Olof Palme - en extraordinär politiker värd att minnas
Observerat: Olof Palme – en politiker värd att minnas 25 år efter mordet
Den 28 februari 2011 har det gått tjugofem år - ett kvarts århundrade – sedan Olof Palme mördades. Ett sällsynt schabbel (panik?) från polisens sida de avgörande första timmarna och halva dygnet gjorde att mordutredningen sedan blev ett enda stort fiasko och ingen riktig klarhet har än idag framkommit om varför han mördades (av den slump?) eller vem som med säkerhet gjorde det. Men än i denna dag sitter en liten utredargrupp som på sparlåga går igenom tips och uppslag som rör denna för det politiska Sverige så traumatiska händelse.
Nu har minst en generation vuxit upp utan några egna minnen av denne ovanligt närvarande politiker, en av de största i Norden. Vem var han? Vad betydde han? Om han fått leva hade han nu varit 84 år. En nestor som många tillfrågat i nuvarande s-kris.
Ett helt oförglömligt ögonblick var hans tack- och hyllningstal till vännen och läromästaren Tage Erlander efter skiftet på partikongressen 1969. Vi som såg eller i läste i pressen om det här kände att det inte bara var retorik i absolut superklass utan också ett stycke historia vi då bevittnade.
Gruvstrejken i Malmfälten och välorganiserade valrörelsen. Kanske var det också höjdpunkten på den svenska Socialdemokratins enorma 1900-tal. Först den stora valsegern 1968 och så då skiftet 1969 från Erlander till Palme. Starkare än då - efter över 50 procent av rösterna i riksdagsvalet 1968 – har den aldrig stått i svensk politik. Några månader senare bröt den stora gruvstrejken i Malmfälten (Svappavara, Kiruna och Malmberg) ut och plötsligt skakade hela folkhemsmodellen i sina grundvalar. Och som en följd av denna som följde en hel serie av arbetsrättsliga lagar – arbetsmiljö, anställningsskydd, medbestämmande, styrelserepresentation, studieledighet etc – som Olof Palme själv starkt pådrivande till att de kom till stånd och förbättrade de anställdas villkor och trygghet i arbetslivet. Det där reformpaketet – jämte föräldraförsäkringens och den offentliga barnomsorgens stegvisa utbyggnad – tillhör några av de bestående insatser som gjordes under Olof Palmes många regeringsår. Tillkomsten av studiemedelssystemet är också Olof Palmes verk, och har bestått.
Det här är för övrigt väl beskrivet i såväl Henrik Berggrens utmärkta Palmebiografi “ Underbara dagar framför oss” som i historikern Kjell Östbergs gedigna tvåbandsbiografi om Olof Palme och hans gärning. Senare kom jag förstås att uppleva Palme många gånger, både som åhörare och i olika yrkesroller.
På Palmes tid – liksom under Erlanderåren – kunde de svenska socialdemokraterna sköta sina valrörelser. Några av de bästa var just valrörelsen 1968, och Palmes två sista: den då han återkom som statsminister – efter några för honom tunga oppositionsår – år 1982 och så omvalsrörelsen 1985. Då låg det centrala valbudskapet klart redan i mars eller senast april och sedan körde han bara på och reste land och rike runt tills han var askgrå av trötthet på valnatten i september månad. I media – Expressen och andra – beskrevs den socialdemokratiska valorganisationen som “stenkrossen” och gjorde på den tiden också skäl för den beteckningen. På 2000-talet har Palmes efterföljare inte varit i närheten av samma gedigna valarbete, också därför att socialdemokraterna inte längre har samma förmåga eller ens riktigt samma intresse av att vårda den organisation som byggdes upp under Erlander- och Palmeåren.
Förbluffande minne för detaljer och förmåga att föra in världen
Olof Palmes minne då det gällde personer och platser var förbluffande. Det slogs man av mer än en gång Hade någon lokal Holmberg eller Pettersson utmärkt sig vid ett besök fem år tidigare kom Palme ihåg honom eller henne.
Fascinerande var också hans förmåga att knyckla ihop sig i sovställning under de långa bilresorna i någon trång Saab och sedan vakna upp, märkvärdigt pigg efter någon halvtimmes mikrosömn.
Någon morgonmänniska var han inte. Det har många vittnat om. Och det var verkligen också en helt annan Palme som talade inför ett fullsmockat Folkets hus någonstans i landet på kvällen än den som klivit ur något tidigt morgonflyg samma dags arla morgon.
I stort sett var det samma tal på varje plats men ändå märkbart bättre och mer retoriskt inspirerat ju längre dagen led. Men ofta hade det sedan under dagens lopp tillkommit nya detaljer och intryck som gav ny närvarokänsla, färg och must åt hans budskap. Och åhörarna hade ,givetvis, han hel och fullt i sin hand.
Skoleleverna i en aula – storstad som glesbygd - fick oförglömliga lektioner av Palme om rasförtrycket i södra Afrika eller om Vietnamkriget. Det var en annan styrka han hade, detta att föra in världen i lilla, provinsiella Sverige. Det kunde han göra samma dag som han lite tidigare först fikat med lokalvårdarna eller varit ute några timmar innan på någon nedläggningshotad fabrik (besöket i jämtländska Pilgrimstad blev han sista) där han klädd i toppluva och en något stor täckjacka informerade sig om hur många jobb som nu var i fara. Och vad som nu borde göras. Också då fanns närvaro och närhet.
Kasten mellan stort och smått kunde tyckas både många och tvära, men egentligen inte alls så.
Världen var aldrig långt borta för en politiker som Olof Palme. Ingen kunde som han få oss att lyfta blicken över de lokala horisonterna och förstå att människornas villkor i Sowetos kåkstäder och Latinamerikas vanstyrda länder – och att det som skedde där faktiskt även angick boende i Sveg, Svedala, Svenljunga eller Svappavara. Mer än en gång hände även mig när jag var ute reste i Tanzania eller Indien att hamnade man i någon mindre besvärlighet (fotograferat nåt man inte borde etc) så räckte det inte sällan med att säga att man kommer från Sverige, landet är Olof Palme styr så löstes situationen med ett skratt.
Det var det märkvärdiga med Palme. Med honom kom världen närmare oss, samtidigt som han gjorde “lilla Sverige större än det faktiskt var och är”, som hans nära medarbetare Anders Ferm brukar säga när han får frågor om Palme.
Tomrummet efter honom finns – också nu i 2010-talets Sverige. Men det är ett delvis annat Sverige än det Palme drömde om och ville åstadkomma med sin politiska gärning.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
(En version av denna text har publicerats i annat sammanhang.)
Den 28 februari 2011 har det gått tjugofem år - ett kvarts århundrade – sedan Olof Palme mördades. Ett sällsynt schabbel (panik?) från polisens sida de avgörande första timmarna och halva dygnet gjorde att mordutredningen sedan blev ett enda stort fiasko och ingen riktig klarhet har än idag framkommit om varför han mördades (av den slump?) eller vem som med säkerhet gjorde det. Men än i denna dag sitter en liten utredargrupp som på sparlåga går igenom tips och uppslag som rör denna för det politiska Sverige så traumatiska händelse.
Nu har minst en generation vuxit upp utan några egna minnen av denne ovanligt närvarande politiker, en av de största i Norden. Vem var han? Vad betydde han? Om han fått leva hade han nu varit 84 år. En nestor som många tillfrågat i nuvarande s-kris.
Ett helt oförglömligt ögonblick var hans tack- och hyllningstal till vännen och läromästaren Tage Erlander efter skiftet på partikongressen 1969. Vi som såg eller i läste i pressen om det här kände att det inte bara var retorik i absolut superklass utan också ett stycke historia vi då bevittnade.
Gruvstrejken i Malmfälten och välorganiserade valrörelsen. Kanske var det också höjdpunkten på den svenska Socialdemokratins enorma 1900-tal. Först den stora valsegern 1968 och så då skiftet 1969 från Erlander till Palme. Starkare än då - efter över 50 procent av rösterna i riksdagsvalet 1968 – har den aldrig stått i svensk politik. Några månader senare bröt den stora gruvstrejken i Malmfälten (Svappavara, Kiruna och Malmberg) ut och plötsligt skakade hela folkhemsmodellen i sina grundvalar. Och som en följd av denna som följde en hel serie av arbetsrättsliga lagar – arbetsmiljö, anställningsskydd, medbestämmande, styrelserepresentation, studieledighet etc – som Olof Palme själv starkt pådrivande till att de kom till stånd och förbättrade de anställdas villkor och trygghet i arbetslivet. Det där reformpaketet – jämte föräldraförsäkringens och den offentliga barnomsorgens stegvisa utbyggnad – tillhör några av de bestående insatser som gjordes under Olof Palmes många regeringsår. Tillkomsten av studiemedelssystemet är också Olof Palmes verk, och har bestått.
Det här är för övrigt väl beskrivet i såväl Henrik Berggrens utmärkta Palmebiografi “ Underbara dagar framför oss” som i historikern Kjell Östbergs gedigna tvåbandsbiografi om Olof Palme och hans gärning. Senare kom jag förstås att uppleva Palme många gånger, både som åhörare och i olika yrkesroller.
På Palmes tid – liksom under Erlanderåren – kunde de svenska socialdemokraterna sköta sina valrörelser. Några av de bästa var just valrörelsen 1968, och Palmes två sista: den då han återkom som statsminister – efter några för honom tunga oppositionsår – år 1982 och så omvalsrörelsen 1985. Då låg det centrala valbudskapet klart redan i mars eller senast april och sedan körde han bara på och reste land och rike runt tills han var askgrå av trötthet på valnatten i september månad. I media – Expressen och andra – beskrevs den socialdemokratiska valorganisationen som “stenkrossen” och gjorde på den tiden också skäl för den beteckningen. På 2000-talet har Palmes efterföljare inte varit i närheten av samma gedigna valarbete, också därför att socialdemokraterna inte längre har samma förmåga eller ens riktigt samma intresse av att vårda den organisation som byggdes upp under Erlander- och Palmeåren.
Förbluffande minne för detaljer och förmåga att föra in världen
Olof Palmes minne då det gällde personer och platser var förbluffande. Det slogs man av mer än en gång Hade någon lokal Holmberg eller Pettersson utmärkt sig vid ett besök fem år tidigare kom Palme ihåg honom eller henne.
Fascinerande var också hans förmåga att knyckla ihop sig i sovställning under de långa bilresorna i någon trång Saab och sedan vakna upp, märkvärdigt pigg efter någon halvtimmes mikrosömn.
Någon morgonmänniska var han inte. Det har många vittnat om. Och det var verkligen också en helt annan Palme som talade inför ett fullsmockat Folkets hus någonstans i landet på kvällen än den som klivit ur något tidigt morgonflyg samma dags arla morgon.
I stort sett var det samma tal på varje plats men ändå märkbart bättre och mer retoriskt inspirerat ju längre dagen led. Men ofta hade det sedan under dagens lopp tillkommit nya detaljer och intryck som gav ny närvarokänsla, färg och must åt hans budskap. Och åhörarna hade ,givetvis, han hel och fullt i sin hand.
Skoleleverna i en aula – storstad som glesbygd - fick oförglömliga lektioner av Palme om rasförtrycket i södra Afrika eller om Vietnamkriget. Det var en annan styrka han hade, detta att föra in världen i lilla, provinsiella Sverige. Det kunde han göra samma dag som han lite tidigare först fikat med lokalvårdarna eller varit ute några timmar innan på någon nedläggningshotad fabrik (besöket i jämtländska Pilgrimstad blev han sista) där han klädd i toppluva och en något stor täckjacka informerade sig om hur många jobb som nu var i fara. Och vad som nu borde göras. Också då fanns närvaro och närhet.
Kasten mellan stort och smått kunde tyckas både många och tvära, men egentligen inte alls så.
Världen var aldrig långt borta för en politiker som Olof Palme. Ingen kunde som han få oss att lyfta blicken över de lokala horisonterna och förstå att människornas villkor i Sowetos kåkstäder och Latinamerikas vanstyrda länder – och att det som skedde där faktiskt även angick boende i Sveg, Svedala, Svenljunga eller Svappavara. Mer än en gång hände även mig när jag var ute reste i Tanzania eller Indien att hamnade man i någon mindre besvärlighet (fotograferat nåt man inte borde etc) så räckte det inte sällan med att säga att man kommer från Sverige, landet är Olof Palme styr så löstes situationen med ett skratt.
Det var det märkvärdiga med Palme. Med honom kom världen närmare oss, samtidigt som han gjorde “lilla Sverige större än det faktiskt var och är”, som hans nära medarbetare Anders Ferm brukar säga när han får frågor om Palme.
Tomrummet efter honom finns – också nu i 2010-talets Sverige. Men det är ett delvis annat Sverige än det Palme drömde om och ville åstadkomma med sin politiska gärning.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
(En version av denna text har publicerats i annat sammanhang.)
posted by rbjorkenwall at 2:45 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home