Finanskrisen och vänsterns utmaningar och möjligheter
Observerat om den ekonomiska krisen och vänsterns utmaningar och möjligheter
Om den ekonomiska krisen i Europa just nu övergår till katastrof, med trolig start i så fall statsbankruttens Grekland, återstår att se. Men det skulle inte förvåna om det hela minst leder till att nuvarande skulder för Grekland skrivs ner, på bl a de tyska bankernas bekostnad, som konstaterades på ett “Global utmaning”-seminarium i Stockholms Medelhavsmuseum häromdagen.
Men oavsett hur det går med krisande Grekland, Portugal, europluspakten (ska ju antas i maj-juni av EUs beslutande organ) och annat finns viktiga skillnader och likheter med tidigare kriser.
”Den långa depressionen” 1873–1896 innebar stora förändringar i det internationella systemet. Guldmyntfoten tog över och Tyskland och USA blev nya stormakter. Ungefär som Kina idag börjat bli, och snart också Indien. Storbritannien kom däremot att förlora sin särställning – likt USA delvis gjort i dag. Men trots sannolikt en 9-10 %-ig årlig BNP-tillväxt för Kina ännu de kommande tio åren dröjer det länge än innan Kina är ifatt USA som största ekonomiska världsmakten. Kinas tillväxt kommer dock gradvis att mattas av på grund av växande demografiska problem, krav på att bygga upp ett offentligt pensionssystem, en sjukförsäkring och annat som gör att det totala sparandet kommer att minska och tillväxttakten att bromsas upp. Som – lite förenklat – är kärnan i vad som brukar sägas på olika globala utmaningar- och finanskrisseminarier.
”Den stora depressionen” på 1930-talet har vissa likheter men också olikheter med dagens finans-, jobb- och efterfrågekris. En avgörande skillnad är att flertalet länder inte likt Franklin D. Roosevelt i USA och Per Albin Hansson i Sverige vill investera oss ur krisen är inget som intresserar dagens övervägande högerliberalt ledda regeringar. Och visst finns också likheten med populistiska och inte sällan även med mer eller mindre stora inslag av högerextrem främlingsfientliga inslag på olika håll i Norden och i Europa men ändå går det inte att jämföra med 1930- och början av 40-talets fascism och nazism. Men den som inte ser “det glömda folket” och protesten, nödgas åse hur populismen växer i länder som Finland, Danmark, Nederländerna, Frankrike m fl länder.
Men tyvärr är det svårt att så här långt se någon tydlig EU-vänstervåg, snarare mest bara ängslan, sviktande självförtroende och oförmåga att tydligt formulera en kraftfull kritik mot det som gått snett och lämpliga framgångsvägar ur detta. Och visst kan man tycka att en vänster som inte ens på allvar förmår kritisera den finanskapitalism och oreglerade marknad som körde hårt i diket hösten 2008 också förtjänar att förlora och inte vinna parlamentsval.
Dåligt självförtroende och oförmåga att leverera en kraftfull system- och samhällskritik gör också att de lösningar som socialdemokraterna på olika håll i Europa blir tämligen tafatta och otillräckligt förtroendeingivande. Oförmåga att tydligt berätta vad som krävs av reglering av finanssektorn, av bankernas bonusar (driver på ett farligt riskbeteende i kreditgivningen), oförmåga att hålla emot lobbyismens växande makt för dem som redan har störst resurser, att inte orka prioritera sociala och infrastrukturella investeringar, närings-, klimat-, bransch- och aktiv arbetsmarknads- och vuxenutbildningspolitik framför kortsiktiga skattesänkningar (jobbskatteavdrag eller vad de nu råkar marknadsföras som).
Först när vänstern i Europa och Norden på allvar vågar utmana och ta striden om dessa ekonomiska och välfärdspolitiska frågor och strider så finns chansen att vinna framtida val och göra att antalet socialdemokratiskt styrda länder i Europa blir lite fler.
Och nog kan man tycka - med viss rätt - att det är ett svaghetstecken att socialdemokraterna i Sverige inte förmår vara mer offensiva och göra mer av ett läge när arbetslösheten i fjol var jättelika 416 000 personer, ungdomsarbetslösheten tillhör de allra högsta i Europa (möjligen Spanien och nåt land till undantaget) och förvärvsfrekvensen – sysselsättningsgraden som andel av vuxna befolkningen – faktiskt inte ökat alls de senaste åren. Verkligheten är ju inte på regeringens sida, trots skenbart skickliga PR-ridåer om motsatsen. En annan sak är sedan att mediebilden inte precis alltid visar just detta.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
Om den ekonomiska krisen i Europa just nu övergår till katastrof, med trolig start i så fall statsbankruttens Grekland, återstår att se. Men det skulle inte förvåna om det hela minst leder till att nuvarande skulder för Grekland skrivs ner, på bl a de tyska bankernas bekostnad, som konstaterades på ett “Global utmaning”-seminarium i Stockholms Medelhavsmuseum häromdagen.
Men oavsett hur det går med krisande Grekland, Portugal, europluspakten (ska ju antas i maj-juni av EUs beslutande organ) och annat finns viktiga skillnader och likheter med tidigare kriser.
”Den långa depressionen” 1873–1896 innebar stora förändringar i det internationella systemet. Guldmyntfoten tog över och Tyskland och USA blev nya stormakter. Ungefär som Kina idag börjat bli, och snart också Indien. Storbritannien kom däremot att förlora sin särställning – likt USA delvis gjort i dag. Men trots sannolikt en 9-10 %-ig årlig BNP-tillväxt för Kina ännu de kommande tio åren dröjer det länge än innan Kina är ifatt USA som största ekonomiska världsmakten. Kinas tillväxt kommer dock gradvis att mattas av på grund av växande demografiska problem, krav på att bygga upp ett offentligt pensionssystem, en sjukförsäkring och annat som gör att det totala sparandet kommer att minska och tillväxttakten att bromsas upp. Som – lite förenklat – är kärnan i vad som brukar sägas på olika globala utmaningar- och finanskrisseminarier.
”Den stora depressionen” på 1930-talet har vissa likheter men också olikheter med dagens finans-, jobb- och efterfrågekris. En avgörande skillnad är att flertalet länder inte likt Franklin D. Roosevelt i USA och Per Albin Hansson i Sverige vill investera oss ur krisen är inget som intresserar dagens övervägande högerliberalt ledda regeringar. Och visst finns också likheten med populistiska och inte sällan även med mer eller mindre stora inslag av högerextrem främlingsfientliga inslag på olika håll i Norden och i Europa men ändå går det inte att jämföra med 1930- och början av 40-talets fascism och nazism. Men den som inte ser “det glömda folket” och protesten, nödgas åse hur populismen växer i länder som Finland, Danmark, Nederländerna, Frankrike m fl länder.
Men tyvärr är det svårt att så här långt se någon tydlig EU-vänstervåg, snarare mest bara ängslan, sviktande självförtroende och oförmåga att tydligt formulera en kraftfull kritik mot det som gått snett och lämpliga framgångsvägar ur detta. Och visst kan man tycka att en vänster som inte ens på allvar förmår kritisera den finanskapitalism och oreglerade marknad som körde hårt i diket hösten 2008 också förtjänar att förlora och inte vinna parlamentsval.
Dåligt självförtroende och oförmåga att leverera en kraftfull system- och samhällskritik gör också att de lösningar som socialdemokraterna på olika håll i Europa blir tämligen tafatta och otillräckligt förtroendeingivande. Oförmåga att tydligt berätta vad som krävs av reglering av finanssektorn, av bankernas bonusar (driver på ett farligt riskbeteende i kreditgivningen), oförmåga att hålla emot lobbyismens växande makt för dem som redan har störst resurser, att inte orka prioritera sociala och infrastrukturella investeringar, närings-, klimat-, bransch- och aktiv arbetsmarknads- och vuxenutbildningspolitik framför kortsiktiga skattesänkningar (jobbskatteavdrag eller vad de nu råkar marknadsföras som).
Först när vänstern i Europa och Norden på allvar vågar utmana och ta striden om dessa ekonomiska och välfärdspolitiska frågor och strider så finns chansen att vinna framtida val och göra att antalet socialdemokratiskt styrda länder i Europa blir lite fler.
Och nog kan man tycka - med viss rätt - att det är ett svaghetstecken att socialdemokraterna i Sverige inte förmår vara mer offensiva och göra mer av ett läge när arbetslösheten i fjol var jättelika 416 000 personer, ungdomsarbetslösheten tillhör de allra högsta i Europa (möjligen Spanien och nåt land till undantaget) och förvärvsfrekvensen – sysselsättningsgraden som andel av vuxna befolkningen – faktiskt inte ökat alls de senaste åren. Verkligheten är ju inte på regeringens sida, trots skenbart skickliga PR-ridåer om motsatsen. En annan sak är sedan att mediebilden inte precis alltid visar just detta.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 11:02 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home