Varför så stort intresse i media för S partiledarval?
Varför är så många intresserade i media av socialdemokraternas ledarval?
Nu har det gått någon vecka sedan socialdemokraternas ledare Mona Sahlin meddelade att hon avgår. Sedan dess har media - nästan mest frekvent i borgerlig press - dag efter dag haft sida eller sida av "diskussioner" och "förstå-sig-påar"-analyser om möjliga efterträdare och i allehanda förnumstiga råd om vilken annan principiell grundhållning som valförlusterna 2006 och 2010 bör resultera i. Vad visar det? Ja, vad de än säger så inte är socialdemokraterna ett parti som andra. Vore det så, skulle intresset vara långt mindre.
Kommentatorerna och alla dessa mer eller mindre självutnämnda "sosseloger" önskar inte bara överta valberedningens uppgift. De är också ivriga att ge så kallade goda råd om politiken. Önskedrömmen om ett Sverige utan Socialdemokraterna föreställer sig uppenbarligen inte bara Moderaterna ska gå att förverkliga och entusiasmen känner därför inga gränser.
Visst kan man tycka det vara lite illavarslande att Socialdemokraterna inte mer offensivt förmår hävda sin integritet när motståndarna går till attack. Samtidigt är det också lite ironiskt och långsiktigt uppmuntrande, att det finns så många som anser uppgiften att ”avsossifiera Sverige” vara så viktig. Centerns Maud Olofsson och andra inom C har ju länge trott sig ha just den uppgiften på entreprenad men uppenbarligen finns det långt fler som nu vill vara med i den "avsossiferings"-uppgiften.
En sak visar uppenbarligen den här redan nu mycket omfattande publiciteten: Vad man än säger är Socialdemokraterna tydligen inte ett parti bland andra. (Till den positionen - så hett åtrådd - har moderaterna ännu en bit kvar!) Även tidigare politiskt likgiltiga börjar undra, varför idén om solidaritet, jämlikhet och att "alla ska med" förtjänar att så hämningslöst bekämpas. Det kanske ändå inte är en så galen politisk idé, när så många tycks så oerhört intresserade av vilken ledare och vilken politisk kurs som ledaren vill slå in på i det partiet.
Det som Moderaterna ännu inte öppet vill erkänna, men som är deras vägledande grundtanke, är en attack mot det som är Socialdemokraternas tidlöst viktiga grundvärderingar om solidaritet, jämlikhet och allas rätt att få räknas och tillhöga samhällsgemenskapen. Ska Moderaterna lyckas med sin hett åtrådda uppgift att bli "statsbärande" så kräver det att Socialdemokraterna avviker från dessa grundvärderingar och i stället blir ett moderaterna light-parti. Därför gör de nu vad de kan för att Socialdemokraterna ska resignera och ge upp sina tidlösa värderingar.
Gör de däremot inte det, så blir Moderaternas eget politiska uppdrag svårare. Fria och starka fackföreningar och en socialdemokrati som bjuder hårt motstånd försvårar M-strävandena att via lönepress nedåt stimulera fram uppkomsten av en lågproduktiv tjänstehjonsmarknad.
Det försvårar ett genomförande i Sverige av M-önskan att efter internationellt mönster driva igenom en ökad differentiering av lönerna, allt med syfte att även fler svenska ska behöva ha flera jobb - arbetande fattiga - för att kunna överleva.
Ett strategiskt delsteg på vägen dit är då att börja med att slå in en kil mellan ”oss skattebetalare” (samhällsbärarna som Reinfeldt ofta säger) å ena sidan och ”dem som lever på bidrag” å den andra – pensionärer, studerande, sjuka, arbetsskadade och arbetslösa. När sedan den processen drivits tillräckligt långt - kan kräva minst ett par mandatperioder vid makten - så anses sedan Sverige mera "moget" att ta nästa steg. Ett mera brett genomförande av en lågproduktiv och lågbetald (sänkt "reservationslön" under en anständig a-kasse- och sjukförsäkringsnivå) tjänstehjonsmarknad där man behöver ha flera jobb för att överleva.
I takt med att detta tydliggörs i en politiska debatten (och delvis i verkligheten), lär det nog bli väsentligt lättare för socialdemokratiska värderingar att - i kombination med ett ledarskap som inte sviktar i självförtroende och svajar i sin politiska kurs - att återta initiativet och att få fler väljare att förstå vägvalets avgörande betydelse i kommande val 2014, 2018 och framåt.
Så det kan vara klokt att reflektera lite över nu varför så många är så intresserade av just socialdemokraternas ledar- och politiska vägval just nu i media. Ty bakom det som synes vara finns - som så ofta - inte sällan en dold agenda.
Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Nu har det gått någon vecka sedan socialdemokraternas ledare Mona Sahlin meddelade att hon avgår. Sedan dess har media - nästan mest frekvent i borgerlig press - dag efter dag haft sida eller sida av "diskussioner" och "förstå-sig-påar"-analyser om möjliga efterträdare och i allehanda förnumstiga råd om vilken annan principiell grundhållning som valförlusterna 2006 och 2010 bör resultera i. Vad visar det? Ja, vad de än säger så inte är socialdemokraterna ett parti som andra. Vore det så, skulle intresset vara långt mindre.
Kommentatorerna och alla dessa mer eller mindre självutnämnda "sosseloger" önskar inte bara överta valberedningens uppgift. De är också ivriga att ge så kallade goda råd om politiken. Önskedrömmen om ett Sverige utan Socialdemokraterna föreställer sig uppenbarligen inte bara Moderaterna ska gå att förverkliga och entusiasmen känner därför inga gränser.
Visst kan man tycka det vara lite illavarslande att Socialdemokraterna inte mer offensivt förmår hävda sin integritet när motståndarna går till attack. Samtidigt är det också lite ironiskt och långsiktigt uppmuntrande, att det finns så många som anser uppgiften att ”avsossifiera Sverige” vara så viktig. Centerns Maud Olofsson och andra inom C har ju länge trott sig ha just den uppgiften på entreprenad men uppenbarligen finns det långt fler som nu vill vara med i den "avsossiferings"-uppgiften.
En sak visar uppenbarligen den här redan nu mycket omfattande publiciteten: Vad man än säger är Socialdemokraterna tydligen inte ett parti bland andra. (Till den positionen - så hett åtrådd - har moderaterna ännu en bit kvar!) Även tidigare politiskt likgiltiga börjar undra, varför idén om solidaritet, jämlikhet och att "alla ska med" förtjänar att så hämningslöst bekämpas. Det kanske ändå inte är en så galen politisk idé, när så många tycks så oerhört intresserade av vilken ledare och vilken politisk kurs som ledaren vill slå in på i det partiet.
Det som Moderaterna ännu inte öppet vill erkänna, men som är deras vägledande grundtanke, är en attack mot det som är Socialdemokraternas tidlöst viktiga grundvärderingar om solidaritet, jämlikhet och allas rätt att få räknas och tillhöga samhällsgemenskapen. Ska Moderaterna lyckas med sin hett åtrådda uppgift att bli "statsbärande" så kräver det att Socialdemokraterna avviker från dessa grundvärderingar och i stället blir ett moderaterna light-parti. Därför gör de nu vad de kan för att Socialdemokraterna ska resignera och ge upp sina tidlösa värderingar.
Gör de däremot inte det, så blir Moderaternas eget politiska uppdrag svårare. Fria och starka fackföreningar och en socialdemokrati som bjuder hårt motstånd försvårar M-strävandena att via lönepress nedåt stimulera fram uppkomsten av en lågproduktiv tjänstehjonsmarknad.
Det försvårar ett genomförande i Sverige av M-önskan att efter internationellt mönster driva igenom en ökad differentiering av lönerna, allt med syfte att även fler svenska ska behöva ha flera jobb - arbetande fattiga - för att kunna överleva.
Ett strategiskt delsteg på vägen dit är då att börja med att slå in en kil mellan ”oss skattebetalare” (samhällsbärarna som Reinfeldt ofta säger) å ena sidan och ”dem som lever på bidrag” å den andra – pensionärer, studerande, sjuka, arbetsskadade och arbetslösa. När sedan den processen drivits tillräckligt långt - kan kräva minst ett par mandatperioder vid makten - så anses sedan Sverige mera "moget" att ta nästa steg. Ett mera brett genomförande av en lågproduktiv och lågbetald (sänkt "reservationslön" under en anständig a-kasse- och sjukförsäkringsnivå) tjänstehjonsmarknad där man behöver ha flera jobb för att överleva.
I takt med att detta tydliggörs i en politiska debatten (och delvis i verkligheten), lär det nog bli väsentligt lättare för socialdemokratiska värderingar att - i kombination med ett ledarskap som inte sviktar i självförtroende och svajar i sin politiska kurs - att återta initiativet och att få fler väljare att förstå vägvalets avgörande betydelse i kommande val 2014, 2018 och framåt.
Så det kan vara klokt att reflektera lite över nu varför så många är så intresserade av just socialdemokraternas ledar- och politiska vägval just nu i media. Ty bakom det som synes vara finns - som så ofta - inte sällan en dold agenda.
Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 2:38 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home