Om en grupp som nu fått det allt sämre
Observerat om en grupp i samhället som nu fått det allt sämre:
Den mest utsatta gruppen i Sverige är unga arbetarkvinnor. Andelen med inkomst under 126 400 kr årligen ( drygt 10 000 kr/mån) ökade från 6 till 11 procent under 2008, visade den senaste av LO:s inkomstanalyser som bygger på SCB-siffrorna.
Skälet till att så många unga kvinnor finns bland dem som har det sämst är de osäkra arbetsvillkoren med många kortsiktiga eller tillfälliga anställningar uppblandat med arbetslöshetsperioder. Deltidsarbetet är också starkt utbrett där. Det är helt klart att det inte räcker med förhandlingsvägen om man ska undanröja denna ojämlikhet. Det måste till lagstiftning. Man ska kunna leva på sin lön.
Dessvärre pekar alla rättvisekurvor åt fel håll. Det utsatta proletariatet blev ännu större 2008. 10,2 procent tjänade under 126 400 kr det året mot 9,4 procent av befolkningen året innan.
Men denna ojämna fördelning, som gör att klyftorna växer mellan rika och fattiga började inte med högerregeringen Reinfeldt, även om den starkt har bidragit till att andelen med låg inkomst bland sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer fördubblats på fem år.
Ser man över tid mellan 1991 och 2008 så ökade den disponibla inkomsten för de 10 procent som tjänar mest med 65 procent, medan den för de 10 procenten med lägst inkomster bara ökade med 5 procent. Vilka mekanismer det är som så tydligt gjort de rika så otroligt mycket rikare borde vara en angelägenhet för de rödgröna att fördjupa sig i om man på allvar vill göra något åt de snabbt växande klyftorna.
Under samma period, 1991–2008, höjdes reallönerna för arbetare och tjänstemän med 30 procent. Det är ett historiskt starkt resultat som kontrasterar mot utvecklingen under decennierna innan, då inflationsekonomin gjorde att reallönerna praktiskt taget stod stilla.
Det som grumlar den positiva bilden är att reallöneökningen för arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer stannade vid knappt hälften eller 14 procent.
Blev jämlikheten för svår för Sverige eller har hela idén om allas rätt till välstånd hamnat på sophögen, när marknaden har fått ta över helt?
Det känns dystert om det här utvecklingen ska bli ännu värre de kommande fyra åren. Ty också den här delen av befolkningen har rätt att få leva ett någorlunda anständigt liv. Till syvende och sist gagnar det oss alla - också de välbeställda om även de här underprivilegierade har en rimligt anständig levnads- och konsumtionsnivå.
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. De borgerligas privatiseringsivern nådde torsdagen den 1 juli bilprovningen i Sverige. Det monopol som Svensk Bilprovning hade försvann och andra aktörer kan nu utföra tester. Det är en ideologiskt betingad förändring. Alliansregeringen vill öppna nya marknader för privata entreprenörer.
Jag tror inte att den här försämringen gagnar trafiksäkerheten, däremot kan en del verkstadsägares privatekonomi gynnas. Och en bilbesiktning - vilket ju är en myndighetsuppgift (trafiksäkerheten!) - lär komma att kosta minst 500 pix i stället för de 300 kr den nu kostar. På sikt blir det nog ännu dyrare.
Om alliansregeringen får fortsätta i fyra år till, vad ska man då hitta på? Securitas får kanske slåss om kontrakt på polisverksamhet och Nato får komma med anbud på vad det kostar att försvara Sverige.
Blir det regimskifte i september - kanske, kanske inte - hoppas många på en återställning. Ja, på en del områden är det möjligt men det finns inte en chans att riva upp alla beslut som den borgerliga riksdagsmajoriteten fattat.
Om staten ska återköpa olika verksamheter blir det inget över till angelägna reformer. Återställningspolitiken får omfatta särskilt angelägna områden. Det är bara att inse faktum. Vissa ting är irreversibla, alltså är gjorda en gång och går sedan inte att återställa. Tyvärr är det så.
/Robert bj
Den mest utsatta gruppen i Sverige är unga arbetarkvinnor. Andelen med inkomst under 126 400 kr årligen ( drygt 10 000 kr/mån) ökade från 6 till 11 procent under 2008, visade den senaste av LO:s inkomstanalyser som bygger på SCB-siffrorna.
Skälet till att så många unga kvinnor finns bland dem som har det sämst är de osäkra arbetsvillkoren med många kortsiktiga eller tillfälliga anställningar uppblandat med arbetslöshetsperioder. Deltidsarbetet är också starkt utbrett där. Det är helt klart att det inte räcker med förhandlingsvägen om man ska undanröja denna ojämlikhet. Det måste till lagstiftning. Man ska kunna leva på sin lön.
Dessvärre pekar alla rättvisekurvor åt fel håll. Det utsatta proletariatet blev ännu större 2008. 10,2 procent tjänade under 126 400 kr det året mot 9,4 procent av befolkningen året innan.
Men denna ojämna fördelning, som gör att klyftorna växer mellan rika och fattiga började inte med högerregeringen Reinfeldt, även om den starkt har bidragit till att andelen med låg inkomst bland sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer fördubblats på fem år.
Ser man över tid mellan 1991 och 2008 så ökade den disponibla inkomsten för de 10 procent som tjänar mest med 65 procent, medan den för de 10 procenten med lägst inkomster bara ökade med 5 procent. Vilka mekanismer det är som så tydligt gjort de rika så otroligt mycket rikare borde vara en angelägenhet för de rödgröna att fördjupa sig i om man på allvar vill göra något åt de snabbt växande klyftorna.
Under samma period, 1991–2008, höjdes reallönerna för arbetare och tjänstemän med 30 procent. Det är ett historiskt starkt resultat som kontrasterar mot utvecklingen under decennierna innan, då inflationsekonomin gjorde att reallönerna praktiskt taget stod stilla.
Det som grumlar den positiva bilden är att reallöneökningen för arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer stannade vid knappt hälften eller 14 procent.
Blev jämlikheten för svår för Sverige eller har hela idén om allas rätt till välstånd hamnat på sophögen, när marknaden har fått ta över helt?
Det känns dystert om det här utvecklingen ska bli ännu värre de kommande fyra åren. Ty också den här delen av befolkningen har rätt att få leva ett någorlunda anständigt liv. Till syvende och sist gagnar det oss alla - också de välbeställda om även de här underprivilegierade har en rimligt anständig levnads- och konsumtionsnivå.
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. De borgerligas privatiseringsivern nådde torsdagen den 1 juli bilprovningen i Sverige. Det monopol som Svensk Bilprovning hade försvann och andra aktörer kan nu utföra tester. Det är en ideologiskt betingad förändring. Alliansregeringen vill öppna nya marknader för privata entreprenörer.
Jag tror inte att den här försämringen gagnar trafiksäkerheten, däremot kan en del verkstadsägares privatekonomi gynnas. Och en bilbesiktning - vilket ju är en myndighetsuppgift (trafiksäkerheten!) - lär komma att kosta minst 500 pix i stället för de 300 kr den nu kostar. På sikt blir det nog ännu dyrare.
Om alliansregeringen får fortsätta i fyra år till, vad ska man då hitta på? Securitas får kanske slåss om kontrakt på polisverksamhet och Nato får komma med anbud på vad det kostar att försvara Sverige.
Blir det regimskifte i september - kanske, kanske inte - hoppas många på en återställning. Ja, på en del områden är det möjligt men det finns inte en chans att riva upp alla beslut som den borgerliga riksdagsmajoriteten fattat.
Om staten ska återköpa olika verksamheter blir det inget över till angelägna reformer. Återställningspolitiken får omfatta särskilt angelägna områden. Det är bara att inse faktum. Vissa ting är irreversibla, alltså är gjorda en gång och går sedan inte att återställa. Tyvärr är det så.
/Robert bj
posted by rbjorkenwall at 3:18 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home