Centern den stora förloraren vid regeringsombildningen i Sverige
Observerat:
Centerpartiet och dess ledare Maud Olofsson, f d vice statsminister är den stora förloraren vid regeringsombildningen och tillkomsten av ministären Fredrik Reinfeldt II efter svenska riksdagsvalet.
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det var Centerpartiet som blev regeringsombildningens allra största förlorare.
Partiet tappade inte bara det prestigefulla uppdraget som vice statsminister och utan också en av de poster i regeringen - infrastrukturministern - som det är möjligt att göra mest politik av. Någon större överraskning var det dock inte att den rätt misslyckade och bleka infrastrukturministern Åsa Torstensson ,c, skulle få lämna sin post, oavsett valutgången den 19 september. Men något mera förvånande var att den posten också nu togs av en före detta riksdagsledamot från moderata samlingspartiet, valet vinnare på de tre små borgerliga koalitionspartnernas bekostnad.
Följden av detta att Centern visserligen har 17 procent av den nu med två m-statsråd utökade Reinfeldt-ministären men nu bara har ansvar för för 4 procent av den samlade statsbudgeten är en klar försämring.
Detta riskerar att gröpa ur Centernpartiet på tyngd i det fortsatta regeringsarbetet och reducera möjligheterna att profilera sig.
Centerledaren Maud Olofsson - hur länge sitter hon kvar som c-ledare? - hade efter valet att hantera ett smärtsamt valnederlag. Bland annat på Gotland och i sitt eget hemlän Västerbotten.
Centerpartiet gjorde visserligen en liten uppryckning under valrörelsens slutskede. Detta främst då till följd av att partiet fick åtskilliga moderata stödröster, borgerliga "kamrat fyra procent-röster".
Men partiet tappade ändå - trots ett högre valdeltagande än i valet 2006 - över 46 000 röster jämfört med riksdagsvalet 2006 och förlorade sin ställning som regeringsalliansens näst största parti.
Det var alltså inte helt förvånande att detta skulle sätta sitt avtryck i första oktoberveckans regeringsombildning i Sverige.
Under den tidigare mandatperioden har Centern haft fyra statsråd och Maud Olofsson titeln vice statsminister på sitt visitkort.
Men liksom regeringsalliansens två andra förlorare - Kristdemokraterna och Folkpartiet - ansåg inte partiet att det skulle släppa några statsrådsposter till Moderaterna.
Och så blev det heller inte.
Lösningen blev istället att regeringskretsen utökades och att Moderaterna fick majoritet vid regeringens sammanträdesbord i Rosenbad.
Moderaterna förstärker nu sin dominans i Reinfeldt II-regeringen. Det är alltså ännu mer korrekt än tidigare att tala om regeringen i Sverige som just Reinfeldts regering.
I denna nya konstellation - där gamla beprövade kort som finansminister Anders Borg, utrikesminister Carl Bildt m fl sitter kvar - försvagas dock Centerpartiet på två sätt.
Dels försvagas partiet i rent formell mening. Eftersom Centerpartiet nu bara är alliansens tredje största parti och där Fp-ledaren och utbildningsministern Jan Björklund nu även tar titeln som vice statsminister ifrån Maud Olofsson.
Det är en titel som mera handlar om form än om praktiskt politiskt innehåll. Här handlar det om tyngd, prestige och åtskillig representation i EU- och andra internationella sammanhang.
Den självmedvetne Maud Olofsson har själv ofta återkommit till just denna titels stora betydelse, och har ytterst sällan försummat ett tillfälle att stolt berätta att hon haft titeln vice statsminister i olika sammanhang.
Med denna titel har Olofsson fått företräda Sverige i stora sammanhang, skaka hand med dignitärer och satt lite guldkant på partiets regeringsutövande. Nu övergår den möjligheten i stället till Folkpartiet.
Dels - mera allvarligt - försvagas också Centerpartiet genom att det får lämna ifrån sig en av regeringens budgetmässigt tyngsta verksamheter - uppdraget som infrastrukturministerminister.
Åsa Torstensson (C) har de senaste fyra åren haft att bolla med åtskilliga miljarder för planering, nya järnvägs- och vägbyggen - alltså mycket tung praktisk politikpost. Oavsett Norrbotniabanans framtid.
Rimligen hade Centerpartiet också framgent sett fram emot att kunna klippa många band, inviga nya vägar och försöka ta politiska poäng på de investeringar som verkställs under en mandatperiod.
Det gäller såväl i storstäderna, där partiet försöker göra inbrytningar ("Stureplanscentern"), som på landsbygden där partiet har sina starkaste fästen. Men där man försvagats kraftigt i det senaste riksdagsvalet.
Men denna uppgift går nu till Moderaterna och nya m-statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd från Södertälje, f d finanslandstingsråd i Stockholms län.
Maud Olofsson hävdar visserligen i presskommentarerna att partiet har fått behålla ansvaret för sina "hjärtefrågor". Något stämmer det säkert eftersom Andreas Carlgren - möjlig efterträdare till Maud Olofsson ? - fortsätter på stolen på Miljödepartementet,
Eskil Erlandsson ansvarar för jordbruksfrågorna och Maud Olofsson för småföretagarfrågorna men i gengäld nödgats släppa styrningen av de statliga företagen till den nya biträdande finansministern Peter Norman, med fyra dagar färskt m-medlemskap.
Men infrastrukturfrågorna var rimligen den post som Centern hoppades skulle ge mest utdelning i opinionen. Också framgent.
Inte ens den nyinrättade statsrådsposten för IT och regionerna som politiskt färska Anna-Karin Hatt (C) nu har fått kan ens hjälpligt kompensera detta faktum. I politisk tyngd är det en ytterst svag statsrådspost med ytterst begränsade ekonomiska muskler.
Reinfeldt II-ministären innebär att Centerpartiet blivit allt mer vingklippt och att Maud Olofssons är regeringspusslets stora förlorare, därnäst Kristdemokraterna. Vinnaren är moderaterna som nu ännu tydligare än i förra ministären nu kommer att styra och ställa över regeringspolitiken de kommande åren i Sverige.
Sedan återstår att se hur stora förändringarna blir i Sverige med ytterligare fyra år med Reinfeldt.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Centerpartiet och dess ledare Maud Olofsson, f d vice statsminister är den stora förloraren vid regeringsombildningen och tillkomsten av ministären Fredrik Reinfeldt II efter svenska riksdagsvalet.
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det var Centerpartiet som blev regeringsombildningens allra största förlorare.
Partiet tappade inte bara det prestigefulla uppdraget som vice statsminister och utan också en av de poster i regeringen - infrastrukturministern - som det är möjligt att göra mest politik av. Någon större överraskning var det dock inte att den rätt misslyckade och bleka infrastrukturministern Åsa Torstensson ,c, skulle få lämna sin post, oavsett valutgången den 19 september. Men något mera förvånande var att den posten också nu togs av en före detta riksdagsledamot från moderata samlingspartiet, valet vinnare på de tre små borgerliga koalitionspartnernas bekostnad.
Följden av detta att Centern visserligen har 17 procent av den nu med två m-statsråd utökade Reinfeldt-ministären men nu bara har ansvar för för 4 procent av den samlade statsbudgeten är en klar försämring.
Detta riskerar att gröpa ur Centernpartiet på tyngd i det fortsatta regeringsarbetet och reducera möjligheterna att profilera sig.
Centerledaren Maud Olofsson - hur länge sitter hon kvar som c-ledare? - hade efter valet att hantera ett smärtsamt valnederlag. Bland annat på Gotland och i sitt eget hemlän Västerbotten.
Centerpartiet gjorde visserligen en liten uppryckning under valrörelsens slutskede. Detta främst då till följd av att partiet fick åtskilliga moderata stödröster, borgerliga "kamrat fyra procent-röster".
Men partiet tappade ändå - trots ett högre valdeltagande än i valet 2006 - över 46 000 röster jämfört med riksdagsvalet 2006 och förlorade sin ställning som regeringsalliansens näst största parti.
Det var alltså inte helt förvånande att detta skulle sätta sitt avtryck i första oktoberveckans regeringsombildning i Sverige.
Under den tidigare mandatperioden har Centern haft fyra statsråd och Maud Olofsson titeln vice statsminister på sitt visitkort.
Men liksom regeringsalliansens två andra förlorare - Kristdemokraterna och Folkpartiet - ansåg inte partiet att det skulle släppa några statsrådsposter till Moderaterna.
Och så blev det heller inte.
Lösningen blev istället att regeringskretsen utökades och att Moderaterna fick majoritet vid regeringens sammanträdesbord i Rosenbad.
Moderaterna förstärker nu sin dominans i Reinfeldt II-regeringen. Det är alltså ännu mer korrekt än tidigare att tala om regeringen i Sverige som just Reinfeldts regering.
I denna nya konstellation - där gamla beprövade kort som finansminister Anders Borg, utrikesminister Carl Bildt m fl sitter kvar - försvagas dock Centerpartiet på två sätt.
Dels försvagas partiet i rent formell mening. Eftersom Centerpartiet nu bara är alliansens tredje största parti och där Fp-ledaren och utbildningsministern Jan Björklund nu även tar titeln som vice statsminister ifrån Maud Olofsson.
Det är en titel som mera handlar om form än om praktiskt politiskt innehåll. Här handlar det om tyngd, prestige och åtskillig representation i EU- och andra internationella sammanhang.
Den självmedvetne Maud Olofsson har själv ofta återkommit till just denna titels stora betydelse, och har ytterst sällan försummat ett tillfälle att stolt berätta att hon haft titeln vice statsminister i olika sammanhang.
Med denna titel har Olofsson fått företräda Sverige i stora sammanhang, skaka hand med dignitärer och satt lite guldkant på partiets regeringsutövande. Nu övergår den möjligheten i stället till Folkpartiet.
Dels - mera allvarligt - försvagas också Centerpartiet genom att det får lämna ifrån sig en av regeringens budgetmässigt tyngsta verksamheter - uppdraget som infrastrukturministerminister.
Åsa Torstensson (C) har de senaste fyra åren haft att bolla med åtskilliga miljarder för planering, nya järnvägs- och vägbyggen - alltså mycket tung praktisk politikpost. Oavsett Norrbotniabanans framtid.
Rimligen hade Centerpartiet också framgent sett fram emot att kunna klippa många band, inviga nya vägar och försöka ta politiska poäng på de investeringar som verkställs under en mandatperiod.
Det gäller såväl i storstäderna, där partiet försöker göra inbrytningar ("Stureplanscentern"), som på landsbygden där partiet har sina starkaste fästen. Men där man försvagats kraftigt i det senaste riksdagsvalet.
Men denna uppgift går nu till Moderaterna och nya m-statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd från Södertälje, f d finanslandstingsråd i Stockholms län.
Maud Olofsson hävdar visserligen i presskommentarerna att partiet har fått behålla ansvaret för sina "hjärtefrågor". Något stämmer det säkert eftersom Andreas Carlgren - möjlig efterträdare till Maud Olofsson ? - fortsätter på stolen på Miljödepartementet,
Eskil Erlandsson ansvarar för jordbruksfrågorna och Maud Olofsson för småföretagarfrågorna men i gengäld nödgats släppa styrningen av de statliga företagen till den nya biträdande finansministern Peter Norman, med fyra dagar färskt m-medlemskap.
Men infrastrukturfrågorna var rimligen den post som Centern hoppades skulle ge mest utdelning i opinionen. Också framgent.
Inte ens den nyinrättade statsrådsposten för IT och regionerna som politiskt färska Anna-Karin Hatt (C) nu har fått kan ens hjälpligt kompensera detta faktum. I politisk tyngd är det en ytterst svag statsrådspost med ytterst begränsade ekonomiska muskler.
Reinfeldt II-ministären innebär att Centerpartiet blivit allt mer vingklippt och att Maud Olofssons är regeringspusslets stora förlorare, därnäst Kristdemokraterna. Vinnaren är moderaterna som nu ännu tydligare än i förra ministären nu kommer att styra och ställa över regeringspolitiken de kommande åren i Sverige.
Sedan återstår att se hur stora förändringarna blir i Sverige med ytterligare fyra år med Reinfeldt.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 5:34 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home