Valet, medierna och blockpolitiken
Observerat om svenska valet, blockpolitiken och mediernas sätt att fungera
Det mesta talar för att kommande svenska riksdagsval den 19 september blir ytterst jämnt, kanske att endera blocket vinner med en marginal på 50 000 till 75 000 röster eller något sådant. Olika opinionsmätningar - av varierande kvalitet, antal tillfrågade och sätt att hantera bortfall etc - visar alla att det kommer att bli jämnt, långt jämnare än det såg ut att bli för ett år sedan. Opinionsmätningarnas opinionsmätning - statistiska centralbyråns, SCBs, stora mätning på drygt 9 000 tillfrågade - som kom den 10 juni visar dock en övervikt för det rödgröna blocket (socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet) på 6 procentenheter över det borgerliga, blå alliansblocket, den av moderaterna och statsminister Fredrik Reinfeldt ledda borgerliga fyrklöverregeringen. Men andra, senare mätningar som gjorts senare än SCB-mätningen talar för ett jämnare utfall. Ett utfall som visar att de rödgröna kan vinna, men det kan också det borgerliga blocket göra. Trots en rekordhög arbetslöshet på 9,3 proc. och att var tredje ungdom nu går utan arbete i det tidigare så i sysselsättningspolitiken goda Sverige. Men - så här långt - har Reinfeldt-regeringen vunnit kampen över socialdemokraterna och de rödgröna om vilken berättelse om den ekonomiska politiken som ska bli den mest accepterade. Därför väger det så jämnt, trots massarbetslöshet och växande klass- och förmögenhetsklyftor i landet.
Det man verkligen kan fundera över är hur det kommer sig att media och betydande grupper i väljarkåren "köpt" regeringens framgångssaga om ekonomin när även professorn i ekonomi Lars Calmfors i regeringens eget finanspolitiska råd i lördagsintervjun i radion för lite sedan medgav att jobbskatteavdragets 70 satsade miljarder "högst teoretiskt" skulle kunna ge 70 000 jobb men ännu inte gjort det. Och när - och om så sker - så blir det i så fall till en kostnad av en milljon per jobb.. Varför har så många då köpt det här om "framgång" när det så långt är ett faktum att jobbskatteavdraget så här långt inte gett ett enda jobb och när den i en avlägsen framtid möjligen ger det så blir det till priset av en miljon per jobb....?? Säger inte detta rätt mycket om att regeringens ekonomiska politik - med en öppen arbetslöshet på rekordhöga 9,3 % och var tredje ungdom utan jobb - inte har varit så lysande bra som det påstås?
Logik att två block står emot varandra
Blockpolitiken fördummar, hör man inte sällan i den svenska debatten. Det ligger onekligen någonting i det. Samtidigt finns det en viss logik i att de borgerligas allians nu möts av en rödgrön koalition. Folkpartiet och Centerpartiet, som förr om åren stundom varit beredda till breda uppgörelser, har ju ersatts av hårdföra liberaler med militärt hårda tag i olika sammanhang och centerpartister med gröna lösnäsor, som vill sätta sitt fackföreningshat och krav på försämringar av anställningstrygghet överst på den politiska agendan. För övrigt tappar alla tre småpartier i regeringskoalitionen till moderaterna som gradvis äter allt flera av deras väljare, så mycket att såväl Centern som KD (kristdemokraterna) löper risken att hamna så nära riksdagsspärren (4 %) att de kan riskera att falla ur riksdagen i höst.
Intressant att notera är att flera av dem som före förra valet 2006 entusiastiskt hälsade tillkomsten av Allians för Sverige numera hör till blockpolitikens kritiker. Om ett högerblock var rätt, hur kan ett vänsterblock då vara fel? Märkligt är också att dessa blockpolitikens kritiker inte reagerade särskilt häftigt när statsminister Fredrik Reinfeldt på Svenskt näringslivs årsstämma lite nonchalant och statsministerkaxigt viftade undan s-ledaren Mona Sahlins invit i en paneldebatt till att göra upp över blockgränsen om skatter och energi. Det var dock förväntat och kanske därför inte så valtaktiskt klokt av Sahlin att föreslå nu mitt i en brinnande valrörelse.Det gick ju att förutse hur Reinfeldt skulle reagera här.
En sak är dock säker, blockpolitiken har inte tystat opinionsbildningen för avvikande politiska lösningar. Tvärtom, de senaste veckorna har utspelen för att profilera det egna partiet duggat tätt: Centern vill skrota Las, inkomstpröva barnbidragen, ge skatteavdrag för att rasta hunden (inom avdraget för hushållsnära tjänsters ram, som försvinner om de rödgröna vinner valet) och börja med starta-eget-coacher på Arbetsförmedlingen. Folkpartiet tar strid mot sina egna beslut i regeringen om försvarsutgifterna och synen på Ryssland och slåss som enda riksdagsparti för att Sverige ska ansluta sig till euron.
De rödgröna har heller inte dolt att det finns olika meningar också i deras samarbete – om Afghanistan, hur de förmögna ska beskattas och i migrationspolitiken –för att nämna några frågor. Samtidigt tycks det i tv och andra medier pågå en slags enighetstävling, där linjedomare utdelar röda och gula kort för vilka som splittrar mest.
Den här i grunden rätt orimliga fokuseringen i media på enighet motverkar medborgarnas förståelse av politiken. Om man i september väljer vänster eller höger beror på hur man uppfattar rörelseriktningen i alternativen. I långt mindre grad om t ex fastighets- och förmögenhetsskatten eller hur många ören som bensinskatten ska höjas eller sänkas. Demokrati handlar om att skapa opinion för förändring och att förhandla om vad som är möjligt. Så var det utan blockpolitik och så är det också med två block som just nu tydligt står emot varandra inför höstens svenska riksdagsval.
Vi gör dock klokt i att nu - och tillsvidare - lära oss leva med att det finns åsiktsskillnader både inom det borgerliga och det rödgröna lägret. Så längre vi i Sverige har ett flerpartisystem är det utmärkt att det finns olika meningar – och att de syns. Det förstår väljarna. Tre och en halv månader före riksdagsvalet är många urless på medier som bara förmår beskriva det kortsiktiga spelet, men inte klargöra de stora framtidsfrågorna. Tyvärr är det så verkligheten ser ut när medierna skriver och rapporterar om politiken och det vägval folket ska göra så här 90-talet före valdagen.
Just nu och de kommande fyra åren lär två block stå emot varandra men hur det ser ut i valet 2014 är en helt annan sak. Då kan mycket väl nuvarande två block vara mer eller mindre uppbrutna och andra förutsättningar gälla inom svensk rikspolitik.
Om hur det går i valet nu i september? Ska vi ändå gissa att det blir en knapp seger för socialdemokraterna och de rödgröna. Men helt säkert är det nog inte. Trots att verkligheten där "ute" borde göra att det borde vara upplagt för en klar rödgrön vinst. Men så här långt har valrörelsen tyvärr inte riktigt gått socialdemokraternas och de rödgrönas väg i media och bland en just nu lite avvaktande svensk valmanskår men fortsatt rätt många väljare som tillhör kategorin "vet ej-are" som avvaktar lite till innan de bestämmer sig, eller kanske i en del fall inte röstar alls.
Men runt 80 % i valdeltagande borde det nog ändå kunna bli. Också i år.
/Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Det mesta talar för att kommande svenska riksdagsval den 19 september blir ytterst jämnt, kanske att endera blocket vinner med en marginal på 50 000 till 75 000 röster eller något sådant. Olika opinionsmätningar - av varierande kvalitet, antal tillfrågade och sätt att hantera bortfall etc - visar alla att det kommer att bli jämnt, långt jämnare än det såg ut att bli för ett år sedan. Opinionsmätningarnas opinionsmätning - statistiska centralbyråns, SCBs, stora mätning på drygt 9 000 tillfrågade - som kom den 10 juni visar dock en övervikt för det rödgröna blocket (socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet) på 6 procentenheter över det borgerliga, blå alliansblocket, den av moderaterna och statsminister Fredrik Reinfeldt ledda borgerliga fyrklöverregeringen. Men andra, senare mätningar som gjorts senare än SCB-mätningen talar för ett jämnare utfall. Ett utfall som visar att de rödgröna kan vinna, men det kan också det borgerliga blocket göra. Trots en rekordhög arbetslöshet på 9,3 proc. och att var tredje ungdom nu går utan arbete i det tidigare så i sysselsättningspolitiken goda Sverige. Men - så här långt - har Reinfeldt-regeringen vunnit kampen över socialdemokraterna och de rödgröna om vilken berättelse om den ekonomiska politiken som ska bli den mest accepterade. Därför väger det så jämnt, trots massarbetslöshet och växande klass- och förmögenhetsklyftor i landet.
Det man verkligen kan fundera över är hur det kommer sig att media och betydande grupper i väljarkåren "köpt" regeringens framgångssaga om ekonomin när även professorn i ekonomi Lars Calmfors i regeringens eget finanspolitiska råd i lördagsintervjun i radion för lite sedan medgav att jobbskatteavdragets 70 satsade miljarder "högst teoretiskt" skulle kunna ge 70 000 jobb men ännu inte gjort det. Och när - och om så sker - så blir det i så fall till en kostnad av en milljon per jobb.. Varför har så många då köpt det här om "framgång" när det så långt är ett faktum att jobbskatteavdraget så här långt inte gett ett enda jobb och när den i en avlägsen framtid möjligen ger det så blir det till priset av en miljon per jobb....?? Säger inte detta rätt mycket om att regeringens ekonomiska politik - med en öppen arbetslöshet på rekordhöga 9,3 % och var tredje ungdom utan jobb - inte har varit så lysande bra som det påstås?
Logik att två block står emot varandra
Blockpolitiken fördummar, hör man inte sällan i den svenska debatten. Det ligger onekligen någonting i det. Samtidigt finns det en viss logik i att de borgerligas allians nu möts av en rödgrön koalition. Folkpartiet och Centerpartiet, som förr om åren stundom varit beredda till breda uppgörelser, har ju ersatts av hårdföra liberaler med militärt hårda tag i olika sammanhang och centerpartister med gröna lösnäsor, som vill sätta sitt fackföreningshat och krav på försämringar av anställningstrygghet överst på den politiska agendan. För övrigt tappar alla tre småpartier i regeringskoalitionen till moderaterna som gradvis äter allt flera av deras väljare, så mycket att såväl Centern som KD (kristdemokraterna) löper risken att hamna så nära riksdagsspärren (4 %) att de kan riskera att falla ur riksdagen i höst.
Intressant att notera är att flera av dem som före förra valet 2006 entusiastiskt hälsade tillkomsten av Allians för Sverige numera hör till blockpolitikens kritiker. Om ett högerblock var rätt, hur kan ett vänsterblock då vara fel? Märkligt är också att dessa blockpolitikens kritiker inte reagerade särskilt häftigt när statsminister Fredrik Reinfeldt på Svenskt näringslivs årsstämma lite nonchalant och statsministerkaxigt viftade undan s-ledaren Mona Sahlins invit i en paneldebatt till att göra upp över blockgränsen om skatter och energi. Det var dock förväntat och kanske därför inte så valtaktiskt klokt av Sahlin att föreslå nu mitt i en brinnande valrörelse.Det gick ju att förutse hur Reinfeldt skulle reagera här.
En sak är dock säker, blockpolitiken har inte tystat opinionsbildningen för avvikande politiska lösningar. Tvärtom, de senaste veckorna har utspelen för att profilera det egna partiet duggat tätt: Centern vill skrota Las, inkomstpröva barnbidragen, ge skatteavdrag för att rasta hunden (inom avdraget för hushållsnära tjänsters ram, som försvinner om de rödgröna vinner valet) och börja med starta-eget-coacher på Arbetsförmedlingen. Folkpartiet tar strid mot sina egna beslut i regeringen om försvarsutgifterna och synen på Ryssland och slåss som enda riksdagsparti för att Sverige ska ansluta sig till euron.
De rödgröna har heller inte dolt att det finns olika meningar också i deras samarbete – om Afghanistan, hur de förmögna ska beskattas och i migrationspolitiken –för att nämna några frågor. Samtidigt tycks det i tv och andra medier pågå en slags enighetstävling, där linjedomare utdelar röda och gula kort för vilka som splittrar mest.
Den här i grunden rätt orimliga fokuseringen i media på enighet motverkar medborgarnas förståelse av politiken. Om man i september väljer vänster eller höger beror på hur man uppfattar rörelseriktningen i alternativen. I långt mindre grad om t ex fastighets- och förmögenhetsskatten eller hur många ören som bensinskatten ska höjas eller sänkas. Demokrati handlar om att skapa opinion för förändring och att förhandla om vad som är möjligt. Så var det utan blockpolitik och så är det också med två block som just nu tydligt står emot varandra inför höstens svenska riksdagsval.
Vi gör dock klokt i att nu - och tillsvidare - lära oss leva med att det finns åsiktsskillnader både inom det borgerliga och det rödgröna lägret. Så längre vi i Sverige har ett flerpartisystem är det utmärkt att det finns olika meningar – och att de syns. Det förstår väljarna. Tre och en halv månader före riksdagsvalet är många urless på medier som bara förmår beskriva det kortsiktiga spelet, men inte klargöra de stora framtidsfrågorna. Tyvärr är det så verkligheten ser ut när medierna skriver och rapporterar om politiken och det vägval folket ska göra så här 90-talet före valdagen.
Just nu och de kommande fyra åren lär två block stå emot varandra men hur det ser ut i valet 2014 är en helt annan sak. Då kan mycket väl nuvarande två block vara mer eller mindre uppbrutna och andra förutsättningar gälla inom svensk rikspolitik.
Om hur det går i valet nu i september? Ska vi ändå gissa att det blir en knapp seger för socialdemokraterna och de rödgröna. Men helt säkert är det nog inte. Trots att verkligheten där "ute" borde göra att det borde vara upplagt för en klar rödgrön vinst. Men så här långt har valrörelsen tyvärr inte riktigt gått socialdemokraternas och de rödgrönas väg i media och bland en just nu lite avvaktande svensk valmanskår men fortsatt rätt många väljare som tillhör kategorin "vet ej-are" som avvaktar lite till innan de bestämmer sig, eller kanske i en del fall inte röstar alls.
Men runt 80 % i valdeltagande borde det nog ändå kunna bli. Också i år.
/Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 2:39 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home