Några observationer om mytbildning kring svensk eftergiftspolitik

Observerat om påstådd, generell eftergiftspolitik mot Nazi-Tyskland:

Det finns en hel del mytbildning i efterhand om påstådd, utbredd tystnad och eftergiftspolitik från svensk sida mot Nazi-Tyskland. Visst, den fanns men var främst förekommande inom det borgerliga lägret. Inte alls på samma sätt inom arbetarrörelsen.

Som bl a historikern Martin Estvall vid Linnéuniversitetet (Växjö-Kalmar) visat i sin doktorsavhandling "Sjöfart på stormigt hav" var Svenska Sjöfolksförbundets facktidning Sjömannen ett mycket tydligt kamporgan mot nazismen.

Från vintern 1932/33 till sommaren 1945 var tidningen fylld av artiklar, dikter och politiska skämtteckningar, som avslöjade nazisterna. Den som ville - och vill - veta, kan öppna nästan vilket nummer som helst av tidningen och ta del av rapporter från nazisternas våldsamma övergrepp på både sina politiska motståndare och judarna.

Historikern Estvall har också handlett några studenter i Växjö som gjort motsvarande undersökningar av de fackförbundstidningarna tidningarna Metallarbetaren och Lantarbetaren. Samma hårdnackade motstånd fanns också i dem. De fackliga förbundstidningarna rapporterade ingående från Nazi-Tyskland och de tog med bestämdhet avstånd från vad som skedde där.

Problemet är alltså att den fackliga kampen mot nazismen i långa stycken verkar ha försvunnit ur arbetarrörelsens historieskrivning. Och än mera så i vissa "förstå-sig-påares" efterklokhetens olika skriverier i olika former, där man försökt göra troligt att arbetarrörelsen skulle ha varit lika god kålsupare i sin eftergivna hållning mot Nazi-Tyskland som utmärkte huvuddelen av den svenska borgerligheten.

Varför har det fått ske? Varför har arbetarrörelsen så passivt låtit sig inordnas i en historieskrivning, som snarare och främst beskriver den svenska borgerlighetens inställning till Nazi-Tyskland?

Estvall visar, förtjänstfullt, i sin forskning hur Redareföreningens Svensk Sjöfarts Tidning var ytterst lågmäld ända fram till dess att kriget var slut. Då tog den till orda och jämförde - fräckt men ogrundat - den socialdemokratiska ekonomiska politiken med nazisternas koncentrationsläger! Nazisterna dödade judar och SAP dödade företagsamheten. Minst sagt smaklöst, kan man tycka.

Men varför låter arbetarrörelsen de hedervärda borgare (som Torgny Segerstedt etc) som högst förtjänstfullt kritiserade det nazistiska barbariet ensamma stå som enda banérförare i kampen mot nazismen? När så inte alls är fallet, märkligt och inte så lite förvånande är det allt.

Varför accepterar arbetarrörelsen att inordnas i den borgerligt dominerade historieskrivning som säger att "Vi" - alla utom Torgny Segerstedt - höll tyst? När detta inte alls är sant.

I samarbete mellan Emigrantinstitutet och ABF Kronoberg har forskarenEstvall förtjänstfullt gjort en digital utställning om det fackliga motståndet mot nazismen.

Med denna som utgångspunkt borde, kan man tycka, arbetarrörelsen borde kunna dra igång en bred och självkritisk Gräv-där-du-står-forskning om sin egen historia, inte minst dess, faktiskt rätt omfattande men numera nästan helt okända, kamp mot nazismen. Det är ju något att vara stolt över i tider som dessa med främlingsfientliga politiska krafter i Sveriges riksdag och alla dessa politiskt bruna krafter som vuxit sig allt starkare i våra grannländer och inom EU-Europa.

Det är väl, högst rimligt, att vi måste bli bättre på att veta varifrån vi kommer för att veta vart vi är på väg. Inte minst i dessa lite ideologiskt hållnings- och kompasslösa tider som svensk socialdemokrati och arbetarrörelse just nu ger ett bestämt intryck av att befinna sig i.

/Robert Björkenwall ; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com