Korruptionen växer och har sina givna förklaringar
Jag tror det är dags att inse fakta: I takt med att vi får allt mer av suboptimering (var och en bryr sig bara sin egen lilla kiosk), entreprenadlösningar och offentliga upphandlingar så ökar risken för korruption i det hittills så korruptionsbefriade Sverige. Korruptionsskandalen i Göteborgs Energi och Göteborgs bostadsbolag med rader av mutade tjänstemän via privata byggentreprenörer etc har förtjänstfullt granskats av SVTs Uppdrag Granskning.
Häromdagen kunde vi åter läsa i ett reportage i Dagens Nyheter ännu flera detaljer om hur en toppchef inom kriminalvården misstänks ha berikat sig i samband med upphandling av nya fängelsebyggen. Hela det gångna året har det duggat av sådana nyheter, som alla går stick i stäv med den svenska självbilden av att vi skulle vara ett av de allra minst korrumperade landet i världen. Relativt sett är det kanske ännu så men i minskande grad. Men hur kommer det sig?
En gång i tiden låg bara en mycket liten del av statens och kommunernas verksamhet ute på entreprenad. Men under de senaste 30 åren har upphandlingar av alla sorters skattefinansierade tjänster formligen exploderat. Ett vet vi: ju fler upphandlingar, desto större frestelser för säljare att ”smörja” köparna. Vem vill inte ha ett förmånligt och stabilt kontrakt hos en så säker entreprenadköpare som staten och kommunsektorn? Eller kunna driva skolor, äldreomsorg etc i privat regi på stabila skatteintäkter med garanterad avkastning?
Visst finns ofta flera firmor som lägger in anbud, men det misstänks ofta - mer eller mindre belagt via olika studier och konkurrensverkskartläggningar - att de stora bolagen ibland i hemlighet fördelat de statliga och kommunala upphandlingarna mellan sig. Om den handläggande offentlige tjänstemannen gång på gång möter ”sin ”entreprenör ökar riskerna för vänskapskorruption och mutor. Kan den ene berika sig på det offentliga, så varför då inte också jag?
De mot kommunallagen tveksamma eller olagliga avknoppningarna av offentliga skolor, vårdcentraler och äldrevård har bara alltför ofta slumpats bort till underpriser. Också det exempel på liknande korrupta företeelser. Den våldsamma ökningen av antalet affärer av olika slag har dock ytterst sällan följts av en skärpningar av internkontrollen. Tvärtom har det rent av hänt att det offentliga rent av sparat in på just detta område.
Den omhuldade och grundlagsskyddade offentlighetsprincipen i svensk förvaltning har historiskt sett fungerat förebyggande och säkert förhindrat många snedsteg. Men offentliga handlingar är i dag - p g a datoriseringen etc - mycket mer svåråtkomliga för medborgare och journalister – inte bara p g a datoriseringen utan genom att allt mer skattefinansierad verksamhet sker i bolagsform och där gäller inte offentlighetsprincipen. Chefer som efterforskar journalistkällor - whistle blowers - kan inte fällas för detta. Visst finns ännu utmärkta Uppdrag granskning i SVT kvar och gör i regel ett mycket bra jobb. Men på flertalet redaktioner sker kraftiga besparingar och den vardagliga, granskande journalistiken får allt mindre resurser, och följden blir att sannolikt mycket bara "slinker igenom" utan närmare granskning.
Samtidigt som vi vet följande: Det är journalisterna, inte revisorerna, som oftast avslöjat offentlig korruption, inte minst tack vare ”whistle blowers”: enskilda med civilkurage som vela/vågart skvallra om oegentligheter och jävsituationer. Men man anar att det under ytan finns många fler, dolda skandaler, som aldrig kommer fram i ljuset. Sannolikt inte med mindre än att vi ytterligare skärper offentlighetslagstiftningen och får lite "vassare" revisorer inom olika verksamheter.
Men visst är det märkligt att frågan om korruption inte nära nog alls med i den politiska debatten. De självgoda moderater som nu styr riket och talar vitt och brett om att ta ansvar för ekonomin men samtidigt är ivriga som bävrar att rea ut offentlig egendom till sina partivänner i landets kommuner och inom privata näringslivet har sannolikt inget större intresse av att lyfta frågan.
Men hur är det med oppositionen och med där ledande socialdemokrater? De, om några, borde ha allt att vinna på att ta strid mot korruptionen, för att hävda den samhällsmoral som partiet en gång byggde sin politiska position på. Tage Erlander brukade ofta säga att politiker är "det mest moraliska av yrken i världen" (se Henrik Berggrens färska Palme-biografi, sid 223 och Erlanders dagböcker). Men tyvärr nödgas vi konstatera att inte heller socialdemokraterna är "på den här frågan" som man borde. En skärpning här vore inte alls fel.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. Har man själv suttit i både kommunstyrelse, styrelser kommunala bolag etc så vet man att frestelserna "att gena" lite onekligen finns där och inte alltid precis stämmer med den teoretiska kunskaperna om vår offentlighetsprincip och vad läroböckerna råkar lära ut. Men upphandlings- och det entreprenöriella synsättet att styra har gjort att riskerna numera för ren korruption är långt mycket större.
0 Comments:
Post a Comment
<< Home