Brittiska valet - en oviss historia men trolig toryseger
Observerat och värderat:
Brittiska parlamentsvalet - en oviss historia men grundtipset är ändå en Toryseger
Om mindre än en månad är det parlamentsaval i Storbritannien och det är upplagt för en konservativ comeback. Toryledaren David Cameron har kallat in de överklassiga jägarna i Barbour cavalrys röda rockar för att jaga bort Labour och avskaffa rävjaktsförbudet.
Men Camerons starkaste argument är en viss trötthet på de många åren av Labourstyre på 10 Downing Street och på premiärminister Gordon Brown, en ambitiös men lite "svår" och okarismatisk person. Nu ler han skälmst från bilder på Torys valaffischer: "Jag släppte ut 80 000 brottslingar. Rösta på mig."
Crime, alltså brott och brottsbekämpning, i ett utpräglade klassamhället Storbritannien har nära nog alltid fungerat som en valvinnande fråga. Särskilt effektivt negativt budskap när det egna politiska alternativet av olika skäl är otydlig. För Tory har inte någon stark opinion i ryggen. Och har inte lyckats sätta agendan på samma sätt som Tony Blair i mitten av 90-talet. Men missnöjet med den sittande regeringen lär ändå bana väg för David Cameron och högerpartiet Tory. Men valsegern kan - sannolikt - visa sig bli ytterst knapp, långt knappare än den såg ut att bli för bara ett år sedan.
13 års maktinnehav är lika fullt en bedrift av Labour. Labour har framför allt åstadkommit en stor expansion av den offentliga sektorn, vilket har lett till många nya välfärdsjobb. Man har lyft en miljon pensionärer ur fattigdom, rustat upp skolor, infört fyra veckors betald semester, höjt minimilönen, skaffat fram en miljon dagisplatser och även något - om än ingalunda fullt ut - minskat den barnfattigdom som är så överraskande utbredd i Storbritannien. Men Labour har också gjort en del misstag. Irakkriget var ett moraliskt haveri. Och pragmatismen utvecklades till ett slags dogmatism som gjorde att man inför vissa ting blev alldeles för passiv och ängslig..
Labour accepterade den avreglerade kapitalismen och låt finansmarknaden sköta sig själv utan regleringar. Det blev några goda år. Men den finansiella kraschen hösten 2008 ändrade sedan förutsättningarna i grunden. Det blir några hårda år. Och nu sker en långsam men senkommen korrigering av Labours hållning i dessa avseenden. Men sannolikt för sent i förhållande till det förväntade utfallet i kommande parlamentsval.
De konservativa har precis som i Sverige försökt placera sig i den politiska mittfåran, göra en "make over" och sno mittenväljare från Labour/socialdemokraterna.
Men den ekonomiska krisen har paradoxalt nog samtidigt gynnat Labour och den före detta mångårige finansministern och nuvarande premiärministern Gordon Brown, samtidigt som sprickorna i den konservativa förnyelsen blivit lite tydligare. Labour accepterade omedelbart att staten nu måste träda in och hanterade den ekonomiska och finansiella krisen mera beslutsamt och effektivt. De konservativa vill i grunden ha en mera oreglerad markand och är därför motsträviga i detta avseende. I grunden handlar det om gamla ideologiska skäl och gör att man i detta "efter-kris"-läge tappat en del i trovärdighet. Nu kräver de både hårda nedskärningar och skattesänkningar. En ekvation som inte går ihop, när Storbritannien har rekordstora underskott i sina statsfinanser och i statsskuld som effekt av
sin krisbekämpande politik.
Därför ser valet den 6 maj ut att bli betydligt jämnare än förväntat. Det lär i varje fall knappast bli en konservativ jordskredsseger. Det kan till och med bli ett så kallat "hung parliament" med Liberaldemokraterna som vågmästare.Och en otillräcklig mandatövervikt för tories i förhållande till Labour för att man ensam ska kunna bilda regering. Trots att brittiska valsystemet med enmansvalkretsar klart gynnar de stora partierna i val.
Av tradition finns ett inbyggt dilemma i brittisk politik som har med valsystemet (majoritetsvalkretsarna) att göra. Liberaldemokraterna är också till skillnad från i många andra europeiska länder ett vänster-mitten parti. Även under Thatcheråren röstade en majoritet av väljarna mot Torys skattesänkningar.
Typiskt nog ger nationalteatern National Theathre i London just nu de sista föreställningarna av David Hares pjäs om jasägarna och den finansiella krisen "The Power of Yes". Både Tory och New Labour bejakade den avreglerade kapitalismen och gödde på olika sätt den "överstora", oreglerarade finansmarknaden i London City. Sällan har den politiska kurs som väntas följas av parlamentsvalet i Storbritannien den 6 maj varit så osäker som nu. Men ett står dock klart: det kommer att bli en intressant brittisk valrörelse.
Men grundtipset är trots allt att David Cameron och Tory vinner - men alls icke så övertygande som krävs för att kunna bilda en stark regering.
Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
Brittiska parlamentsvalet - en oviss historia men grundtipset är ändå en Toryseger
Om mindre än en månad är det parlamentsaval i Storbritannien och det är upplagt för en konservativ comeback. Toryledaren David Cameron har kallat in de överklassiga jägarna i Barbour cavalrys röda rockar för att jaga bort Labour och avskaffa rävjaktsförbudet.
Men Camerons starkaste argument är en viss trötthet på de många åren av Labourstyre på 10 Downing Street och på premiärminister Gordon Brown, en ambitiös men lite "svår" och okarismatisk person. Nu ler han skälmst från bilder på Torys valaffischer: "Jag släppte ut 80 000 brottslingar. Rösta på mig."
Crime, alltså brott och brottsbekämpning, i ett utpräglade klassamhället Storbritannien har nära nog alltid fungerat som en valvinnande fråga. Särskilt effektivt negativt budskap när det egna politiska alternativet av olika skäl är otydlig. För Tory har inte någon stark opinion i ryggen. Och har inte lyckats sätta agendan på samma sätt som Tony Blair i mitten av 90-talet. Men missnöjet med den sittande regeringen lär ändå bana väg för David Cameron och högerpartiet Tory. Men valsegern kan - sannolikt - visa sig bli ytterst knapp, långt knappare än den såg ut att bli för bara ett år sedan.
13 års maktinnehav är lika fullt en bedrift av Labour. Labour har framför allt åstadkommit en stor expansion av den offentliga sektorn, vilket har lett till många nya välfärdsjobb. Man har lyft en miljon pensionärer ur fattigdom, rustat upp skolor, infört fyra veckors betald semester, höjt minimilönen, skaffat fram en miljon dagisplatser och även något - om än ingalunda fullt ut - minskat den barnfattigdom som är så överraskande utbredd i Storbritannien. Men Labour har också gjort en del misstag. Irakkriget var ett moraliskt haveri. Och pragmatismen utvecklades till ett slags dogmatism som gjorde att man inför vissa ting blev alldeles för passiv och ängslig..
Labour accepterade den avreglerade kapitalismen och låt finansmarknaden sköta sig själv utan regleringar. Det blev några goda år. Men den finansiella kraschen hösten 2008 ändrade sedan förutsättningarna i grunden. Det blir några hårda år. Och nu sker en långsam men senkommen korrigering av Labours hållning i dessa avseenden. Men sannolikt för sent i förhållande till det förväntade utfallet i kommande parlamentsval.
De konservativa har precis som i Sverige försökt placera sig i den politiska mittfåran, göra en "make over" och sno mittenväljare från Labour/socialdemokraterna.
Men den ekonomiska krisen har paradoxalt nog samtidigt gynnat Labour och den före detta mångårige finansministern och nuvarande premiärministern Gordon Brown, samtidigt som sprickorna i den konservativa förnyelsen blivit lite tydligare. Labour accepterade omedelbart att staten nu måste träda in och hanterade den ekonomiska och finansiella krisen mera beslutsamt och effektivt. De konservativa vill i grunden ha en mera oreglerad markand och är därför motsträviga i detta avseende. I grunden handlar det om gamla ideologiska skäl och gör att man i detta "efter-kris"-läge tappat en del i trovärdighet. Nu kräver de både hårda nedskärningar och skattesänkningar. En ekvation som inte går ihop, när Storbritannien har rekordstora underskott i sina statsfinanser och i statsskuld som effekt av
sin krisbekämpande politik.
Därför ser valet den 6 maj ut att bli betydligt jämnare än förväntat. Det lär i varje fall knappast bli en konservativ jordskredsseger. Det kan till och med bli ett så kallat "hung parliament" med Liberaldemokraterna som vågmästare.Och en otillräcklig mandatövervikt för tories i förhållande till Labour för att man ensam ska kunna bilda regering. Trots att brittiska valsystemet med enmansvalkretsar klart gynnar de stora partierna i val.
Av tradition finns ett inbyggt dilemma i brittisk politik som har med valsystemet (majoritetsvalkretsarna) att göra. Liberaldemokraterna är också till skillnad från i många andra europeiska länder ett vänster-mitten parti. Även under Thatcheråren röstade en majoritet av väljarna mot Torys skattesänkningar.
Typiskt nog ger nationalteatern National Theathre i London just nu de sista föreställningarna av David Hares pjäs om jasägarna och den finansiella krisen "The Power of Yes". Både Tory och New Labour bejakade den avreglerade kapitalismen och gödde på olika sätt den "överstora", oreglerarade finansmarknaden i London City. Sällan har den politiska kurs som väntas följas av parlamentsvalet i Storbritannien den 6 maj varit så osäker som nu. Men ett står dock klart: det kommer att bli en intressant brittisk valrörelse.
Men grundtipset är trots allt att David Cameron och Tory vinner - men alls icke så övertygande som krävs för att kunna bilda en stark regering.
Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 2:02 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home