Bodström om makten inifrån - många snapshots men mager analys
Analys:Bodström bok ger ingen förståelse i grunden varför S förlorade valet
Är Tomas Bodströms politiska memoarbok “Inifrån - makten, myglet, politiken ” (Norstedts) och skriven på USA-distans från svenska vardagen och socialdemokratins ledarval värd att läsa? Kanske, delvis. Men så mycket till analytiker är han inte, advokaten, ex-justitieministern och sommarfåröbon. Mest blir den tyvärr bara en lite ytlig partiinlaga för Mona Sahlins ledarskap och mot nya Håkan Juholts dito.
Med tanke på hans ministerår och en kortare period som oppositionspolitiker och ordförande i riksdagens justitieutskott (men med flitigt spring och utkvittning till diverse advokatuppdrag, som mötte kritik) är det förvånansvärt vad litet han egentligen har att berätta och hur oerhört litet av analys han ger av politiken. Visserligen flyhänt skrivet men som sagt väl ytligt och grunt, ungefär som kvällstidningsjournalistik som lämnar mycket övrigt att önska för den som på djupet vill förstå hur det egentligen övervägs, analyseras och sedan i praktiken går till inom svensk vardagspolitik. Men bland annat så får man dock veta att han som justitieminister aldrig läste hela propositionstexterna i de olika lagförslag som han undertecknade under sin tid som justitieminister. Det där hade Gunnar Sträng, Sven Aspling och andra före detta s-statsråd aldrig kunnat överse med. ett sådant slarv och nonchalans rörande detaljerna – djävulen bor alltid i detaljerna, som bekant – gör att det visserligen kan gå fort men inte sällan också bli rätt fel när lagtexterna i nästa skede ska tillämpas mot verkligheten där ute.
Bodström – som den utifrån kommande person in i relativt tillfälligt politikergästspel han blev som “inlyft” - betraktar politikersysslan som ett jobb som alla andra, inte som ett förtroendeuppdrag. Därför är det inte heller förvånande att han sätter de taktiska frågorna i första rummet. Det finns nästan inga ideologiska perspektiv nära nog alls kring det han skriver. Lite märkligt, trots att han satt som justitieminister under en tid då världen och Sverige förändrades närapå i grunden genom kriget mot terrorismen och FRA-lagstiftningen. För Bodström blir politiken i mångt och mycket som en fotbollsmatch. Ibland går det för hans gamla fotbollslag AIK bra, ibland gjorde man en riktig plattmatch. Men hans 300-sidiga bok ger egentligen ingen som helst förståelse för varför socialdenokratin i september 2010 gjorde sitt sämsta parti sedan 1914 och varför t ex dåvarande s-ledaren Mona Sahlin faktiskt inte ansågs statsministerfäig.
Det var dock uppenbart för alla som reste runt i landet under 2010 och tog sig tid att lyssna på folk, hög som låg. Men om detta och annat liknande – avsaknaden av en tillräckligt trovärdig jobb- och ekonomisk politik - får man ingen som helst kunskap i Bodströms bok. Och därmed inte heller om varför det gick åt skogen i senaste valet för socialdemokraterna. I dessa avseenden tillför Bodströms bok ingen analys eller djupare kunskap.
Men all right, han skriver med lätt hand (kvällstidningsprosa), Bodström. En personlighet som ibland verkar ha förmågan att upphäva tyngdlagarna – för stunden. Bland annat för sin förmåga att “spinna media” kring sin person och sina göranden och åsikter. Och visst kan han ha en poäng i att politiker inte bara ska sitta i riksdagen, utan gärna vara verksam ute i samhället. Han tillhör tveklöst högersidan inom svensk socialdemokratin och är bättre på att leva medelklassens liv än att analysera på djupet hur verkligheter ser ut där ute, och särskilt så för många som aldrig ges skuggan av en chans att förverkliga sina drömmar, “sina bästa stämningars längtan” (Hj. Branting).
Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Är Tomas Bodströms politiska memoarbok “Inifrån - makten, myglet, politiken ” (Norstedts) och skriven på USA-distans från svenska vardagen och socialdemokratins ledarval värd att läsa? Kanske, delvis. Men så mycket till analytiker är han inte, advokaten, ex-justitieministern och sommarfåröbon. Mest blir den tyvärr bara en lite ytlig partiinlaga för Mona Sahlins ledarskap och mot nya Håkan Juholts dito.
Med tanke på hans ministerår och en kortare period som oppositionspolitiker och ordförande i riksdagens justitieutskott (men med flitigt spring och utkvittning till diverse advokatuppdrag, som mötte kritik) är det förvånansvärt vad litet han egentligen har att berätta och hur oerhört litet av analys han ger av politiken. Visserligen flyhänt skrivet men som sagt väl ytligt och grunt, ungefär som kvällstidningsjournalistik som lämnar mycket övrigt att önska för den som på djupet vill förstå hur det egentligen övervägs, analyseras och sedan i praktiken går till inom svensk vardagspolitik. Men bland annat så får man dock veta att han som justitieminister aldrig läste hela propositionstexterna i de olika lagförslag som han undertecknade under sin tid som justitieminister. Det där hade Gunnar Sträng, Sven Aspling och andra före detta s-statsråd aldrig kunnat överse med. ett sådant slarv och nonchalans rörande detaljerna – djävulen bor alltid i detaljerna, som bekant – gör att det visserligen kan gå fort men inte sällan också bli rätt fel när lagtexterna i nästa skede ska tillämpas mot verkligheten där ute.
Bodström – som den utifrån kommande person in i relativt tillfälligt politikergästspel han blev som “inlyft” - betraktar politikersysslan som ett jobb som alla andra, inte som ett förtroendeuppdrag. Därför är det inte heller förvånande att han sätter de taktiska frågorna i första rummet. Det finns nästan inga ideologiska perspektiv nära nog alls kring det han skriver. Lite märkligt, trots att han satt som justitieminister under en tid då världen och Sverige förändrades närapå i grunden genom kriget mot terrorismen och FRA-lagstiftningen. För Bodström blir politiken i mångt och mycket som en fotbollsmatch. Ibland går det för hans gamla fotbollslag AIK bra, ibland gjorde man en riktig plattmatch. Men hans 300-sidiga bok ger egentligen ingen som helst förståelse för varför socialdenokratin i september 2010 gjorde sitt sämsta parti sedan 1914 och varför t ex dåvarande s-ledaren Mona Sahlin faktiskt inte ansågs statsministerfäig.
Det var dock uppenbart för alla som reste runt i landet under 2010 och tog sig tid att lyssna på folk, hög som låg. Men om detta och annat liknande – avsaknaden av en tillräckligt trovärdig jobb- och ekonomisk politik - får man ingen som helst kunskap i Bodströms bok. Och därmed inte heller om varför det gick åt skogen i senaste valet för socialdemokraterna. I dessa avseenden tillför Bodströms bok ingen analys eller djupare kunskap.
Men all right, han skriver med lätt hand (kvällstidningsprosa), Bodström. En personlighet som ibland verkar ha förmågan att upphäva tyngdlagarna – för stunden. Bland annat för sin förmåga att “spinna media” kring sin person och sina göranden och åsikter. Och visst kan han ha en poäng i att politiker inte bara ska sitta i riksdagen, utan gärna vara verksam ute i samhället. Han tillhör tveklöst högersidan inom svensk socialdemokratin och är bättre på att leva medelklassens liv än att analysera på djupet hur verkligheter ser ut där ute, och särskilt så för många som aldrig ges skuggan av en chans att förverkliga sina drömmar, “sina bästa stämningars längtan” (Hj. Branting).
Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 5:05 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home