Socialdemokraterna - ledarkrisen och vart partiet nu går

Observerat: Bara så kan socialdemokraterna i Sverige åter bli ett stort parti

Mona Sahlin gjorde söndagen den 14 november vad som krävdes av henne som partiledare. Hon insåg att det var kört och avgick. Något annat alternativ fanns aldrig efter två socialdemokratiska valförluster på raken och ett historiskt lågt väljarstöd. I ett sådant läge tar en partiledare ansvar genom att avgå. Inte genom att försöka sitta kvar, vilket inte hade gått. Därmed har också Mona Sahlin slutligen ändå satt laget före jaget och öppnar upp chansen för Socialdemokraterna att nu ta sig vidare som parti. Datera upp sin politik och skaffa en partiledare som förmår inge tillräckligt stort (förhoppningsvis) förtroende för att socialdemokraterna ska kunna vinna valet 2014, inte behöva vänta till 2018 som nog annars varit ett troligt scenario.

Men förändrings kan och får inte stanna vid Mona Sahlin och ordförandeposten. 2010 års valförlust - sämst sedan 1914 - och den kris Socialdemokraterna nu befinner sig i är inte resultatet av en enda individ och hennes handlingar. Fler kommer och borde tvingas ta ansvar för den gradvisa förstörelsen och förfallet i ett brett folkligt parti som en gång uppfattades som något större än enbart förvaltande (ofta skickligt)av regeringsmakten. Nu måste Socialdemokraterna kraftsamla och uppdatera både partikultur och politik.

Att ha förmågan att vinna val och vara bra på att förvalta regeringsmakten räcker inte om berättelsen och visionerna om vad makten ska användas till lyser med sin frånvaro. Vill partiet åter vinna folks bred förtroende och på nytt bli statsbärande kan inte några andra lojaliteter existera än den gentemot partiets idégrund: jämlikhet, arbete åt alla och en gemensamt och solidariskt finansierad välfärd. Men uppdaterad så att de svarar upp mot folks förväntningar och behov i konkret handling.

Men utan en upprustad partiorganisation med en bred, folkförankrad bas kommer Socialdemokraterna än mera att utvecklas till en toppstyrd organisation där besluten fattas i en liten grupp med alltför svag kontakt med stämningarna hos gräsrötter och väljare i stort.

Tyvärr har Socialdemokraterna de senaste fem - sex åren i växande grad försökt anpassa sig fram till ett väljarstöd genom att överängsligt marknadsanpassa sin politik i enlighet med en borgerlig alliansblå agendakopia. När man snarare själva borde i högre grad borde försökt sätta den politiska dagordningen så har man lite överfegt anpassat sig till de villkor som dikterats av de borgerliga partierna. Med ett förödande resultat. I sådana val tar väljarna hellre originalet än en blekare kopia, som skedde i valet 2010.

Socialdemokraternas ledning har uppenbarligen trott att det blåser en högervind i Sverige. Så är ju inte fallet. Det visar bland annat det starka väljarstöd oppositionen hade bland de yngre väljargrupperna vid 2010 års val. Nu gäller det för Socialdemokraterna att återvinna sitt självförtroende och visa att de är just Socialdemokrater. Partiledarens avgång borde därför nu bara vara början på en process, där partiet åter vågar ta för sig i samhällsdebatten, gå i bräschen och forma en modern politik för full sysselsättning (arbete åt alla), jämlikhet och rättvisa och med en solidariskt finansierad och gemensam välfärd för alla och inte bara vissa. Då borde socialdemokraterna - med en klok och samtidigt frimodig ledning - åter kunna bli ett 38-40 %-parti. Annars inte.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com