Arne Geijer - en klassisk arbetarledare med aktuellt idéarv
(Publicerad bl a i Gotlands tidningar 9 juni, Arbetarbladet m fl)
Observerat om en klassisk arbetarledare som skulle fyllt 100 år i maj:
Den 7 maj i år skulle Arne Geijer, en klassisk arbetarledare, ha fyllt 100 år. Han var brukspojken från Nyhammar i Dalarna i Sverige som efter en lång facklig bana i Metall valdes till LO-ordförande 1956, ett uppdrag han behöll i sjutton år. Han var också en tongivande socialdemokratisk politiker, bland annat som riksdagsledamot och som arbetarrörelsens kampanjledare i folkomröstningen om allmän tjänstepension, ATP 1957-58. Sitt sista tunga förtroendeuppdrag hade Arne Geijer som ordförande för pensionärsorganisationen PRO.
En sen kväll i oktober 1967 gick LOs ordförande Arne Geijer upp i talarstolen på den socialdemokratiska partikongressen. Han valde att ta upp en känslig fråga, nämligen hur har vi egentligen lyckats med välfärdspolitiken? Många i den dåvarande partiledningen ansåg att välfärdsbygget i stort sett var klart, det återstod möjligen lite finputsning. Men Geijer höll inte med alls:
”När man lyssnat till debatten i dag har man kunnat få ett intryck av att våra problem blir lösta om vi får en snabb ekonomisk utveckling med växande resurser. Det kan gälla i stort, men för den enskilde betyder denna utveckling ökade risker för att klyftan i inkomst- och förmögenhetsfördelningen vidgas så säger man att vi börjar komma bort från klassuppdelningen. Det gör vi inte alls - vi har en arbetarklass i lika hög grad som vi haft tidigare.” Arne Geijers tal var kontroversiellt. Han tog upp en av tidens mest brännande politiska frågor och genom att ställa LO bakom den gjorde han frågan till en av de viktigaste i den politiska debatten. Olof Palme sade många år senare att Arne Geijer den där kvällen angav inriktningen på den debatt om jämlikheten som kom att prägla resten av sextio- och en stor del av sjuttiotalet.
Det finns många skäl att minnas och hedra Arne Geijer nu i maj 2010. Ett av de viktigaste skälen är att det han sade den där kvällen på partikongressen 1967 är minst lika brännande nu som det var då; hur har vi egentligen lyckats med välfärdspolitiken?
Också nu - särskilt efter fyra år med högerkartellstyre i Sverige - finns klassamhället kvar och det påverkar hur människor behandlas, i arbetslivet och i samhället. Till klassdimensionen lägger vi idag också kön, etnicitet, sexuell läggning och funktionshinder. De är alla grunder för över- och underordning, för bristande jämlikhet. Så det idémässiga arvet efter den klassiske arbetarledaren Arne Geijer är i hög grad aktuellt också i 2010-talets Sverige. Även om somliga nog vill förneka detta faktum.
Just värdeordet jämlikhet har en alldeles särskild ideologisk laddning. Många är de slagord som borgerligheten har försökt - och delvis lyckats - att sno från arbetarrörelsen (triangulering kallat på PR-språk). Reinfeldts ”nya moderater” använder ord som ”rättvisa” och någon gång även ”solidaritet”. Men inför jämlikhetsbegreppet skyggar de. Jämlikhetsbegreppet ställer nämligen den avgörande frågan på sin spets om viljan att skapa ett annat samhälle, ett samhälle utan klasser och utan över- och underordning.
Arne Geijers tid som LO-ordförande var på många sätt helt annorlunda än idag. Arbetsmarknaden präglades då sedan länge av samförstånd och förtroende mellan arbetsmarknadens parter. Även arbetsgivarna förordade centrala, samordnade, förhandlingar och satte stabilitet och samförstånd före egenintresset. Arne Geijer reste - som president i Fria Fackföreningsinternationalen, FFI - ofta ut i världen tillsammans med Svenska Arbetsgivareföreningens ordförande Bertil Kugelberg för att berätta om den svenska modellen. Inte sällan just i USA.
Men redan på 1960-talet började man att ana sprickor i fasaden. I december 1969 utbröt den stora gruvstrejken i Malmfälten, en vild strejk som skakade både arbetarrörelsen och det övriga Sverige. Gruvstrejken ställde den befogade frågan om klassamhället och arbetslivets villkor på sin spets. Arne Geijers reaktion inför gruvstrejken 1969-70 är talande. Han lär ska ha sagt: ”det som sker i Norrbotten är rätt. Men ändå är det förbannat fel."
I det uttalandet möts brukspojkens klasskänsla och den erfarne fackföreningsmannens motvilja mot olovliga, vilda strejker. Kanske är det just där, i detta möte, i kombinationen av upprördhet över orättvisor och viljan till ansvarstagande, som vi hittar både Arne Geijers och hela den svenska arbetarrörelsens styrka. Just där finns sannolikt också det viktigaste arvet efter Arne Geijer, ett arv som fler borde känna starkt för och att lust och kraft nog att vilja föra vidare in i framtiden.
/Robert Björkenwall, http://rbjorkenwall.blogspot.com
Observerat om en klassisk arbetarledare som skulle fyllt 100 år i maj:
Den 7 maj i år skulle Arne Geijer, en klassisk arbetarledare, ha fyllt 100 år. Han var brukspojken från Nyhammar i Dalarna i Sverige som efter en lång facklig bana i Metall valdes till LO-ordförande 1956, ett uppdrag han behöll i sjutton år. Han var också en tongivande socialdemokratisk politiker, bland annat som riksdagsledamot och som arbetarrörelsens kampanjledare i folkomröstningen om allmän tjänstepension, ATP 1957-58. Sitt sista tunga förtroendeuppdrag hade Arne Geijer som ordförande för pensionärsorganisationen PRO.
En sen kväll i oktober 1967 gick LOs ordförande Arne Geijer upp i talarstolen på den socialdemokratiska partikongressen. Han valde att ta upp en känslig fråga, nämligen hur har vi egentligen lyckats med välfärdspolitiken? Många i den dåvarande partiledningen ansåg att välfärdsbygget i stort sett var klart, det återstod möjligen lite finputsning. Men Geijer höll inte med alls:
”När man lyssnat till debatten i dag har man kunnat få ett intryck av att våra problem blir lösta om vi får en snabb ekonomisk utveckling med växande resurser. Det kan gälla i stort, men för den enskilde betyder denna utveckling ökade risker för att klyftan i inkomst- och förmögenhetsfördelningen vidgas så säger man att vi börjar komma bort från klassuppdelningen. Det gör vi inte alls - vi har en arbetarklass i lika hög grad som vi haft tidigare.” Arne Geijers tal var kontroversiellt. Han tog upp en av tidens mest brännande politiska frågor och genom att ställa LO bakom den gjorde han frågan till en av de viktigaste i den politiska debatten. Olof Palme sade många år senare att Arne Geijer den där kvällen angav inriktningen på den debatt om jämlikheten som kom att prägla resten av sextio- och en stor del av sjuttiotalet.
Det finns många skäl att minnas och hedra Arne Geijer nu i maj 2010. Ett av de viktigaste skälen är att det han sade den där kvällen på partikongressen 1967 är minst lika brännande nu som det var då; hur har vi egentligen lyckats med välfärdspolitiken?
Också nu - särskilt efter fyra år med högerkartellstyre i Sverige - finns klassamhället kvar och det påverkar hur människor behandlas, i arbetslivet och i samhället. Till klassdimensionen lägger vi idag också kön, etnicitet, sexuell läggning och funktionshinder. De är alla grunder för över- och underordning, för bristande jämlikhet. Så det idémässiga arvet efter den klassiske arbetarledaren Arne Geijer är i hög grad aktuellt också i 2010-talets Sverige. Även om somliga nog vill förneka detta faktum.
Just värdeordet jämlikhet har en alldeles särskild ideologisk laddning. Många är de slagord som borgerligheten har försökt - och delvis lyckats - att sno från arbetarrörelsen (triangulering kallat på PR-språk). Reinfeldts ”nya moderater” använder ord som ”rättvisa” och någon gång även ”solidaritet”. Men inför jämlikhetsbegreppet skyggar de. Jämlikhetsbegreppet ställer nämligen den avgörande frågan på sin spets om viljan att skapa ett annat samhälle, ett samhälle utan klasser och utan över- och underordning.
Arne Geijers tid som LO-ordförande var på många sätt helt annorlunda än idag. Arbetsmarknaden präglades då sedan länge av samförstånd och förtroende mellan arbetsmarknadens parter. Även arbetsgivarna förordade centrala, samordnade, förhandlingar och satte stabilitet och samförstånd före egenintresset. Arne Geijer reste - som president i Fria Fackföreningsinternationalen, FFI - ofta ut i världen tillsammans med Svenska Arbetsgivareföreningens ordförande Bertil Kugelberg för att berätta om den svenska modellen. Inte sällan just i USA.
Men redan på 1960-talet började man att ana sprickor i fasaden. I december 1969 utbröt den stora gruvstrejken i Malmfälten, en vild strejk som skakade både arbetarrörelsen och det övriga Sverige. Gruvstrejken ställde den befogade frågan om klassamhället och arbetslivets villkor på sin spets. Arne Geijers reaktion inför gruvstrejken 1969-70 är talande. Han lär ska ha sagt: ”det som sker i Norrbotten är rätt. Men ändå är det förbannat fel."
I det uttalandet möts brukspojkens klasskänsla och den erfarne fackföreningsmannens motvilja mot olovliga, vilda strejker. Kanske är det just där, i detta möte, i kombinationen av upprördhet över orättvisor och viljan till ansvarstagande, som vi hittar både Arne Geijers och hela den svenska arbetarrörelsens styrka. Just där finns sannolikt också det viktigaste arvet efter Arne Geijer, ett arv som fler borde känna starkt för och att lust och kraft nog att vilja föra vidare in i framtiden.
/Robert Björkenwall, http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 3:04 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home