Vad sker i Afghanistanfrågan på UD och inom S-partiet?

Observerat om Afghanistanfrågan och hur ska S förhålla sig till den:

Det finns goda skäl att vara lite förundrad vad gäller s-ledningens agerande och olika uttalanden i Afghanistanfrågan. Håller man nu på att göra upp med Bildt och Reinfeldt på ett sätt som inte står i samklang med vad folk tycker och vad som borde vara en rimligare och klokare väg att gå?

Lasse Bengtsson, tidigare nyhetsankaret i TV4, tog häromdagen i SVT och i en debattartikel i Aftonbladet tydlig ställning mot de militära insatserna i Afghanistan.

Det den förre TV4-journalisten Bengtsson (numera informationssamordnare för NGO-organisationen Svenska Afghanistankommittén med gott renommé) sade och skrev nyligen borde ha kommit från Mona Sahlin, eller Urban Ahlin, utrikespolitisk talesperson inom S. Detta borde skett långt tidigare än den lilla reträtt som partiet gjorde i och med den gemensamma Afghanistan-uppgörelsen med V och MP; och då först i valrörelsens slutspurt.

Även om nu mötena med Reinfeldt och Sahlin nu, sannolikt och möjligen, leder fram till någon slags kompromiss behöver socialdemokratin ändå föra en fördjupad debatt om hur partiet agerat i Afghanistanfrågan.

På Olof Palmes tid rådde inte minsta tvekan om Sveriges hållning till krig och militärt våld. Därefter har vi, tycks det, tappat kompassen. Beror det på inträdet i EU. Kanske delvis. Men vi är ju en egen stat med egen utrikesförvaltning och har därför alla möjligheter att gå vår egen väg; om vi bara vill och vågar. Just detta borde vi våga lite oftare.

Min inställning till den här saken har länge varit att det här kriget aldrig kan vinnas med militära medel. På samma vis som USA genom sitt av FN osanktionerade inmarsch i Irak bidragit till att unga frustrerade män lyssnat på locktoner
från islamistiska fundamentalister driver kriget i Afghanistan bara fram nya talibanrekryteringar. Man driver genom sin militära närvaro, vapen och våld fram ett hat som tar sig form i motstånd och som har sin botten i frustration och känsla av
att betraktas som parias i sitt eget land. Försök och fundera över hur man på andra håll i världen upplevt ockupation - även i de fall där ockupationsmakten gjort detta utifrån positiva och välmenande motiv. Till allt detta kommer sedan den politik som västvärlden bedrivit i Mellanöstern och hur man hanterat konflikten Palestina - Israel och hur man låtit israelerna komma undan från ansvar för sådant som vilken annan nation som helst alltid annars fått stå till svars för som brott mot folkrätten.

Gazablockaderna och frånvaron av reaktioner mot dessa och undran över varför USA inte också där sätter in trupp kan säkert få många i den delen av världen att känna både hat och misstro mot främmande krigsmaskiner, oavsett förmenta syften bakom dessa.

På bloggen ”Valanalys” kom häromdagen (20/10) förre S-ministern och ekonomiska historikern Lena Sommerstad med ett eftertänksamt inlägg om Afghanistan. Hon skriver där att kloke Lasse Bengtssons artikel på AB debatt häromdagen är en smärtsam påminnelse om bristen på kritisk reflektion och debatt inom det socialdemokratiska partiet. Sommerstad ifrågasätter den linje som partiet länge haft i Afghanistanfrågan.

Tyvärr inte heller utan rätt. Är det verkligen förenligt med socialdemokratiska internationella engagemang och tradition att på så tveksamma grunder som nu skett ge oss in i ett krig som rimligen inte ens kan vinnas?

I flera år har den socialdemokratiska partiledningen stött de svenska militära insatserna i Afghanistan. Trots hård intern kritik. Lena Sommerstad och andra skriver om en återkommande kritik mot Socialdemokraterna, att idag saknar en tydlig och förtroendeingivande ideologisk profilering. Utrikespolitiken är ett sådant exempel. Det känner man än tydligare när man läser Henrik Berggrens utmärkta Palmebiografi och funderar hur Palme skulle gjort i detta läge.

Tidigt under den förra mandatperioden hade partiet exempelvis kunnat ta tydlig ställning mot de svenska militära insatserna i Afghanistan och för motsvarande större civila biståndssatsningar i stället. Lasse Bengtsson skriver i sin AB-artikel tankeväckande så här: ”Vi har klarat oss helt utan militärt stöd i 28 år.”

Var inte just detta en gång i tiden också Sveriges och socialdemokratins linje i utrikespolitiken? Krig och militära vapen föder bara mer våld. Det enda som på sikt är verkningsfullt dialog, hjälpinsatser som stärker det civila samhället; skolor och sjukhus som indirekt försvagar krigsherrarnas maktutövning. Och ett vet vi: att blanda ihop militära insatser med civila fungerar inte. Det där begriper Lasse Bengtsson. Men gör nuvarande s-ledning det?

Lasse Bengtsson gjorde en intressant och tankeväckande jämförelse i sin AB-artikel: En säker förlossning i Afghanistan kostar 35 kronor. En elev i skolan 373 kronor per år. Vi får många säkra förlossningar och läskunniga för samma kostnad som en svensk soldat.

Vi svenskar har i decennier varit bra på hjälparbete och vi kan göra ännu mer om vi använder pengarna på annat än på soldater i fält i synnerligen tveksamma missioner.
Sedan kan man ju mera generellt undra: varför har de interna kritikerna inom socialdemokratin blivit så ängslig och inte sällan förringats? Mona Sahlin sade när hon blev vald till partiordförande att hon och partiet skulle ”älska sina kärleksfulla kritiker.”

Men i stället har partiledningen agerat tvärsemot när det exempelvis gällt Afghanistan och hellre närmat sig moderaterna än de ideal som i decennier varit rådande inom svensk arbetarrörelse när det gäller utrikespolitiken.

Socialdemokraterna bör inte göra upp med den borgerliga alliansen med mindre än att det finns en entydig och klart tidtabell om att nu börjar återtåget av svensk militär, stridande personal från Afghanistan senast från halvårsskiftet 2011 och att sedan dessa är helt borta därifrån inom ett år eller något mer än så.

/Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com