Marken skälver under socialdemokraterna - men hur är det med krisförmågan?
Analys:
Marken gungar och skälver under de svenska socialdemokraterna - men har ledningen förmågan att styra i denna svåra kris?
Marken skälver under socialdemokraterna. Krisen är både allvarlig och djup. Ett parti som på åtta månader - från förvintern 2009 till senvåren 2010 - tappar runt tio procent i opinionsstöd och sedan gör det sämsta valet sedan 1914, därtill gör en svag valrörelse och bara med knapp nöd får 30,7 procent i väljarstöd har allvarliga problem. Särskilt om man sedan efter ett så förödande valnederlag därtill visar så stor valhänthet som s-ledningen visat i sin krishantering är illa ute. Så illa att vägen tillbaka - om den alls finns - kommer att bli mycket lång och svår. Hade den gamle partisekreteraren Sten Andersson levat nu så hade han - galghumoristigt - sagt: Det fordras en inte obetydlig "skicklighet" att på så kort tid förlora tio procent i väljarstöd.
Sannolikt hade socialdemokraterna kunnat lägga ner sin valrörelse redan i maj och valresultatet den 19 september hade inte blivit mer än någon enstaka tiondels procent sämre än det nu till slut blev, så svag var också valrörelsen och oförmågan att i tid ens försöka lägga om den politiska kursen inför ett hotande svårt valnederlag. Så Reinfeldts allians vann en väntat enkel seger.
Somliga ger, rent av, intrycket inom socialdemokratin att det inte ens spelar någon större roll om partiet ens framgent förmår att bli något 35-38 %-parti i kommande, framtida val. Det är som en höjdhoppare som tidigare hoppat 2,40 men nu förklarar sig nöjd om han/hon tar 2,25. En sådan hoppare kommer aldrig mer att ens hoppa 2,32 eller 2,35. Fråga gärna Stefan Holm!
Hur kunde det bli så här? Hur kunde, frågar sig allt fler, detta en gång så breda och folkliga parti missköta sitt intellektuella och sociala kapital så illa? Arvet från Erlander, Palme, Gunnar Sträng och andra som ett stort och folkligt 40 - 45-procentsparti. Sannolikt bland annat på grund av nonchalans, övermod och egen oförmåga, eget slarv och oförmåga att vårda arvet. Partiet har inte gjort någon ny samhällsanalys utan i mångt och mycket levt kvar i 90-talets tänkande och köpt för mycket av alliansens analys och bild av samhället (triangulerat). Det är svårt att förklara och driva enskilda frågar och få förtroende för dessa när de samlat inte vilar på en djuplodad samhällsanalys (och framtidsberättelse som förmår fånga de många människorna.
Ett stort parti som uppträder ängsligt och osäkert, skuggar den borgerliga alliansen och vågar visa upp för lite "eget" samlar krympande, inte växande, väljarskaror. Då röstar väljare hellre på originalet än på den sämre kopian. 2000-talet har därför kommit att bli något av ett växande svårt trauma i socialdemokratins själ. Och det samtidigt som Sverige ser ut att fasta i en massarbetslöshet på oacceptabla 8-9 procent i öppen arbetslöshet. Det är onekligen ett märkligt, historiskt sammanträffande i Sveriges politiska historia.
Att socialdemokraterna - också när klassklyftorna växer och det råder massarbetslöshet - ändå stelbent håller fast vid de strikta budgetreglerna som kom till under 90-talskrisen är en annan sak som många menar har hämmar partiets politik. Detta har blivit ett avgörande hinder som försämrat möjligheterna till arbetslöshetsbekämpningen och utbyggnaden av välfärden. Taket innebär att staten inte får öka utgifterna utöver det fastlagda taket även om inkomsterna skulle öka. Medan till exempel regeringens egen finanspolitiske rådgivare, professor Lars Calmfors och flera andra ekonomer och Konjunkturinstitutet, KI, talar för att det finns ett större utrymme för reformer, har normpolitiken blivit en religion i svensk politik. Och så även i alltför hög grad inom socialdemokraternas ledande personer.
För detta har inte minst den ekonomiska talesmannen Thomas Östros - när vann han en debatt mot alliansens leading star Anders Borg? - inte utan fog fått sina fiskar varma. Men inte heller partiledaren Mona Sahlin har förmått inge tillräckligt förtroende hos breda väljargrupper att hon är kvinnan att leda Sverige in i nästan tiotal under 2 000-talet.
Av Mona Sahlins uttalanden den senaste tiden att döma anser hon sig inte komma att tillhöra dem som ska bort i ledarkrisdebatten. Men kan verkligen ens Mona Sahlin vara så säker på att omväljas på extrakongressen i maj eller juni nästa år? Det största ansvaret för valkatastrofen kan hon inte springa ifrån. Särskilt inte som hon själv var den drivande chefsarkitekten bakom den misslyckade rödgröna alliansen i valet, och som luften nu har gått ur fullständigt. Till det kommer hennes rekordlåga, egna popularitetssiffror. Kan en person med klar förlorarstämpel vinna nästa val?
Fortsätter hon - i likhet med vissa i socialdemokratiska kriskommissionens ledning (Ardalan Shekarabi, liksom Thomas Östros m fl) - dessutom att strö uttalanden omkring sig om att skattepolitiken i fortsättningen inte kommer att ha några fördelningspolitiska inslag lär hon inte stärka sin kandidatur. En partiledare som vill vara framgångsrik inom socialdemokratin ska befinna sig i mitten av partiet och ha förmågan, likt Erlander, Palme m fl, att balansera höger- och vänster i partiet.
Den som inte förstår det, har - efter ett så förödande valnederlag som nu hösten 2010- en rätt dålig prognos för ett omval. Möjligen är det enda som kanske kan rädda Sahlin kvar som s-partiledare är att partiorganisationen inte kan samsas om en lämplig och valbar motkandidat. Partiledarkandidater växer inte precis på träd. Däremot har det genom åren funnits politiker som växt med sin ledaruppgift som t ex Tage Erlander. Så här långt har Mona Sahlin inte förmått göra det.
Partisekreteraren Ibrahim Baylan, s, har inte på långa vägar förmått kliva in i "meste" partisekreteraren Sten Anderssons skor, så där lär ett byte under alla omständigheter behöva ske nu i vår. Nu behövs någon på den posten som verkligen bryr sig om partiets organisation och som både vill och har förmågan att rusta upp denna svårt nedgångna rörelseorganisation. Den förmågan har Baylan inte visat sig besitta.
Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Marken gungar och skälver under de svenska socialdemokraterna - men har ledningen förmågan att styra i denna svåra kris?
Marken skälver under socialdemokraterna. Krisen är både allvarlig och djup. Ett parti som på åtta månader - från förvintern 2009 till senvåren 2010 - tappar runt tio procent i opinionsstöd och sedan gör det sämsta valet sedan 1914, därtill gör en svag valrörelse och bara med knapp nöd får 30,7 procent i väljarstöd har allvarliga problem. Särskilt om man sedan efter ett så förödande valnederlag därtill visar så stor valhänthet som s-ledningen visat i sin krishantering är illa ute. Så illa att vägen tillbaka - om den alls finns - kommer att bli mycket lång och svår. Hade den gamle partisekreteraren Sten Andersson levat nu så hade han - galghumoristigt - sagt: Det fordras en inte obetydlig "skicklighet" att på så kort tid förlora tio procent i väljarstöd.
Sannolikt hade socialdemokraterna kunnat lägga ner sin valrörelse redan i maj och valresultatet den 19 september hade inte blivit mer än någon enstaka tiondels procent sämre än det nu till slut blev, så svag var också valrörelsen och oförmågan att i tid ens försöka lägga om den politiska kursen inför ett hotande svårt valnederlag. Så Reinfeldts allians vann en väntat enkel seger.
Somliga ger, rent av, intrycket inom socialdemokratin att det inte ens spelar någon större roll om partiet ens framgent förmår att bli något 35-38 %-parti i kommande, framtida val. Det är som en höjdhoppare som tidigare hoppat 2,40 men nu förklarar sig nöjd om han/hon tar 2,25. En sådan hoppare kommer aldrig mer att ens hoppa 2,32 eller 2,35. Fråga gärna Stefan Holm!
Hur kunde det bli så här? Hur kunde, frågar sig allt fler, detta en gång så breda och folkliga parti missköta sitt intellektuella och sociala kapital så illa? Arvet från Erlander, Palme, Gunnar Sträng och andra som ett stort och folkligt 40 - 45-procentsparti. Sannolikt bland annat på grund av nonchalans, övermod och egen oförmåga, eget slarv och oförmåga att vårda arvet. Partiet har inte gjort någon ny samhällsanalys utan i mångt och mycket levt kvar i 90-talets tänkande och köpt för mycket av alliansens analys och bild av samhället (triangulerat). Det är svårt att förklara och driva enskilda frågar och få förtroende för dessa när de samlat inte vilar på en djuplodad samhällsanalys (och framtidsberättelse som förmår fånga de många människorna.
Ett stort parti som uppträder ängsligt och osäkert, skuggar den borgerliga alliansen och vågar visa upp för lite "eget" samlar krympande, inte växande, väljarskaror. Då röstar väljare hellre på originalet än på den sämre kopian. 2000-talet har därför kommit att bli något av ett växande svårt trauma i socialdemokratins själ. Och det samtidigt som Sverige ser ut att fasta i en massarbetslöshet på oacceptabla 8-9 procent i öppen arbetslöshet. Det är onekligen ett märkligt, historiskt sammanträffande i Sveriges politiska historia.
Att socialdemokraterna - också när klassklyftorna växer och det råder massarbetslöshet - ändå stelbent håller fast vid de strikta budgetreglerna som kom till under 90-talskrisen är en annan sak som många menar har hämmar partiets politik. Detta har blivit ett avgörande hinder som försämrat möjligheterna till arbetslöshetsbekämpningen och utbyggnaden av välfärden. Taket innebär att staten inte får öka utgifterna utöver det fastlagda taket även om inkomsterna skulle öka. Medan till exempel regeringens egen finanspolitiske rådgivare, professor Lars Calmfors och flera andra ekonomer och Konjunkturinstitutet, KI, talar för att det finns ett större utrymme för reformer, har normpolitiken blivit en religion i svensk politik. Och så även i alltför hög grad inom socialdemokraternas ledande personer.
För detta har inte minst den ekonomiska talesmannen Thomas Östros - när vann han en debatt mot alliansens leading star Anders Borg? - inte utan fog fått sina fiskar varma. Men inte heller partiledaren Mona Sahlin har förmått inge tillräckligt förtroende hos breda väljargrupper att hon är kvinnan att leda Sverige in i nästan tiotal under 2 000-talet.
Av Mona Sahlins uttalanden den senaste tiden att döma anser hon sig inte komma att tillhöra dem som ska bort i ledarkrisdebatten. Men kan verkligen ens Mona Sahlin vara så säker på att omväljas på extrakongressen i maj eller juni nästa år? Det största ansvaret för valkatastrofen kan hon inte springa ifrån. Särskilt inte som hon själv var den drivande chefsarkitekten bakom den misslyckade rödgröna alliansen i valet, och som luften nu har gått ur fullständigt. Till det kommer hennes rekordlåga, egna popularitetssiffror. Kan en person med klar förlorarstämpel vinna nästa val?
Fortsätter hon - i likhet med vissa i socialdemokratiska kriskommissionens ledning (Ardalan Shekarabi, liksom Thomas Östros m fl) - dessutom att strö uttalanden omkring sig om att skattepolitiken i fortsättningen inte kommer att ha några fördelningspolitiska inslag lär hon inte stärka sin kandidatur. En partiledare som vill vara framgångsrik inom socialdemokratin ska befinna sig i mitten av partiet och ha förmågan, likt Erlander, Palme m fl, att balansera höger- och vänster i partiet.
Den som inte förstår det, har - efter ett så förödande valnederlag som nu hösten 2010- en rätt dålig prognos för ett omval. Möjligen är det enda som kanske kan rädda Sahlin kvar som s-partiledare är att partiorganisationen inte kan samsas om en lämplig och valbar motkandidat. Partiledarkandidater växer inte precis på träd. Däremot har det genom åren funnits politiker som växt med sin ledaruppgift som t ex Tage Erlander. Så här långt har Mona Sahlin inte förmått göra det.
Partisekreteraren Ibrahim Baylan, s, har inte på långa vägar förmått kliva in i "meste" partisekreteraren Sten Anderssons skor, så där lär ett byte under alla omständigheter behöva ske nu i vår. Nu behövs någon på den posten som verkligen bryr sig om partiets organisation och som både vill och har förmågan att rusta upp denna svårt nedgångna rörelseorganisation. Den förmågan har Baylan inte visat sig besitta.
Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 5:06 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home