Det politiska Sverige går i väntans tider
Observerat: Det politiska Sverige går i väntans tider
Svensk politik går i väntans tider. Det framgick med önskvärd tydlighet av den första partiledardebatten efter riksdagsvalet i Sveriges riksdag häromdagen. Duellerna mellan regering och opposition var få och retoriken "snäll" och saknade bett.
Landet väntar på en regering som ska ta initiativ mot bakgrund av de nya förutsättningar som minoritetsregerandet innebär. Så här långt har inget mycket hänt i den vägen. Det politiska Sverige väntar också på att oppositionen - och då inte minst
Socialdemokraterna - ska dra skarpa slutsatser av det förödande valnederlaget; och visa på nya politiska och parlamentariska vägar framåt. Vi får väl se vad som kommer ut av detta när vi väntat klart.
Ett står dock redan nu klart: Mandatperioden nu (2010-2014) har alla förutsättningar att bli minst lika intressant som den förra. Den stora frågan blir om Moderaterna kommer att ta över Socialdemokraternas hittillsvarande särställning i svensk politik.
Helt klart har moderaternas ledare, statsminister Fredrik Reinfeldt den ambitionen. Men kommer han att lyckas med det? Det återstår att se.
En annan central fråga är om Mona Sahlins socialdemokratiska parti - och hon själv som dess ledare, nu rätt skadeskjuten - ska förmå ta sig samman och försvara sin plats som Sveriges största och viktigaste politiska kraft. Det är man ännu knappt, trots valförlusten den 19 september. Men hur länge till om nuvarande kräftgång och oförmåga att "ta sig samman" fortsätter att vara lika visions- och uddlöst som den var under senaste förlustvalrörelsen? På relativt kort tid har detta en gång så stolta och självmedvetna och så oerhört regeringsdugliga parti lyckats göra sig av med 8 - 10 procent av sin väljarkår och devalvera sin roll på i huvudsak egna misstag, felgrepp och misstro mot ledarskapet.
Hur den egna, bittra hemläxan görs inom socialdemokratin fram till och på kommande extra partikongress - blir den i juni 2011?, rimligen inte senare - kommer att bli avgörande för om socialdemokratin någonsin mer kommer tillbaka till lite mer av sin forna styrka. Eller om kräftgången fortsätter ner mot ännu lägre nivåer i väljarstöd än de 30 procent man nu har.
Signifikant var dock att i den färska partiledardebatten - där även statsminister Reinfeldt också höll en "sval" och lågmäld ton, trots segern - i riksdagen att oppositionsledaren Mona Sahlin inte ens fullföljde den offensiv mot regeringens politik som Socialdemokraterna ägnade sig åt under valrörelsens sista vecka, och då man ändå återvann lite väljarstöd som räckte för att dock göra S till riksdagens fortsatt största parti. Om också detta mycket knappt.
Oppositionsledaren Mona Sahlin - oklart om hon kommer att leda partiet i nästa val 2014 - uttryckte en ambition att ompröva (men oklart hur) sin politik och menade samtidigt att regeringen Reinfeldt i frågan om den fortsatt hårt kritiserade försämringen av sjukförsäkringen och den så kallade jobbpolitiken kommer att möta hårt motstånd.
Varken språkröret Peter Eriksson (MP) eller Mona Sahlin (S) valde att ta replik på varandras anförande och det är inte svårt att även tolka detta som utryck för att se att den rödgröna samarbetet (S-MP-V) från valrörelsen som nu "pausat" i praktiken innebär att Lars Ohly (V-ledaren)har knoppats av för överskådlig tid. Återkommer det samarbetet ens i valrörelsen 2014?
I riksdagens partiledardebatt häromdagen blev V-ledaren Ohly därför den ende av de etablerande riksdagspartiledarna som verkligen gick att känna igen från valrörelsen.
Han skiljde ut sig genom att gå till skarp attack mot sina före detta rödgröna samarbetspartners uppgörelse med regeringen om de svenska trupperna i Afghanistan samt mot statsminister Reinfeldt för att hans regering är i färd med att avveckla den svenska välfärdsmodellen.
Egentligen var det bara här som den annars så tama och sömniga partiledardebatten brände till på allvar och blev intressant ens för de politiska nördarna och för den bredare allmänhet som möjligen hade tid att lyssna lite mera förstrött på den.
Den helt udda fågeln i församlingen, det främlingsfientliga och högerpopulistiska Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson, fick som väntat rejäla mothugg av de andra och gjorde en slät figur.
Han stod påtagligt isolerad i varje duell, och fick inget som helst stöd för sin främlingsfientliga attityd och "falska matematik" om invandringens påstått stora kostnader för det svenska folkhushållet. En färsk utredning av Riksdagens utredningstjänst, Rut, har för övrigt nyligen gett SD kraftigt underkänt för dess våldsamt överdrivna siffror i deras eget lättviktiga budgetmotion.
Nä, inte gick den här partiledardebatten - några veckor efter ett färskt val - till hävderna som någon minnesvärd händelse i det politiska Sveriges historia.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Svensk politik går i väntans tider. Det framgick med önskvärd tydlighet av den första partiledardebatten efter riksdagsvalet i Sveriges riksdag häromdagen. Duellerna mellan regering och opposition var få och retoriken "snäll" och saknade bett.
Landet väntar på en regering som ska ta initiativ mot bakgrund av de nya förutsättningar som minoritetsregerandet innebär. Så här långt har inget mycket hänt i den vägen. Det politiska Sverige väntar också på att oppositionen - och då inte minst
Socialdemokraterna - ska dra skarpa slutsatser av det förödande valnederlaget; och visa på nya politiska och parlamentariska vägar framåt. Vi får väl se vad som kommer ut av detta när vi väntat klart.
Ett står dock redan nu klart: Mandatperioden nu (2010-2014) har alla förutsättningar att bli minst lika intressant som den förra. Den stora frågan blir om Moderaterna kommer att ta över Socialdemokraternas hittillsvarande särställning i svensk politik.
Helt klart har moderaternas ledare, statsminister Fredrik Reinfeldt den ambitionen. Men kommer han att lyckas med det? Det återstår att se.
En annan central fråga är om Mona Sahlins socialdemokratiska parti - och hon själv som dess ledare, nu rätt skadeskjuten - ska förmå ta sig samman och försvara sin plats som Sveriges största och viktigaste politiska kraft. Det är man ännu knappt, trots valförlusten den 19 september. Men hur länge till om nuvarande kräftgång och oförmåga att "ta sig samman" fortsätter att vara lika visions- och uddlöst som den var under senaste förlustvalrörelsen? På relativt kort tid har detta en gång så stolta och självmedvetna och så oerhört regeringsdugliga parti lyckats göra sig av med 8 - 10 procent av sin väljarkår och devalvera sin roll på i huvudsak egna misstag, felgrepp och misstro mot ledarskapet.
Hur den egna, bittra hemläxan görs inom socialdemokratin fram till och på kommande extra partikongress - blir den i juni 2011?, rimligen inte senare - kommer att bli avgörande för om socialdemokratin någonsin mer kommer tillbaka till lite mer av sin forna styrka. Eller om kräftgången fortsätter ner mot ännu lägre nivåer i väljarstöd än de 30 procent man nu har.
Signifikant var dock att i den färska partiledardebatten - där även statsminister Reinfeldt också höll en "sval" och lågmäld ton, trots segern - i riksdagen att oppositionsledaren Mona Sahlin inte ens fullföljde den offensiv mot regeringens politik som Socialdemokraterna ägnade sig åt under valrörelsens sista vecka, och då man ändå återvann lite väljarstöd som räckte för att dock göra S till riksdagens fortsatt största parti. Om också detta mycket knappt.
Oppositionsledaren Mona Sahlin - oklart om hon kommer att leda partiet i nästa val 2014 - uttryckte en ambition att ompröva (men oklart hur) sin politik och menade samtidigt att regeringen Reinfeldt i frågan om den fortsatt hårt kritiserade försämringen av sjukförsäkringen och den så kallade jobbpolitiken kommer att möta hårt motstånd.
Varken språkröret Peter Eriksson (MP) eller Mona Sahlin (S) valde att ta replik på varandras anförande och det är inte svårt att även tolka detta som utryck för att se att den rödgröna samarbetet (S-MP-V) från valrörelsen som nu "pausat" i praktiken innebär att Lars Ohly (V-ledaren)har knoppats av för överskådlig tid. Återkommer det samarbetet ens i valrörelsen 2014?
I riksdagens partiledardebatt häromdagen blev V-ledaren Ohly därför den ende av de etablerande riksdagspartiledarna som verkligen gick att känna igen från valrörelsen.
Han skiljde ut sig genom att gå till skarp attack mot sina före detta rödgröna samarbetspartners uppgörelse med regeringen om de svenska trupperna i Afghanistan samt mot statsminister Reinfeldt för att hans regering är i färd med att avveckla den svenska välfärdsmodellen.
Egentligen var det bara här som den annars så tama och sömniga partiledardebatten brände till på allvar och blev intressant ens för de politiska nördarna och för den bredare allmänhet som möjligen hade tid att lyssna lite mera förstrött på den.
Den helt udda fågeln i församlingen, det främlingsfientliga och högerpopulistiska Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson, fick som väntat rejäla mothugg av de andra och gjorde en slät figur.
Han stod påtagligt isolerad i varje duell, och fick inget som helst stöd för sin främlingsfientliga attityd och "falska matematik" om invandringens påstått stora kostnader för det svenska folkhushållet. En färsk utredning av Riksdagens utredningstjänst, Rut, har för övrigt nyligen gett SD kraftigt underkänt för dess våldsamt överdrivna siffror i deras eget lättviktiga budgetmotion.
Nä, inte gick den här partiledardebatten - några veckor efter ett färskt val - till hävderna som någon minnesvärd händelse i det politiska Sveriges historia.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 4:25 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home