Mest negativt publicitet för S och överpositiv för den borgerliga alliansen

Observerat:

Nu visar det sig, inte helt oväntat, att gjorda sammanställningar belägger att medierapporteringen har en klar tendens att vara överpartisk visavi den borgerliga alliansregeringens olika utspel och förslag och övernegativ mot oppositionen och mot socialdemokraternas prestationer i all synnerhet.

I DN nyligen framgick tydligt att media knappast kan anses allsidig och balanserad i sin rapportering. Detta har i sin tur även andra media också noterat och kommenterat lite kort.

Hur som helst framgår där att statsministern Fredrik Reinfeldt får störst utrymme i medierna av de svenska politikerna. Mona Sahlin knappar dock in på statsministern.

Men samtidigt får Socialdemokraterna mest negativ publicitet av riksdagspartierna.

I DN:s redovisning av Politikerbarometern – en sammanställning av politikerna och partiernas genomslag i de svenska medierna - framgår detta klart. Undersökningen är gjordes under perioden 24:e mars till och med 17:e juni av företaget Infopaq.

Statsminister Fredrik Reinfeldt toppar inte helt oväntat listan efter att ha hamnat i 117 toppnyheter under perioden. De rödgröna går starkt framåt efter att ha presenterat sin skuggbudget. Men mediebilden av den blev inte helt lyckad. Moderaterna lyckades stämpla alternativet som en skattehöjningspolitik. Den sammanföll också tidsmässigt med Greklandskrisen – något som stärkte Moderaterna.

Mycket av rapporteringen handlar om opinionsmätningar. Socialdemokraterna, som backat får därmed negativ publicitet, samtidigt som det Miljöpartiet får positiv press på sina starka siffror.

Medierna gillar också finansminister Anders Borg. Han får nästan tre gånger så mycket publicitet som Per Nuder som var finansminister i den förra socialdemokratiska regeringen. Tre gånger mer publicitet för den borgerlig jämfört med en socialdemokratisk finansminister är knappast - hur man än ser det - en rimligt balanserad nyhetsvärdering.

Klart som korvspad att sånt också bidrar - utöver vissa egna tillkortakommanden - att opinionsläget just nu ser ut som det gör för moderaternas respektive socialdemokraternas del i olika opinionsmätning.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Men hur det sedan ser ut på valnatten mot den 20 september är däremot en helt annan sak.

Om mandatperiodens sista partiledardebatt

Observerat om partiledardebatten 16 juni i Sveriges riksdag:

Reinfeldt spelade i den här mandatperiodens sista partiledardebatt i riksdagen ut statsmannakortet och att han leder ett fint land. Han värnar statsfinanserna. Han prioriterar välfärden och allt annat fint som däremot inte oppositionen gör. Om han, likt i Idas sommarvisa, också tagit bort snön, färgat kohagen grön och gjort mycket vatten i bäcken så där så det hoppar och far är däremot mera oklart.

Reinfeldts motståndare den socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin är landets mest erfarna politiker. Men hon uppträder tyvärr inte alltid så i debatterna, men det var bättre igår. Mera ideologiskt och lite vassare i replikerna. Men ännu lite mera tuffhet och konfrontation mot personen, "tvålen" Reinfeldt. Denne regeringsfärskingen Reinfeldt uppträder gärna kaxigt och gör allt han
kan för att utmåla den regeringserfarna Sahlin som en riskfaktor om hon får regeringsmakten.

Men visst märktes det att det var sista partiledardebatten före valet i riksdagen i går. Tonfallet var högre än vanligt - särskilt mellan huvudkombattanterna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin - och det handlade mycket om det politiska bokslutet av mandatperioden. Som vanligt var det intressantare att notera vad som förtegs än vad som sades.

Statsministern återkom gång efter gång till att regeringen bevarat, vad han kallar välfärdens kärna, men inte köpt bilfabriker (läs Saab) för pengarna. Underförstått att Mona Sahlin skulle ha gjort det. Men det hade faktiskt inte blivit någon fortsättning för Saab i Trollhättan om inte regeringen hade garanterat fyra-miljarderslånet åt Saab. Det är fakta.

Statsministern talade också mycket om full sysselsättning, men han nämnde inte att arbetslösheten i Sverige är nära tio procent, vilket Mona Sahlin förstås poängterade gång på gång.

Det lät på statsministern när han sade att "ekonomin var i balans" som om det går ihop sig för Sverige, men ska sanningen fram, så har det överskott på 70 miljarder som regeringen Persson lämnade över, förvandlats till ett underskott. Att nu Riksgälden i en färsk prognos säger att underskottet minskar igen förtar inte detta faktum.

Så om regeringen Reinfeldt hade startat från scratch - utan socialdemokraternas tidigare saneringsarbete i regeringsställning - hade den varit placerad i skamvrån precis som våra nordiska grannländer i EU.

Därför har den tvingats låna till sina senaste skattesänkningar, de PR-mässigt lanserade som jobbskatteavdragen på totalt runt 100 miljarder kr i flera genomförda steg.

Och inte nog med det. Regeringen har dessutom sålt ut svenska folkets tillgångar som sprittillverkning och apotek, vilket knappast är något som man borde skryta med. Landet har ju därigenom blivit fattigare och tappat årligt återkommande intäkter till statskassan. Och nu planeras nya utförsäljningar av synnerligen lönsamma Vattenfall, LKAB m fl om det skulle bli fyra nya år med Reinfeldt i höst.

Skattesänkningarna för en löntagare under mandatperioden på 1 600-1 700 kronor i månaden kom givetvis fram tidigt i statsministerns anförande och fortsatta skattesänkningar kommer uppenbarligen att bli regeringens stora slagnummer i valrörelsen. Skattesänkningar som betalats med kraftiga försämringar av a-kassan och tryggheten för de sjuka och arbetsskadade samt ett pensionärskollektiv som också fått sin standard och köpkraft försämrad.

Att döma av Reinfeldts påstådda omsorg om kommunernas möjligheter att behålla välfärdens arbetare, ska det inte förvåna om finansminister Anders Borg i Almedalen eller senare i valrörelsen signalerar ett valfläskpaket med miljarder till kommunerna. Detta för att kompensera att de under senare år försvunnit 25 000 välfärdsarbetare från kommunsektorn.

Vad som helt saknades i Reinfeldts anförande var svaren på alla långsiktiga framtidsfrågor. Snarast kan man säga att Reinfeldt utstrålade en förnöjsamhet och att hans budskap till väljarna var att säga att vi vill fortsatta på samma sätt.

Mona Sahlins huvudanfall gällde naturligtvis den höga arbetslösheten och särskilt den bland ungdomar och det kunde noteras att statsministern inte hade mycket till försvar att komma med.

Helt uppenbart är att regeringens passiva linje i arbetsmarknadspolitiken är en av regeringens svagaste flanker i det här valet och Mona Sahlins påpekande att bara en tjugondel av de unga arbetslösa får utbildning och en tredjedel av de arbetslösa saknar gymnasieexamen gick tungt in.

Reinfeldts lama försvar att hänvisa till coacherna på arbetsförmedlingarna imponerade inte. Och lär inte heller göra så bland alla unga som nu går ut i arbetslöshet från alla studentfirande lastbilsflak.

Det hettade tillordentligt när Reinfeldt anklagade Mona Sahlin för att vilja höja skatten för lågavlönade kvinnor och hänvisade till regeringens egna uträkningar av det rödgröna förslaget att växla höjd skatt mot lägre a-kasseavgifter.

Sahlin svarade med att regeringen gjort att en hotellstäderska får betala fem gånger så hög a-kasseavgift som en läkare och att regeringen slagit sönder a-kassan, varvid Reinfeldt sade, att de rödgröna vill ta pengar från kvinnor och använda dem till män som inte arbetar.

Så resonerar en statsminister som inbillar sig att arbetslös är lika med arbetsskygg.

Så hade han också märkbart svårt att värja sig mot Miljöpartiets retorsikt skickliga språkrör Maria Wetterstrand som konstaterade att det bara är Korea, Turkiet och Polen som har sämre a-kassa än Sverige. "Det heter", sade hon, " att det ska löna sig att jobba, men det ska tydligen kosta som tusan att vara sjuk eller arbetslös".

Det alternativ som på valdagen den 19 september framstår som trovärdigast att motverka arbetslösheten och skapa sysselsättning kommer också att vinna valet. Nu stundar en synnerligen hård och oviss valrörelse.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om centerledaren Maud Olofsson och hennes förmåga att "blicka in i framtiden"

Maud Olofsson var svag i partiledardebatten i riksdagen den 16 juni. Verkade tagen av stundens allvar. Verkade allmänt "skakig" och tagen av lägets allvar för partiets del inför valet och var inte alls sitt vanliga, kaxiga pratkvarns-Maud. Och hon blev rätt trängd om bl a turordningsreglerna, anställningsskyddet och ungdomsarbetslöshet och annat. Hon var helt enkelt helt ur slag i den här mandatperiodens sista partiledardebatt!

Hon har i en intervju nyligen berättat att hon redan som liten - före alla andra, vilken hybris - var bekymrad över ozonskiktets förtunning flera år innan forskarna slagit larm om saken.

Vår nutida Nostradamus låg alltså hemma på sin kammare hos pappa Harald Olsson redan som 13-åring och var djupt orolig över ett hot mot mänskligheten som ännu ingen annan hade upptäckt eller uppmärksammat.

Samma imponerande vetenskapliga framsynthet kom till användning när hon härom dagen meddelade exakt hur många jobb inom hotell- och restaurangbranschen som skulle raderas ut vid ett regeringsskifte i Sverige.

När de rödgröna vill ersätta den generella sänkning av arbetsgivareavgifterna för de under 26 år - som regeringen drivit igenom - med en lättnad för de som istället anställer arbetslösa ungdomar, leder enligt näringsministern till att 90 000 jobb i hotell- och restaurangbranschen försvinner.

Eller, som Maud Olofsson anklagande menade, dessa jobb "sopar man bort", i någon slags allmän illvilja som de rödgröna verkar demonstrera.

Enligt Sveriges Hotell- och restaurangföretagare sysselsatte branschen år 2009 113 400 anställda. Enligt Maud Olofsson betyder det alltså att fyra av fem jobb försvinner. De flesta hotell och restauranger i vårt land kommer alltså att stänga inom kort. Jo, det låter ju mycket sannolikt.

Nu väntar vi bara på besked från den synske Maud Olofsson vilket år som en människa landar på mars, Gröndalsisen helt har försvunnit, hur resultatet i riksdagsvalet blir 2022 samt svar på den viktiga frågan om hur många myror det finns på norra halvklotet...

/Robert Björkenwall; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Regeringen förtjänar inte att bli omvald - de har gjort Sverige orättvisare

Det här är ett par exempel på sånt som gör att jag tycker att den här regeringen absolut inte förtjänar det goda medierykte den har nu på sina håll. Tvärtom har de visat att den nu måste bytas ut:

Tommie Savolainen arbetade, framgår av ett reportage i Dagens Arbete, på Isringhausen på Teg när han drabbades av diskbråck. Först godkändes det som arbetsskada och han tillerkändes livränta. Men när Försäkringskassan skulle ompröva hans ersättning blev det nej. Kassan skyllde skadan på åldersförändringar! Det som först ansågs vara en arbetsskada existerade plötsligt inte. Nu berodde diskbråcket på ”degeneration”; ett försämrat tillstånd orsakat av stigande ålder.
Industrifackens månadsmagasin Dagens Arbete har granskat fallet Tommie och fyra andra liknande ärenden. Slutsatsen är att samtliga fem ”borde ha flyttat från Norrland.”

Den anställde har - som det nu utvecklats - snart inte en chans att hävda sin rätt vid en arbetsskada. Särskilt inte om du är bosatt norr om Dalälven. Kammarrätten i Sundsvall dömer annorlunda (hårdare för den skadade) än de gör i Jönköping.
När beviskraven skärptes av den borgerliga regeringen 1993 blev det extra svårt att få belastningsskador godkända. Särskilt kvinnorna missgynnades och regelverken mjukades upp av S-regeringen 2002. Men enklare att få er sättning har det inte blivit. Faktum är att det har blivit ännu svårare, visar Dagens Arbetes granskning.

Den som gör illa sig på jobbet ska inte behöva stå den ekonomiska smällen själv. Den här frågan måste ges högsta prioritet om de rödgröna vinner.
Svångremmen har dragits åt kring de arbetsskadade på ett sätt som inte är motiverat.

Tommie Savolainen orkar i dag arbeta halvtid som kanslist på Holmsunds innebandyförening och har sjukersättning på 50 procent. Om han fått behålla livräntan hade han fått ut fyra-fem tusen mer i månaden.

Arbetsskadeförsäkringen har förändrats till ett lotteri. Drar du nitlotten får du själv stå för den ekonomiska mellanskillnaden. Det kallar inte jag försäkring.
I tisdags morse i förra veckan medverkade Tommie Savolainen och IF Metalls försäkringshandläggare Ulf Björk i TV4 Nyhetetsmorgon. Björk är mycket kritisk mot den försämrade försäkringen, men också på den bristande kompetensen hos beslutande myndigheter som sett till att det verkligen blivit ett lotteri.

Dagens Arbete har i sitt reportage visat hur snett det börjat fungera. För att kunna överklaga måste du först beviljas prövningstillstånd. 1 226 personer överklagade, men endast fyra procent beviljades prövningstillstånd av kammarrätten i Sundsvall. Samtidigt har Försäkringskassan krävt prövningstillstånd i 110 ärenden och fått 74 procent godkända! Dessutom fick kassan rätt i 90 procent av de överklagade fallen medan endast 45 procent av privatpersonerna (de skadade) som överklagade fick rätt och därmed fortsatt livränta.

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, kommandoran ofta kallad, hänvisade i TV4-nyheternas reportage till den parlamentariska utredning som ska utreda socialförsäkringarna. Hon påstår sig förstå problemet, men har väntat en hel mandatperiod på att göra något.

Som bekant är det valår i höst. När det hettar till i debatten får vi allt oftare höra Husmark Pehrsson ”välvilligt inställd” och hon ger sken av att det hänger på Försäkringskassans bedömning.

Men hur det än är med den saken är den här frågan politikens ansvar. Å andra sidan kan förstås inte kassans handläggare frånsäga sig ansvaret att besitta den kompetens som krävs för att sitta som domare i dessa ärenden.När handläggarna gör ett dåligt jobb måste de få veta det.

Jag tycker att Husmark Pehrsson hycklar när hon försöker vara ”förstående”. I själva verket har ju hon och regeringen förstärkt problemen

Den som nekas att få sin arbetsskada godkänd blir ju dessutom drabbad av de tuffare reglerna i sjukförsäkringen med stupstocken som slutet.

Sedan 1999 har arbetsskadeförsäkringen gått med 25 miljarder i överskott. Pengar som går rakt in i statskassan.

Det här är en annan sak som - bl a som skett genom den här omänskliga politiken gentemot arbetsskadade - som gör det synnerligen svårt att förstå varför regeringen nu i media framställs som så skicklig. Skicklig i vilket avseende kan man undra. Hur kommer det att media och betydande grupper i väljarkåren "köpt" regeringens framgångssaga om ekonomin när även professorn i ekonomi Lars Calmfors i regeringens eget finanspolitiska råd i lördagsintervjun i radion för lite sedan medgav att jobbskatteavdragets 70 satsade miljarder "högst teoretiskt" skulle kunna ge 70 000 jobb men ännu inte gjort det. Och när - och om så sker - så blir det i så fall till en kostnad av en miljon kr per jobb.. Varför har så många då köpt det här om "framgång" när det så långt är ett faktum att jobbskatteavdraget så här långt inte gett ett enda jobb och när den i en avlägsen framtid möjligen ger det så blir det till priset av en miljon per jobb....??

Säger inte detta rätt mycket om att regeringens ekonomiska politik - med en öppen arbetslöshet på rekordhöga 9,3 % och var tredje ungdom utan jobb - inte har varit så lysande bra som det påstås?

/Robert Björkenwall

Valet, medierna och blockpolitiken

Observerat om svenska valet, blockpolitiken och mediernas sätt att fungera

Det mesta talar för att kommande svenska riksdagsval den 19 september blir ytterst jämnt, kanske att endera blocket vinner med en marginal på 50 000 till 75 000 röster eller något sådant. Olika opinionsmätningar - av varierande kvalitet, antal tillfrågade och sätt att hantera bortfall etc - visar alla att det kommer att bli jämnt, långt jämnare än det såg ut att bli för ett år sedan. Opinionsmätningarnas opinionsmätning - statistiska centralbyråns, SCBs, stora mätning på drygt 9 000 tillfrågade - som kom den 10 juni visar dock en övervikt för det rödgröna blocket (socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet) på 6 procentenheter över det borgerliga, blå alliansblocket, den av moderaterna och statsminister Fredrik Reinfeldt ledda borgerliga fyrklöverregeringen. Men andra, senare mätningar som gjorts senare än SCB-mätningen talar för ett jämnare utfall. Ett utfall som visar att de rödgröna kan vinna, men det kan också det borgerliga blocket göra. Trots en rekordhög arbetslöshet på 9,3 proc. och att var tredje ungdom nu går utan arbete i det tidigare så i sysselsättningspolitiken goda Sverige. Men - så här långt - har Reinfeldt-regeringen vunnit kampen över socialdemokraterna och de rödgröna om vilken berättelse om den ekonomiska politiken som ska bli den mest accepterade. Därför väger det så jämnt, trots massarbetslöshet och växande klass- och förmögenhetsklyftor i landet.

Det man verkligen kan fundera över är hur det kommer sig att media och betydande grupper i väljarkåren "köpt" regeringens framgångssaga om ekonomin när även professorn i ekonomi Lars Calmfors i regeringens eget finanspolitiska råd i lördagsintervjun i radion för lite sedan medgav att jobbskatteavdragets 70 satsade miljarder "högst teoretiskt" skulle kunna ge 70 000 jobb men ännu inte gjort det. Och när - och om så sker - så blir det i så fall till en kostnad av en milljon per jobb.. Varför har så många då köpt det här om "framgång" när det så långt är ett faktum att jobbskatteavdraget så här långt inte gett ett enda jobb och när den i en avlägsen framtid möjligen ger det så blir det till priset av en miljon per jobb....?? Säger inte detta rätt mycket om att regeringens ekonomiska politik - med en öppen arbetslöshet på rekordhöga 9,3 % och var tredje ungdom utan jobb - inte har varit så lysande bra som det påstås?

Logik att två block står emot varandra
Blockpolitiken fördummar, hör man inte sällan i den svenska debatten. Det ligger onekligen någonting i det. Samtidigt finns det en viss logik i att de borgerligas allians nu möts av en rödgrön koalition. Folkpartiet och Centerpartiet, som förr om åren stundom varit beredda till breda uppgörelser, har ju ersatts av hårdföra liberaler med militärt hårda tag i olika sammanhang och centerpartister med gröna lösnäsor, som vill sätta sitt fackföreningshat och krav på försämringar av anställningstrygghet överst på den politiska agendan. För övrigt tappar alla tre småpartier i regeringskoalitionen till moderaterna som gradvis äter allt flera av deras väljare, så mycket att såväl Centern som KD (kristdemokraterna) löper risken att hamna så nära riksdagsspärren (4 %) att de kan riskera att falla ur riksdagen i höst.

Intressant att notera är att flera av dem som före förra valet 2006 entusiastiskt hälsade tillkomsten av Allians för Sverige numera hör till blockpolitikens kritiker. Om ett högerblock var rätt, hur kan ett vänsterblock då vara fel? Märkligt är också att dessa blockpolitikens kritiker inte reagerade särskilt häftigt när statsminister Fredrik Reinfeldt på Svenskt näringslivs årsstämma lite nonchalant och statsministerkaxigt viftade undan s-ledaren Mona Sahlins invit i en paneldebatt till att göra upp över blockgränsen om skatter och energi. Det var dock förväntat och kanske därför inte så valtaktiskt klokt av Sahlin att föreslå nu mitt i en brinnande valrörelse.Det gick ju att förutse hur Reinfeldt skulle reagera här.

En sak är dock säker, blockpolitiken har inte tystat opinionsbildningen för avvikande politiska lösningar. Tvärtom, de senaste veckorna har utspelen för att profilera det egna partiet duggat tätt: Centern vill skrota Las, inkomstpröva barnbidragen, ge skatteavdrag för att rasta hunden (inom avdraget för hushållsnära tjänsters ram, som försvinner om de rödgröna vinner valet) och börja med starta-eget-coacher på Arbetsförmedlingen. Folkpartiet tar strid mot sina egna beslut i regeringen om försvarsutgifterna och synen på Ryssland och slåss som enda riksdagsparti för att Sverige ska ansluta sig till euron.

De rödgröna har heller inte dolt att det finns olika meningar också i deras samarbete – om Afghanistan, hur de förmögna ska beskattas och i migrationspolitiken –för att nämna några frågor. Samtidigt tycks det i tv och andra medier pågå en slags enighetstävling, där linjedomare utdelar röda och gula kort för vilka som splittrar mest.

Den här i grunden rätt orimliga fokuseringen i media på enighet motverkar medborgarnas förståelse av politiken. Om man i september väljer vänster eller höger beror på hur man uppfattar rörelseriktningen i alternativen. I långt mindre grad om t ex fastighets- och förmögenhetsskatten eller hur många ören som bensinskatten ska höjas eller sänkas. Demokrati handlar om att skapa opinion för förändring och att förhandla om vad som är möjligt. Så var det utan blockpolitik och så är det också med två block som just nu tydligt står emot varandra inför höstens svenska riksdagsval.

Vi gör dock klokt i att nu - och tillsvidare - lära oss leva med att det finns åsiktsskillnader både inom det borgerliga och det rödgröna lägret. Så längre vi i Sverige har ett flerpartisystem är det utmärkt att det finns olika meningar – och att de syns. Det förstår väljarna. Tre och en halv månader före riksdagsvalet är många urless på medier som bara förmår beskriva det kortsiktiga spelet, men inte klargöra de stora framtidsfrågorna. Tyvärr är det så verkligheten ser ut när medierna skriver och rapporterar om politiken och det vägval folket ska göra så här 90-talet före valdagen.

Just nu och de kommande fyra åren lär två block stå emot varandra men hur det ser ut i valet 2014 är en helt annan sak. Då kan mycket väl nuvarande två block vara mer eller mindre uppbrutna och andra förutsättningar gälla inom svensk rikspolitik.

Om hur det går i valet nu i september? Ska vi ändå gissa att det blir en knapp seger för socialdemokraterna och de rödgröna. Men helt säkert är det nog inte. Trots att verkligheten där "ute" borde göra att det borde vara upplagt för en klar rödgrön vinst. Men så här långt har valrörelsen tyvärr inte riktigt gått socialdemokraternas och de rödgrönas väg i media och bland en just nu lite avvaktande svensk valmanskår men fortsatt rätt många väljare som tillhör kategorin "vet ej-are" som avvaktar lite till innan de bestämmer sig, eller kanske i en del fall inte röstar alls.

Men runt 80 % i valdeltagande borde det nog ändå kunna bli. Också i år.

/Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

LKAB, Vattenfall och Sveaskog - hur blir ägandet i framtiden?

Observerat om naturtillgångar och LKAB:s möjliga delprivatisering:

Det går, som jag ser det, inte att behandla malmen, skogen och vattenkraften som vilka handelsvaror som helst.

LKAB:s styrelseordförande Björn Sprängare vill delprivatisera det statliga gruvbolaget LKAB. Det är ett uttalande som antagligen varit i säck hos Maud Olofsson-gänget på näringsdepartementet innan det kom i påse. Uttalandet passar i alla fall som hand i handske med den nuvarande regeringens privatiseringsideologi.

Det är ingen hemlighet att det finns en rad borgerliga politiker som länge drömt om att sälja ut synnerligen lönsamma LKAB. Den som läser riksdagstrycken under 2000-talet hittar många borgerliga motioner med kravet på utförsäljning av LKAB. Några exempel ur högen:

o I Folkpartiets riksdagsmotion 2004/2005:N24 krävde Eva Flyborg, Nyamko Sabuni, Karin Pilsäter, Lars Leijonborg m fl en privatisering av LKAB.
o I motionen 2003/04:N316 föreslog Moderaternas riksdagsgrupp en privatisering av LKAB.
o I motionen 2004/2005:N393 krävde Göran Hägglund (KD) och hans partivänner att staten ska sälja sina företag.

Inför valet 2006 tonade dock de borgerliga ned privatiseringskravet. Borgarna insåg att de inte skulle vinna så många röster på att kräva utförsäljning av malm, skog, vattenkraft och andra nationaltillgångar. Men den borgerliga alliansen har aldrig helt stängt dörren till en privatisering av LKAB eller Vattenfall.
Det har bara känts som en tidsfråga innan kravet ska aktualiseras på nytt. Och nu är Sprängare ute med den försöksballongen å näringsdepartementets vägnar.

I mars 2010 diskuterades LKAB till exempel vid fem olika tillfällen i riksdagens kammare. S, V och MP krävde svar från regeringspartierna om hur de ser på en utförsäljning. Ingen politiker från regeringssidan ställde sig direkt avvisande till en privatisering av den mycket lönsamma gruvjätten. I en ledare 2 april 2009 påstod dessutom Norrbottens-Kuriren (M) att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) är öppen för en privatisering av LKAB under kommande mandatperiod. Därför finns det verkligen skäl att diskutera ägandet av LKAB,Vattenfall och Sveaskog i årets valrörelse. Igen. Ställa frågan på dagordningen och gång på gång fråga de borgerliga: hur blir det med privatiseringen av LKAB, Vattenfall och Sveaskog? När tänker ni genomföra det om ni vinner valet i höst?

Ägandet av nationaltillgångarna är ingen struntsak. Det går inte att behandla malm, skog och vattenkraft som vilka handelsvaror som helst. LKAB, Vattenfall och Sveaskog förvaltar och förädlar naturtillgångar som är till långsiktig nytta för hela svenska folket. och genererar synnerligen goda vinster till statskassan. Varje år.

Här finns skäl att påminna om dåvarande S-regeringens räddningsaktion för LKAB under krisen 1983. Kortsiktiga riskkapitalister - med huvudkontoren långt från Norrbotten -hade aldrig tagit samma ansvar för Kiruna och Malmberget. De hade bara kollat på sista raden i det senaste kvartalsbokslutet och sedan sagt att nu lägger vi ner verksamheten. Kvartalskapitalisterna tänker bara så långt den egna näsan räcker - inte 10 eller 20 år framåt som kan bör göra med naturtillgångar av det här slaget.

På samma sätt har det betydelse vem som äger Vattenfall. Statliga Vattenfall driver i dag 92 vattenkraftverk i Sverige. Det är en verksamhet som påverkar energiförsörjningen, miljön, fritidsfisket och hela samhällslivet i berörda älvdalar. Det känns inte rätt att överlåta ansvaret för vattenkraftverk och eldistributionsnät till börsklippare och aktiemäklare.
Sådan verksamhet har långsiktig betydelse för oss alla och för att statens eget energibolag ska kunna bjuda andra energiaktörer spets och teckna långsiktiga och stabila elavtal med
våra basindustrier.

Rimligen är det även bättre att vinsterna från vattenkraften tillfaller hela svenska folket och alla skattebetalare i stället för att hamna i fickorna på en handfull stora aktieägare.

Gruvfacken i Kiruna och Malmberget - som jag märkte av när jag besökte Kiruna (gruvan m m) sista helgen i maj - har redan uppmanat sina medlemmar att rösta rött för att stoppa
en privatisering av det statliga gruvbolaget. Där är frågan om ägandet klart mobiliserande inför kommande val

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Israel en skjutglad nation som älskar sina olagliga bostadsockupanter mer än freden

Vad världen nu har sett i Israel det senaste dygnet är en nation som är mer förälskad i sina olagliga bosättar-ockupanter än i fredstanken och då går det så här. Men nog är nog som den radikala israeliska tidningen Haaretz skriver idag och det här kommer omvärlden inte förlåta i brådrasket.

Tydligen fick även Henning Mankell en skada, liksom en annan svensk (konstnären Dror F.)som var ombord av de totalt elva svenskar som fanns med på båtarna. Professor
Gardell - religionshistoriker - har däremot inte fått några skador med sitter finkad just nu i en israelisk ökenstad (Bersheba).

Frågan är - och det är kärnfrågan - om USA nu vågar och vill ta i så att också ledningen i Israel nu begriper att nu har världen fått nog av de israeliska
ockupantmakten och dess regering. Just detta är sist och slutligen vad som avgör hur det kommer att gå här i denna "krutdurk" i världen.

EU borde - som en markering - säga upp sitt "gynnad status-handelsavtal med Israel. Det vore också en tydlig markering gentemot den israeliska högerregeringen
och dess skjutglada soldater.

En gång i tiden var det här landet lite av ideal men det är väl numera närmast en apartheidstat som stora delar av världen ogillar djupt. Jag minns hur jag för nu rätt
länge sedan satt med en israelisk överstelöjtnant och sociologforskare i Ramallah på West bank och när han hade en del kloka resonemang om hur relativt välutbildade palestinier är och så.

Men den mannen och andra som jag då mötte hade en lite annan politisk syn på saker och ting och finns inte längre kvar i "rullorna".

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Observerat om Reinfeldt, skatterna och valvinden

Jag noterar att Reinfeldt just nu lite småstöddigt blankt avvisar Sahlins och socialdemokraternas förslag häromdagen om en gemensam översyn av skatterna. Men vill han inte ha den blocköverskridande diskussionen innan valet ska han inte heller komma och gnälla om han och alliansen förlorar.

Riksrevisionen noterar i sin granskning att regeringen framhåller ”optimal beskattning” som en alternativ norm i stället för enhetlighet. Men Eva Lindström & co i Riksrevisionen köper inte det alternativet rakt av utan kräver att en så genomgripande förändring bör föregås av ett mer övergripande utredningsarbete. Så en blocköverskridande genomgång är vad som egentligen behövs. Men se det passar inte Reinfeldt. Kanske för att han tror sig vara odödlig och själv tror sig om att kunna promenera hem en seger till i höst!?

Det är dock inte bara den rödgröna oppositionen som kritiserar de orättvisor som den borgerliga regeringen byggt in i vårt skattesystem. Även FAR, organisationen för revisorer och rådgivare har på SvD Debatt (27/5) krävt en ny skattereform.

Revisorer och rådgivare har insett baksidorna med alla de specialregler och undantag som tillförts skattesystemet under de senaste årens alliansstyre. Skattesystemet har blivit ett såll med allehanda undantagsregler.

Det är både klokt och bra att även FAR kritiserar Rut- och Rotavdragen: ”De leder till problematiska gränsdragningar…” (Rut är allra värst här med en snårskog av gränsdragningsproblem.) Organisationen anser att de många förändringarna av skattesystemet skapar osäkerhet och ”inte sällan orättvisa bland företagare.”

Det är inte bara pensionärer som känner sig klämda av regeringens skattepolitik. Alla som inte tillhör det lilla vinnande skiktet (den tiondel i toppen som fått lejonparten av alla skattesänkningar) får vara med och betala till dem som redan har det bättre än de flesta av oss.

Det är faktiskt rätt trist att se hur Reinfeldts regering på kort tid slagit sönder skattesystemet. Alla har tyvärr inte förstått de långsiktiga konsekvenserna. Men fler och fler börjar göra det.

Förlorar Reinfeldts allians i höst - och den möjligheten är, trots att mediebilden kan ge ett annat intryck - något större än att de skulle få en period till, så lär en bred översyn av skatterna bli aktuell under kommande åren.

Som en professor (statistiknestorn) Bengt Svensson nyss konstaterade i radion i den 1juni att bara alltför ofta undviker media i sin rapportering att berätta om alla felkällor, bortfall, friseringar etc som finns i olika opinionsmätningar m m. Själv säger han,(prof. Svensson, att han inte litar alls på t ex den ena eller andra mätningen om att nu är det ena eller det andra partiet eller partiledaren störst och bäst. Det har i stort sett inget med den reella världen att skaffa och är "bara en lek i tidningarna" (prof. Svenssons ord) för en knippe journalister som varken vill eller orkar redovisa alla felkällor och brister som de facto finns där. Faktum är att pålitligheten i sådana mätningar snarare är sämre än tidigare, enligt prof. Svensson som är den verkliga nestorn på det här kunskapsområdet i vårt land.

Så man ska nog inte lita särskilt mycket på när det påstås att Sahlin, enligt mätningar, är en svag och Reinfeldt en stark ledare eller att nu ligger den ena eller andra sidan så och så många procent över den andra sidan i opinionen. Det är, som statistikprofessorn Svensson med lång erfarenhet från branschen säger, i regel inte ens i närheten av sanningen. En utmärkt bok i sammanhanget som klart visar samma sak är "Inom felmarginalen" som kom för nu ett antal år sedan. Där sägs samma sak som professor Svensson nu gör.

Men i media skriver man som om det skulle vara sant. Det är bara för trist att så många går på sådan ytlig och hårdvinklad information. Om inte förr så i valet kommer det att visa sig att vad än nu påstods vara så kallad sanning i den ena eller andra mätningen så visar sig verkligheten i valresultat och annat bli något helt annat. Nu - som så ofta tidigare. Så varför inte, som omväxling, ta olika uppgifter som kolporteras ut i media och av olika PR-nissar med några rejäla nypor salt!? Då kanske man hamnar lite mera rätt...

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com