Behovet av en riktig reform- och välfärdsagenda krävs för att vinna val igen

Observerat om brittiska klassamhället, Labours ledarval och behovet av en reformagenda för de svenska socialdemokraterna inför framtida val:

Storbritannien är ett utpräglat klassamhällle och kommer att behöva välfärdspolitiska reformer mer än någonsin: reformer som tilltalar breda grupper i det brittiska samhället, det vill säga både arbetare och tjänstemän. Just det som socialdemokratin gjort i Sverige - full behovstäckning i barnomsorgen, en bra föräldraförsäkring, en offensiv bostadspolitik, ett generöst studiemedelssystem, socialförsäkringar som täcker både låg- och medelinkomsttagare - återstår fortfarande att genomföra i Storbritannien.

På dessa områden är landet förfärligt omodernt och outvecklat, och nyvalda Labourledaren Ed Miliband verkar ha förstått detta. Därför var det ett bra ledarval som Labour häromdagen gjorde på sin kongress i Manchester.

Men föga förvånande utmålas han nu som vänsterradikal ("Red Ed") av borgerliga ledarsidor i Sverige. Det är inget att bli förvånad över. Så gör borgerliga tyckare men inte socialdemokrater som inte vill dra sitt parti i borgerlig riktning.

Ed Miliband är ingen vänsterradikal, han befinner sig snarare i Labourpartiets mittfåra. Vad han verkar ha förstått är däremot att innan man ger sig ut på äventyr, måste man först säkra sin hemmaplan.

Därför talar han till brittisk arbetarklass på ett sätt som Blair med sitt "New Labour" aldrig riktigt gjorde. När han väl har ett starkt stöd bland kärnväljarna, kan han med självförtroende gå fram med välfärdspolitiska reformer som gagnar även bredare löntagargrupper.

På samma sätt bör vi svenska socialdemokrater nu resonera. Om S ska vinna valet 2014,då måste S återta sin reformdagordning på hela det välfärdspolitiska området igen. Det gäller förstås socialförsäkringarna, vården, skolan och omsorgen. Men det gäller också att se till att pensionssystemet (behöver stärkas för framtida behov) och arbetstidsfrågan kommer upp på den politiska dagordningen igen. Inom alla dessa områden finns stora reformbehov, som skulle tilltala breda väljargrupper i Sverige.
Socialdemokratin måste helt enkelt återta det välfärdspolitiska initiativet, i Sverige precis som i Storbritannien.

Då kan socialdemokraterna börja vinna val igen. Annars inte.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Nu repar även tysk socialdemokrati mod och visar kanske vägen även för andra

(Publicerad i bl a tidningen Ångermanland 30/9,Gotlands tidningar 1/10, Norrköpings tidningar 14/10 m fl)

Observerat om tyska SDP-kongressen i Berlin:

Såg häromdagen på tyska SPDs partiordförande Sigmar Gabriel och det tal han höll i Berlin på SPD-kongressen som nyligen avslutades där i Berlin. Som bekant tog ex-milljöministern Sigmar Gabriel - efter senaste, usla förbundsdagsvalet - över ett parti i fritt fall.

"Siggi" Gabriels huvuduppgift är att gjuta nytt liv i en modfälld rörelse i opposition mot Angela Merkels kristdemokratiska-liberala koalitionsregering. "Siggi" Gabriel är en utmärkt och fängslande retoriker. Och hans tal är Gunnar Sträng-långa men han förmår ändå hålla intresset vid liv. I sitt mycket kraftfulla tal - och han är själv en massiv person i talarstolen - talade han i nästan två timmar mycket tydligt om att våga utmana den växande ojämlikheten och slåss för ett rättfärdigt samhälle. Ett samhälle där arbetare, upplysta borgare och intellektuella samverkar för att hålla samman det tyska samhället.

Hans tal blev inte sämre av att han därtill passade på att såga den direkt rasistiska bok som en gammal grånad SPD-medlem, nu avpolleterade riksbanksledamoten Thilo Sarrazin, givit ut. I en färsk, mycket omdebatterad bok har denne Sarrazin målat upp en bild om hur Tyskland avskaffar sig självt genom att Tyskland försämras genetiskt på grund av muslimsk invandring. Åter samma rasbiologiska tongångar som en gång såg Hitlers nazism födas och sedan lägga hela nationen i grus.

"Siggi" Gabriel tog dock klart och tydligt avstånd från Sarrazin och hans märkliga bok - och mötte SDP-kongressens jubel.

Också på andra sätt var Gabriel var i sitt tal full av självkritik för SPDs räkning. Han tog också upp det förakt som politiskt arbete på sina håll möts av och det förakt uppifrån som sämre lottade i samhället inte sällan möts av. Gabriel vill hitta en formel och strategi för SPD som bryter sig ut ur dessa onda cirklar. Och sättet på vilket Siggi Gabriel gjorde det i sitt tal andades stort självförtroende. Det var hoppingivande. Återstår att se om han och SPD också lyckas med detta i den praktiska politiken.

Ett står dock klart - precis som i Storbritannien med valet av Ed Miliband som ny Labourledare häromdagen i Manchester - att här fanns en annan och mera optimistisk ton än som vi annars mött och möter inom t ex en krisande, europeisk och svensk socialdemokrati.

Visserligen styrs ännu stora delar av Sydeuropa - Grekland, Spanien och Portugal - av socialdemokratiska partier, liksom Norge, men i övrigt är Europa för närvarande blått, eller rent av mörkblått och till med skiftande i främlingsfientligt brunt. På alltför många håll har den europeiska socialdemokratin i stort sett nästan varit nere för räkning. Men med Norge som det stora undantaget i Norden. Men signalerna nu från såväl tyska SDP- som Labourkongressen i Storbritannien visar att s-partierna börjar repa mod och åter visa att man både vill och vågar tro sig ha en framtid - och åter bli riktigt "valbara" i kommande parlaments- och riksdagsval. Undrar hur det går för finska SDP i kommande finska riksdagsval våren 2011? Ja, i Australien lyckades nyligen - om än ytterst knappt - Labor där under Julia Gillard vinna ett förtida parlamentsval och på nytt bilda en Labor-regering med stöd av några oberoende
parlamentariker i parlamentet i Canberra.)

Men innan man kan springa måste man först lära sig att krypa och gå. Än återstår en del arbete dit för många krisande s-partier i Europa. Men för svensk socialdemokrati i djupt demoraliserande kris efter det sämsta svenska riksdagsvalet sedan 1914 och med det mesta av arbetet kvar att göra så är det här som nu sker i Tyskland och Storbritannien sannolikt ändå hoppingivande, inspirerande tecken.

Men bara den som först verkligen vill och vågar göra en råärlig analys av egna misslyckanden har sedan chansen att åter får självförtroendet tillbaka och på nytt få väljarnas förtroende i kommande val. För vissa är den vandringen knappt ens påbörjad medan åter andra nu har kommit en bit på den vägen.

/Robert Björkenwall, (070-578 61 95); robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

En ny brittisk Labour-ledare visar vägen även för andra

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 29 september, NSD 11/10 m fl)

Observerat om en ny generation och en ny kurs i brittiska Labour - visar vägen även för andra som krisande svenska socialdemokrater

En ny generation tar nu över ledarskapet inom krissargade brittiska Labour och ut åker Tony Blairs New Labour-koncept. Två minuter innan klubban slog i bordet på Labours Leadership Conference i Manchester lördagen den 25 september fick kandidaterna beskedet att Ed Miliband hade vunnit.

Men först i fjärde omgången efter att alla de övriga kandidaternas andrahandsröster hade fördelats. Ed Miliband vann med bara 1,3 procents marginal. I de första tre omgångarna hade den äldre brodern David Miliband ledningen i ledarracet. Brödrastriden mellan Ed och David Miliband saknar motstycke i den politiska historien. Dramatiken var oöverträffad. Och det dramat fick till slut - som jag själv trodde - just Ed Miliband som knapp segrare.

Ed Miliband, ex-miljöministern står något till vänster om sin bror David, ex-utrikesministern. David ligger mer nära Blair och den tredje vägen, även om han inte är någon enkel blairist. Ed var väl outsidern. Jämförelsen med Barack Obama som vann den interna striden med Hillary Clinton är här rätt given. David Milibands kampanj hade mer pengar och var mer professionell. Den levererade i någon mån mer politisk substans. David Miliband är en intellektuell politisk strateg. Medan Ed Miliband drev en Obamaliknande gräsrotskampanj, engagerade fler och därför vann. Ed Miliband vann den interna omröstningen framför allt för att han fick stöd från de brittiska fackförbunden. Det fällde till slut avgörandet till hans fördel.

Partiledarvalet tolkas som en pendelrörelse till vänster inom socialdemokratin. Rimligen en nödvändig korrigering efter Tony Blairs utflykter och förödande Irak-krigsengagemang på George Walker Bushs sida. Men vänstersvängen är sannolikt rätt modest. Den ofta - i dessa sammanhang så pålitliga - The Guardian-journalisten Polly Toynbee menar dock att skillnaderna mellan bröderna är rätt liten men finns där. Men i vilket fall som helst är nu Tony Blairs New Labour-era över. Nu går man vidare.

Med valet av Ed Miliband sänds även en tydlig signal till andra socialdemokratiska partier i Europa, som det just nu svårt valsargade svenska socialdemokraterna. Ed Miliband talade i sitt tacktal om att skapa ”The Good Society”, en hänvisning till ett brittiskt-tyskt manifest som är starkt kritiskt till den tredje vägens numera rätt nersolkade politiska strategi, som bars upp av främst Tony Blair men också Tysklands Gerhard Schröder som strategins två frontfigurer. Det var ett politiskt medelklassprojekt. Inte sällan hamnade brittiska Liberaldemokraterna till vänster om detta nya Labour. Ed Milibands tydligaste budskap är att han nu vill vinna tillbaka partiets kärnväljare och folkets förtroende.

Men han riktade sig även till den ”pressade medelklassen”. Den sociala jämlikheten är ett viktigt mål för hela samhället. Även de bättre ställda mår sämre i ett samhälle som utvecklas i alltför ojämlik riktning.

Denna strategi att både vinna arbetarklassen och medelklassen och bygga broar och allianser mellan dessa blir på nytt det centrala i brittiska Labours väg tillbaka till makten med valet av Ed Miliband som ny partiledare. Indirekt sänder det samma budskap även till tyska, svenska och andra socialdemokratiska partier som brottas med svagt väljarstöd och stor osäkerhet om vilken väg de ska välja ur sina nuvarande bekymmer.

I den meningen är valet av Ed Miliband som Labours nye ledare därför ingen enbart intern brittisk angelägenhet. Det visar vägen för hela Europas krisande socialdemokrati. Valet ger sannolikt även kriskommissionsarbetande svenska socialdemokrater med stukat självförtroende en signal om vart de nu måste gå för att bygga upp det som gått förlorat i två förödande valnederlag och sänkt den gång så urstarka svenska socialdemokratin till ett knappt 30 procentsparti, bara något större än de nya, återvalda moderaterna i Sverige.

Med valet av Ed Miliband väljer Labourpartiet en ny spännande väg, försiktigt åt vänster. Partiet vill vinna åter de kärnväljare som nu ett antal år inte utan rätt tvivlat på socialdemokratins möjligheter att försvara människors välfärd, arbete och liv. Det valet är positivt också för arbetarrörelsen i Sverige som inte precis börjat sitt kriskommissionsarbete särskilt lovande och mest verkat "snöa in" i väl förenklade "vinna tillbaka medelklassen"-schabloner.

Ett ytligt snack från "kriskommissionsledare" i olika medieuttalanden som har få eller nästan inga referenser till varför t ex bara 50,7 procent av LO-förbundsmedlemmarna och bara rekordsvaga 22 procent av alla förvärvsarbetande i landet röstade på socialdemokraterna i 2010 års svenska riksdagsval. Och förståelsen för hur begränsad tilltron till de rödgrönas jobbpolitik var i valrörelsen saknas också. Det där är ingen bra början. Ed Miliband och brittiska Labour verkar ha förstått mer och bättre vad som nu krävs. Socialdemokratins sociala jämlikhet - och brobyggande mellan arbetar- och medelklass - ligger där oprövad, på nytt som en väldig möjlighet. Bara man vill och vågar! Och orkar tro på politiken igen som en kraft att förändra, inte bara förvalta.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

En valkatastrof för socialdemokraterna - men vilka slutsatser är rimliga att dra av detta?

Några reflektioner om en valkatastrof och en rekordsvag valrörelse:

Det var inte alls förvånande för mig, låg i luften att mer än max nära 31 proc. skulle S inte få nu med den misstro som fanns i de djupa s-leden. Socialdemokraterna har som helhet gjort ett genomuselt val. Så är det! Fackföreningsrörelsen har inte heller gjort någon bra valrörelsen,med vissa regionala undantag.

Ledarskapet inom betydande delar av fackföreningsrörelsen håller inte måttet i riktigt skarpt läge. Vissa borde bytas ut för fackföreningsrörelsens bästa.

Och för socialdemokraterna då? Tja, en katastrof är en katastrof och ledarskapet har ett stort ansvar. Rimligen borde partisekreteraren nu ersättas, och rimligen också den ekonomiska talespersonen Thomas Östros som varit en bromskloss och sänke under hela valrörelsen.

Men partiordföranden själv då? Sahlin själv kommer kanske inte att att leda S om fyra år. Möjligen. Svårare dock att direkt peka ut vem som borde ersätta henne. Så i brist på bättre kan hon bli kvar.

Men misstron har ju funnits i djupa väljarled mot ledarskapet och har sannolikt - vid en ärlig analys - gjort att S förlorat ett antal procent enbart på detta. I detta härad behöver nog en del slutsatser av valkatastrofen för socialdemokraterna nu sökas.

Sant är att inte ens nu - efter riksdagsvalet den 19 september - är skillnaderna mellan blocken är inte särskilt stor. De rödgröna fick ungefär samma procentandel av rösterna som vid förra valet. Det är inom blocken skillnaderna finns. Miljöpartiet gjorde sitt bästa val någonsin.

Det är bra att de gröna frågorna finns med som en stark dimension i svensk politik. Men det är och förblir ett svaghetstecken att oppositionen inte lyckades bättre i ett läge av massarbetslöshet, finanskris och haverier med socialförsäkringssystemen är däremot inget annat än ett misslyckande. Nu finns behov av en råärligt, självkritisk analys.

Det rödgröna alternativet blev generellt också alltför otydligt. Det var svårt för många väljare att förstå de avgörande skillnaderna mellan regering och opposition. Den ekonomiska politiken diskuterades på ett kameralt sätt där jobbfrågan kom bort trots massarbetslöshet.

Det blev också obegripligt för väljarna när de rödgröna attackerade regeringens skattesänkarpolitik och samtidigt gick med på stora delar av den.

Lägg så till detta att de rödgröna presentera sitt gemensamma valmanifest bara 19 dagar före valet, vilket var en felbedömning och ett utslag av en medialisering av politiken snarare än en tro på folkrörelsedemokratin och det normala medborgarsamtalet. Här fick kommuniktionsnissarna och -nissorna styra för mycket av tänkandet, vilket inte alls var bra.

Så - utöver den nu tillsatta krisgruppen - borde S nu även starkt överväga att kalla in en extra s-kongress. Kanske redan till nov. i år men absolut till senast i mars nästa år. Och senast då måste en ny kurs och ett förnyat ledarskap följa. Och varför inte i kombination med ett ärligt rådslag och syneförrättningsarbete om vad som gick fel och vad man nu ska göra bland partimedlemmarna i stort. Här slarvades det tyvärr efter förra valnederlaget hösten 2006. Det här behövs också med tanke på att vi kanske kommer att få ett nyval om två år eftersom regeringsunderläget i riksdagen ser ut som det gör - med beroende av främlingsfientliga SD som regeringen Reinfeldt nu blir.

Men vi får ser om och hur snabbt de ledande inom S, och för den delen även inom fackföreningsrörelsen, förmår dra de helt nödvändiga konsekvenserna av detta sämsta valet på 100 år för socialdemokraterna.

Dock: något alternativ till detta finns egentligen inte men möjligen, möjligen blir det bara byte på partisekreterare- och ekonomiska talespersonposterna men på ordförandeposten drar sig socialdemokraterna vidare med Sahlin i brist på bättre alternativ. Och fan vet då om S förmår komma tillbaka på sätt som önskvärt vore inom rimlig tid.

Socialdemokratin i Sverige är i kris, en större kris än den då AP i Norge sjönk ner till 25 % innan man begrep att nu måste kursen läggas om åt vänster och i bättre kontakt med folks förväntningar och behov. Men Arbeiderpartiet i Norge hade en mera kapabel ledare och en partisekreterare som begrep och förmådde inse vissa realiteter bättre än vad socialdemokraterna nu verkar ha beredskap för i Sverige. Det är en avgörande skillnad. Så krisen är djupare och mera demoraliserande här hos oss!

Är s-partiet kapabelt att dra konsekvenserna och lägga om såväl den politiska kursen som förnya sitt ledarskap tämligen snart nu bara måste ske.

30-31 proc. i väljarstöd var vad jag själv tippade, det låg i luften och så blev det också. Folk ville inte ha den rödgröna valalliansen, de gillade inte att
socialdemokraterna inte gick fram ensam. Det var solklart.

Så kalla in ex-partisekreteraren och nuvarande stortingspresidenten Martin Kolberg från Norge och be honom berätta hur AP bar sig åt när de vände från 25 % till 34-35 % i väljarstöd igen.

Detta som ett led i att nu lära av den här katastrofen. Steg 2 att gå tillbaka till valanalysen från 2006 års valförlust och dra de slutsatser av denna som partiet struntade eller tog för lätt på efter förra valförlusten. Steg 3 är sedan en ärlig, råärlig, analys av varför det gick åt så skogen i 2010 års val som det tveklöst gjorde - och som låg i luften för den som verkligen ville se och var lyhörd nog att inse det. Steg 4 blir sedan att göra vissa personförändringar i ledarskapet, börja förbereda för detta och att så som steg 5 kalla in en extra partikongressen. Och beredskap måste så också finnas för ett möjligt nyval om kanske två år. Om nu inte miljöpartiet "går över" och stöttar Reinfeldt-alliansen till priset av rätt stora eftergifter från Reinfeldt-regeringens sida. Om nu Mp alls låter sig lockas över.

Den här gången får det inte fuskas i socialdemokraterna! Jobbet - hemläxan - måste göras ordentligt om inte ökenvandringen för partiet ska bli lång!

Fy fan så eländigt men tyvärr inte alls överraskande - för den som velat se och förstå...Socialdemokraterna var inte bättre än de knappa 30,8 -30,9 % i väljarstöd som partiet nu fick!

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Förglömmas får dock inte att det borgerliga blocket har ju - trots moderaternas eget rekordval på de små brödernas bekostnad - ingen egen majoritet och blir beroende av främlingsfientliga SD i nya riksdagen. Det lär bli stora problem, så stora att ett nyval vinkar om hörnet. Fredrik Reinfeldt kanske vann en pyrrhysseger?

Hur som helst måste S också se till att ha beredskap för nyval - och därför kan inte nödvändiga förändringar i partiets kurs etc ske nu utan viss snabbhet. Också detta måste ske i någorlunda närtid nu!

Några kommentarer apropå granskningen av skolan

Observerat apropå skolans privatiseringar och major Björklund:

Nog för att SVT:s program Uppdrag granskning ofta är kritiserat för att både hårdvinkla, spetsa till och dramatisera i överkant.

Men uppgifterna i onsdagen den 15 september-granskningen i SVT om den svenska skolan är djupt deprimerande.

Det kunde nämligen där rapporteras om en explosion i antalet kommersiella skolor i vårt land de senaste åren.

Inte sällan handlar det om stora koncerner, ofta med internationella förgreningar, som ser barnens rätt till utbildning som någonting som det går att tjäna stora pengar på.

Dessa företag, som omsätter både miljoner och miljarder, köper och säljer skolor till varandra.

Inte sällan äger de skolorna i några år, driver kortsiktigt upp värdena på dem och säljer dem sedan vidare. Det finns nu skolor i vårt land som ägs av riskkapitalister i så kallade skatteparadis.

Pengar som skattebetalarna har betalat in för att barn ska få utbildning används till aktieutdelning.

Det tycks inte vara ovanligt att fördelaktiga bonusar delas ut till dem som leder verksamheten.

Svensk skola har alltså blivit en mångmiljardmarknad - och mönstret från sjukvården, förskolorna och äldreomsorgen i våra större städer går igen.

Bland har det i Stockholm avslöjats hur tidigare kommunala egendomar, som exempelvis förskolor och äldreboenden, av den borgerliga majoriteten har sålts för närmast skandalösa underpriser - och sedan på kort tid gett de nya ägarna miljonvinster.

Välfärden, som byggdes upp för att bilda en motvikt till marknadskrafternas lönsamhetstänkande, håller på att drivas i en annan riktning än vad som var dess syfte.

Oavsett vilken regering som styr vårt land efter söndagens val så kommer vi, för vår del, att ställa krav på ett skärpt regelverk, på att öka kommunernas inflytande och stoppa en utveckling mot en allt mer kommersiell skola i vårt land.

Vi är nu nära en situation där det inte längre är elever som väljer skolor, utan där skolor väljer elever.

Det tillhör nämligen marknadsekonomins logik att den som gör en investering kräver avkastning på insatt kapital. Och på köpet har vi fått en allt mera segregerad och i sociala klasser skiktad svensk skola.

Men de pengar som vi tillsammans skrapar ihop via skatterna för att ge våra barn - vår gemensamma framtid - den bästa starten i livet genom en bra utbildning, bör stanna i klassrummet.

Det är ju där framtiden börjar. Eller hur, major Björklund?

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Inga "vetenskapliga bevis" för jobbskatteavdragets effekt på sysselsättningen

Inga vetenskapliga bevis finns för att jobbskatteavdraget i Sverige skulle ha gett
75 000 jobb som statsminister Reinfeldt hävdar

Forskningsresultat och tillgänglig arbetsmarknadsstatistik (AKU etc) ger inga som helst belägg för att jobbskatteavdraget skulle ha gett några 75 000 nya jobb som Reinfeldt påstod i söndags.

Befolkningen har ökat med 285 000 mellan juli 2006 och juli 2010. Men antalet sysselsatta har inte ens blivit hälften så många fler, bara 104 000 fler och samtidigt under samma period har de arbetslösa blivit 89 000 fler.

Förvärvsfrekvensen i juli 2010 var enligt AKU 67,6 proc. mot 69 proc. i juli 2006, så andelen i sysselsättning av den vuxna befolkningen har faktiskt sjunkit. Och just detta brukar därtill anses som det viktigaste måttet på sysselsättningsläget i ett land. AKU definierar de arbetsföra åldrarna som 15-74 år, precis som numera är internationell standard vad gäller sådan statistik.

Jobbskatteavdragets effekter på sysselsättningen går inte alls att belägga på det sätt som Reinfeldt påstår. Tvärtom säger såväl finanspolitiska rådet (prof. Lars Calmfors) som prof. Magnus Henrekson vid Näringslivets institut för ekon. forskning och andra anser att de "stora skattesänkningarna på arbete fick inte de förväntade positiva effekterna". "En ökad sysselsättningsgrad kan knappast åstadkommas genom
ensidigt fokus på sänkt skatt på arbete".

Andra - som prof. Roland Granqvist m fl - har snarare lyft fram att "en skattesänkning kan lika gärna leda till att man väljer att arbeta lite mindre" eftersom man har råd med det och då försvagar skattesänkningar snarast
efterfrågan på arbetskraft (framfört i Dagens industri 12 aug 2010).

Sammanfattningsvis finns inga "vetenskapliga bevis" för att jobbskatteavdraget har lett till fler jobb utöver dem som följer av befolkningsutvecklingen. Statistiken visar däremot entydigt att sysselsättningsfrekvensen är längre
nu än inför valet 2006. Så skattesänkningar är ett mycket osäkert och minst sagt tveksamt sätt att skapa jobb. Däremot leder den till ändrade konsumtionsmönster - från offentlig till privat konsumtion, men inte att sysselsättningen
totalt sett ökar.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

"Det sovande folket" och riksdagsvalets viktiga vägvalsbeslut

Sveriges nuvarande statsministern Fredrik Reinfeldt, m. skriver i sin i yngre år utgivna MUF-årenbok "Det sovande folket " följande: "Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras." (sid. 112).

Är det inte den politiken han och finansminister Anders Borg i praktiken genomfört när de försämrat a-kassan (nu nästan sämst i Europa) och de långtidssjukskrivas villkor på det sätt som man nu gjort i regeringsställning!?

100 miljarder i skattesänkning (tidigare m-ledaren Bosse Lundgren ville ju sänka med 135 miljarder i deras förlustvalrörelse 2002) på fyra år kan ju bli 100 till 150 miljarder ytterligare om de skulle få väljarnas stöd att fortsätta ytterligare en mandatperiod. Eller möjligen något mindre.

Vem vill då bli gammal, arbetslös eller sjuk i ett sådant Sverige? Det vägval man gör vid en viss tidpunkt - t ex ett riksdagsval - kan få rätt stora konsekvenser på redan några års sikt.

En annan viktig sak är sedan att socialdemokraterna de senaste åren slarvat och trott att folk så att säga självmant ska begripa att det där med skattefinansierad välfärd och socialförsäkringar är både kostnadseffektivt och smart även för den enskilde - sett över en livscykel. Ändå finns ju sådan folkbildande uppgifter tillgängliga i bl a Sveriges kommuner och landstings respektive Skolverket, SCB m fl årliga sammanställningar.

Men när svenska folket inte längre går i studiecirklar och folkbildar sig som förr så förfaller även gammal, klassisk svensk och nordisk välfärdspolitisk kunskap gradvis samman. I en tjock lunta som jag har framgår dock att t ex en större
tarmoperation kostar i snitt 137 000 kr (2008 års siffra, lite dyrare idag) och en bypassoperation 166 700 kr om man ska pröjsa ur egen ficka.

Behandling av hjärtsvikt har en snittkostnad på 37 600 kr (2008 års siffra), kostnaden per gymnasieskolplats är 92 000 kr och att plats i särskilt äldreboende är 509 000 kr/ vårdtagare och den egna snittavgiften bara 18 450 kr etc etc.

Så nog finns siffror som dessa och många andra andra som klart visar hur förmånligt och kostnadseffektivt - jämför USA där man pröjsar mycket av vården själv, 47 milj. har då inte råd och den ändå kostar dubbelt så mycket som andel av BNP jämfört med vår svenska sjukvård. (Min syster forskar på Berkeley i USA sedan många år så jag snackar mycket med henne om sånt!) Men tänker man snävt och kortsiktigt så är det lätt att tro att mer pengar i egna plånboken via skattesänkningar är kanonbra. Men sett över en livscykel och med barn i skolan och åldriga föräldrar i äldreomsorg, kanske en egen bypassoperation etc så är det ingen vinst med en sådan plånboksmodell, om man inte råkar vara mångmiljonär förstås.

Men när det nu blir så här att folk invaggats i tron att "jobbskatteavdrag" (sänkt inkomstskatt och flest kronor till dem som tjänar bäst) - på bekostnad av de långtidssjukas, arbetslösas m fl trygghet - är kanonbra så har alliansregeringen Reinfeldt lyckats med att förverkliga det Reinfeldt redan skrev om för många år sedan i sin bok "Det sovande folket". Kanske gör man det igen den 19 september.

Eller så blir det så att folk på "vet ej-soffan" till slut ändå vaknar till och vi får det maktskifte som Sverige faktiskt nu behöver! Vart dessa runt en halv miljon osäkra väljare till slut går eller möjligen valskolkar avgör utgången på valdagen den 19 september. Bara ett vet vi: valet den 19 september kommer att till slut bli ytterst jämnt med en knapp valvinst för endera blocket.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Bostadspolitiken (ytterst illa skött de senaste åren) borde vara en viktig valfråga för bostadskrisens Stockholm, liksom sjukvården! Och en offensiv och aktiv regionalpolitik värd namnet skulle också vara till gagn och nytta även för ett Stockholm med stora växtvärksproblem.

Vilket samhälle vill vi ha? Vilket vägval vill vi göra?

Den viktigaste valfrågan är sist och slutligen vilket samhälle vill vi ha åren fram över?

I Sverige blev 14 321 människor utförsäkrade ur sjukförsäkringen vid årsskiftet. Och skaran av utförsäkrade växer dessutom för varje dag som går. Enligt de senaste prognoserna kommer 75 000 personer att utförsäkras från sjukförsäkringen under de kommande åren.

Det sker inte för att en doktor bedömt att de blivit friskare, utan för att regeringen satt upp en bortre parentes. Efter 180 dagar (stupstocken) ska - enligt regeringens tydliga direktiv - eventuell arbetsförmåga prövas mot hela arbetsmarknaden. Det är en regel som fått både forskare och läkare att reagera. "Är det rimligt att på detta sätt bolla med redan utsatta personer?" Utan en individuell prövning av eventuell restarbetsförmåga, en riktig rehabilitering som verkligen håller måttet, en realistisk bedömning om de långtidssjukskrivnas chanser att konkurrera om jobben som ofta inte finns för dem när arbetslösheten i stort är runt 8,5 - 9 procent och arbetsgivarna kan välja och vraka bland alla arbetssökande. Så här omänskligt och ovärdigt kan det bli när skattesänkningarna blir överstora och stålarna som ska betala detta måste tas på de sjuka och arbetslösas bekostnad,

Enligt Sven-Olof Lodin, professor i finansrätt och allt annat än socialdemokrat i sina politiska värderingar, har ingen annan regering i ett rikt demokratiskt land på så kort tid genomfört en lika stor sänkning av inkomstskatterna som Sverige gjort.

Skattesänkningarna har hittills främst betalats just genom hårdare tag mot sjuka och arbetslösa. Om folk får mindre pengar blir de genast friska och anställda! Miraklet har dock uteblivit och nu finns det inte mycket mer pengar att hämta ur socialförsäkringarna.

Det är skola, vård och omsorg som står på tur nu.

Lärartätheten sjunker i hela landet. Barngruppernas storlek växer på förskolorna i Stockholm och även på vissa andra håll i landet. 24 000 jobb har hittills försvunnit i välfärden. Moderaterna vill - om de får fyra år till valet - dock fortsätta sänka skatten och det borde oroa främst Sveriges barnfamiljer. Nu när det inte finns just något mer alls att ta av sjuka och arbetslösa är det i stort sett bara på barnfamiljerna man kan "hämta hem" några större belopp som sedan ska gå till Anders Borgs kommande, nya skattesänkningar. Undrar om barnfamiljerna har förstått det?

Skatter finns för att saker och ting kostar och för att de blir billigare om vi finansierar dem gemensamt. Utan barn kan man kanske inbilla sig att man klarar sig på sitt jobbskatteavdrag (som därtill ger mest till de redan välmående) men så snart man bildar familj blir det annorlunda.

Barnavård, mödravård, dagis, fritids och kanske behov av en ny tandställning. Behoven är många och varierande i takt med att barnen växer upp. 83 000 kronor kostar det att ha ett barn i grundskolan i ett år, och hela 92 000 kronor när han eller hon börjar gymnasiet. Ett välfungerande samhälle är inte gratis.

Enligt en undersökning som SKL har gjort tror de flesta svenskar att mindre än hälften av kommunernas och landstingens utgifter går till vård, skola och omsorg. I själva verket är siffran 90 procent. Anders Borg pratar om ”välfärdens kärna” som om det skulle finnas en massa "onödigt" som bara kan skalas bort utan större problem. Men i själva verket är kärnan i princip hela frukten. Så är det med snacket om välfärdens kärna som vissa svänger sig med i valdebatten. I praktiken.

Så kärnfrågan - också i den här valrörelsen - kokar då till slut ner i följande: vilket samhälle vill vi ha? Ett solidariskt finansierat med gemensamma skatter för allas vår välfärd? Eller ett egoistiskt och för den enskilde dyrare samhälle där vi visserligen har lite lägre skatter men i stället tvingas betala mer själva via olika privata och dyrare försäkringar och avgifter för att betala den trygghet och de tjänster som inte det gemensamma (allmänna) längre har några resurser till att ställa upp med? Det är det vägvalet som det här valet ytterst handlar om den 19 september.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Observerat om ett vallöfte och de rödgrönas valutsikter

Precis som författaren P O Enquist ställer jag mig frågan: Vem tjänar på de rödgrönas och alliansens föreslagna halvering av restaurangmomsen — restaurangbesökarna eller restaurangägarna? Ingen av dem, enligt författaren P O Enquist.

I stället tar krogmaffian hand om pengarna. Och några 8 000 till 10 000 nya jobb kommer den åtgärden heller inte att ge.

Bättre hade varit om dessa närmare 6 miljarder som momshalveringen kostar hade satsats som en grundplåt till en tandvårdsreform för vuxna. Det hade varit en riktig välfärdsreform och nåt som väljarna sannolikt visat sig uppskatta på valdagen.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Har känslan att det något lite ändå går åt rätt håll för de rödgrönas del. Men hinner S spurta och vinna en knapp valseger som partiet gjorde i valet 1973??? Eventuellt och om även V och MP går bra samtidigt. MP - sannolikt och V tror jag gör ett lite bättre val än vad olika, nästan dagliga mätningar indikerat. Men klarar S 32,5 % ?