Freidrich Ebert-Stiftung-seminarium om globala ekonomin

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 3 november 2010)

Var onsdagen den 27 oktober 2010 på ett bra Friedrich Ebert Stiftung-seminarium om den globala ekonomin och finanskrisen på Norra Latin i Sthlm, där flera goda talare hade sina tankeväckande input i ämnet.

Bland dessa gjorde väl prof. Hansjörg Herr från Berlin - med arbetsmarknad som specialområde - hade en hel del bra ifrån sig med intressanta fakta om lönekostnadernas utveckling (sjunkande timlönekostnader i många viktiga länder)
och hur kapitalandelen växer på löneandelens bekostnad samt hur detta i sin tur leder till en sjunkande efterfrågan i den inhemska ekonomin och hur det satsar för lite på offentliga investeringar och keynsianska miljöinvesteringar (det senare ämnet för prof. i ekon. historia, Lena Sommestads inlägg. Sommestad är en tillgång för socialdemokraterna och borde ges en större plattform!).

En annan intressant och oerhört snabb i skallen indisk finansman Sony Kaapor - som tidigare arbetat på bankirfirman Lehman Brothers och bl a tjänat 20 milj. dollar enbart på en enda affärer senare skandalomsusade oljebolaget Enron - gjorde ett karismatiskt starkt intryck med sina olika inblickar från internationella finansbolag som i praktiken är utan styrsel. Han driver nu en tankesmedja - http://www.re-define.org - och kräver att finansmarknaderna måste regleras bättre.

Kapoor jämför finansmarknaderna med ett trafiksystem där småbilar har ersatts av stora lastbilar med farlig last. Inga hastighetsbegränsningar råder. Poliserna har avskedats eller bara sover.

Om inget görs följer ännu en kris. Men Kapoor framhöll även att de globala ojämlikheterna föder spekulation och att perioden mellan varje kris egentligen är mer skadlig. Då vinglar runt i rekordfart, resurser snedfördelas, det globala klimatet och de redan fattiga är förlorarna, nya finansbubblor skapas. De globala institutioner som ska göra något åt eländet skapades när Erlander var ny som statsminister.
Nu behöver vi ett nytt "Bretton Woods"-system, en reformerad Världsbank/IMF och en WTO-organisation för handeln som fungerar bättre på global skala än de nuvarande gör.

Dagens avslutades sedan med att med skicklige Leif Pagrotsky summerade dagen, pekade på att Kina inte är i kris, inte Indien heller, inte växande Brasilien medan däremot det i grunden är en europeisk,och transatlantisk finansiell kris för en alltför oreglerad marknad och som nu hanteras så illa att vi - som även en journalist (Wolfgang Münchau) från Financial Times och andra påpekade tidigare under dagen - kan leda oss i en andra ekonomisk a dubble dip recession.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Det Pagrotsky sa som avslutning på dagen tror jag tyvärr inte Thomas Östros förmått säga lika bra!

Om S ska kunna återfå en kungsörnens luftherravälde i ekonomiska frågor måste resan börja här, i en förståelse av det som har försummats: Den globala ekonomin och hur vi förhåller oss till nu ultraliberala finansmarknader. För detta en berättelse om Sveriges roll i densamma, egna reformer och ett större intresse för europeiskt och globalt samarbete. En rimlig utgångspunkt är en rejäl uppdatering av den svenska modellen i globaliseringens tid. Väljarna känner inte tillräckligt förtroende för en politik som bara handlar om att ge Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen (Kompetensförmedlingen) nya namn, samtidigt som man nära nog helt struntar i dess innehåll liksom vad gäller finansmarknaderna och globaliseringens grundfrågor.

Nu finns en hemläxa att göra för i valet förlorande socialdemokrater på dessa och andra områden.
/Robert bj

Vad sker i Afghanistanfrågan på UD och inom S-partiet?

Observerat om Afghanistanfrågan och hur ska S förhålla sig till den:

Det finns goda skäl att vara lite förundrad vad gäller s-ledningens agerande och olika uttalanden i Afghanistanfrågan. Håller man nu på att göra upp med Bildt och Reinfeldt på ett sätt som inte står i samklang med vad folk tycker och vad som borde vara en rimligare och klokare väg att gå?

Lasse Bengtsson, tidigare nyhetsankaret i TV4, tog häromdagen i SVT och i en debattartikel i Aftonbladet tydlig ställning mot de militära insatserna i Afghanistan.

Det den förre TV4-journalisten Bengtsson (numera informationssamordnare för NGO-organisationen Svenska Afghanistankommittén med gott renommé) sade och skrev nyligen borde ha kommit från Mona Sahlin, eller Urban Ahlin, utrikespolitisk talesperson inom S. Detta borde skett långt tidigare än den lilla reträtt som partiet gjorde i och med den gemensamma Afghanistan-uppgörelsen med V och MP; och då först i valrörelsens slutspurt.

Även om nu mötena med Reinfeldt och Sahlin nu, sannolikt och möjligen, leder fram till någon slags kompromiss behöver socialdemokratin ändå föra en fördjupad debatt om hur partiet agerat i Afghanistanfrågan.

På Olof Palmes tid rådde inte minsta tvekan om Sveriges hållning till krig och militärt våld. Därefter har vi, tycks det, tappat kompassen. Beror det på inträdet i EU. Kanske delvis. Men vi är ju en egen stat med egen utrikesförvaltning och har därför alla möjligheter att gå vår egen väg; om vi bara vill och vågar. Just detta borde vi våga lite oftare.

Min inställning till den här saken har länge varit att det här kriget aldrig kan vinnas med militära medel. På samma vis som USA genom sitt av FN osanktionerade inmarsch i Irak bidragit till att unga frustrerade män lyssnat på locktoner
från islamistiska fundamentalister driver kriget i Afghanistan bara fram nya talibanrekryteringar. Man driver genom sin militära närvaro, vapen och våld fram ett hat som tar sig form i motstånd och som har sin botten i frustration och känsla av
att betraktas som parias i sitt eget land. Försök och fundera över hur man på andra håll i världen upplevt ockupation - även i de fall där ockupationsmakten gjort detta utifrån positiva och välmenande motiv. Till allt detta kommer sedan den politik som västvärlden bedrivit i Mellanöstern och hur man hanterat konflikten Palestina - Israel och hur man låtit israelerna komma undan från ansvar för sådant som vilken annan nation som helst alltid annars fått stå till svars för som brott mot folkrätten.

Gazablockaderna och frånvaron av reaktioner mot dessa och undran över varför USA inte också där sätter in trupp kan säkert få många i den delen av världen att känna både hat och misstro mot främmande krigsmaskiner, oavsett förmenta syften bakom dessa.

På bloggen ”Valanalys” kom häromdagen (20/10) förre S-ministern och ekonomiska historikern Lena Sommerstad med ett eftertänksamt inlägg om Afghanistan. Hon skriver där att kloke Lasse Bengtssons artikel på AB debatt häromdagen är en smärtsam påminnelse om bristen på kritisk reflektion och debatt inom det socialdemokratiska partiet. Sommerstad ifrågasätter den linje som partiet länge haft i Afghanistanfrågan.

Tyvärr inte heller utan rätt. Är det verkligen förenligt med socialdemokratiska internationella engagemang och tradition att på så tveksamma grunder som nu skett ge oss in i ett krig som rimligen inte ens kan vinnas?

I flera år har den socialdemokratiska partiledningen stött de svenska militära insatserna i Afghanistan. Trots hård intern kritik. Lena Sommerstad och andra skriver om en återkommande kritik mot Socialdemokraterna, att idag saknar en tydlig och förtroendeingivande ideologisk profilering. Utrikespolitiken är ett sådant exempel. Det känner man än tydligare när man läser Henrik Berggrens utmärkta Palmebiografi och funderar hur Palme skulle gjort i detta läge.

Tidigt under den förra mandatperioden hade partiet exempelvis kunnat ta tydlig ställning mot de svenska militära insatserna i Afghanistan och för motsvarande större civila biståndssatsningar i stället. Lasse Bengtsson skriver i sin AB-artikel tankeväckande så här: ”Vi har klarat oss helt utan militärt stöd i 28 år.”

Var inte just detta en gång i tiden också Sveriges och socialdemokratins linje i utrikespolitiken? Krig och militära vapen föder bara mer våld. Det enda som på sikt är verkningsfullt dialog, hjälpinsatser som stärker det civila samhället; skolor och sjukhus som indirekt försvagar krigsherrarnas maktutövning. Och ett vet vi: att blanda ihop militära insatser med civila fungerar inte. Det där begriper Lasse Bengtsson. Men gör nuvarande s-ledning det?

Lasse Bengtsson gjorde en intressant och tankeväckande jämförelse i sin AB-artikel: En säker förlossning i Afghanistan kostar 35 kronor. En elev i skolan 373 kronor per år. Vi får många säkra förlossningar och läskunniga för samma kostnad som en svensk soldat.

Vi svenskar har i decennier varit bra på hjälparbete och vi kan göra ännu mer om vi använder pengarna på annat än på soldater i fält i synnerligen tveksamma missioner.
Sedan kan man ju mera generellt undra: varför har de interna kritikerna inom socialdemokratin blivit så ängslig och inte sällan förringats? Mona Sahlin sade när hon blev vald till partiordförande att hon och partiet skulle ”älska sina kärleksfulla kritiker.”

Men i stället har partiledningen agerat tvärsemot när det exempelvis gällt Afghanistan och hellre närmat sig moderaterna än de ideal som i decennier varit rådande inom svensk arbetarrörelse när det gäller utrikespolitiken.

Socialdemokraterna bör inte göra upp med den borgerliga alliansen med mindre än att det finns en entydig och klart tidtabell om att nu börjar återtåget av svensk militär, stridande personal från Afghanistan senast från halvårsskiftet 2011 och att sedan dessa är helt borta därifrån inom ett år eller något mer än så.

/Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Korruptionen växer och har sina givna förklaringar

Observerat om korruptionen som växer och har sina förklaringar

Jag tror det är dags att inse fakta: I takt med att vi får allt mer av suboptimering (var och en bryr sig bara sin egen lilla kiosk), entreprenadlösningar och offentliga upphandlingar så ökar risken för korruption i det hittills så korruptionsbefriade Sverige. Korruptionsskandalen i Göteborgs Energi och Göteborgs bostadsbolag med rader av mutade tjänstemän via privata byggentreprenörer etc har förtjänstfullt granskats av SVTs Uppdrag Granskning.

Häromdagen kunde vi åter läsa i ett reportage i Dagens Nyheter ännu flera detaljer om hur en toppchef inom kriminalvården misstänks ha berikat sig i samband med upphandling av nya fängelsebyggen. Hela det gångna året har det duggat av sådana nyheter, som alla går stick i stäv med den svenska självbilden av att vi skulle vara ett av de allra minst korrumperade landet i världen. Relativt sett är det kanske ännu så men i minskande grad. Men hur kommer det sig?

En gång i tiden låg bara en mycket liten del av statens och kommunernas verksamhet ute på entreprenad. Men under de senaste 30 åren har upphandlingar av alla sorters skattefinansierade tjänster formligen exploderat. Ett vet vi: ju fler upphandlingar, desto större frestelser för säljare att ”smörja” köparna. Vem vill inte ha ett förmånligt och stabilt kontrakt hos en så säker entreprenadköpare som staten och kommunsektorn? Eller kunna driva skolor, äldreomsorg etc i privat regi på stabila skatteintäkter med garanterad avkastning?

Visst finns ofta flera firmor som lägger in anbud, men det misstänks ofta - mer eller mindre belagt via olika studier och konkurrensverkskartläggningar - att de stora bolagen ibland i hemlighet fördelat de statliga och kommunala upphandlingarna mellan sig. Om den handläggande offentlige tjänstemannen gång på gång möter ”sin ”entreprenör ökar riskerna för vänskapskorruption och mutor. Kan den ene berika sig på det offentliga, så varför då inte också jag?

De mot kommunallagen tveksamma eller olagliga avknoppningarna av offentliga skolor, vårdcentraler och äldrevård har bara alltför ofta slumpats bort till underpriser. Också det exempel på liknande korrupta företeelser. Den våldsamma ökningen av antalet affärer av olika slag har dock ytterst sällan följts av en skärpningar av internkontrollen. Tvärtom har det rent av hänt att det offentliga rent av sparat in på just detta område.

Den omhuldade och grundlagsskyddade offentlighetsprincipen i svensk förvaltning har historiskt sett fungerat förebyggande och säkert förhindrat många snedsteg. Men offentliga handlingar är i dag - p g a datoriseringen etc - mycket mer svåråtkomliga för medborgare och journalister – inte bara p g a datoriseringen utan genom att allt mer skattefinansierad verksamhet sker i bolagsform och där gäller inte offentlighetsprincipen. Chefer som efterforskar journalistkällor - whistle blowers - kan inte fällas för detta. Visst finns ännu utmärkta Uppdrag granskning i SVT kvar och gör i regel ett mycket bra jobb. Men på flertalet redaktioner sker kraftiga besparingar och den vardagliga, granskande journalistiken får allt mindre resurser, och följden blir att sannolikt mycket bara "slinker igenom" utan närmare granskning.

Samtidigt som vi vet följande: Det är journalisterna, inte revisorerna, som oftast avslöjat offentlig korruption, inte minst tack vare ”whistle blowers”: enskilda med civilkurage som vela/vågart skvallra om oegentligheter och jävsituationer. Men man anar att det under ytan finns många fler, dolda skandaler, som aldrig kommer fram i ljuset. Sannolikt inte med mindre än att vi ytterligare skärper offentlighetslagstiftningen och får lite "vassare" revisorer inom olika verksamheter.

Men visst är det märkligt att frågan om korruption inte nära nog alls med i den politiska debatten. De självgoda moderater som nu styr riket och talar vitt och brett om att ta ansvar för ekonomin men samtidigt är ivriga som bävrar att rea ut offentlig egendom till sina partivänner i landets kommuner och inom privata näringslivet har sannolikt inget större intresse av att lyfta frågan.

Men hur är det med oppositionen och med där ledande socialdemokrater? De, om några, borde ha allt att vinna på att ta strid mot korruptionen, för att hävda den samhällsmoral som partiet en gång byggde sin politiska position på. Tage Erlander brukade ofta säga att politiker är "det mest moraliska av yrken i världen" (se Henrik Berggrens färska Palme-biografi, sid 223 och Erlanders dagböcker). Men tyvärr nödgas vi konstatera att inte heller socialdemokraterna är "på den här frågan" som man borde. En skärpning här vore inte alls fel.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Har man själv suttit i både kommunstyrelse, styrelser kommunala bolag etc så vet man att frestelserna "att gena" lite onekligen finns där och inte alltid precis stämmer med den teoretiska kunskaperna om vår offentlighetsprincip och vad läroböckerna råkar lära ut. Men upphandlings- och det entreprenöriella synsättet att styra har gjort att riskerna numera för ren korruption är långt mycket större.

Några observationer om Henrik Berggrens lysande Palme-biografi

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 21 oktober 2010 m fl)

Observerat om en spännande och lärorikt läsning av Henrik Berggrens Palme-biografi:

Det är både spännande och lärorikt att läsa Henrik Berggrens Palme-biografi "Underbara dagar framför oss". Och stilen i boken är synnerligen drivande, rent av elegant.

Man lär sig mycket om hur Olof Palme, en Nordens allra främsta politiker, blev den han blev. Goda grundförutsättningar i arv och miljö, absolut. Lillgammal pojk som högläste Svenska dagbladets ledare för pappa redan som fem-åring visade hans goda utgångsläge. Avgörande viktigt blev hans stora intresse för litteratur, läsning av moderna författare gav honom språket, retoriken som sedan skulle växa fram och göra honom som briljant skicklig som retoriker. USA-resan och vistelsen på College i Ohio och hans eget resande kors och tvärs i landet, han mötte folk på alla nivåer. Landet var ju då ännu vidöppet, lifta gick bra, våldet var inte lika utbrett och farligt som det senare blev och var före andra världskriget.

Han mötte legendarer som bilarbetarfackets Walter Reuther (med skott i axeln efter ett attentatsförsök) på plats på GMs huvudkontor i Detroit och fick en lektion om hur han beundrade svenska fackföreningar och ville ha vår välfärdsmodell också i USA. Och Palme skrev sitt examensarbete på Kenyon College om det amerikanska bilarbetarfacket, UAW - och väckte stoltheten över "den svenska modellen" och "slipade bort hans provinsialism". Kringflackandet runt i USAs delstater blev, som Palme skrev, "avgörande för mitt sätt att uppleva händelser". En liftares förpliktelser - skrev han i ett Svenskan-kåseri - var att "hålla med cigaretter och framför allt att vara sällskaplig".

Utan USA vete sjutton om Olof Palme ens säkert blivit socialdemokrat. Innan USA-året 1947-48 hade han ju närmast varit liberal-konservativ med vissa radikalare stråk när det gäller socialförsäkringar (hans farfar och far insåg båda dessas betydelse) och litteratur (Karl Vennberg, Ragnar Thoursie, Norman Mailer m fl). Uppenbart är också att Harry Trumans nederlagstippade valrörelse som vändes till vinst i presidentvalet hösten 1948 tilltalade en Olof Palme, sprungen från en familj som alltid hyllat vilja och handlingskraft. Dessutom lärde sig Palme av amerikanska valrörelsen om språket som viktigt politiskt verktyg.

Hans understreckare i Svenska dagbladet den 21 februari 1949 om Norman Mailers genombrottsroman "De nakna och de döda" är intressant. Han skrev om krigets avhumaniserande effekt och om hur ihålig i grunden befälets föreställningar om att kunna styra kriget efter en högre plan i grunden är. Palme använde Mailers roman "för att argumentera för USA:s makalösa förmåga att övervinna de traumatiska krigsupplevelserna". Den amerikanska krigsgenerationen var visserligen naiv och saknade "mycket av européers intellektuella skärpa" (Palme) men var också livsbejakande,vital och hade förmågan att inte gräva ner sig utan gå vidare.

Uppenbart är att denna existentiella idéroman om hur en enskild människa kan upprätthålla grundläggande moraliska normer i en darwinistisk värld - som i krig - där det råder allas krig mot alla, gjorde avtryck hos Olof Palme och kom, ihop med hans studieår och resande runt i det av demokraterna styrda USA, att få en för hans framtida vägval riktningsgivande betydelse.

Ja, det var bara några axplock ur en väldigt rik bok där jag dessutom ännu har några hundra sidors spännande omläsning kvar att genomföra!

Henrik Berggrens biografi är på alla sätt ett suveränt arbete, välresearchad, spännande och stilistiskt utmärkt skriven. Och ca 700 sidor tryckt text känns alls icke som en börda att ta sig igenom. Alls icke.

Noterar
/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. En sådan politiker som Olof Palme lär nog inte vi få uppleva igen inom svensk socialdemokrati och sannolikt inte heller för överskådlig tid inom svensk politik i stort heller! Och heller inte ett politiskt radarpar som nestorn Tage Erlander som statsminister och hans adept Olof Palme som den dagliga problemlösaren och samtidigt politiska tänkaren. "Bara den lille får lite tid att tänka", undslapp det ofta från en ibland lite tröttkörd Erlander om sitt beroende av sin hans sekreterare Olof Palme.

Ändå hade Erlander - när han den 20 september 1953 - på residenset i Harpsund intervjuade Olof Palme för möjlig anställning i sin dagbok efteråt noterat: "Mycket intelligent, förvisso men har han den moraliska motståndskraft som behövs hos en politiker?". Erlander såg politik som "det mest moraliska yrket i världen". Men den hårda granskningen visade samtidigt hur tidigt Erlander såg Palme som ett politikerämne. Och så var det förvisso - och det i osedvanligt hög grad, visade det sig senare.

Själv minns jag t ex hur trött och askgrå han var efter socialdemokraternas valsegern i september 1985. Ändå orkade han dagen efter hålla ett utmärkt tal till partifolket om varför partiet vann det valet igen.

Som bekant blev det ju dessutom hans sista valrörelse innan mordet på honom kom en kall februarinatt ett halvår senare.
/RBj

Några obsevationer om Borg, hand nya budget och om oppositionen

Observerat:

Pensionärer och studenter får mera, stod det om Anders Borgs nya budget. Sant? Knappast eftersom studenterna bara får låna mera och skattesänkningen till pensionärerna inte kompenserar för den sänkta pensionen med 4,3 procent från årsskiftet.

Så för en som har 11 000 kronor i pension blir det en 50-lapp mindre i plånboken varje månad. En märklig definition på begreppet att "få mer" men så lever vi också i en allt mera underlig värld.

Sällan har väl en färsk första budget efter ett nytt riksdagsval fått ett så ljumt mottagande som den här: Borgs reformfattigaste, överförsiktig, mild och stillsam promillebudget, heter det t o m när de moderata hejaklacksledarna i Svenska Dagbladet tog till orda.

En annars trogen i samma bransch skriver där: ”Det är svårt att bestämma sig för vad som är värst med budgeten. Att regeringen låter bli att sjösätta strukturreformer som är lönsamma först på sikt, eller att regeringen låter bli att göra bra saker som är gratis nu?”

På oppositionssidan påpekas att det är en futtig politik som istället för att satsa på bostadsbyggande och upprustning satsar på skatteavdrag för andrahandsuthyrning. Hur många jobb ger det? Och hur många nya bostäder ger det till dem som snart tröttnar på att vara inneboende i andra hand och vill ha något eget? Nya bostadsministern Stefan Atterfall,kd,har nog begränsade insikter om hur det är att inte kunna gå på toaletten förrän värdfamiljen somnat. Att bo inneboende är attständigt leva på andras villkor. Det löser inga bostadskrisproblem som vi nu har i Sverige.

Det mest PR-fräcka och kränkande med budgeten är att runt 8 procents arbetslöshet (kan möjligen bli 6 proc. lagom till valet 2014) ändå av Borg beskrivs som full sysselsättning. Sex procents arbetslöshet betraktade Anders Borg för fyra år sedan som massarbetslöshet. Nu är det inte så.

Det här betyder att en permanent arbetslöshet bitit sig fast i nästan varenda trappuppgång i landet. Det allvarligaste är att svenskarna ser ut att ha börjat acceptera och vänja sig vid en så hög arbetslöshet som vi nu har och betrakta det som naturligt. Det är förödande.

Det finns en väg ut ur detta för bortåt en halv miljon medborgares så tröstlösa liv, men då duger det inte att sitta med armarna i kors och göra i stort sett ingenting.

Den där extra insatsen för de långtidsarbetslösa som Borg skryter med gäller 1 300 arbetslösa. Det finns 167 000 långtidsarbetslösa till. Fas 3 i jobb- och i utvecklingsgarantin, som är gratisarbete hos arbetsgivare som får 225 kr om dagen för besväret, är sista anhalten. Det gäller att hitta någonstans att placera alla tiotusentals långtidsarbetslösa, vilket betyder att man inte kan garantera att det finns vettiga arbetsuppgifter och det kan man inte kontrollera.

Inte heller kan man vara säker på att det inte bara blir ett extra bidrag till den egna verksamheten. Varför inte istället lägga pengar på en rejäl arbetsmarknadsutbildning och kunskapslyft som stärker den enskildes konkurrenskraft?

Men det är emellertid ett svaghetsbevis för socialdemokratins förmåga att man inte förmådde att fånga väljarna i senaste riksdagsvalet och göra sin sysselsättningspolitik trovärdig, trots nära nog en halv miljon öppet arbetslösa.

Rapporter gör gällande att det rödgröna samarbetet drivs vidare enligt Linje 2:s slogan i 1980 års folkomröstning om kärnkraften: Avveckling med förnuft. Kanske bäst så.

Noterar också hur landstingsrådet i Stockholm, Ilija Batjlan (S) - borde inte denne habile tjänsteman men klenare politiker beredas plats på en politisk lärlingsutbildning på Bommersvik? - nu i Veckans affärer (14/10) fortsätter sin kamp för att socialdemokratin ska gå mot mitten/höger. Senast menade han att partiets skattepolitik är "pervers" eftersom den bland annat innehåller krav på införandet av en ny förmögenhetsskatt. Ett säkrare sätt att förlora också valet 2014 än att utradera också det som motiverar existensen av just socialdemokratiskt parti och profil finns väl knappast. En halvkopia av originalet "de nya moderaterna" får väl inte ens 28 procent av rösterna i nästa val?

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Noterar hur "s-valgeneralen" Krogvig varit i Norrbotten och där missionerat om att S misslyckades med att vinna "radhusfolket" i storstäderna i senaste valet. Om det var - enligt hans mening - på grund av ett ofullgånget förslag om fastighets- och förmögenhetsskatten framgår dock inte av tillgängliga referat från Luleå.

I Stockholm - på Grand Hotel och i TV hos pratprogrammet Skavlan - har den ständigt leende Tony Blair uppträtt och förklarat att alla politiker manipulerar. Det gäller bara att inte visa det utan ändå uppträda trovärdigt. Han har varit i Stockholm eftersom han i dagarna kommit ut med en snabböversatt svensk version av sina memoarbok. En visserligen i val framgångsrik politiker men lika fullt synnerligen kontroversiell sådan av två skäl.

Han lade om sitt Labourpartis politik åt höger och ihop med president George W Bush USA anföll Irak med motiv som visade sig vara genomfalska. Något som han än idag försöker förneka. Blairs "New Labour" - liksom Gerhard Schröders "Die Neue Mitte" - har dock båda numera nått vägs ände och kört i diket och håller inte längre som valvinnande framgångsrecept. Alltså detta att efter 90-talets recept "triangulera", dvs lägga om sitt partis politik på olika sakområden så att de liknar huvudmotståndarens eller rent av kan ligga till höger om motståndarens förslag. En strategi som numera såväl tyska SDP som brittiska Labour har övergivit.

/Robert Bj

Om nationalekonomiska modeller och ekonomipriset till Nobels minne

Observerat om ideologiska marknadsdoktriner och "nobelpriset" i ekonomi:

Det som alltid förvånar mig med renodlade nationalekonomer är att de menar att deras matematiska modeller kan förklara något av den betydligt komplexare verkligheten. Bara ofoget att köra med fasta parametrar och bara låta några få vara rörliga (som gör dem modellmässigt studerbara) gör att det deras forskningutsagor mer påminner om (över)tro (på sina mänskligt okomplexa modeller) än om evidensbaserad verklighetsbeskrivningar.

Alltför ofta blir dessa ekonomiska utsagor i matematisk dräkt heller inget annat än rena trivialiteter i stil med att risken att bli sjuk ökar med stigande ålder. När årets pristagare talar om att det är helt rätt att sänka ersättningarna till arbetslösa eftersom det samtidigt driver nere lönerna och på så vis resulterar
i nya jobb så kan väl det stämma i den mening att om det inte kostar den fortfarande förmögna delen av befolkningen något att utnyttja människor i låglönejobb och det finns en armé av folk som saknar försörjning och mat för dagen så tar de fattiga vilket jobb som helst till i stort sett vilken lön som helst för att om möjligt kunna överleva. Arbetslösheten är på så sätt i teorin - men sällan eller aldrig i realiteten - fixad. Att det sedan finns en rad bitar i resonemanget som saknas bekymrar däremot sällan. Sannolikt för att den teoretiska modellen då skulle riskera att haverera mot en alltför hårdhänt verklighet.

I dessa finns till exempel inget om löneutvecklingens drivkrafter på rationaliseringar och teknisk utveckling, det så kallade omvandlingstrycket - och de nya jobb den i sin tur skapar. I dessa modeller oftast inte heller just någonting om de sociala samhällsvinster som ett mer homogent lönespann för med sig. Där finns heller ingenting om maktstrukturer och löner, om partsrelationer som kan gynnas eller skadas, eller om vinster med att satsa på utbildning och inskolning till framtidsbranscher.

Det är en sak att vi behöver makroekonomiska översikter och statistik i olika slag av beslutsfattande (politiskt och annat). En helt annat sak att ha en övertro på de rigida matematiska lösningar som ekonomer levererar och som för ofta sedan också politiskt hanteras som "sanningsbärande" (rent av vissa
som oomkullrunkeliga) handlingslinjer.

Den tidigare chefredaktören för Dala-Demokraten, ekonomen och f d vice Riksbankchefen Villy Bergström, skrev för många år sedan en kritisk och mycket givande uppsats där han karaktäriserade nationalekonomer som ”doktorer i liberalism”. Just så är det oftast: Nationalekonomerna rör sig med abstrakta antaganden om perfekta marknader som har föga eller litet att göra med verkligheten, men desto mer med de ideologiska marknadsdoktriner som liberaler ofta håller sig med. När nationalekonomin är som bäst, ja, då liknar den snarare just sociologi - så är det med exempelvis indiske utvecklingsekonomen Amartya Sen, eller en som Ronald Coase. År 2009 fick en kvinna, professor Elinor Ostrom, ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Hon har bedrivit spännande forskning kring problemet med allmänningar (t ex fiskevatten som ingen äger) och har till och med skrivit en bok som en normal människa kan läsa. Men så rörde det sig inte heller om ekonomi i någon snäv mening, utan snarare om sociologi och psykologi, alltså om hyfsat goda försök att förstå varför vi handlar som vi gör i samhället. Alltså om detta som inga aldrig så begåvade modeller riktigt förmår fånga.

I år gick priset i ekonomi till tre ekonomer som forskat kring varför marknader inte fungerar, för ”analys av marknader med sökfriktioner”, som det heter i prismotiveringen. Och som nu sägs ha styrt finansminister Borgs slakt på a-kassan och hans så kallade arbetslinjepolitik. Jag har inte läst någon av de tre,
men även här handlar det snarare mer om verkliga omständigheter än om nationalekonomiska abstraktioner. Problemet är bara att det verkar både onödigt och mindre smart att lämna över frågor som rör arbetsmarknaden (en av de marknader som de har forskat om) till nationalekonomiskt skolade forskare.

Det vore nog bättre att lämna över sådana frågor direkt till sociologer, psykologer och liknande.

I Sverige skapades redan på 1950-talet den politik som kallas för aktiv arbetsmarknadspolitik, med stöd av LO-ekonomernas rapporter då. Den gick ut på att övervinna just sökfriktionerna på arbetsmarknaden. Någon större teori behövdes inte för det, bara praktiskt handlag och verklig känsla för folk som är arbetslösa. Och att sedan agera aktivt för att få de arbetslösa i jobb igen via olika aktiva åtgärder. Lite mer av den insikten och förståelsen vore inte helt fel nu heller i 2010-års svenska verklighet.

/Robert Björkenwall, (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com);

Centern den stora förloraren vid regeringsombildningen i Sverige

Observerat:

Centerpartiet och dess ledare Maud Olofsson, f d vice statsminister är den stora förloraren vid regeringsombildningen och tillkomsten av ministären Fredrik Reinfeldt II efter svenska riksdagsvalet.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det var Centerpartiet som blev regeringsombildningens allra största förlorare.

Partiet tappade inte bara det prestigefulla uppdraget som vice statsminister och utan också en av de poster i regeringen - infrastrukturministern - som det är möjligt att göra mest politik av. Någon större överraskning var det dock inte att den rätt misslyckade och bleka infrastrukturministern Åsa Torstensson ,c, skulle få lämna sin post, oavsett valutgången den 19 september. Men något mera förvånande var att den posten också nu togs av en före detta riksdagsledamot från moderata samlingspartiet, valet vinnare på de tre små borgerliga koalitionspartnernas bekostnad.

Följden av detta att Centern visserligen har 17 procent av den nu med två m-statsråd utökade Reinfeldt-ministären men nu bara har ansvar för för 4 procent av den samlade statsbudgeten är en klar försämring.

Detta riskerar att gröpa ur Centernpartiet på tyngd i det fortsatta regeringsarbetet och reducera möjligheterna att profilera sig.

Centerledaren Maud Olofsson - hur länge sitter hon kvar som c-ledare? - hade efter valet att hantera ett smärtsamt valnederlag. Bland annat på Gotland och i sitt eget hemlän Västerbotten.

Centerpartiet gjorde visserligen en liten uppryckning under valrörelsens slutskede. Detta främst då till följd av att partiet fick åtskilliga moderata stödröster, borgerliga "kamrat fyra procent-röster".

Men partiet tappade ändå - trots ett högre valdeltagande än i valet 2006 - över 46 000 röster jämfört med riksdagsvalet 2006 och förlorade sin ställning som regeringsalliansens näst största parti.

Det var alltså inte helt förvånande att detta skulle sätta sitt avtryck i första oktoberveckans regeringsombildning i Sverige.

Under den tidigare mandatperioden har Centern haft fyra statsråd och Maud Olofsson titeln vice statsminister på sitt visitkort.

Men liksom regeringsalliansens två andra förlorare - Kristdemokraterna och Folkpartiet - ansåg inte partiet att det skulle släppa några statsrådsposter till Moderaterna.

Och så blev det heller inte.

Lösningen blev istället att regeringskretsen utökades och att Moderaterna fick majoritet vid regeringens sammanträdesbord i Rosenbad.

Moderaterna förstärker nu sin dominans i Reinfeldt II-regeringen. Det är alltså ännu mer korrekt än tidigare att tala om regeringen i Sverige som just Reinfeldts regering.

I denna nya konstellation - där gamla beprövade kort som finansminister Anders Borg, utrikesminister Carl Bildt m fl sitter kvar - försvagas dock Centerpartiet på två sätt.

Dels försvagas partiet i rent formell mening. Eftersom Centerpartiet nu bara är alliansens tredje största parti och där Fp-ledaren och utbildningsministern Jan Björklund nu även tar titeln som vice statsminister ifrån Maud Olofsson.

Det är en titel som mera handlar om form än om praktiskt politiskt innehåll. Här handlar det om tyngd, prestige och åtskillig representation i EU- och andra internationella sammanhang.

Den självmedvetne Maud Olofsson har själv ofta återkommit till just denna titels stora betydelse, och har ytterst sällan försummat ett tillfälle att stolt berätta att hon haft titeln vice statsminister i olika sammanhang.

Med denna titel har Olofsson fått företräda Sverige i stora sammanhang, skaka hand med dignitärer och satt lite guldkant på partiets regeringsutövande. Nu övergår den möjligheten i stället till Folkpartiet.

Dels - mera allvarligt - försvagas också Centerpartiet genom att det får lämna ifrån sig en av regeringens budgetmässigt tyngsta verksamheter - uppdraget som infrastrukturministerminister.

Åsa Torstensson (C) har de senaste fyra åren haft att bolla med åtskilliga miljarder för planering, nya järnvägs- och vägbyggen - alltså mycket tung praktisk politikpost. Oavsett Norrbotniabanans framtid.

Rimligen hade Centerpartiet också framgent sett fram emot att kunna klippa många band, inviga nya vägar och försöka ta politiska poäng på de investeringar som verkställs under en mandatperiod.

Det gäller såväl i storstäderna, där partiet försöker göra inbrytningar ("Stureplanscentern"), som på landsbygden där partiet har sina starkaste fästen. Men där man försvagats kraftigt i det senaste riksdagsvalet.

Men denna uppgift går nu till Moderaterna och nya m-statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd från Södertälje, f d finanslandstingsråd i Stockholms län.

Maud Olofsson hävdar visserligen i presskommentarerna att partiet har fått behålla ansvaret för sina "hjärtefrågor". Något stämmer det säkert eftersom Andreas Carlgren - möjlig efterträdare till Maud Olofsson ? - fortsätter på stolen på Miljödepartementet,

Eskil Erlandsson ansvarar för jordbruksfrågorna och Maud Olofsson för småföretagarfrågorna men i gengäld nödgats släppa styrningen av de statliga företagen till den nya biträdande finansministern Peter Norman, med fyra dagar färskt m-medlemskap.

Men infrastrukturfrågorna var rimligen den post som Centern hoppades skulle ge mest utdelning i opinionen. Också framgent.

Inte ens den nyinrättade statsrådsposten för IT och regionerna som politiskt färska Anna-Karin Hatt (C) nu har fått kan ens hjälpligt kompensera detta faktum. I politisk tyngd är det en ytterst svag statsrådspost med ytterst begränsade ekonomiska muskler.

Reinfeldt II-ministären innebär att Centerpartiet blivit allt mer vingklippt och att Maud Olofssons är regeringspusslets stora förlorare, därnäst Kristdemokraterna. Vinnaren är moderaterna som nu ännu tydligare än i förra ministären nu kommer att styra och ställa över regeringspolitiken de kommande åren i Sverige.

Sedan återstår att se hur stora förändringarna blir i Sverige med ytterligare fyra år med Reinfeldt.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com