berggrens lysande Palmebiografi men inte verkar förstå eller ta till sig att just detta oftast var en återkommande kärna i hans tal och praktiska politik!?
Men i stället valde Mona Sahlin att i sitt sista stora tal - och testamente efter närmare fyra rätt misslyckade år som s-ledare - "köpa" en borgerlig bild av verkligheten och något som hon till och med själv i andra sammanhang beskrivit som en vrångbild av socialdemokraterna som ett parti som står för "bidrag" medan den borgerliga alliansen skulle stå för jobb. Om socialdemokraterna accepterar de borgerligas definition av vad partiet står för och deras definition av arbetslinjen är partiet illa ute. Då lär partiet aldrig mer bli större än nuvarande knappa 30 procent i väljarstöd.
Bara ett parti som har en egen alternativ berättelse samt vill och vågar driva en egen linje och inte bara ängsligt sneglar på "de nya moderaterna" kan åter bli det parti som växer och andra konkurrerande partier tvingas förhålla sig till. Inte om man nu triangulerar (sno motståndarnas politik) och försöker bli något slags "nya moderaterna light".
Så vad gäller substansen i Sahlins "avskedstal" som s-ledare fanns nog rätt mycket där som snarare en ledare för ett socialliberalt folkpartiet skulle kunna hålla än en "normal" socialdemokratisk ledare. På partirådet i riksdagshuset visade Sahlin varför inte hon aldrig blev någon lyckad partiledare. Hon stod helt enkelt sakpolitiskt för långt till höger i partiet - och hon hade heller inte förmågan eller förståndet att omge sig med andra i ledningen som förmådde balansera detta. En framgångsrik s-ledare måste stå i mitten av partiet och inse att socialdemokraterna i sig är en "koalition".
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. Nog var det var mycket av att "röra om i grytan" över Mona Sahlins tal på partirådet häromdagen. Men om hon nu tycker det är viktigt med t ex närings- och forskningspolitiken. Men varför gjorde hon då inte detta oftare och rejälare i senaste valrörelsen?, påpekade några s-politiker när vi resonerade om saken under en fikapaus i gamla riksdagshuset.
I sin sista stora show - ett "taltestamente" - för socialdemokraternas 112 personer starka förtroenderåd och inför en fullsatt pressläktare läxade hon upp det parti vars förtroende hon haft att leda i tre och ett halvt år. I mars 2007 hade partiet drygt 41 procent - i den senaste Sifon 28,5 i opinionsstöd.
Nu vill Sahlin ordinera färdvägen framåt i henns riktning, men rörelsen gör nog klokt i att nu tänka själv istället.
Vilken väg ordinerar då den avgående partiledaren Mona Sahlin? En nära nog total kapitulation inför Reinfeldts politik. Väljarna har valt och nu ska socialdemokratin anpassa sig. Enligt Sahlin är kärnan i valnederlaget att V kom med i det rödgröna samarbetet. Sanningen är att motståndet mot en ren allians med MP var att den inte var förankrad ens i partiets VU. Stora delar av socialdemokratin kände obehag inför en tredje vägen-inriktad ekonomisk politik i förbund med miljöpartiets grönmålade liberalism. Sahlin tvingades backa inför partidemokratins krav, vilket för ett lyssnande demokratiskt ledarskap borde betecknas som ett framsteg.
Men Sahlin menar också - och där kom den nära nog totala kapitulationen in - att S för att komma på banan igen måste acceptera hela alliansens skattepolitik. Jobbskatteavdragen men också fastighetsskatten och RUT blir röda förslag. Hennes tal, ovanligt välartikulerat, bar emellertid på flera självmotsägelser. Främst då hur ska hennes vision om en högkvalitativ välfärd och kamp för jämlikhet kunna betalas med alliansens skattenivåer? Många som satt där i riksdagens andrakammarsal och på läktarna undrade nog hur socialdemokraterna ska få ihop sin budgetkalkyl om goda generella socialförsäkringar, en bra skola, vård- och omsorg av hög kvalitet i kombination med en allt högre andel äldre och äldre-äldre med växande omsorgsbehov ska gå ihop med ett förbehållslöst accepterande de borgerligas alla skattesänkningar, som innebär minst 70-talet miljarder i permanent skattebortfall om t ex alla deras jobbskatteavdrag rakt av ska accepteras. Den budgetkalkylen går bara inte ihop.
I sin ivern att göra socialdemokraterna valbart närmast bekräftar Mona Sahlin i sitt tal på partiets förtroenderåd (4 dec.) – även om hon själv tidigare kallat det en vrångbild – den bild de borgerliga spridit om att de står för jobb medan sossarna står för bidrag. Så motiverar hon behovet av politisk förändring. Visst är det fler som har jobb än som inte har jobb. Men förklarar det valresultatet? Nog är väl folk kloka nog att inse att den som har jobb och den som är sjuk eller arbetslös i många fall är samma person i olika skeden av livet. Skör kan vem som helst bli när man minst anar det.
Mona Sahlin slog i fyra punkter in mer eller mindre öppna dörrar: Målet är att alla som kan ska jobba, och det ska alltid löna sig att arbeta är två saker som alltid gällt i det socialdemokratiskt styrda Sverige. De som fick a-kassa eller förtidspension före 2006 hade det bättre än i dag, med de blev inte rika då heller. Nu har Sverige en av Europas sämsta arbetslöshetsförsäkringar.
Å ena sidan säger hon att a-kassan ska vara en omställningsförsäkring och inget annat, samtidigt som ”fler jobb går före större ersättningar”. Det första kan diskuteras. Hur långtidsarbetslösheten ska motas är ett problem som väl ingen just nu har en särskilt bra lösning på. Någon form av alternativ,social arbetsmarknad kan bli nödvändig för dem som har de allra sämsta förutsättningarna - också om de skulle få ett rejält kunskapslyft, vilket nu saknas nästan helt i verktygslådan.
Punkten ”fler jobb går före större ersättningar” är snömos. Sahlin går här på de borgerligas linje där en riktig arbetslöshetsförsäkring framställs som något som hotar jobben. Det är obegripligt, även om Sahlin längre in i talet talar sig varm för höjda tak i försäkringen så att fler har ett skydd värt namnet. Men märkligt nog sätter hon det i motsättning till den tid man får gå arbetslös. Det är ingen självklar motsättning – beroende på hur långtidsarbetslösheten kan tacklas. Dessutom har nog Mona Sahlin aldrig förstått att en hög dagpenning i a-kassan är en viktig spärr mot alltför låga lägstlöner (reservationslöner, som det kallas i ekonomjargongen). Men det finns det fler politiker än hon som inte begriper! Eller om det nu är så att man vill se en extrem låglönearbetsmarknad växa fram av amerikanskt snitt med arbetande fattiga.
Socialdemokraterna måste till skillnad från de borgerliga förmå att se arbetare, tjänstemän och företagare som människor inte bara i förhållande till dagens roll i produktionen. Om socialdemokraterna - som Sahlin verkar vara inne på - accepterar de borgerligas definition av arbetslinjen är partiet illa ute. Då lär man förbli ett 26-28 procentsparti, i stället för att erbjuda ett ordentligt alternativ och ha potential att åter bli ett större parti i mera traditionella s-väljartal på 36-38 procent.
Vad gäller kampen mot arbetslösheten hade det varit betydligt angenämare att höra henne prata mer om regionalpolitik och infrastrukturinvesteringar (nu när järnvägen kriser etc), om behovet av forskning och om sambandet mellan forskning och en utvecklad gemensam sektor som i vissa stycken kan fungera som en bra beställare av nya lösningar (medicinsk teknik, nya läkemedel, bättre järnvägstransportlösningar, upprustade spår och växlar som klarar klimatvariationer etc). Vi har ju goda historiska exempel att visa på (Televerket - Ericsson, Vattenfall - ASEA, ASEA -SJ) i detta sammanhang. Samma sak gäller samband mellan svensk medicinteknisk industri och den landstingsbedrivna sjukvården. Och visst hade det varit betydligt angenämare - än att stryka de borgerligas vanbild av S som vän av "bidrag" - att höra henne prata om satsningar på social ekonomi och att via kunskapslyft och annat tackla ungdoms- och långtidsarbetslösheten i stället för att prata nivåer i ersättningen från att A-kassan.
Hennes "testamentstal" var också synnerligen Stockholmsorienterat. Där fanns inte ett ljud om en politik för ett "Sammanhållet Sverige" - vare sig regionalt eller socialt. Hennes tal var snarare en uppmaning till partiet att ta för givet att vi har ett splittrat samhälle och sedan agera på ett sådant vis att man satsar på den grupp som man behöver locka mest för att kanske kunna vinna nästa val. Hon hade inte ens bra markering i jämlikhetsandans riktning. Detta att en viktig pedagogisk uppgift för socialdemokratin är att förklara för väljarna att ett samhälle där spänningarna är små blir alla vinnare och att en väl utvecklad gemensam skattefinansierad sektor med bra försäkringar och välfärd tillgänglig för alla med hög kvalitet gynnar samtliga i samhället eftersom vi alla i något eller några skede av livet är eller kommer att bli behov av det allmännas stöd och hjälp. Antingen det nu handlar om att vi själva är sköra, våra barn är sköra eller våra åldrande föräldrar är sköra och att den skatt vi tar in solidariskt och gemensamt ska användas enbart till verksamhet och inte till vinst åt några privata entreprenörer.
Vad spelar det för roll när Sahlin säger sig nu läsa Henrik Berggrens lysande Palmebiografi men inte verkar förstå eller ta till sig att just detta oftast var en återkommande kärna i hans tal och praktiska politik!?
Men i stället valde Mona Sahlin att i sitt sista stora tal - och testamente efter närmare fyra rätt misslyckade år som s-ledare - "köpa" en borgerlig bild av verkligheten och något som hon till och med själv i andra sammanhang beskrivit som en vrångbild av socialdemokraterna som ett parti som står för "bidrag" medan den borgerliga alliansen skulle stå för jobb. Om socialdemokraterna accepterar de borgerligas definition av vad partiet står för och deras definition av arbetslinjen är partiet illa ute. Då lär partiet aldrig mer bli större än nuvarande knappa 30 procent i väljarstöd.
Bara ett parti som har en egen alternativ berättelse samt vill och vågar driva en egen linje och inte bara ängsligt sneglar på "de nya moderaterna" kan åter bli det parti som växer och andra konkurrerande partier tvingas förhålla sig till. Inte om man nu triangulerar (sno motståndarnas politik) och försöker bli något slags "nya moderaterna light".
Så vad gäller substansen i Sahlins "avskedstal" som s-ledare fanns nog rätt mycket där som snarare en ledare för ett socialliberalt folkpartiet skulle kunna hålla än en "normal" socialdemokratisk ledare. På partirådet i riksdagshuset visade Sahlin varför inte hon aldrig blev någon lyckad partiledare. Hon stod helt enkelt sakpolitiskt för långt till höger i partiet - och hon hade heller inte förmågan eller förståndet att omge sig med andra i ledningen som förmådde balansera detta. En framgångsrik s-ledare måste stå i mitten av partiet och inse att socialdemokraterna i sig är en "koalition".
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. Nog var det var mycket av att "röra om i grytan" över Mona Sahlins tal på partirådet häromdagen. Men om hon nu tycker det är viktigt med t ex närings- och forskningspolitiken. Men varför gjorde hon då inte detta oftare och rejälare i senaste valrörelsen?, påpekade några s-politiker när vi resonerade om saken under en fikapaus i gamla riksdagshuset.
posted by rbjorkenwall at 5:12 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home