Moderaternas halmstrå är ett rent personval efter alla politikmisslyckanden

Vi kan nog utgå från att inte minst moderaterna i den borgerliga högerkartellen kommer att försöka göra valrörelsen till ett rent och skärt personval - kalla det presidentval - mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin.

En regering som har misslyckats så grovt i sina viktigaste frågor, sysselsättningen och "utanförskapet", har inte mycket annat att komma med och hoppas på.

Återstår gör statsministern, mannen utan egenskaper, och att satsa på honom och göra hela valet till ett förtroendeval om personlighet.

Han har funnit en märklig formel för sitt ledarskap där han tycks kunna flyta ovanpå, ändra sig från måndag kväll till tisdag morgon, göra det igen sedan på onsdag och hela tiden ställa fler frågor än komma med svar. Och överraskande ofta kommer han undan med det, märkligt nog.

Hans egendomliga personliga förtroende är alltså regeringens sista halmstrå.

I detta ytliga personvalsspelsrace får inte socialdemokraterna lockas med. Det ligger heller inte i partiets tradition. Och svenska val brukar i grunden vara värderings- och partival medan personligheten kommer i andra hand.


Nog för att personer och personligheter är viktiga i politiken. De kan - i den bästa av världar - sätta lite färg på politiken och ge must och märg åt debatten.

Men viktigare än personerna är ändå åt vilket håll som Sverige ska gå de kommande fyra åren. Ska den svenska välfärdsmodellen prisges ännu mer åt marknadskrafterna? Eller ska den i stället restaureras och stärkas efter de fyra åren med borgerlig nedrustningspolitik?

Vilka reformer ska genomföras och vilka grundläggande värderingar ska bära upp dessa?

Här fortsätter alliansen att säga en sak men göra en annan. Och det är utifrån deras handlingar - inte retoriken som ibland kan låta rent socialdemokratisk - som de ska dömas.

De borgerliga talar om rättvisa, jämställdhet och välfärd men bedriver en rakt motsatt politik.

Många väljare känner sig samtidigt lite villrådiga om socialdemokraterna står upp för sina grundläggande värderingar i praktisk politik.

Partiledarens förtroende speglar i hög utsträckning just denna osäkerhet.

I sin tur har denna osäkerhet att rätt mycket göra med det faktum att en för stor del av tiden i opposition har ägnats åt att det interna arbetet med att forma en förtida rödgrön regeringskoalition. Också det första kvartalet på valåret har "slarvats bort" i stället för att användas till att tydliggöra det socialdemokratiska alternativet och att bedriva en vass samhällskritisk agitation mot
alla orättvisor som finns i det borgerligt styrda och allt otryggare Sverige.

Många har uppfattats att partiet vill regera men vara mera oklara om vad makten ska användas till.

Det är därför hög tid nu att socialdemokratin skaffar sig ett program som är relevant, trovärdigt, begripligt och som vågar visa att det blir skillnad med en socialdemokratiskt ledd regering i höst.

Programmet måste bygga på de idéer som den värderingsmässigt "strukturella" vänstermajoriteten i väljarkåren gillar och känner igen sig i. Alltså en politik som bygger på att man i pratisk handling är för frihet, jämlikhet och solidaritet. Precis som socialdemokraterna brukar vara och så många gånger tidigare visat att man är när man har makten i Rosenbad.

Programmet måste handla om arbete åt alla, fördelning efter behov, avskaffad pensionärsskatt, radikal miljöpolitik, en kraftfull regional utvecklingspolitik för hela landet och militär alliansfrihet.

Programmet måste göra tydligt att den socialdemokratiska samhällsmodellen är helt annorlunda än den borgerliga. Inte bara marginellt lite bättre och mera ansvarsfull.

Socialdemokratin måste alltså i praktisk politik våga mer, våga utmana vissa väljargrupper.

Det går inte att söka popularitet överallt. Ett framgångsrikt parti kan inte vara alla till lags. Men däremot att vara för folkflertalets bästa, och därmed också för landet i stort.

Den som inte har några ovänner har heller inga nära vänner, brukar det heta. Så också i politiken.

Partiet måste ställa sig där det hör hemma: på de sämst ställdas, på löntagarnas, pensionärernas och barnfamiljernas sida.

Med nu mindre än sex månader kvar till valet brådskar det med att visa den tydligheten.

Den gäller att börja visa det nu - och inte vänta till valspurten. Då kan det nämligen vara sent. Valspurter är numera - och sedan en tid tillbaka - inte svensk socialdemokratis bästa gren.

/Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com