Om mandatperiodens sista partiledardebatt

Observerat om partiledardebatten 16 juni i Sveriges riksdag:

Reinfeldt spelade i den här mandatperiodens sista partiledardebatt i riksdagen ut statsmannakortet och att han leder ett fint land. Han värnar statsfinanserna. Han prioriterar välfärden och allt annat fint som däremot inte oppositionen gör. Om han, likt i Idas sommarvisa, också tagit bort snön, färgat kohagen grön och gjort mycket vatten i bäcken så där så det hoppar och far är däremot mera oklart.

Reinfeldts motståndare den socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin är landets mest erfarna politiker. Men hon uppträder tyvärr inte alltid så i debatterna, men det var bättre igår. Mera ideologiskt och lite vassare i replikerna. Men ännu lite mera tuffhet och konfrontation mot personen, "tvålen" Reinfeldt. Denne regeringsfärskingen Reinfeldt uppträder gärna kaxigt och gör allt han
kan för att utmåla den regeringserfarna Sahlin som en riskfaktor om hon får regeringsmakten.

Men visst märktes det att det var sista partiledardebatten före valet i riksdagen i går. Tonfallet var högre än vanligt - särskilt mellan huvudkombattanterna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin - och det handlade mycket om det politiska bokslutet av mandatperioden. Som vanligt var det intressantare att notera vad som förtegs än vad som sades.

Statsministern återkom gång efter gång till att regeringen bevarat, vad han kallar välfärdens kärna, men inte köpt bilfabriker (läs Saab) för pengarna. Underförstått att Mona Sahlin skulle ha gjort det. Men det hade faktiskt inte blivit någon fortsättning för Saab i Trollhättan om inte regeringen hade garanterat fyra-miljarderslånet åt Saab. Det är fakta.

Statsministern talade också mycket om full sysselsättning, men han nämnde inte att arbetslösheten i Sverige är nära tio procent, vilket Mona Sahlin förstås poängterade gång på gång.

Det lät på statsministern när han sade att "ekonomin var i balans" som om det går ihop sig för Sverige, men ska sanningen fram, så har det överskott på 70 miljarder som regeringen Persson lämnade över, förvandlats till ett underskott. Att nu Riksgälden i en färsk prognos säger att underskottet minskar igen förtar inte detta faktum.

Så om regeringen Reinfeldt hade startat från scratch - utan socialdemokraternas tidigare saneringsarbete i regeringsställning - hade den varit placerad i skamvrån precis som våra nordiska grannländer i EU.

Därför har den tvingats låna till sina senaste skattesänkningar, de PR-mässigt lanserade som jobbskatteavdragen på totalt runt 100 miljarder kr i flera genomförda steg.

Och inte nog med det. Regeringen har dessutom sålt ut svenska folkets tillgångar som sprittillverkning och apotek, vilket knappast är något som man borde skryta med. Landet har ju därigenom blivit fattigare och tappat årligt återkommande intäkter till statskassan. Och nu planeras nya utförsäljningar av synnerligen lönsamma Vattenfall, LKAB m fl om det skulle bli fyra nya år med Reinfeldt i höst.

Skattesänkningarna för en löntagare under mandatperioden på 1 600-1 700 kronor i månaden kom givetvis fram tidigt i statsministerns anförande och fortsatta skattesänkningar kommer uppenbarligen att bli regeringens stora slagnummer i valrörelsen. Skattesänkningar som betalats med kraftiga försämringar av a-kassan och tryggheten för de sjuka och arbetsskadade samt ett pensionärskollektiv som också fått sin standard och köpkraft försämrad.

Att döma av Reinfeldts påstådda omsorg om kommunernas möjligheter att behålla välfärdens arbetare, ska det inte förvåna om finansminister Anders Borg i Almedalen eller senare i valrörelsen signalerar ett valfläskpaket med miljarder till kommunerna. Detta för att kompensera att de under senare år försvunnit 25 000 välfärdsarbetare från kommunsektorn.

Vad som helt saknades i Reinfeldts anförande var svaren på alla långsiktiga framtidsfrågor. Snarast kan man säga att Reinfeldt utstrålade en förnöjsamhet och att hans budskap till väljarna var att säga att vi vill fortsatta på samma sätt.

Mona Sahlins huvudanfall gällde naturligtvis den höga arbetslösheten och särskilt den bland ungdomar och det kunde noteras att statsministern inte hade mycket till försvar att komma med.

Helt uppenbart är att regeringens passiva linje i arbetsmarknadspolitiken är en av regeringens svagaste flanker i det här valet och Mona Sahlins påpekande att bara en tjugondel av de unga arbetslösa får utbildning och en tredjedel av de arbetslösa saknar gymnasieexamen gick tungt in.

Reinfeldts lama försvar att hänvisa till coacherna på arbetsförmedlingarna imponerade inte. Och lär inte heller göra så bland alla unga som nu går ut i arbetslöshet från alla studentfirande lastbilsflak.

Det hettade tillordentligt när Reinfeldt anklagade Mona Sahlin för att vilja höja skatten för lågavlönade kvinnor och hänvisade till regeringens egna uträkningar av det rödgröna förslaget att växla höjd skatt mot lägre a-kasseavgifter.

Sahlin svarade med att regeringen gjort att en hotellstäderska får betala fem gånger så hög a-kasseavgift som en läkare och att regeringen slagit sönder a-kassan, varvid Reinfeldt sade, att de rödgröna vill ta pengar från kvinnor och använda dem till män som inte arbetar.

Så resonerar en statsminister som inbillar sig att arbetslös är lika med arbetsskygg.

Så hade han också märkbart svårt att värja sig mot Miljöpartiets retorsikt skickliga språkrör Maria Wetterstrand som konstaterade att det bara är Korea, Turkiet och Polen som har sämre a-kassa än Sverige. "Det heter", sade hon, " att det ska löna sig att jobba, men det ska tydligen kosta som tusan att vara sjuk eller arbetslös".

Det alternativ som på valdagen den 19 september framstår som trovärdigast att motverka arbetslösheten och skapa sysselsättning kommer också att vinna valet. Nu stundar en synnerligen hård och oviss valrörelse.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com