Om Sverige, EU och den svenska arbetsmarknadsmodellen som nu är svårt sargad
Observerat och värderat: Om EU, Laval och svenska arbetsmarknadsmodellen
Byggnads och Elektrikerförbundet tvingas nu betala 2,7 miljoner kr plus ränta till det lettiska byggföretaget Laval. Allt enligt en färsk dom i Arbetsdomstolen, mer än fem år efter konflikten om skolbygget i Vaxholm. Lavallfallet har allvarligt skadat tilltron till den svenska kollektivavtalsmodellen och den tilltro som fanns till löftena om dess överlevnad också när Sverige gick med i EU år 1994. De löften som då gavs från olika håll har i ljuset av vad vi nu vet visat sig inte hålla måttet. Det är nu en realitet.
När Sverige ansökte, förhandlade om och sedan också anslöt sig till till EU i mitten av 90-talet sades bl a så här i olika sammanhang, av förhandlaren Ulf Dinkelspiel, utvärderare inom de fackliga organisationerna, jurister och förstå-sig-påare och många andra:
”EU utgör inget hot mot den fria förhandlingsrätten. Det är en fråga som helt regleras på nationell nivå. EU har inget mandat att reglera denna fråga. Inte heller lönefrågor och rätten att vidta stridsåtgärder faller inom EUs kompetens . Inom det arbetsrättsliga området arbetar EU med minimilagstiftning. Denna anger den absolut lägsta nivån på de villkor som ska gälla i alla länder. Att via kollektivatal förbättra villkoren möter inga juridiska hinder.”
Lät ju bra, eller hur? Men blev det så i verkligheten? Nä.
Numera finns svart på vitt att detta inte var och är korrekt, vilket först EG-domstolens utslag i Lavaldomen i december 2007 och sedan nu också AD-domen í Sverige om skadeståndet den 2 december 2009 visat. AD-domen innebär att fackförbunden Byggnads och Elektrikerförbundet nu även tvingas betala skadestånd till Laval (lettiska byggbolaget) och även dess juristkostnader, det senare dock redan
betalt av sponsrande Svenskt näringsliv.
Frågan är nu: vem, utöver chefsförhandlaren Ulf Dinkelspiel (m) vid den svenska EU-anslutningen, borde "stämmas" för att det här löftet inte höll vad som då utlovades när Sverige gick med i EU år 1994? Och detta utan att först i anslutningsfördraget ha krävt och fått en särskild undantagsbestämmelse som tryggar den svenska kollektivavtalsmodellen mot klåfingriga EG-juristers och andra som riva i ett system som önskat och önskar riva i ett system som visat sig tjäna oss så väl i många årtionenden.
Var det inte i grunden en väl blåögd naivitet och inkompetens som lurade in oss i en fälla som nu har slagit igen och vars följder - ökad risk för lönedumpning och underbudskonkurrens - nu kan komma att växa på svensk arbetsmarknad!?
Först blev vi lurade när det gäller svensk alkoholpolitik; möjligheterna att fortsätta föra en restrektiv sådan med hänvisning till folkhälsan. Och nu också när det gäller den svenska kollektivavtalsmodellen. Risken för att det här inte nu blir så alldeles lätt att rätta till och förändra är uppenbarligen tämligen stor.
/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Byggnads och Elektrikerförbundet tvingas nu betala 2,7 miljoner kr plus ränta till det lettiska byggföretaget Laval. Allt enligt en färsk dom i Arbetsdomstolen, mer än fem år efter konflikten om skolbygget i Vaxholm. Lavallfallet har allvarligt skadat tilltron till den svenska kollektivavtalsmodellen och den tilltro som fanns till löftena om dess överlevnad också när Sverige gick med i EU år 1994. De löften som då gavs från olika håll har i ljuset av vad vi nu vet visat sig inte hålla måttet. Det är nu en realitet.
När Sverige ansökte, förhandlade om och sedan också anslöt sig till till EU i mitten av 90-talet sades bl a så här i olika sammanhang, av förhandlaren Ulf Dinkelspiel, utvärderare inom de fackliga organisationerna, jurister och förstå-sig-påare och många andra:
”EU utgör inget hot mot den fria förhandlingsrätten. Det är en fråga som helt regleras på nationell nivå. EU har inget mandat att reglera denna fråga. Inte heller lönefrågor och rätten att vidta stridsåtgärder faller inom EUs kompetens . Inom det arbetsrättsliga området arbetar EU med minimilagstiftning. Denna anger den absolut lägsta nivån på de villkor som ska gälla i alla länder. Att via kollektivatal förbättra villkoren möter inga juridiska hinder.”
Lät ju bra, eller hur? Men blev det så i verkligheten? Nä.
Numera finns svart på vitt att detta inte var och är korrekt, vilket först EG-domstolens utslag i Lavaldomen i december 2007 och sedan nu också AD-domen í Sverige om skadeståndet den 2 december 2009 visat. AD-domen innebär att fackförbunden Byggnads och Elektrikerförbundet nu även tvingas betala skadestånd till Laval (lettiska byggbolaget) och även dess juristkostnader, det senare dock redan
betalt av sponsrande Svenskt näringsliv.
Frågan är nu: vem, utöver chefsförhandlaren Ulf Dinkelspiel (m) vid den svenska EU-anslutningen, borde "stämmas" för att det här löftet inte höll vad som då utlovades när Sverige gick med i EU år 1994? Och detta utan att först i anslutningsfördraget ha krävt och fått en särskild undantagsbestämmelse som tryggar den svenska kollektivavtalsmodellen mot klåfingriga EG-juristers och andra som riva i ett system som önskat och önskar riva i ett system som visat sig tjäna oss så väl i många årtionenden.
Var det inte i grunden en väl blåögd naivitet och inkompetens som lurade in oss i en fälla som nu har slagit igen och vars följder - ökad risk för lönedumpning och underbudskonkurrens - nu kan komma att växa på svensk arbetsmarknad!?
Först blev vi lurade när det gäller svensk alkoholpolitik; möjligheterna att fortsätta föra en restrektiv sådan med hänvisning till folkhälsan. Och nu också när det gäller den svenska kollektivavtalsmodellen. Risken för att det här inte nu blir så alldeles lätt att rätta till och förändra är uppenbarligen tämligen stor.
/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 4:25 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home