Sista partiledardebatten för tre avgående politiska ledare
Observerat: Den sista partiledardebatten i Sveriges riksdag för avgående partiledare - mest hyllningar och bara lite polemik
Man är aldrig så bra, som när man slutar. Det är en reflexion som nog många som lämnat sitt jobb gjort.
Befogat? Ibland är det så, ibland inte. Men jag tycker faktiskt inte att det var så särskilt många överord som användes om nu avgående s-partiledaren Mona Sahlin och det grönas ena språkrör Maria Wetterstrand i vårriksdagens första och för dessa två även sista partiledardebatt.
Det blev en storslagen hyllning från motståndarna i det borgerliga regeringslägret med statsminister Fredrik Reinfeldt och de tre andra ledarna; Fp-Björklund, C-Olofsson och KD-Hägglund. S-ledaren Sahlin fick veta att hon är en lysande kommunikatör och opinionsbildare. Att hon är enastående modig. Sant. Framsynt många gånger, men någon gång också lite övermodigt. I sitt mod har Mona Sahlin vågat utmana många traditionella, i vissa fall också konservativa värderingar. Särskilt så när det gäller att visa engagemang för homosexuella och andra som diskrimineras för sin sexuella läggning. Hon har tagit striden för utlandsfödda. Hon har varit en varmare EU-anhängare - ingalunda populärt inom betydande delar av socialdemokratin - än t o m flertalet av sina motståndare som nu hyllade henne i Sveriges riksdag den 19januari.
Därför blev det väl inte så särskilt mycket till vass och klargörande retorik på denna första partiledardebatt på det nya året, ett halvår efter senaste riksdagsvalet. Men innan kärvänligheten och artighetsfraserna tog över helt i partiledardebatten var ändå åtminstone lite fläkt av den bistra svenska verkligheten som svepte genom plenisalen i Sveriges ståtliga och modernistiska riksdagshus.
Den stod dock inte främst statsminister Fredrik Reinfeldt för. Han målade istället helst, som så ofta numera, upp en bild av ett land som lotsat sig igenom svårigheterna. Jo, den ekonomiska tillväxten har tagit sig, är bättre än t ex Finlands och många andra EU-länders.
Men för den skull är Sverige inget Schraraffenland som flyter av mjölk och honung för precis alla, men då möjligen jämfört med Europas övriga länder som är hårt skuldtyngda och går på knäna.
Men Reinfeldt nämnde inte med ett ord att vi har 400 000 arbetslösa och var tredje av dem har gått utan ett riktigt jobb i över ett halvår. Det är faktiskt 100 000 fler som är arbetslösa idag än det var när Reinfeldts alliansregering tog över 2006.
Prognoserna från Konjunkturinstitutet och andra pekar på att fler jobb heller inte tillkommer än att de i stort bara räcker för en årskull som kommer ut på arbetsmarknaden plus dem som invandrar eller återvänder hem. Risken är med andra ord högst påtaglig att Sverige är på väg att fastna i en arbetslöshet på så där 6,5 - 7 %-nivån. Så skrytet om regeringen Reinfeldts så kallade arbetslinjes stora framgång är i praktiken högst modest - i praktiken. Och ser så ut att förbli för den närmast överblickbara framtiden.
Så mycket märkligare var att statsministern som ett av de viktigaste målen för Sverige 2011 pekade ut behovet av nya reformer för att öka anställningsbarheten. Kan låta bra men samtidigt sade han faktiskt inte ett ord om behovet av att åstadkomma sådana förutsättningar för de arbetslösa (särskilt med lång sådan tid) att t ex genom kompetenshöjning, utbildning i bristyrken etc kunna konkurrera om de jobb som nu kommer till. Ty sådant är ju en nödvändighet om de alls ska ha en chans i kön av arbetssökande. Man kan undra varför statsministern inget sade om detta.
Direkt pinsamt blev det när Miljöpartiets nu också välmotiverat hyllade språkrör Maria Wetterstrand ville veta varför regeringen gömmer undan statistiken över vad som händer med de utförsäkrade som inte längre får någon sjukpenning. Den skaran kommer att växa ytterligare med åtskilliga tusen nu på nya året. Statsministern Reinfeldt gav dock inget svar utan började istället "prata bort" det hela med hänvisningar till hur Göran Perssons dåvarande s-regering skulle ha förtidspensionerat bort arbetsskadade och sjuka i parti och minut.
Knappast särskilt imponerande av en statsminister som ju annars inte mötet just någon opposition i det just nu av politiskt vakuum präglade oppositionssidan i svensk inrikespolitik. Och så lär det ju förbli tills Socialdemokraterna i slutet av mars månad får sin nya partiledning och senare också Miljöpartiet får sina nya språkrör efter avgående Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, som båda också fick sin välförtjänta hyllning samtidigt som S-ledaren Mona Sahlin i riksdagens kammare.
Innan hyllningsorden och kramarna helt tog över hann dock även S-ledaren Mona Sahlin hålla ett skapligt bra anförande präglat av god retorik om utveckling och jämlikhet samt en bitvis rätt vass kritik av regeringens motstridiga politik i fråga om det så kallade utanförskapet.
Med ständiga skattesänkningar, regelskärpningar och infösning av människor i regeringens så kallade jobb- och utvecklingsgaranti - i praktiken fungerar den dock inte alls så utan rakt motsatta mot vad namnet föreskriver - så förvärras utslagningen och utsattheten i det svenska samhället.
Man kan förstå att statsminister Fredrik Reinfeldt inför denna skarpa uppgörelse med regeringens profilfråga från segervalet 2006 var närmast lättad över att slippa replikera och istället kunde ägna sig åt en längre avtackning av Sahlin för hennes mod i ledarskapet av S. Men statsministern var däremot den ende av de fyra partiledaren i hans alliansregering som inte gav Sahlin någon kram efter hyllningsorden och avtackningen.
Några fler partiledardebatter - och sannolikt inte heller några fler år i Sveriges riksdag - blir det nu inte heller för 53-åriga Mona Sahlin. Hur hon kommer att bli ihågkommen? God kommunikatör, modig och mycket annat. Men den politiska historien är också brutalt resultatinriktad. Så Mona Sahlin riskerar att bli ihågkommen även som den första socialdemokratiska partiledaren i modern tid, som misslyckades med partiets viktigaste uppdrag, nämligen att vinna regeringsmakten och samtidigt att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. I dessa båda avseenden blev hon inte framgångsrik som S-ledare, och dessutom som en med svenska socialdemokratiska mått mätt, ovanligt kortlivad S-ledare. Blott fyra år på posten - och ett för partiet ovanligt stort valnederlag i september 2010 avgjorde hennes öde. Och på vägen dit gjorde hon och s-ledningen ett antal valstrategiska misstag, tyvärr. Sedan var valrörelsen körd 2010 - på riksnivån.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. Kommer att vara i Helsingfors 3-4 mars och kolla bl a valrörelsen där lite. Finsk socialdemokrati rosar ju inte heller den politiska marknaden just nu utan gör ett allmänt tämligen svagt intryck.
När det gäller valet av ny svensk s-ledare så undrar jag om det inte till slut kan bli f d finansministern Pär Nuder, eller möjligen möjligen Leif Pagrotsky. Tror inte det blir S-E Österberg, s-gruppledare i riksdagen som annars ligger bra till i mediespekulationerna på sina håll... Men också andra byten kan komma att ske i s-ledarskapet runt ordföranden.
Man är aldrig så bra, som när man slutar. Det är en reflexion som nog många som lämnat sitt jobb gjort.
Befogat? Ibland är det så, ibland inte. Men jag tycker faktiskt inte att det var så särskilt många överord som användes om nu avgående s-partiledaren Mona Sahlin och det grönas ena språkrör Maria Wetterstrand i vårriksdagens första och för dessa två även sista partiledardebatt.
Det blev en storslagen hyllning från motståndarna i det borgerliga regeringslägret med statsminister Fredrik Reinfeldt och de tre andra ledarna; Fp-Björklund, C-Olofsson och KD-Hägglund. S-ledaren Sahlin fick veta att hon är en lysande kommunikatör och opinionsbildare. Att hon är enastående modig. Sant. Framsynt många gånger, men någon gång också lite övermodigt. I sitt mod har Mona Sahlin vågat utmana många traditionella, i vissa fall också konservativa värderingar. Särskilt så när det gäller att visa engagemang för homosexuella och andra som diskrimineras för sin sexuella läggning. Hon har tagit striden för utlandsfödda. Hon har varit en varmare EU-anhängare - ingalunda populärt inom betydande delar av socialdemokratin - än t o m flertalet av sina motståndare som nu hyllade henne i Sveriges riksdag den 19januari.
Därför blev det väl inte så särskilt mycket till vass och klargörande retorik på denna första partiledardebatt på det nya året, ett halvår efter senaste riksdagsvalet. Men innan kärvänligheten och artighetsfraserna tog över helt i partiledardebatten var ändå åtminstone lite fläkt av den bistra svenska verkligheten som svepte genom plenisalen i Sveriges ståtliga och modernistiska riksdagshus.
Den stod dock inte främst statsminister Fredrik Reinfeldt för. Han målade istället helst, som så ofta numera, upp en bild av ett land som lotsat sig igenom svårigheterna. Jo, den ekonomiska tillväxten har tagit sig, är bättre än t ex Finlands och många andra EU-länders.
Men för den skull är Sverige inget Schraraffenland som flyter av mjölk och honung för precis alla, men då möjligen jämfört med Europas övriga länder som är hårt skuldtyngda och går på knäna.
Men Reinfeldt nämnde inte med ett ord att vi har 400 000 arbetslösa och var tredje av dem har gått utan ett riktigt jobb i över ett halvår. Det är faktiskt 100 000 fler som är arbetslösa idag än det var när Reinfeldts alliansregering tog över 2006.
Prognoserna från Konjunkturinstitutet och andra pekar på att fler jobb heller inte tillkommer än att de i stort bara räcker för en årskull som kommer ut på arbetsmarknaden plus dem som invandrar eller återvänder hem. Risken är med andra ord högst påtaglig att Sverige är på väg att fastna i en arbetslöshet på så där 6,5 - 7 %-nivån. Så skrytet om regeringen Reinfeldts så kallade arbetslinjes stora framgång är i praktiken högst modest - i praktiken. Och ser så ut att förbli för den närmast överblickbara framtiden.
Så mycket märkligare var att statsministern som ett av de viktigaste målen för Sverige 2011 pekade ut behovet av nya reformer för att öka anställningsbarheten. Kan låta bra men samtidigt sade han faktiskt inte ett ord om behovet av att åstadkomma sådana förutsättningar för de arbetslösa (särskilt med lång sådan tid) att t ex genom kompetenshöjning, utbildning i bristyrken etc kunna konkurrera om de jobb som nu kommer till. Ty sådant är ju en nödvändighet om de alls ska ha en chans i kön av arbetssökande. Man kan undra varför statsministern inget sade om detta.
Direkt pinsamt blev det när Miljöpartiets nu också välmotiverat hyllade språkrör Maria Wetterstrand ville veta varför regeringen gömmer undan statistiken över vad som händer med de utförsäkrade som inte längre får någon sjukpenning. Den skaran kommer att växa ytterligare med åtskilliga tusen nu på nya året. Statsministern Reinfeldt gav dock inget svar utan började istället "prata bort" det hela med hänvisningar till hur Göran Perssons dåvarande s-regering skulle ha förtidspensionerat bort arbetsskadade och sjuka i parti och minut.
Knappast särskilt imponerande av en statsminister som ju annars inte mötet just någon opposition i det just nu av politiskt vakuum präglade oppositionssidan i svensk inrikespolitik. Och så lär det ju förbli tills Socialdemokraterna i slutet av mars månad får sin nya partiledning och senare också Miljöpartiet får sina nya språkrör efter avgående Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, som båda också fick sin välförtjänta hyllning samtidigt som S-ledaren Mona Sahlin i riksdagens kammare.
Innan hyllningsorden och kramarna helt tog över hann dock även S-ledaren Mona Sahlin hålla ett skapligt bra anförande präglat av god retorik om utveckling och jämlikhet samt en bitvis rätt vass kritik av regeringens motstridiga politik i fråga om det så kallade utanförskapet.
Med ständiga skattesänkningar, regelskärpningar och infösning av människor i regeringens så kallade jobb- och utvecklingsgaranti - i praktiken fungerar den dock inte alls så utan rakt motsatta mot vad namnet föreskriver - så förvärras utslagningen och utsattheten i det svenska samhället.
Man kan förstå att statsminister Fredrik Reinfeldt inför denna skarpa uppgörelse med regeringens profilfråga från segervalet 2006 var närmast lättad över att slippa replikera och istället kunde ägna sig åt en längre avtackning av Sahlin för hennes mod i ledarskapet av S. Men statsministern var däremot den ende av de fyra partiledaren i hans alliansregering som inte gav Sahlin någon kram efter hyllningsorden och avtackningen.
Några fler partiledardebatter - och sannolikt inte heller några fler år i Sveriges riksdag - blir det nu inte heller för 53-åriga Mona Sahlin. Hur hon kommer att bli ihågkommen? God kommunikatör, modig och mycket annat. Men den politiska historien är också brutalt resultatinriktad. Så Mona Sahlin riskerar att bli ihågkommen även som den första socialdemokratiska partiledaren i modern tid, som misslyckades med partiets viktigaste uppdrag, nämligen att vinna regeringsmakten och samtidigt att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. I dessa båda avseenden blev hon inte framgångsrik som S-ledare, och dessutom som en med svenska socialdemokratiska mått mätt, ovanligt kortlivad S-ledare. Blott fyra år på posten - och ett för partiet ovanligt stort valnederlag i september 2010 avgjorde hennes öde. Och på vägen dit gjorde hon och s-ledningen ett antal valstrategiska misstag, tyvärr. Sedan var valrörelsen körd 2010 - på riksnivån.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. Kommer att vara i Helsingfors 3-4 mars och kolla bl a valrörelsen där lite. Finsk socialdemokrati rosar ju inte heller den politiska marknaden just nu utan gör ett allmänt tämligen svagt intryck.
När det gäller valet av ny svensk s-ledare så undrar jag om det inte till slut kan bli f d finansministern Pär Nuder, eller möjligen möjligen Leif Pagrotsky. Tror inte det blir S-E Österberg, s-gruppledare i riksdagen som annars ligger bra till i mediespekulationerna på sina håll... Men också andra byten kan komma att ske i s-ledarskapet runt ordföranden.
posted by rbjorkenwall at 6:52 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home