Ny pensionsreform - men hur och med vilka motiv?

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) meddelade häromdagen att regeringen tillsätter en arbetsgrupp för att se över vad som kan göras för att få fler äldre att jobba längre.

Låter väl rimligt och bra? Tja, beror sig på det. Den borgerliga alliansens ambition verkar främst vara att höja pensionsåldern från dagens 65 år och göra det möjligt för den som vill och orkar jobba till 69 år. För vissa med mindre fysiskt slitsamma yrken går det säkert i många fall att arbeta lite längre men för åter andra är det problem att orka ens till 65 års ålder. Ett redan orättvist pensionssystem riskerar då att bli än mera orättvist.

De partier som står bakom den senaste pensionsöverenskommelsen – de borgerliga partierna och Socialdemokraterna – ska bilda en arbetsgrupp för att se över detta.
Utreda kan man ju alltid göra, men hur och med vilka motiv? Vi vet ju att det stora problemet i dag är att många inte ens klarar av att arbeta fram till dagens pensionsålder på 65 år. Den faktiska pensionsålder ligger ju snarare runt 61 år för väldigt stora grupper.

Varför då fokusera på att höja pensionsåldern? Det vore väl långt mer värdefullt att utreda vad som kan göras för att se till att fler faktiskt kan jobba fram till dagens pensionsålder och få ordning på dagens krångliga pensionssystem.

Arbetet med dagens reformerade pensionssystem som ersatte det gamla ATP-systemet inleddes redan 1991 och 1994 togs principbeslutet i riksdagen om hur det nya pensionssystem skulle utformas.

Det var en mycket detaljerad principöverenskommelse där partierna låste fast en rad detaljlösningar som också sedan visade sig vara mycket komplicerade. Ett populärt system – hyfsat lätt att förstå – ersattes med ett nytt och bra mera komplicerat.

I stället för gamla ATP-systemet fick vi – efter små s-kritiska justeringar av principuppgörelsen – ett nytt betydligt mera komplicerat system med mångdubbelt högre administrationskostnader. De borgerliga fick acceptera ett generöst allmänt pensionssystem och Socialdemokraterna fick för sin del godta att det blev generellt sett lägre pensioner. Dessutom blev det ökade skillnader i kompensationsgrad och en oöverskådlig skog av på börsen spekulerande fonder i premiepensionsdelen. Det sista till glädje främst för bankerna och försäkringsbolagen.

Regeringen och Socialdemokraterna är nu överens om att antalet arbetade timmar behöver öka och det ska nu lösas i en utredning. Men varför börja – som Ulf Kristersson gör – med att innan utredningen ens kommit i gång talar om behovet att höjd pensionsålder?

Det finns ju dokumenterad kunskap om att det bl a är läkare och universitetsanställda som professorer och docenter etc som oftast använder redan dagens möjligheter att gå i pension senare än vid 65 år. De som redan har det bäst förspänt, inte är fysiskt utslitna och trivs i sina jobb är det givetvis lätt att ytterligare något höja pensionsåldern. För åter andra i kroppsarbetande yrken – undersköterskor, byggnadsarbetare, industriarbetare, serveringspersonal på restauranger etc etc – är det betydligt svårare att ens orka till 65 år. Fysiskt slitna i axlar, leder, ryggar etc måste de ofta gå i förtida pension och här blir den faktiska pensionsåldern snarare runt 60-61 år.

Det är med andra ord, precis som Tomas Eneroth, vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, säger att S först och främst behöver se till att vi får till stånd reformer i arbetslivets villkor som gör att fler orkar jobba ens till sin 65-årsdag.

Så egentligen borde 90-talets pensionsuppgörelse ersättas av ett nytt och rättvisare system. Det borde inte vara möjligt att enbart lite på marginalen lappa och laga på nuvarande komplicerade och orättvisa system.

Krav på ett nytt, bättre och mera rättvist fungerande pensionssystem vore en bra framtidsfråga för S att driva med kraft – också som ett led i förnyelsen av Socialdemokraternas politik när det nya ledarskapet blivit tillsatt på s-kongressen i mars.

För övrigt så anser jag att det system med rätt till delpension som vi hade på 80- och början av 90-talet borde återinföras i någon form. Det vore klokt, som ett inslag i en reformering av vårt pensionssystem

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com ;http://rbjorkenwall.blogspot.com