Ovisst brittiskt parlamentsval - och kanske(?) en ny trend i svenska valet i höst
Observerat och värderat:
Storbritannien håller val 6 maj. Häromdagen hölls den första TV-debatten inför det med de tre stora partiernas ledare. Det var inte bara första TV-debatten inför valet utan, faktiskt, den första någonsin mellan partiledare i Storbritannien.
Detta Storbritannien, som sägs ha ett tvåpartisystem där partierna är socialdemokratiska Labour och högerborgerliga, konservativa Tory, har numera de facto ett trepartisystem. Redan efter valet 2005 fick det tredje största partiet, Liberaldemokraterna, var femte röst. Men i det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar gav det bara var tionde plats i parlamentet, 60 av 650.
Labour, då under Tony Blair, fick med bara 35 procent av rösterna ändå en stor utdelning i mandat med över hälften av parlamentets platser. Tory fick med drygt 30 procent av rösterna drygt 30 procent av platserna. Ungefär så har läget varit sedan 20-talet. Det av de två stora - Labour och Tory - som blir störst i valet "belönar" det här valsystemet så att då också får en stor andel av parlamentets platser. Inför årets val väntades det att regeringsmakten, efter 13 års Labourstyre, skulle gå över till Tory under partiledaren David Cameron. Premiärministern för Labourregeringen, Gordon Brown, som 2007 tog över efter Tony Blairs tio år som premiärminister, har visat regeringströtthet och haft det motigt de senaste åren. Men både premiärministern och Labour har repat sig sista tiden så pass att de ändå verkar kunna göra ett rätt gott val.
Det har också sedan en tid tillbaka sett ut som valet den 6 maj skulle kunna bli jämnt mellan de två stora partierna med små partier, som Skotska nationalistpartiet eller Liberaldemokraterna, som vågmästare.
TV-debatten häromdagen blev dock ett genombrott för Liberaldemokraterna och dess ledare Nick Clegg. Hälften av tittarna ansåg att han gjorde bäst ifrån sig mot cirka en femtedel för vardera Cameron och Brown. I opinionsmätningarna efter debatten har Liberaldemokraterna vunnit väljare, främst från Tory men även från Labour. I en mätning gick Liberaldemokraterna fram med tolv procentenheter till 32 procent i en färsk opinionsmätning och blev i den största parti.
Att en TV-debatt kan ge så stor effekt på väljarnas partisympatier är ovanligt. Om valresultatet skulle bli drygt 30 procent för de tre i opinionen just nu ungefär lika stora partier parti skulle Liberaldemokraterna gå fram mest och Nick Clegg skulle kunna bli regeringsbildare.
Troligen kommer det dock inte att bli så. Men om Liberaldemokraternas framgångar kvartår snuvas Torys ledare David Cameron på den valseger som många tagit ut i förskott. En möjlig ny regering kan komma att bestå av en koalition mellan Labour och Liberaldemokraterna.
I Sverige kan det vara stora förändringar mellan partier inom respektive block. Mellan blocken är förändringarna däremot ofta små mellan valen; rörelsen över blockgränserna är i regel bara någon eller ett par procentenheter.
Ändå finns många faktorer nu på plats som möjligen även hos oss öppnar för lite större förändringar än vad som är normalt mellan val och då särskilt i valrörelsen, som det brittiska exemplet nu visar på. Möjligen blir det så också i årets svenska val i september.
Färre är medlemmar i ett parti. Diskussionerna om politik blir mindre vanligt förekommande i spåren av den minskande fackliga organisationsgraden och när allt fler står utanför det fackliga medlemskapet. Färre väljare har en stark partiidentifikation. Fler väljare bestämmer sig i valrörelsen. Allt fler väljare splittrar sin röstning så att de röstar på olika partier i kommunal-, landstings- och riksdagsval , och alldeles särskilt så i val till Europaparlamentet (där dock valdeltagandet är mycket lågt jämfört med de knappa 80 procent som brukar rösta i riksdagsvalen).
Blir det så också i svenska valet den tredje söndagen i september skulle det bli lite av en ny trend i vårt land. Säkert är det inte - men om det är så, skulle de inte vara lika klart med hur det till slut går i valet som annars den stora, pålitliga SCB-partisympatimätningen (9 200 tillfrågade) i början av juni normalt brukar ge en rätt säker indikation om. Men normalt - hittills - har den stämt tämligen väl (plus/minus någon enstaka procentenhet) med hur det sedan går på själva valdagen. Dock har t ex socialdemokraterna jämfört med SCB-mätningens resultat i juni haft en tendens sedan många valrörelser tillbaka haft en klar tendens att tappa något lite i själva valspurten. Återstår att se om det blir fallet också i valet nu i september.
Men håller tidigare tumregler streck, så behöver socialdemokraterna ha lite "fallhöjd" i SCB-mätningens opinionssiffra i juni för att också klara ett litet tapp i själva valspurten och ändå klara sig så bra att ett maktskifte i september ändå blir resultatet.
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
Storbritannien håller val 6 maj. Häromdagen hölls den första TV-debatten inför det med de tre stora partiernas ledare. Det var inte bara första TV-debatten inför valet utan, faktiskt, den första någonsin mellan partiledare i Storbritannien.
Detta Storbritannien, som sägs ha ett tvåpartisystem där partierna är socialdemokratiska Labour och högerborgerliga, konservativa Tory, har numera de facto ett trepartisystem. Redan efter valet 2005 fick det tredje största partiet, Liberaldemokraterna, var femte röst. Men i det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar gav det bara var tionde plats i parlamentet, 60 av 650.
Labour, då under Tony Blair, fick med bara 35 procent av rösterna ändå en stor utdelning i mandat med över hälften av parlamentets platser. Tory fick med drygt 30 procent av rösterna drygt 30 procent av platserna. Ungefär så har läget varit sedan 20-talet. Det av de två stora - Labour och Tory - som blir störst i valet "belönar" det här valsystemet så att då också får en stor andel av parlamentets platser. Inför årets val väntades det att regeringsmakten, efter 13 års Labourstyre, skulle gå över till Tory under partiledaren David Cameron. Premiärministern för Labourregeringen, Gordon Brown, som 2007 tog över efter Tony Blairs tio år som premiärminister, har visat regeringströtthet och haft det motigt de senaste åren. Men både premiärministern och Labour har repat sig sista tiden så pass att de ändå verkar kunna göra ett rätt gott val.
Det har också sedan en tid tillbaka sett ut som valet den 6 maj skulle kunna bli jämnt mellan de två stora partierna med små partier, som Skotska nationalistpartiet eller Liberaldemokraterna, som vågmästare.
TV-debatten häromdagen blev dock ett genombrott för Liberaldemokraterna och dess ledare Nick Clegg. Hälften av tittarna ansåg att han gjorde bäst ifrån sig mot cirka en femtedel för vardera Cameron och Brown. I opinionsmätningarna efter debatten har Liberaldemokraterna vunnit väljare, främst från Tory men även från Labour. I en mätning gick Liberaldemokraterna fram med tolv procentenheter till 32 procent i en färsk opinionsmätning och blev i den största parti.
Att en TV-debatt kan ge så stor effekt på väljarnas partisympatier är ovanligt. Om valresultatet skulle bli drygt 30 procent för de tre i opinionen just nu ungefär lika stora partier parti skulle Liberaldemokraterna gå fram mest och Nick Clegg skulle kunna bli regeringsbildare.
Troligen kommer det dock inte att bli så. Men om Liberaldemokraternas framgångar kvartår snuvas Torys ledare David Cameron på den valseger som många tagit ut i förskott. En möjlig ny regering kan komma att bestå av en koalition mellan Labour och Liberaldemokraterna.
I Sverige kan det vara stora förändringar mellan partier inom respektive block. Mellan blocken är förändringarna däremot ofta små mellan valen; rörelsen över blockgränserna är i regel bara någon eller ett par procentenheter.
Ändå finns många faktorer nu på plats som möjligen även hos oss öppnar för lite större förändringar än vad som är normalt mellan val och då särskilt i valrörelsen, som det brittiska exemplet nu visar på. Möjligen blir det så också i årets svenska val i september.
Färre är medlemmar i ett parti. Diskussionerna om politik blir mindre vanligt förekommande i spåren av den minskande fackliga organisationsgraden och när allt fler står utanför det fackliga medlemskapet. Färre väljare har en stark partiidentifikation. Fler väljare bestämmer sig i valrörelsen. Allt fler väljare splittrar sin röstning så att de röstar på olika partier i kommunal-, landstings- och riksdagsval , och alldeles särskilt så i val till Europaparlamentet (där dock valdeltagandet är mycket lågt jämfört med de knappa 80 procent som brukar rösta i riksdagsvalen).
Blir det så också i svenska valet den tredje söndagen i september skulle det bli lite av en ny trend i vårt land. Säkert är det inte - men om det är så, skulle de inte vara lika klart med hur det till slut går i valet som annars den stora, pålitliga SCB-partisympatimätningen (9 200 tillfrågade) i början av juni normalt brukar ge en rätt säker indikation om. Men normalt - hittills - har den stämt tämligen väl (plus/minus någon enstaka procentenhet) med hur det sedan går på själva valdagen. Dock har t ex socialdemokraterna jämfört med SCB-mätningens resultat i juni haft en tendens sedan många valrörelser tillbaka haft en klar tendens att tappa något lite i själva valspurten. Återstår att se om det blir fallet också i valet nu i september.
Men håller tidigare tumregler streck, så behöver socialdemokraterna ha lite "fallhöjd" i SCB-mätningens opinionssiffra i juni för att också klara ett litet tapp i själva valspurten och ändå klara sig så bra att ett maktskifte i september ändå blir resultatet.
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 11:56 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home