Om nationalekonomiska modeller och ekonomipriset till Nobels minne

Observerat om ideologiska marknadsdoktriner och "nobelpriset" i ekonomi:

Det som alltid förvånar mig med renodlade nationalekonomer är att de menar att deras matematiska modeller kan förklara något av den betydligt komplexare verkligheten. Bara ofoget att köra med fasta parametrar och bara låta några få vara rörliga (som gör dem modellmässigt studerbara) gör att det deras forskningutsagor mer påminner om (över)tro (på sina mänskligt okomplexa modeller) än om evidensbaserad verklighetsbeskrivningar.

Alltför ofta blir dessa ekonomiska utsagor i matematisk dräkt heller inget annat än rena trivialiteter i stil med att risken att bli sjuk ökar med stigande ålder. När årets pristagare talar om att det är helt rätt att sänka ersättningarna till arbetslösa eftersom det samtidigt driver nere lönerna och på så vis resulterar
i nya jobb så kan väl det stämma i den mening att om det inte kostar den fortfarande förmögna delen av befolkningen något att utnyttja människor i låglönejobb och det finns en armé av folk som saknar försörjning och mat för dagen så tar de fattiga vilket jobb som helst till i stort sett vilken lön som helst för att om möjligt kunna överleva. Arbetslösheten är på så sätt i teorin - men sällan eller aldrig i realiteten - fixad. Att det sedan finns en rad bitar i resonemanget som saknas bekymrar däremot sällan. Sannolikt för att den teoretiska modellen då skulle riskera att haverera mot en alltför hårdhänt verklighet.

I dessa finns till exempel inget om löneutvecklingens drivkrafter på rationaliseringar och teknisk utveckling, det så kallade omvandlingstrycket - och de nya jobb den i sin tur skapar. I dessa modeller oftast inte heller just någonting om de sociala samhällsvinster som ett mer homogent lönespann för med sig. Där finns heller ingenting om maktstrukturer och löner, om partsrelationer som kan gynnas eller skadas, eller om vinster med att satsa på utbildning och inskolning till framtidsbranscher.

Det är en sak att vi behöver makroekonomiska översikter och statistik i olika slag av beslutsfattande (politiskt och annat). En helt annat sak att ha en övertro på de rigida matematiska lösningar som ekonomer levererar och som för ofta sedan också politiskt hanteras som "sanningsbärande" (rent av vissa
som oomkullrunkeliga) handlingslinjer.

Den tidigare chefredaktören för Dala-Demokraten, ekonomen och f d vice Riksbankchefen Villy Bergström, skrev för många år sedan en kritisk och mycket givande uppsats där han karaktäriserade nationalekonomer som ”doktorer i liberalism”. Just så är det oftast: Nationalekonomerna rör sig med abstrakta antaganden om perfekta marknader som har föga eller litet att göra med verkligheten, men desto mer med de ideologiska marknadsdoktriner som liberaler ofta håller sig med. När nationalekonomin är som bäst, ja, då liknar den snarare just sociologi - så är det med exempelvis indiske utvecklingsekonomen Amartya Sen, eller en som Ronald Coase. År 2009 fick en kvinna, professor Elinor Ostrom, ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Hon har bedrivit spännande forskning kring problemet med allmänningar (t ex fiskevatten som ingen äger) och har till och med skrivit en bok som en normal människa kan läsa. Men så rörde det sig inte heller om ekonomi i någon snäv mening, utan snarare om sociologi och psykologi, alltså om hyfsat goda försök att förstå varför vi handlar som vi gör i samhället. Alltså om detta som inga aldrig så begåvade modeller riktigt förmår fånga.

I år gick priset i ekonomi till tre ekonomer som forskat kring varför marknader inte fungerar, för ”analys av marknader med sökfriktioner”, som det heter i prismotiveringen. Och som nu sägs ha styrt finansminister Borgs slakt på a-kassan och hans så kallade arbetslinjepolitik. Jag har inte läst någon av de tre,
men även här handlar det snarare mer om verkliga omständigheter än om nationalekonomiska abstraktioner. Problemet är bara att det verkar både onödigt och mindre smart att lämna över frågor som rör arbetsmarknaden (en av de marknader som de har forskat om) till nationalekonomiskt skolade forskare.

Det vore nog bättre att lämna över sådana frågor direkt till sociologer, psykologer och liknande.

I Sverige skapades redan på 1950-talet den politik som kallas för aktiv arbetsmarknadspolitik, med stöd av LO-ekonomernas rapporter då. Den gick ut på att övervinna just sökfriktionerna på arbetsmarknaden. Någon större teori behövdes inte för det, bara praktiskt handlag och verklig känsla för folk som är arbetslösa. Och att sedan agera aktivt för att få de arbetslösa i jobb igen via olika aktiva åtgärder. Lite mer av den insikten och förståelsen vore inte helt fel nu heller i 2010-års svenska verklighet.

/Robert Björkenwall, (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com);