En ny brittisk Labour-ledare visar vägen även för andra
(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 29 september, NSD 11/10 m fl)
Observerat om en ny generation och en ny kurs i brittiska Labour - visar vägen även för andra som krisande svenska socialdemokrater
En ny generation tar nu över ledarskapet inom krissargade brittiska Labour och ut åker Tony Blairs New Labour-koncept. Två minuter innan klubban slog i bordet på Labours Leadership Conference i Manchester lördagen den 25 september fick kandidaterna beskedet att Ed Miliband hade vunnit.
Men först i fjärde omgången efter att alla de övriga kandidaternas andrahandsröster hade fördelats. Ed Miliband vann med bara 1,3 procents marginal. I de första tre omgångarna hade den äldre brodern David Miliband ledningen i ledarracet. Brödrastriden mellan Ed och David Miliband saknar motstycke i den politiska historien. Dramatiken var oöverträffad. Och det dramat fick till slut - som jag själv trodde - just Ed Miliband som knapp segrare.
Ed Miliband, ex-miljöministern står något till vänster om sin bror David, ex-utrikesministern. David ligger mer nära Blair och den tredje vägen, även om han inte är någon enkel blairist. Ed var väl outsidern. Jämförelsen med Barack Obama som vann den interna striden med Hillary Clinton är här rätt given. David Milibands kampanj hade mer pengar och var mer professionell. Den levererade i någon mån mer politisk substans. David Miliband är en intellektuell politisk strateg. Medan Ed Miliband drev en Obamaliknande gräsrotskampanj, engagerade fler och därför vann. Ed Miliband vann den interna omröstningen framför allt för att han fick stöd från de brittiska fackförbunden. Det fällde till slut avgörandet till hans fördel.
Partiledarvalet tolkas som en pendelrörelse till vänster inom socialdemokratin. Rimligen en nödvändig korrigering efter Tony Blairs utflykter och förödande Irak-krigsengagemang på George Walker Bushs sida. Men vänstersvängen är sannolikt rätt modest. Den ofta - i dessa sammanhang så pålitliga - The Guardian-journalisten Polly Toynbee menar dock att skillnaderna mellan bröderna är rätt liten men finns där. Men i vilket fall som helst är nu Tony Blairs New Labour-era över. Nu går man vidare.
Med valet av Ed Miliband sänds även en tydlig signal till andra socialdemokratiska partier i Europa, som det just nu svårt valsargade svenska socialdemokraterna. Ed Miliband talade i sitt tacktal om att skapa ”The Good Society”, en hänvisning till ett brittiskt-tyskt manifest som är starkt kritiskt till den tredje vägens numera rätt nersolkade politiska strategi, som bars upp av främst Tony Blair men också Tysklands Gerhard Schröder som strategins två frontfigurer. Det var ett politiskt medelklassprojekt. Inte sällan hamnade brittiska Liberaldemokraterna till vänster om detta nya Labour. Ed Milibands tydligaste budskap är att han nu vill vinna tillbaka partiets kärnväljare och folkets förtroende.
Men han riktade sig även till den ”pressade medelklassen”. Den sociala jämlikheten är ett viktigt mål för hela samhället. Även de bättre ställda mår sämre i ett samhälle som utvecklas i alltför ojämlik riktning.
Denna strategi att både vinna arbetarklassen och medelklassen och bygga broar och allianser mellan dessa blir på nytt det centrala i brittiska Labours väg tillbaka till makten med valet av Ed Miliband som ny partiledare. Indirekt sänder det samma budskap även till tyska, svenska och andra socialdemokratiska partier som brottas med svagt väljarstöd och stor osäkerhet om vilken väg de ska välja ur sina nuvarande bekymmer.
I den meningen är valet av Ed Miliband som Labours nye ledare därför ingen enbart intern brittisk angelägenhet. Det visar vägen för hela Europas krisande socialdemokrati. Valet ger sannolikt även kriskommissionsarbetande svenska socialdemokrater med stukat självförtroende en signal om vart de nu måste gå för att bygga upp det som gått förlorat i två förödande valnederlag och sänkt den gång så urstarka svenska socialdemokratin till ett knappt 30 procentsparti, bara något större än de nya, återvalda moderaterna i Sverige.
Med valet av Ed Miliband väljer Labourpartiet en ny spännande väg, försiktigt åt vänster. Partiet vill vinna åter de kärnväljare som nu ett antal år inte utan rätt tvivlat på socialdemokratins möjligheter att försvara människors välfärd, arbete och liv. Det valet är positivt också för arbetarrörelsen i Sverige som inte precis börjat sitt kriskommissionsarbete särskilt lovande och mest verkat "snöa in" i väl förenklade "vinna tillbaka medelklassen"-schabloner.
Ett ytligt snack från "kriskommissionsledare" i olika medieuttalanden som har få eller nästan inga referenser till varför t ex bara 50,7 procent av LO-förbundsmedlemmarna och bara rekordsvaga 22 procent av alla förvärvsarbetande i landet röstade på socialdemokraterna i 2010 års svenska riksdagsval. Och förståelsen för hur begränsad tilltron till de rödgrönas jobbpolitik var i valrörelsen saknas också. Det där är ingen bra början. Ed Miliband och brittiska Labour verkar ha förstått mer och bättre vad som nu krävs. Socialdemokratins sociala jämlikhet - och brobyggande mellan arbetar- och medelklass - ligger där oprövad, på nytt som en väldig möjlighet. Bara man vill och vågar! Och orkar tro på politiken igen som en kraft att förändra, inte bara förvalta.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Observerat om en ny generation och en ny kurs i brittiska Labour - visar vägen även för andra som krisande svenska socialdemokrater
En ny generation tar nu över ledarskapet inom krissargade brittiska Labour och ut åker Tony Blairs New Labour-koncept. Två minuter innan klubban slog i bordet på Labours Leadership Conference i Manchester lördagen den 25 september fick kandidaterna beskedet att Ed Miliband hade vunnit.
Men först i fjärde omgången efter att alla de övriga kandidaternas andrahandsröster hade fördelats. Ed Miliband vann med bara 1,3 procents marginal. I de första tre omgångarna hade den äldre brodern David Miliband ledningen i ledarracet. Brödrastriden mellan Ed och David Miliband saknar motstycke i den politiska historien. Dramatiken var oöverträffad. Och det dramat fick till slut - som jag själv trodde - just Ed Miliband som knapp segrare.
Ed Miliband, ex-miljöministern står något till vänster om sin bror David, ex-utrikesministern. David ligger mer nära Blair och den tredje vägen, även om han inte är någon enkel blairist. Ed var väl outsidern. Jämförelsen med Barack Obama som vann den interna striden med Hillary Clinton är här rätt given. David Milibands kampanj hade mer pengar och var mer professionell. Den levererade i någon mån mer politisk substans. David Miliband är en intellektuell politisk strateg. Medan Ed Miliband drev en Obamaliknande gräsrotskampanj, engagerade fler och därför vann. Ed Miliband vann den interna omröstningen framför allt för att han fick stöd från de brittiska fackförbunden. Det fällde till slut avgörandet till hans fördel.
Partiledarvalet tolkas som en pendelrörelse till vänster inom socialdemokratin. Rimligen en nödvändig korrigering efter Tony Blairs utflykter och förödande Irak-krigsengagemang på George Walker Bushs sida. Men vänstersvängen är sannolikt rätt modest. Den ofta - i dessa sammanhang så pålitliga - The Guardian-journalisten Polly Toynbee menar dock att skillnaderna mellan bröderna är rätt liten men finns där. Men i vilket fall som helst är nu Tony Blairs New Labour-era över. Nu går man vidare.
Med valet av Ed Miliband sänds även en tydlig signal till andra socialdemokratiska partier i Europa, som det just nu svårt valsargade svenska socialdemokraterna. Ed Miliband talade i sitt tacktal om att skapa ”The Good Society”, en hänvisning till ett brittiskt-tyskt manifest som är starkt kritiskt till den tredje vägens numera rätt nersolkade politiska strategi, som bars upp av främst Tony Blair men också Tysklands Gerhard Schröder som strategins två frontfigurer. Det var ett politiskt medelklassprojekt. Inte sällan hamnade brittiska Liberaldemokraterna till vänster om detta nya Labour. Ed Milibands tydligaste budskap är att han nu vill vinna tillbaka partiets kärnväljare och folkets förtroende.
Men han riktade sig även till den ”pressade medelklassen”. Den sociala jämlikheten är ett viktigt mål för hela samhället. Även de bättre ställda mår sämre i ett samhälle som utvecklas i alltför ojämlik riktning.
Denna strategi att både vinna arbetarklassen och medelklassen och bygga broar och allianser mellan dessa blir på nytt det centrala i brittiska Labours väg tillbaka till makten med valet av Ed Miliband som ny partiledare. Indirekt sänder det samma budskap även till tyska, svenska och andra socialdemokratiska partier som brottas med svagt väljarstöd och stor osäkerhet om vilken väg de ska välja ur sina nuvarande bekymmer.
I den meningen är valet av Ed Miliband som Labours nye ledare därför ingen enbart intern brittisk angelägenhet. Det visar vägen för hela Europas krisande socialdemokrati. Valet ger sannolikt även kriskommissionsarbetande svenska socialdemokrater med stukat självförtroende en signal om vart de nu måste gå för att bygga upp det som gått förlorat i två förödande valnederlag och sänkt den gång så urstarka svenska socialdemokratin till ett knappt 30 procentsparti, bara något större än de nya, återvalda moderaterna i Sverige.
Med valet av Ed Miliband väljer Labourpartiet en ny spännande väg, försiktigt åt vänster. Partiet vill vinna åter de kärnväljare som nu ett antal år inte utan rätt tvivlat på socialdemokratins möjligheter att försvara människors välfärd, arbete och liv. Det valet är positivt också för arbetarrörelsen i Sverige som inte precis börjat sitt kriskommissionsarbete särskilt lovande och mest verkat "snöa in" i väl förenklade "vinna tillbaka medelklassen"-schabloner.
Ett ytligt snack från "kriskommissionsledare" i olika medieuttalanden som har få eller nästan inga referenser till varför t ex bara 50,7 procent av LO-förbundsmedlemmarna och bara rekordsvaga 22 procent av alla förvärvsarbetande i landet röstade på socialdemokraterna i 2010 års svenska riksdagsval. Och förståelsen för hur begränsad tilltron till de rödgrönas jobbpolitik var i valrörelsen saknas också. Det där är ingen bra början. Ed Miliband och brittiska Labour verkar ha förstått mer och bättre vad som nu krävs. Socialdemokratins sociala jämlikhet - och brobyggande mellan arbetar- och medelklass - ligger där oprövad, på nytt som en väldig möjlighet. Bara man vill och vågar! Och orkar tro på politiken igen som en kraft att förändra, inte bara förvalta.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 2:16 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home