Håkan Juholt och hans linjetal på s-kongressen

Observerat om s-kongressen och den nyvalde s-ledaren Håkan Juholts linjetal – en bra början men en annan sak är att omsätta det i konkret politisk vardag

Håkan Juholts med spänning emotsedda stora linjetal som nyvald s-ordförande på de svenska socialdemokraternas partikongress lördagen den 26 mars i Stockholm var överraskande starkt. Inte minst sett i ljuset av vad många kommentatorer i Stockholmsmedia i förväg hade bibringat en bredare allmänhet att tro annat. Utöver att smålänningen Juholts anförande var bredd i anslaget, gediget förberett, späckat med goda citat och i talarstolen väl framfört med stor humor och pondus så visade han också för en bredare allmänhet upp ett djupt engagemang i för svensk socialdemokrati centrala värdegrundade frågor om jämlikhet och rättvisa samt om jobben. Ett linjetal som gav många raka besked om var svensk socialdemokrati står i olika sakfrågor och att värdegrunden ligger fast på en till 2010-talet moderniserad Olof Palme-grund.

Men för många som tidigare haft en lite oklar bild av “försvarspolitikern” Håkan Juholt från kärnkraftsorten Oskarshamn var talet för många en stor och positiv överraskning. I talarstolen som nyvald s-ledare i Sverige visade han sig nu ha vuxit från en småländsk talang till en betydande politisk personlighet. En personlighet som med kraft, pondus och lite finurlig humor gav positiva vibbar för även tidigare skeptiker – när han nu gjorde sin bejublade debut på den största nationella scenen som nyvald svensk S-ledare. Och alldeles särskilt så bland de 3 000 i det aktiva partifolket i kongresshallen som fick höra en socialdemokratisk partiledare som utstrålade självförtroende och anslog optimistiska tongångar. Svensk socialdemokrati har inte gett upp (citerande trubaduren Johnny Cash flera gånger), utan att partiet tvärtom är på väg tillbaka med nytt självförtroende och lite större frimodighet.

Det var, helt klart, också avsikten från Juholts sida. Han både ville och förmådde blåsa nytt liv i den missmodiga partifolket efter det förödande valnederlaget 2010 och det senaste halvårets missmodiga vandring på politikens skuggsida. Men nu ska det vara slut med det – om Juholt får som han vill.

Därmed inte alls sagt att Juholt på något sätt gick den enkla vägen och strök sitt eget partifolk medhårs. Tvärtom varnade han istället för de inslag i partikulturen som följt av ett långt socialdemokratiskt maktinnehav. Vi måste förstå vilka vi är, ansåg han. Och fortsatte: "Ibland inbillar vi oss att det socialdemokratiska partiet är en arbetsgivarallians bestående av kommunalråd och statsråd som styr över stora offentliga förvaltningar. Ibland tror vi att partiet är en facklig organisation för de anställda i offentlig sektor."

Socialdemokratin är ingen överhet utan är och måste alltid vara just medborgarnas företrädare, ansåg Juholt. Ett distinkt budskap inte minst till alla s-kommunalråd och s-landstingsråd (de senare ansvar bl a för sjukvården) i kongressalen i Stockholm.

De skattemedel som används för olika välfärdstjänster – ibland utförda i offentlig, kommunal regi, ibland i upphandlad privat – ska användas för just detta, och inte delas ut som vinster till ägarna när de råkar vara utförda i privata alternativ men bygga på offentliga skattemedel. Välfärdstjänsterna kan mycket väl skötas i olika driftsformer med utrymme för nyskapande och variation, ansåg Juholt. Men skattemedlen ska också där brukas till förbättrad kvalitét och utveckling - inte till vinster och utdelning. Inte sällan – som media visat i granskningar på senare tid i bl a Stockholmspressen – därtill överförda överskott till skatteparadis (Jersey etc) i utlandet.

Medan marknaden alltid söker sig dit där den med minsta insats kan skörda största ekonomiska vinst kan en väl utvecklad gemensam sektor tydligare styras till att ge alla medborgare tillgång till bra välfärdstjänster (publika nyttigheter). Socialdemokraterna som sedan Tage Erlanders dagar gradvis byggt upp det starka samhället som en garant för trygghet och utveckling, och som det verktyg med vilket vi kan hålla samman vårt land och fördela våra resurser efter behov. Med det menas en bra skola, bra vård och den omtänksamma och goda omvårdnaden med tillräcklig och välutbildad personal som både kan och måste finnas tillgänglig för alla, inte bara nästan alla utan just alla, slog Håkan Juholt fast i sitt linjetal. Det kräver en gemensamt finansierad verksamhet där behov och inte betalningsförmåga (plånbokens ransonering) är styrande. Beskedet från s-kongressen nu var glasklar. För socialdemokraterna i Sverige går medborgarintresset alltid före marknadsvärdet. Och socialdemokratiska politikers uppdrag är att vara just medborgarnas företrädare mot mera snäva marknadsvärderingar och kundperspektivets marknadsvärde (Juholts beskrivning).

Håkan Juholt konstaterade vidare: ”Vi måste verkligen fråga oss om det var dagens form av privata bolagsvälde inom vård, skola och omsorg som avsågs ens av de godmodigaste förespråkare av de omfattande utförsäljningar vi sett de senaste åren. Det har ju blivit allt tydligare att det är fult och fel att vi medborgare tillsammans äger och driver. Dagis, skolor, sjukhus, äldreboende, Apotek, SBAB, Vattenfall, Vin & Sprit; sådant ska i högerns nya sköna värld säljas ut till den som betalar bäst. Inte för att det är ekonomiskt försvarbart, utan för att somliga ser det som ideologiskt rätt. Vi ska inte längre äga utan ägas.” (Svensk snaps som Skåne, OP Andersson – tidigare ägd av statliga Vin & sprit ägs nu av finska staten efter utförsäljningen. “En finsk pinne har nu fått en ny innebörd”, skojade Juholt och fick kongressens applåder.)

För Juholt är partiets uppgift nu att tydligare än under senare år åter vara ett samhällskritiskt parti, "alltid i opposition mot ofrihet och ojämlikhet", som han uttryckte det. Den otydlighet om var socialdemokratin har stått för de senaste åren gjorde han upp med och medgav oförbehållsamt, att partiet inför valet 2010 inte kunde erbjuda en trovärdig samhällsanalys.

Den nyvalde s-ledaren Håkan Juholt utmanade sina partikamrater med att säga att partiet måste visa att det verkligen både vill och har kraften att åstadkomma en förändring, att göra skillnad i folks vardag.

Den andra tunga inslaget i talet var den kritiska granskningen av statsminister Fredrik Reinfeldts fögderi. "Något håller på att gå sönder i vårt samhälle", hette det sammanfattningsvis och barn och ungdomar drabbas hårdast. Barnfattigdomen kallades "oacceptabel" och han lovade att bekämpa segregationen och köra ungdomsarbetslösheten (nu rekordhög) på porten.

Han lovade också att verka för att höja de lägsta kvinnolönerna. Han lovade också att vara uppmärksam på avarterna som följt av friskoleexpansionen (systemet med privata skolor är mera utbrett i Sverige än i Finland). Han brännmärkte utförsäljningen av allmän egendom och utlovade satsningar på Komvux, högskolor och universitet, på ett nytt kunskapslyft. Han efterlyste en ny regional utvecklingspolitik för de stora städerna, men också för medelstora städer och Sveriges landsbygd.

En av socialdemokraternas nya stora utmaningar, enligt Juholt, är att nu bryta ner och brygga över de stora sociala klyftor och den massarbetslöshet som vuxit fram i vårt land. Medan den stora medelklassen och deras barn fått det allt bättre har de mindre bemedlade på “skuggsidan” fått det allt svårare. Det slår speciellt hårt mot barnen. I dag lever vart tionde barn i Sverige under fattigdomsgränsen. De står ofta utan möjlighet att delta i de fritidsaktiviteter som andra betraktar som självklara. Klassklyftan och den sociala segregationen befästs. Enligt Juholt måste målet för socialdemokraterna vara att bygga ett jämlikt och sammanhållet samhälle, ett samhälle där trygga människor kan känna tillit till varandra och där alla kan utvecklas och känna att de kan ” förverkliga sina bästa stämningars längtan” (ett klassiskt Hjalmr Branting-citat).

Det Håkan Juholt i sitt stora linjetal nu mejslade ut för partivännernas framtida vägval var en socialdemokratisk tillväxtpolitik av klassiskt märke men anpassad till en ny tid. Han efterlyste en ordentlig genomlysning av de avregleringar som inte gett önskad effekt och förklarade sig beredd till på- och omreglera där det inte har fungerat. Mest kategorisk var han när det gällde elmarknaden, där det behövs "en tuffare övervakning" och kallade elbolagens överpriser "orimliga" som slår hårt mot enskilda människor och är ett hinder för den elintensiva industrin utvecklingsmöjligheter. "Vi tänker agera", lovade Juholt med adress till näringsministern och centerledaren Maud Olofsson.

Juholt var också tydligt – och här med adress till statsministern Fredrik Reinfeldt –med att det nu är dags att göra en ordentlig utvärdering av pensionsöverenskommelsen från 90-talet efter alla larmrapporter om att pensionsnivåerna i framtiden kommer att vara så låga att de inte ens kommer att ge hälften av slutlönen i statlig pension för vissa grupper. S-ledaren Juholt passade då på att bjuda in de fackliga huvudorganisationerna till en översyn av pensionssystemet. Kommer man fram till att det behövs justeringar kräver man en ny blocköverskridande pensionsuppgörelse för stabilitetens skull. Stänger regeringen dörren för en sådan blir pensionerna en fråga i valrörelsen 2014, lovade s-ledaren Håkan Juholt. Mycket tyder på att svensk politisk debatt med Juholt som ny S-ledare kommer att bli mer ideologisk än den varit de senaste fyra- fem åren.

Bifallet från kongressombuden var stort, ja nästan lättat efter Håkan Juholts timslånga tal. Att döma av uttalandena i medierna var t ex även gamle s- partiledare och mångårige statsministern Göran Persson mycket nöjd med Juholts installationstal.

Men det är – som alltid – ute i den politiska vardagen som kongressretoriken till slut prövas, vägs och värderas. Det avgör till slut också hur det går i nästa riksdagsval hösten 2014. Dock står en sak klar: Håkan Juholt fick en bra start som ny s-ledare.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 30 mars 2011 m fl)